Language of document : ECLI:EU:F:2014:244

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLEN

(första avdelningen)

11 november 2014

Mål F‑55/08 RENV

Carlo De Nicola

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

”Personalmål – Återförvisning till tribunalen efter upphävande – Personal vid EIB – Bedömning – Prövningsorganets beslut rättsstridigt – Det saknas anledning att pröva ersättningsanspråket”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken Carlo De Nicola i första hand yrkade att det beslut som fattades av prövningsorganet vid Europeiska investeringsbanken (EIB) av den 14 december 2007 skulle ogiltigförklaras, i andra hand att beslutet av den 13 juli 2007 att inte befordra honom skulle ogiltigförklaras, i tredje hand att hans bedömningsrapport för år 2006 skulle ogiltigförklaras samt i fjärde hand att EIB skulle förpliktas att utge skadestånd till honom för den mobbning som hade blivit utsatt för.

Avgörande:      Det beslut som fattades av prövningsorganet vid Europeiska investeringsbanken den 14 december 2007 ogiltigförklaras. Det saknas anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 13 juli 2007 att inte befordra sökanden, yrkandena om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten för år 2006 och om yrkandena om skadestånd för mobbning. Talan ogillas i övriga delar. Europeiska investeringsbanken ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Carlo de Nicolas rättegångskostnader i målen F‑55/08, T‑37/10 P och F‑55/08 RENV.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Betygsättning – Bedömningsrapport – Överklagande till bankens prövningsorgan – Omfattningen av prövningsorganets prövning

(Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 22)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Skadeståndstalan – Skadeståndsyrkanden baserade på samma omständigheter som har framställts i två olika mål – Preferens – Principen om god förvaltningssed – Anledning saknas att döma i saken

1.      Prövningsorganet vid Europeiska investeringsbanken ska, beträffande bedömning av anställda, göra en fullständig prövning av bedömningsrapporten och inte begränsa sig till att pröva huruvida det föreligger en uppenbart oriktig bedömning. Den möjlighet som prövningsorganet har att underkänna vilket påstående som helst i bedömningsformuläret, det vill säga bedömningsrapporten, innebär att prövningsorganet är behörigt att göra en bedömning av huruvida dessa påståenden är välgrundade innan den underkänner dem. Räckvidden av den behörigheten går således klart utöver enbart en behörighet att kontrollera rättsenligheten och att ogiltigförklara avgörandet i rättsakt, eftersom den innefattar en möjlighet att ogiltigförklara även skälen till varför avgörandet antogs, oavsett deras betydelse i systematiken hos dessa skäl. Denna fullständiga kontrollbehörighet som prövningsorganet har framgår även av den behörighet som den uttryckligen tillerkänts att ändra enskilda betyg och det sammanfattningsbetyg som sätts utifrån en bedömning av klagandens samlade prestationer. En ändring av den berördes sammanfattningsbetyg innebär nämligen att kommittén i detalj kontrollerar hela meritbedömningen i den överklagade rapporten vad gäller förekomsten av eventuella felbedömningar av faktiska eller rättsliga omständigheter, och att den i förekommande fall kan ta över som bedömare och göra en ny meritbedömning.

(se punkterna 32 och 33)

2.      När de faktiska och rättsliga uppgifterna och påståendena avseende samma omständigheter, vilka ligger till grund för två ansökningar om skadestånd som har getts in av samma sökande inom ramen för två olika mål med samma svarande, är mer detaljerade och bättre underbyggda i den ena av dessa ansökningar – från båda parternas sida – innebär det att unionsdomstolen har bättre förutsättningar för att pröva och bedöma de omständigheter som ligger till grund för skadeståndstalan i det målet. Således har den bättre förutsättningar för att säkerställa god rättskipning och ett effektivt domstolsskydd i det målet. Det saknas således skäl att pröva skadeståndsyrkandet i det andra målet.

(se punkterna 60, 62 och 63)