CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:1998:208

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 15 september 1998 (1)

Europeiska socialfonden - Beslut om godkännande - Beslut om nedsättning avett finansiellt stöd - Fråga huruvida stödmottagaren först skall beredas tillfälleatt yttra sig - Fråga huruvida medlemsstaten skall beredas tillfälle att yttra sig -Skydd för berättigade förväntningar - Rättssäkerhet - Motivering - Uppenbartfelaktig bedömning

I de förenade målen T-180/96 och T-181/96,

Mediocurso - Estabelecimento de ensimo particular, Ld.², bolag bildat enligtportugisisk rätt, Lissabon, företrätt av advokaterna Carlos Botelho Moniz och PauloMoura Pinheiro, Lissabon, delgivningsadress: advokatbyrån Aloyse May, 31,Grand-rue, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Maria Teresa Figueira ochKnut Simonsson, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden V. Tiili samt domarna C.P. Briët ochA. Potocki,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören B. Pastor,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 11 juni 1998,

följande

Dom

Relevanta bestämmelser

1.

Enligt artikel 1.2 a i rådets beslut 83/516/EEG av den 17 oktober 1983 omEuropeiska socialfondens uppgifter (EGT L 289, s. 38; svensk specialutgåva,område 5, volym 4, s. 11, nedan kallat beslut 83/516) skall denna delta ifinansieringen av verksamheter som rör yrkesutbildning och yrkesvägledning. Enligtartikel 2.2 i detta beslut skall de berörda medlemsstaterna garantera att åtgärdernagenomförs framgångsrikt.

2.

I artikel 1 rådets förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 omtillämpning av beslut 83/516 (EGT L 289, s. 1, nedan kallad förordning nr 2950/83)anges de utgifter som kan vara föremål för stöd från Europeiska socialfonden(nedan kallad ESF).

3.

När ESF bifaller en ansökan om finansiering medför detta, enligt artikel 5.1 iförordning nr 2950/83, att 50 procent av stödbeloppet betalas ut som förskott vidden i förväg bestämda tidpunkten för utbildningsverksamhetens början. Enligtpunkt 4 i samma bestämmelse skall en ansökan om slutlig utbetalning innehålla endetaljerad rapport om verksamhetens innehåll och resultat samt finansiella aspekterav densamma. Den berörda medlemsstaten skall intyga att uppgifterna i ansökanom utbetalning är faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga.

4.

Enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kan kommissionen - efter att ha gett denberörda medlemsstaten möjlighet att yttra sig - innehålla, nedsätta eller dra inESF:s stöd, om detta stöd inte används enligt de villkor som angetts i beslutet omgodkännande. I artikel 6.2 föreskrivs att de belopp som har utbetalats och som intehar använts i enlighet med de villkor som angetts i beslutet om godkännande skallkrävas åter.

5.

I enlighet med artikel 6.1 i kommissionens beslut 83/673/EEG avden 22 december 1983 om förvaltningen av ESF (EGT L 377, s. 1; svenskspecialutgåva, område 5, volym 4, s. 15, nedan kallat beslut 83/673/EEG) måstemedlemsstaternas ansökningar om utbetalningar nå kommissionen inom 10månader från den dag då den berörda åtgärden slutförts. Ingen utbetalning skallgöras för stöd om ansökan lämnas in efter att denna tidsfrist gått ut.

6.

Slutligen föreskrivs i artikel 7 i samma beslut att om förvaltningen av en åtgärd förvilken stöd har beviljats är föremål för en undersökning på grund av misstänktaoegentligheter, skall medlemsstaten utan dröjsmål meddela kommissionen detta.

Bakgrund och förfarande

7.

Sökanden är ett bolag som främst ägnar sig åt att anordna yrkesutbildningar ochtekniskt inriktade utbildningar.

8.

Departamento para os Assuntos do Fundo Social Europeu (Avdelningen förärenden avseende Europeiska socialfonden, nedan kallad DAFSE), inlämnade tillESF, till förmån för sökanden, år 1988 olika ansökningar om finansiellt stöd för1989 angående olika projekt för yrkesutbildning.

9.

Det första projektet för vilket stöd begärdes registrerades underärendenummer 890583 P1 (nedan kallat det första ärendet) och är föremål förtalan i mål T-180/96. Det andra projektet registrerades underärendenummer 890588 P1 (nedan kallat det andra ärendet) och är föremål förtalan i mål T-181/96.

10.

Det första ärendet rör en ansökan om stöd för utbildning av tekniker på områdenaför förstärkt glasfiberpolyester, automatiska elektriska apparater, marknadsföringoch reklam, i vilken ursprungligen 30 personer skulle delta. Ansökan rörde ettbelopp om 9 592 058 ESC. På DAFSE:s begäran minskades antalet deltagare till23 personer.

11.

Det första ärendet, med nämnda ändring, godkändes i enlighet med bifogatmeddelande genom ett beslut av kommissionen, vilket delgavs sökanden genomen skrivelse från DAFSE av den 10 april 1989 (nr 8149). I beslutet bestämdesstödbeloppet från ESF till 7 468 207 ESC. Den portugisiska staten förpliktade sigå sin sida att finansiera nämnda projekt med 6 110 351 ESC, genom Orçamentoda Segurança Social/Instituto de Gestão Financeira da Segurança Social (nedankallat OSS/IGFSS).

12.

Under augusti 1989 uppbar sökanden, med tillämpning av artikel 5.1 i förordningnr 2950/83, ett förskott motsvarande 50 procent av de stöd som beviljats av ESFoch av OSS/IGFSS, nämligen 3 734 103 ESC respektive 3 055 175 ESC.

13.

Det andra ärendet rörde en ansökan om stöd för två former av utbildning avtekniker på områdena för handel och reklam, och reklam och grafisk formgivning,i vilka ursprungligen 22 personer skulle delta. Ansökan rörde ett belopp om8 627 355 ESC. På DAFSE:s begäran minskades antalet deltagare till 17 personer.

14.

Det andra ärendet, med nämnda ändring, godkändes i enlighet med bifogatmeddelande genom ett beslut av kommissionen, vilket delgavs sökanden genomen skrivelse från DAFSE av den 10 april 1989 (nr 8154). I beslutet bestämdesstödbeloppet från ESF till 6 890 635 ESC. Den portugisiska staten förpliktade sigå sin sida att finansiera nämnda projekt med 5 637 792 ESC genom OSS/IGFSS.

15.

16.

De utbildningar som de två ärendena avsåg ägde rum mellan juli ochdecember 1989.

17.

Då utbildningarna hade avslutats konstaterade sökanden att projektens slutligatotalkostnad uppgick till ett lägre belopp än beräknat och ingav då till DAFSE enansökan om slutlig utbetalning av stödet i de båda ärendena. Sökanden begärdeutbetalning av 3 337 539 ESC i det första ärendet och 3 286 799 ESC i det andraärendet.

18.

Av ansökningarna framgår att 15 personer slutförde utbildningen i det förstaärendet och 12 personer i det andra ärendet.

19.

I skrivelse av den 11 april 1990, vilken rörde båda ärendena, meddelade DAFSEsökanden att det hade för avsikt att innehålla utbetalning ... och eventuellt justeradet slutliga beloppet, efter finansiell kontroll av den utbildningsverksamhet som[den] genomfört i ifrågavarande ärenden.

20.

Den 30 oktober 1990 intygade de portugisiska myndigheterna, med tillämpning avartikel 5.4 i förordning nr 2950/83, att uppgifterna i sökandens ansökan om slutligutbetalning i de två ärendena var faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga. DAFSEmeddelade emellertid, när det översände dessa ansökningar, kommissionen attuppgifterna i ansökningarna ännu inte kunde intygas utan senare skulle undersökasi en finansiell kontroll.

21.

I likalydande skrivelser av den 25 januari 1991 meddelade DAFSE sökanden attrevisionsfirman Audite givits i uppdrag att kontrollera om uppgifterna i ärendenavar faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga.

22.

Den 28 januari 1991 sände DAFSE sökanden en skrivelse där det preciserade attdess slutliga beslut i ärendena var avhängigt resultatet av nämnda finansiellakontroll.

23.

Den 20 februari 1991 tillställde bolaget Audite DAFSE två revisionsrapporter, detvill säga en rapport för vardera ärende.

24.

Sökanden, DAFSE och företrädare för bolaget Audite sammanträffade sedanden 10 september 1991 för att diskutera de två ärendena.

25.

Den 11 september 1991 tillsände DAFSE sökanden en skrivelse där detunderrättade sökanden om resultatet av den revision som hade genomförts.DAFSE begärde även att sökanden skulle återbetala den del av stödet som detansåg hade utbetalats utan grund. Sökanden väckte genast talan mot detta beslutvid portugisisk förvaltningsdomstol. Sökanden underrättade däremot inte DAFSEi separat skrivelse om de invändningar som den hade mot den nedsättning av stödetsom meddelats genom skrivelsen av den 11 september 1991.

26.

DAFSE avvaktade sedan till den 22 september 1995 resultatet av den talan somsökanden hade väckt mot skrivelsen av den 11 september 1991.

27.

Genom skrivelse av den 22 september 1995 underrättade DAFSE kommissionenom resultatet av den revision som hade genomförts år 1991 och översändeföljaktligen ansökan om slutlig utbetalning, efter ändringar till följd av resultatet avnämnda revision.

28.

Den 6 mars underrättade DAFSE sökanden om att kommissionen hade fattatbeslut avseende sökandens ansökan om slutlig utbetalning i de två ärendena ochatt kommissionen hade bekräftat resultatet av den finansiella kontroll somsökanden redan hade underrättats om den 11 september 1991.

29.

Den 4 april 1996 begärde sökanden att DAFSE skulle översända en kopia avkommissionens beslut. Sökanden begärde även att få ta del av ESF:s handlingar iärendet. Sökanden gavs tillfälle att ta del av dessa handlingar den 24 april 1996 ochkonstaterade att det inte fanns något annat beslut än kommissionens debitnotor,där det angavs vilka belopp som skulle återbetalas i de två ärendena.

30.

Sökanden väckte talan vid förstainstansrätten mot dessa beslut, varvid talan gavsmålnummer T-70/96 respektive T-72/96. Kommissionen återkallade emellertid dessabeslut på eget initiativ och ersatte dem med två beslut av den 14 augusti 1996, motvilka talan förs i förevarande mål. Ordföranden för andra avdelningen förordnadesåledes om avskrivning av mål T-70/96 och T-72/96 och förpliktade kommissionenatt ersätta rättegångskostnaderna genom beslut av den 12 november 1996.

31.

Kommissionen fattade den 14 augusti 1996 beslut C (96) 1185, vilket avsåg detförsta ärendet. Beslutet delgavs sökanden genom DAFSE den 20 september 1996.

32.

Detta beslut har följande lydelse:

... Portugals regering har den 30 oktober 1990 tillställt kommissionen en ansökanom slutlig utbetalning om 3 337 532 ESC och i enlighet med artikel 5.4 iförordning nr 2950/83 intygat att uppgifterna i denna ansökan är faktiskt ochräkenskapsmässigt riktiga.

Nämnda medlemsstat har efter att ha upptäckt oegentligheter vad avsergenomförandet av olika åtgärder som finansierats av ESF underrättatkommissionen därom och omprövat ett antal ärenden. Medlemsstaten har efter enomprövning av ansökan om slutlig utbetalning i ärende nummer 890583 P1 medstöd av en kontroll av räkenskaperna i ärendet beslutat att en del av de utgiftersom Mediocurso ... presenterat inte ansetts ersättningsgilla av de skäl som haranförts i skrivelse nr 10992 av den 22 september 1995, vilken expedierats avmedlemsstaten.

Medlemsstaten har underrättat Mediocurso ... om resultaten av revisorns kontroll(skrivelse nr 8739 av den 11 september 1991) och Mediocurso ... inte inkommitmed yttrande.

Det stöd som kommissionen har beviljat i ärende nummer 890583 P1 uppgår till7 468 207 ESC sammanlagt, varav 396 572 ESC inte utnyttjats av Mediocurso ... .Kommissionen anser att vissa utgifter som Mediocurso ... presenterat inte uppfyllerde villkor som har fastställts i beslutet om godkännade, varför stödet bör nedsättasmed 4 819 741 ESC och stödet från ESF följaktligen skall bestämmas till2 251 894 ESC av de skäl som har anförts i

- revisorns rapport och

- skrivelse nr 10 992 från DAFSE av den 22 september 1995 med bilagor.

...

Mot denna bakgrund meddelar kommissionen följande beslut:

Artikel 1

Det stöd från ESF på 7 468 207 ESC som Mediocurso har beviljats ... genomkommissionens beslut C (89) 0570 av den 22 mars 1989 nedsätts till 2 251 894 ESC.

Artikel 2

Ett belopp om 1 482 209 ESC skall återbetalas till kommissionen ...

33.

Den 14 augusti 1996 antog kommissionen även beslut C (96) 1186, vilket rörde detandra ärendet. Detta beslut är i huvudsak identiskt med beslutet i det förstaärendet. Beslutet delgavs sökanden genom DAFSE den 20 september 1996.

34.

Slutet i detta beslut har följande lydelse:

Artikel 1

Det stöd från ESF på 6 890 635 ESC som har beviljats Mediocurso ... genomkommissionens beslut C (89) 0570 av den 22 mars 1989 nedsätts till 2 174 072 ESC.

Artikel 2

Ett belopp om 1 271 245 ESC skall återbetalas till kommissionen ...

35.

Sökanden väckte genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansliden 14 november 1996 talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut avden 14 augusti avseende det första ärendet (mål T-180/96).

36.

Sökanden väckte vidare genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansliden 14 november 1996 talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut avden 14 augusti avseende det andra ärendet (mål T-181/96).

37.

Genom skrivelse av den 24 mars 1998 anmodades parterna att yttra sig i fråga omförening av målen T-180/96 och T-181/96. Parterna meddelade att de inte hadenågra invändningar. Mål T-180/96 och mål T-181/96 skall således förenas vad avserdomen, med tillämpning av artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler.

38.

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärderför bevisupptagning. Den beslutade emellertid att som åtgärder för processledninganmoda parterna att besvara vissa skriftliga frågor. Parterna rättade sig efter dennaanmodan.

39.

Parterna har utvecklat sin talan och svarat på frågor från förstainstansrätten vid detoffentliga sammanträdet den 11 juni 1998.

Parternas yrkanden

Mål T-180/96

40.

Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

- besluta att dels kommissionens handlingar rörande ärendets handläggningdels DAFSE:s handlingar i ärendet skall läggas till handlingarna i målet,

- ogiltigförklara kommissionens beslut C (96) 1185 av den 14 augusti 1996,

- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

41.

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

- ogilla talan,

- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Mål T-181/96

42.

Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

- besluta att dels kommissionens handlingar rörande ärendets handläggningdels DAFSE:s handlingar i ärendet skall läggas till handlingarna i målet,

- ogiltigförklara kommissionens beslut C (96) 1186 av den 14 augusti 1996,

- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

43.

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

- ogilla talan,

- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning i sak

44.

I vart och ett av målen har sökanden anfört fem grunder:

- åsidosättande sökandens rätt till försvar,

- en skälig tidsfrist har inte iakttagits,

- åsidosättande av artikel 6.1 i förordning nr 2950/83, eftersom portugisiskastaten inte beretts tillfälle att yttra sig innan de ifrågasatta besluten antogs,

- åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigadeförväntningar, eftersom de omtvistade besluten strider mot det intygandesom lämnats tidigare angående de uppgifter som förekommer i ansökan omslutlig utbetalning, och

- åsidosättande av motiveringsskyldigheten och av vissa allmännarättsprinciper samt viss felaktig bedömning av sakomständigheterna.

Den första grunden: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar

Parternas argument

45.

Sökanden anser för det första att kommissionen inte har berett sökanden tillfälleatt yttra sig över nedsättningen av ifrågavarande stöd. Principen om rätt till försvarär en grundläggande gemenskapsrättslig princip som gäller under alla administrativaförfaranden som kan utmynna i en rättsakt som går någon emot(förstainstansrättens dom av den 6 december 1994 i mål T-450/93, Lisrestal m.fl.mot kommissionen, REG 1994, s. II-177, punkt 42). Denna princip är av än störrebetydelse i ett fall som det förevarande, där de ifrågasatta besluten innebär ennedsättning av ett finansiellt stöd som ursprungligen har godkänts (domstolens domav den 4 juni 1992 i mål C-189/90, Cipeke mot kommissionen, REG 1992, s. I-3573,punkt 16-18).

46.

Sökanden har erinrat om att kommissionen enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83har exklusiv behörighet att innehålla, nedsätta eller dra in ett stöd från ESF.Kommissionen borde därför själv ha berett sökanden tillfälle att yttra sig innan denantog de ifrågasatta besluten.

47.

Sökanden har medgivit att den kan yttra sig till en annan myndighet, såsomDAFSE, innan kommissionen intar en preliminär ståndpunkt. Ett sådantföregående muntligt förfarande blir emellertid utan nytta om kommissionen inte fårdel av resultatet av detsamma, vilket inte har skett i förevarande fall.

48.

Kommissionen har gjort gällande att sökanden år 1991 beretts tillfälle att skriftligenyttra sig efter det att den genom DAFSE fått del av resultatet av den finansiellakontrollen samt under olika möten med DAFSE. Kommissionen anser därför attsökanden måste anses ha beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt tillkännagesin ståndpunkt avseende den planerade nedsättningen på sätt som avses i domeni det ovannämnda målet Lisrestal m.fl. mot kommissionen (punkt 49).

Förstainstansrättens bedömning

49.

Enligt fast rättspraxis skall rätten till försvar iakttas när kommissionen nedsätterstödet för en person som har beviljats stöd från ESF (se bland annat domstolensdom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl.,REG 1996, punkt 21-44).

50.

Det skall vidare anmärkas att förstainstansrätten i sin dom i det ovannämnda måletLisrestal m.fl. mot kommissionen (punkt 49) uppgav, utan att domstolen ändradedenna bedömning i sin dom av den 24 oktober 1996 i det ovannämnda måletkommissionen mot Lisrestal m.fl., att kommissionen gentemot en person somerhållit stöd från ESF ensam är juridiskt ansvarig för beslut om nedsättning av ettsådant stöd och att kommissionen inte kan fatta ett sådant beslut utan attdessförinnan ha berett denna person tillfälle, eller ha försäkrat sig om att dennaperson beretts tillfälle, att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunktavseende den planerade nedsättningen.

51.

Sökanden har såväl i sina inlagor som i sitt svar på förstainstansrättens skriftligafråga medgivit att den yttrat sig till DAFSE innan skrivelsen avden 11 september 1991 antogs. I denna skrivelse har DAFSE inte anslutit sig tillsamtliga anmärkningar som sökanden har framfört vad avser de tänktanedsättningarna.

52.

Det skall emellertid konstateras att sökanden inte formellt har yttrat sig angåendedenna skrivelse, vilket riktigt påpekas i de ifrågasatta besluten. Sökanden harnämligen inskränkt sig till att väcka talan mot denna skrivelse vid portugisiskförvaltningsdomstol. I förevarande fall borde sökanden emellertid formellt ha yttratsig angående denna skrivelse, så att DAFSE hade kunnat underrätta kommissionendärom. Mot denna bakgrund kan sökanden inte göra gällande att kommissioneninte har delgivits sökandens eventuella yttrande, eftersom detta beror på sökandensegen underlåtenhet.

53.

Förstainstansrätten anser att sökanden därför har givits tillfälle att, i enlighet medförstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Lisrestal m.fl. mot kommissionen,på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt avseende de omständighetersom lagts den till last.

54.

Talan kan således inte bifallas med stöd av den första grunden.

Den andra grunden: Kommissionen har inte iakttagit en skälig tidsfrist

Parternas argument

55.

Sökanden anser att förordning nr 2950/83 och beslut 83/673 innehåller en lucka idet att det i dessa saknas en tidsfrist inom vilken kommissionen måste fatta ettbeslut vad avser en ansökan om slutlig utbetalning vad avser stöd från ESF. Det äruteslutet att gemenskapslagstiftaren skulle ha tillåtit att sådana beslut kan skjutasupp på obestämd tid. Sökanden har anmärkt att domstolen som en lösning försådana problem har infört kriteriet skälig tidsfrist (domstolens dom avden 6 juli 1971 i mål 59/70, Nederländerna mot kommissionen, REG 1971, s. 639,svensk specialutgåva, volym 1, s. 585, och av den 11 december i mål 120/73, Lorenz,REG 1973, s. 1471, svensk specialutgåva, volym 2, s. 177).

56.

Sökanden drar därav slutsatsen att eftersom det varken i tillämplig lagstiftning elleri sakomständigheterna finns uppgifter som tyder på att ifrågavarande ärenden varsärskilt komplicerade, har kommissionen åsidosatt principen om berättigadeförväntningar genom att anta ett beslut först efter sju år.

57.

Det saknar betydelse att sökanden har underrättats om att DAFSE var osäker påom vissa utgifter var ersättningsgilla. Rättssäkerhetsprincipen syftar nämligen justtill att hindra att en oviss situation kvarstår under längre tid.

58.

Kommissionen har för det första hävdat att artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 inteinnehåller någon tidsfrist inom vilken kommissionen har möjlighet att nedsätta ettstöd från ESF. Kommissionen anser att denna situation avspeglar lagstiftarens viljaatt, i fall av misstanke om oegentligheter, inte uppställa tidsfrister som måste iakttasvad avser nedsättning av stöd. Sökanden kunde således inte med rätta förvänta sigatt ingen nedsättning skulle ske.

59.

Kommissionen har för det andra gjort gällande att förstainstansrätten i sin dom avden 19 mars 1997 i mål T-73/95 (REG 1997, s. II-381), punkt 45-47, preciserat attfrågan huruvida en tidsfrist är rimlig beror på vilken typ av åtgärder som skallvidtas och på omständigheterna i det enskilda fallet.

60.

Sökanden anser slutligen att i förevarande fall kan den omtvistade perioden inteanses orimligt lång, eftersom sökanden ganska tidigt underrättats om resultaten frånden finansiella kontrollen. Sökanden visste dessutom om att vissa av dess utgifterinte kunde godkännas.

Förstainstansrättens bedömning

61.

Enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida ett administrativt förfarande har pågåttunder skälig tid bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje falloch särskilt det sammanhang detta fall förekommer i, de olika steg i förfarandetsom har vidtagits, ärendets komplexitet samt dess betydelse för de olika berördaparterna (förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1997 i de förenademålen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen, REG 1997,s. II-1739, punkt 57, och domen i det ovannämnda målet Oliveira motkommissionen, punkt 45).

62.

Det är mot denna bakgrund som det skall bedömas huruvida den tid som förflutitfrån det att sökanden ansökte om slutlig utbetalning i december 1989 till det att deifrågasatta besluten fattades den 14 augusti 1996 är skälig.

63.

Från december 1989 till september 1991 genomförde DAFSE i samarbete medrevisionsfirman Audite en finansiell kontroll av om sökandens utgifter var faktisktoch räkenskapsmässigt riktiga.

64.

Från september 1991 till den 22 september 1995, det vill säga den dag då DAFSEmeddelade kommissionen om resultatet av denna kontroll, avvaktade DAFSE, avförståeliga skäl, utgången av den talan som sökanden själv hade väckt motskrivelsen av den 11 september 1991 vid portugisisk förvaltningsdomstol.

65.

Därefter underrättade DAFSE i skrivelse av den 6 mars 1996 sökanden om attkommissionen hade prövat dess ansökan om slutlig utbetalning.

66.

Med hänsyn till förstainstansrättens dom av den 13 december 1995 imål T-84/94 (122), kommissionen mot Branco (REG 1995, s. II-2993), drogkommissionen tillbaka sina beslut och ersatte dem med de två ifrågasatta besluten,i vilka det i detalj anges varför kommissionen beslutat att nedsätta stödet från ESF.

67.

Av denna händelseutveckling framgår att vart och en av stegen i det förfarandesom föregått de ifrågasatta besluten har ägt rum inom en skälig tidsfrist medhänsyn till de omständigheter som de nationella myndigheter ochgemenskapsmyndigheter som ansvarar för förvaltningen av ESF med rätta kundebeakta inom ramen för prövningen av respektive ansökan om slutlig utbetalning.

68.

Talan kan således inte bifallas med stöd av den andra grunden.

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 6.1 i förordning nr 2950/83, i det att denportugisiska staten inte har beretts tillfälle att yttra sig innan de ifrågasatta beslutenantogs

Parternas argument

69.

Sökanden har påpekat att enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kankommissionen innehålla, nedsätta eller dra in detta stöd efter att ha gett denberörda medlemsstaten möjlighet att yttra sig.

70.

Sökanden anser att i förevarande fall har kommissionen fattat de ifrågasattabesluten utan att ha berett de portugisiska myndigheterna tillfälle att yttra sig överbeslutens innehåll, vilket innebär ett väsentligt formfel (domstolens dom avden 7 maj 1991 i mål C-304/89, Oliveira mot kommissionen, REG 1991, s. I-2283).

71.

Kommissionen anser att de ifrågasatta besluten utgör bekräftelser av DAFSE:sförslag till nedsättningar. Mot denna bakgrund måste den formföreskrift som avsesi artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 anses ha iakttagits.

Förstainstansrättens bedömning

72.

Sökanden har under sin tredje grund i huvudsak gjort gällande att kommissioneninte har berett DAFSE tillfälle att på nytt yttra sig över de tänkta nedsättningarna.

73.

Det framgår emellertid av domstolens dom av den 11 oktober 1990 i mål C-200/89,FUNOC mot kommissionen (REG 1990, s. 3669), punkt 17 att när ett beslut,såsom här är fallet, har föregåtts av en skriftväxling mellan kommissionen och denationella myndigheterna, vilka yttrat sig innan det slutgiltiga beslutet antogs, skallskyldigheten att låta medlemsstaten yttra sig anses ha iakttagits.

74.

Det är dessutom ostridigt att DAFSE, som är den portugisiska statens företrädarevad avser förvaltningen av ESF, tillsänt kommissionen sitt yttrande över ärendenai fråga genom skrivelse av den 22 september 1995.

75.

Vidare framgår det av motiveringen till de ifrågasatta besluten att kommissionensställningstaganden i desamma endast utgör bekräftelser av DAFSE:s förslag tillnedsättningar av stöden.

76.

Mot denna bakgrund skall medlemsstaten anses ha beretts tillfälle att yttra sig,enbart mot bakgrund av att den har sänt in sitt förslag till nedsättning av stödetinnan de slutgiltiga besluten fattades den 14 augusti 1996.

77.

Talan kan således inte bifallas med stöd av den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om skydd förberättigade förväntningar, eftersom de omtvistade besluten strider mot det intygandesom lämnats tidigare angående de uppgifter som förekommer i ansökan om slutligutbetalning

Parternas argument

78.

Sökanden har hävdat att de portugisiska myndigheterna, med tillämpning avartikel 5.4 i förordning nr 2950/83, har intygat att uppgifterna i sökandens ansökanom slutlig utbetalning i de två ärendena var faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga.Sökanden konstaterar att de ifrågasatta besluten strider mot detta intygande,eftersom dessa beslut ifrågasätter riktigheten av vissa utgifter och denräkenskapsmässiga bedömning som tidigare godkänts.

79.

Dessa motstridiga ställningstaganden innebär ett åsidosättande avrättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.Intygandet innebar nämligen att sökandens rättsliga ställning slutgiltigt fastställdes.Ett sådant intygande hindrar förvisso inte kommissionen från att dra in ellernedsätta det stödbelopp som ursprungligen har godkänts, i den mån förhållandetatt utgifterna i fråga verkligen har förekommit samt deras räkenskapsmässigabedömning inte ifrågasätts.

80.

Sökanden har anmärkt att det var först under förfarandet vid förstainstansrättensom kommissionen påstod att de portugisiska myndigheternas intygande varvillkorat. De ifrågasatta besluten inte innehöll någon uppgift därom. I dentillämpliga lagstiftningen uppställs ingen sådan möjlighet till villkorat intygande.

81.

Sökandena anser att de nationella myndigheterna endast hade två alternativ när deskulle ta ställning till ansökan om slutlig utbetalning, nämligen att intyga eller inteintyga. Eftersom förordning nr 2950/83 innehåller en tidsfrist för intygande, kundede portugisiska myndigheterna inte utfärda ett villkorat intygande och på dettasätt kringgå den tvingande tidsfristen.

82.

Kommissionen har å sin sida understrukit att det är i syfte att skydda sökandensintressen och i syfte att iaktta tidsfristen om tio månader enligt artikel 6.1 ibeslut 83/673 som de portugisiska myndigheterna har avgivit sitt intygande avseendeifrågavarande ansökan om utbetalning, med preciseringen att det slutgiltiga beslutetvar avhängigt en senare finansiell kontroll.

83.

Kommissionen har dessutom gjort gällande att artikel 7 i förordning nr 2950/83föreskriver att en ansökan om slutlig utbetalning, med förbehåll för resultatet avmedlemsstaternas kontrollåtgärder, kan underkastas senare kontroll. Enligt fasträttspraxis är det kommissionen - och endast den - som är behörig att nedsätta ettfinansiellt stöd från ESF, oavsett om denna nedsättning har föreslagits av denberörda nationella myndigheten eller inte (förstainstansrättens dom av den 13december 1995 i det ovannämnda målet kommissionen mot Branco, punkterna 23och 24).

Förstainstansrättens bedömning

84.

Det skall inledningsvis anmärkas att efter intygandet den 30 oktober 1990meddelade DAFSE i skrivelser av den 25 och 28 januari 1991 sökanden attrevisionsfirman Audite givits i uppdrag att kontrollera om uppgifterna i ärendenavar faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga och att dess slutliga beslut i ärendena varavhängigt resultatet av nämnda finansiella kontroll. Sökanden hade således tidigtunderrättats om att det allvarligt hade ifrågasatts om vissa påstådda utgifter varersättningsgilla.

85.

Det skall vidare avgöras huruvida de nationella myndigheternas intygande avseendevissa utgifter innebar att dessa slutgiltigt hade tagit ställning till desamma iförhållandet till stödmottagaren och om ett sådant ställningstagande binderkommissionen.

86.

Att en medlemsstat avger ett intygande innebär inte att den befrias från övrigaskyldigheter enligt tillämplig gemenskapslagstiftning. Medlemsstaten är såledesenligt artikel 2.2 i beslut 83/516 fortfarande skyldig att säkerställa att åtgärder sombeviljats stöd från ESF genomförs framgångsrikt. I artikel 7 i beslut 83/673/EEGföreskrivs dessutom att om förvaltningen av en åtgärd för vilken stöd har beviljatsär föremål för en undersökning på grund av misstänkta oegentligheter, skallmedlemsstaten utan dröjsmål meddela kommissionen detta.

87.

Eftersom ingen tidsfrist föreskrivs för att uppfylla dessa skyldigheter, kvarstår deom kommissionen inte har fattat ett slutgiltigt beslut om slutlig utbetalning avstödet.

88.

Av artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2950/83 - som reglerar förfarandet närkommissionen konstaterar att villkoren för beviljande av stöd inte har iakttagitseller när kommissionen önskar vidta ytterligare kontroller vad avser en ansökan omslutlig utbetalning - framgår vidare att medlemsstaten skall vara kommissionensfrämsta samarbetspartner vad avser förvaltningen av ESF.

89.

Följaktligen måste medlemsstaten anses ha vissa skyldigheter, särskilt att påtalaoegentligheter vad avser förvaltningen av ESF, även efter det att den har intygatatt uppgifterna i ansökan är faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga enligt artikel 5.4i förordning nr 2950/83. Sökandens rättsliga ställning var således inte slutgiltigtavgjord genom intygandet av dess utgifter.

90.

Det framgår vidare av rättspraxis att kommissionen - och endast den - bär ansvaretför ett beslut om nedsättning, oavsett den berörda nationella myndighetens förslag(domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Lisrestal m.fl., punkt 29, ochdomen i det ovannämnda målet kommissionen mot Branco, punkterna 23 och 24).Kommissionens exklusiva behörighet på detta område är inte avhängig detintygande som avses i artikel 5.4 i förordning nr 2950/83. Det står nämligenkommissionen fritt att nedsätta ett gemenskapsstöd även när medlemsstaten harintygat att samtliga uppgifter i ansökan om slutlig utbetalning är faktiskt ochräkenskapsmässigt riktiga, förutsatt att den ger en tillräcklig motivering för beslutetom nedsättning när den inte följer den nationella myndighetens förslag.

91.

Förstainstansrätten kan således inte godta sökandens argument att kommissionensbehörighet i förevarande fall var begränsad vad avser vilka typer av indragningareller nedsättningar som den kunde besluta efter det att den nationella myndighetenhade intygat att utgifterna var faktiskt och räkenskapsmässigt riktiga.

92.

Med hänsyn till omständigheten att de nationella myndigheterna på grundval avartikel 2.2 i beslut 83/516 skall säkerställa att åtgärder som beviljats stöd från ESFoch med hänsyn till de nationella myndigheternas skyldighet att underrättakommissionen om misstankar om oegentligheter enligt artikel 7 i beslut 83/673,skall det intygande som avses i artikel 5.4 i förordning nr 2950/83 redan till sinnatur anses ha avgivits med förbehåll. En annan tolkning skulle innebära eninskränkning i den ändamålsenliga verkan av de nationella myndigheternasskyldighet att påtala oegentligheter i förvaltningen av ESF. Intygandet påverkarsåledes inte de nationella myndigheternas och kommissionens övriga befogenheter,vilka de fortsätter att utöva för att säkerställa att stöd från ESF används på ettkorrekt sätt.

93.

Med hänsyn till det ovanstående har DAFSE med rätta uppfyllt sin skyldighet attövervaka förvaltningen av stöd som beviljats av ESF genom att uppdra åt bolagetAudite att göra en finansiell kontroll av sökandens utgifter efter det att DAFSEsjälv intygat att uppgifterna om utgifterna var faktiskt och räkenskapsmässigtriktiga.

94.

Talan kan således inte bifallas med stöd av den fjärde grunden.

Den femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och av vissa allmännarättsprinciper samt viss felaktig bedömning av sakomständigheterna

Den femte grundens första del: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

- Parternas argument

95.

Sökanden har erinrat om att de ifrågasatta besluten grundas dels på Auditesrapporter i de två ärendena, dels på DAFSE:s skrivelse av den 22 september 1995.

96.

Sökanden har emellertid hävdat att den inte vet exakt vilken rapport somkommissionen har hänvisat till i vart och ett av ärendena. Enligt sökanden harbolaget Audite nämligen genomfört olika kontroller i sökandens lokaler ochupprättat ett antal rapporter som ibland innehåller motstridiga uppgifter. Var ochen av Audites rapporter har för övrigt senare ändrats av detta bolag. Sökanden harvidare gjort gällande att de belopp som kommissionen i de två ifrågasatta beslutenbegär skall återbetalas inte överensstämmer med beloppen i Audites rapporter.

97.

Sökanden har slutligen hävdat att även om förstainstansrätten i sin rättspraxis harstadfäst principen om motivering per relacionem, innebär denna princip att ettbeslut med en sådan motivering skall innehålla en tillräckligt tydlig hänvisning tillden rättsakt där förklaringen framgår (förstainstansrättens dom i det ovannämndamålet kommissionen mot Branco, punkt 27). I förevarande fall kan enligt sökandensmening hänvisningarna till revisionsrapporterna inte anses uppfylla detta villkor,eftersom dessa rapporter inte med tillräcklig säkerhet kan identifieras och eftersomrapporternas innehåll inte har meddelats sökanden i förväg. Sökanden menardärför att de ifrågasatta besluten strider mot artikel 190 i fördraget.

98.

Kommissionen anser att det i de ifrågasatta besluten tydligt anges exakt på vilkahandlingar besluten har grundats.

- Förstainstansrättens bedömning

99.

Det skall inledningsvis anmärkas att enligt fast rättspraxis skall det av denmotivering som krävs enligt artikel 190 i fördraget på ett klart och otvetydigt sättframgå hur den institution som har framställt rättsakten har resonerat, så att densom berörs kan få veta vad som ligger bakom den åtgärd som har vidtagits och såatt gemenskapsdomstolen kan utöva sin kontroll (domstolens dom avden 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m.fl., REG 1997,s. I-1809, punkt 39, och förstainstansrättens dom av den 14 juli 1997 i mål T-81/95,Interhotel mot kommissionen, REG 1997, s. II-1265, punkt 72). Omfattningen avdenna skyldighet beror på den ifrågavarande rättsaktens art och på detsammanhang i vilket den antagits.

100.

Det framgår av förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T-85/94,Branco mot kommissionen (REG 1995, s. II-45), punkt 36, att i en situation somi detta särskilda fall när kommission helt enkelt bekräftar ett förslag från enmedlemsstat att sätta ned ett tidigare beviljat stöd, kan kommissionens beslut ansesvederbörligen motiverat i den mening som avses i artikel 190 i fördraget, antingenom kommissionen själv klart anger skälen till att stödet sätts ned eller åtminstoneom denna tillräckligt klart hänvisar till ett beslut av en medlemsstats behörigamyndigheter av vilket skälen till en sådan nedsättning klart framgår.

101.

Det är mot bakgrund av dessa principer som sökandens argument skall prövas.

102.

Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att sökanden saknar stöd för sittpåstående att det förelåg ett antal motstridiga revisionsrapporter i de två ärendena.Bolaget Audite hade nämligen i vart och ett av ärendena endast upprättat enrapport. Dessa två rapporter, vilka bifogats svaromålet i vart och ett av målen,registrerades vid DAFSE den 20 februari 1991.

103.

Skillnaderna mellan beloppen i de två revisionsrapporterna och beloppen i deifrågasatta besluten beror på att ändringar har gjorts efter det att dessa rapporteringavs till DAFSE men innan sökanden underrättades om det slutgiltiga resultatetav DAFSE:s undersökning den 11 september 1991. Sökanden har kunnat följadenna undersökning på nära håll.

104.

Sökanden har för övrigt i sitt skriftliga svar på förstainstansrättens frågor samt vidsammanträdet medgivit att den fått del av de viktigaste delarna av Auditesrapporter genom skrivelsen av den 11 september 1991, även om den inte fått delav själva rapporterna i form av kopior av desamma.

105.

Sökanden hade således beretts tillfälle att ta del av den motivering somkommissionen hänvisat till i de ifrågasatta besluten, särskilt som dessa beslut ävenhänvisade till DAFSE:s skrivelse av den 22 september 1995, vilken även den på ettdetaljerat sätt anger skälen till de omtvistade nedsättningarna.

106.

Av det ovanstående följer att med förbehåll för resultatet av en detaljeradundersökning av de individuella bokföringsposterna, vilken nedan framgår avförstainstansrättens bedömning av den femte grundens tredje del, framgårkommissionens allmänna resonemang på ett klart och otvetydigt sätt av deifrågasatta besluten, eftersom dessa beslut allmänt hänvisar till noga angivnahandlingar från DAFSE.

107.

Talan kan således inte bifallas med stöd av den femte grundens första del.

Den femte grundens andra del: Åsidosättande av principen om skydd förberättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen

- Parternas argument

108.

Sökanden har gjort gällande att de ifrågasatta besluten i själva verket grundasantingen på felaktigheter i ingivna bestyrkande handlingar eller på en felaktigbokföringsmässig bedömning av utgifterna i fråga. Sökanden anser emellertid attsådana invändningar vad avser användningen av stödet borde ha meddelats senastnär stödet beviljades och att de inte kan framföras senare när slutlig utbetalninggodkänns, som här har skett. Sökanden har i detta sammanhang erinrat om att deti artikel 6.1 i förordning 2950/83 föreskrivs att det endast är i fall då ett stöd intehar använts på det sätt som föreskrivs i beslutet om godkännande somkommissionen kan innehålla, nedsätta eller dra in detsamma.

109.

Ett stort antal av kommissionens nedsättningar i de ifrågasatta besluten stridersåledes enligt sökandens mening mot principen om skydd för berättigadeförväntningar och rättssäkerhetsprincipen, eftersom de inte grundas på rättsreglersom var kända när stödet godkändes (domstolens dom av den 28 april 1988 imål 170/86, Von Deetzen, REG 1988, s. 2355, och av den 1 oktober 1987 imål 84/85, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1987, s. 3765).

110.

Kommissionen anser att sökanden inte kan göra gällande att principen om skyddför berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts. Ett beslutom godkännande kan nämligen inte bibringa stödmottagaren berättigadeförväntningar annat än om stödet har använts på det sätt som har bestämts i ettsådant beslut. I förevarande fall har stödet emellertid endast till dels använts på detsätt som bestämts.

111.

Kommissionen har vidare anmärkt att följande framgår av kungörelse nr 6/88,vilken offentliggjorts i Diàrio da Repùblica av den 18 februari 1988:

1. DAFSE godtar endast fakturor och kvitton som bestyrkande handlingar om devisar att utgifterna härrör sig till åtgärderna i fråga.

2. De handlingar som nämns i punkten ovan måste innehålla nödvändig bevisningoch överensstämma med de utgiftsposter som framgår av punkt 14 i formuläret föransökan om slutlig utbetalning från ESF.

- Förstainstansrättens bedömning

112.

Med hänsyn till de befogenheter som har givits medlemsstaten och kommissionenvad avser verifikationer och kontroller (se ovan punkt 84-93) är de båda behörigaatt påtala att en stödmottagare har åsidosatt villkoren i beslutet att beviljagemenskapsstöd, oavsett om detta beror på bedrägeri eller inte.

113.

Förstainstansrätten erinrar vidare om att sökanden i de deklarationer om acceptav besluten om beviljande av stöd som den undertecknat (bilaga 9 till respektiveansökan i de två målen, punkt 1.b) själv förbundit sig att följa de nationellabestämmelser och gemenskapsbestämmelser som är tillämpliga.

114.

Det är vidare ostridigt i målet att det enligt såväl portugisisk rätt somgemenskapsrätten krävs att allmänna medel skall användas i enlighet med godfinansiell förvaltning. Kommissionen har härvid i sina skrivelser hänvisat tillkungörelse nr 6/88 (punkt 111), i vilken det just krävs att stödmottagaren ingerbestyrkande handlingar vad avser utgifter för åtgärderna i fråga samt anger vilkabokföringsposter som de hänför sig till.

115.

Tvärtemot vad sökanden har påstått har de påtalade oegentligheterna intefastställts på grundval av ett kriterium som inte fanns med bland villkoren förbeviljande av stödet, vilka utgjorde villkor för utbetalning av stödet.Förstainstansrätten konstaterar vidare att kriterierna avseende att stödmottagarensutgifter måste vara rimliga och att stödet måste underkastas god finansiellförvaltning ligger helt i linje med den kontroll som medlemsstaten i fall denmisstänker oegentligheter är skyldig att företa i enlighet med artikel 7 ibeslut 83/673. Dessa kriterier tillämpas helt enkelt så att det kontrolleras om deutgifter som stödmottagaren påstår sig ha haft verkligen svarar mot de prestationerför vilka det har begärts medel.

116.

Talan kan av nämnda skäl inte befallas med stöd av den femte grundens andra del.

Den femte grundens tredje del, under vilken det i huvudsak görs gällande attkommissionen har gjort sig skyldig till uppenbart felaktig bedömning när den ienlighet med DAFSE:s skrivelse av den 22 september 1995 beslutade att nedsättadet stöd som ursprungligen beviljats

- Inledande anmärkningar

117.

Sökanden har under den femte grunden i båda målen i huvudsak hävdat attkommissionen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felaktig bedömningav sakomständigheterna genom att grunda sig på innehållet i DAFSE:s skrivelse avden 22 september 1995. Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionennär den nedsatt det stöd som ursprungligen beviljats felaktigt har grundat sig påDAFSE:s anmärkningar om sökandens sätt att klassificera olika utgifter i ansökanom slutlig utbetalning och/eller bevisvärdet av det handlingar som sökanden ingivitför att styrka dessa utgifter.

118.

Förstainstansrätten vill innan den prövar de olika argument som sökanden haranfört i detta sammanhang i de två målen inledningsvis och som redan har gjortsovan anmärka att enligt artikel 6.1 i förordning nr 2950/83 kan kommissionen, närESF:s stöd inte har använts i enlighet med de villkor som angetts i beslutet omgodkännande, innehålla, nedsätta eller dra in detta stöd.

119.

Kommissionen kan för övrigt innehålla, nedsätta eller dra in ett stöd från ESF medhänvisning till att en nationell eller gemenskapsrättslig regel inte har iakttagits näråtgärden i fråga har genomförts. I detta sammanhang skall det anmärkas attsökanden i sin accept av beslutet om godkännande har intygat att beviljat stödskulle användas i överensstämmelse med de nationella bestämmelser ochgemenskapsbestämmelser som är tillämpliga (se ovan punkt 113).

120.

För övrigt kan kommissionen när den tillämpar artikel 6.1 i förordning nr 2950/83bli tvungen att göra en komplex bedömning av sakomständigheter och bokföring.Vid en sådan bedömning bör kommissionen således ges ett stort utrymme förskönsmässig bedömning. Förstainstansrätten inskränker följaktligen sin prövning avden femte grundens tredje del till att pröva om kommissionen har gjort sig skyldigtill en uppenbart felaktig bedömning av sakomständigheterna i fråga (se i dettasammanhang domstolens dom av den 29 februari 1996 i mål C-122/94,kommissionen mot rådet, REG 1996, s. I-881, punkt 18, och förstainstansrättensdom av den 23 februari 1994 i förenade målen T-39/92 och T-40/92, REG 1994,s. II-49, punkt 109).

121.

De beslut som har ifrågasatts i förevarande mål grundas helt på DAFSE:s skrivelserav den 11 september 1991, vilka i huvudsak grundas på Audites revisionsrapporter,och av den 22 september 1995. Mot denna bakgrund skall det prövas omkommissionen genom att grunda sig på innehållet i DAFSE:S skrivelser har gjortsig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning.

- Huruvida sökandens argument i mål T-180/96 är välgrundade

122.

Vad avser undervisningsmateriel (bokföringspost 14.2.1) har sökanden hävdat attden inte förstår varför utgifterna avseende inköp av stolar och bord med avvikelsefrån tidigare praxis inte ansetts ersättningsgilla.

123.

Kommissionen har hävdat att dessa möbler skall anses som kapitalvaror. Dessabelopp skulle följaktligen ha bokförts under bokföringspost 14.6 Normalaavskrivningar och de skulle ha skrivits av med 10 procent.

124.

Förstainstansrätten anser att kommissionen inte har gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning när den fastställde att bord och stolar utgörkapitalvaror och inte undervisningsmateriel och följaktligen bokförde dessa utgifterunder bokföringsposten normala avskrivningar.

125.

Den omständigheten att det tidigare eventuellt har godtagits att en utgift harbokförts under en viss bokföringspost innebär inte med nödvändighet att så ävenfortsättningsvis skall ske om en sådan bokföring inte är förenlig med villkoren ibeslutet om godkännande eller med bestämmelser i nationell rätt ellergemenskapsrätten. Det skall i detta sammanhang anmärkas ett en eventuell tidigarefelaktig rättstillämpning inte kan bibringa sökanden berättigade förväntningar (sei detta sammanhang förstainstansrättens dom av den 27 juni 1991 i mål T-156/89,Valverde Mordt mot domstolen, REG 1991, s. II-407, punkt 76).

126.

Talan kan således inte bifallas med stöd av detta argument.

127.

Vad avser de specialiserade arbetena (bokföringspost 14.2.7) anser sökanden attdet inte fanns några skäl att begränsa ersättningen till tekniker som tillhandahållitspecialisttjänster avseende utarbetande av kurser och manualer. Sökanden harvidare anmärkt att den under denna bokföringspost har inkluderat ett belopp på374 400 ESC, som styrks av en faktura. Denna faktura berörde tjänster som börinkluderas under ett antal olika bokföringsposter, vilket inte strider mot någrabokföringsregler.

128.

Kommissionen anser att nedsättningen av ersättningen till dessa tekniker grundaspå en analys av fyra kvitton avseende sökandens utarbetande av manualer ochövningsexempel. Dessa fanns inte med under den tillämpliga bokföringsposten ochinnehöll dessutom ingen exakt beskrivning av deras innehåll. Kommissionentillämpade därför ett rationalitetskriterium. Vad avser beloppet på 374 400 ESChar kommissionen anmärkt att den ingivna fakturan innehöll en så vag beskrivningav vad den avsåg att kommissionen inte ansåg att fakturan var ersättningsgill inågon del.

129.

Förstainstansrätten anmärker att såsom framgår av handlingarna i målet ärfakturorna i fråga inte tillräckligt detaljerade för att de skall kunna anses styrka depåstådda utgifterna. Kommissionen har således inte gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning genom att tillämpa det rationalitetskriterium somuttryckligen anges i punkt 14.2.7 i skrivelsen av den 22 september 1995. Denfaktura på 374 400 ESC som upprättats av C. Peres Feio Ld.² (bilaga 20 tillansökan) är så vag att kommissionen inte kan anses ha gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning genom att anse att beloppet inte till någon del varersättningsgill.

130.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det andra argumentet.

131.

Vad avser lärarlöner (bokföringspost 14.3.1a) har sökanden ifrågasatt att beloppetpå 4 363 684 ESC inte är ersättningsgillt. Sökanden har medgivit att det i desammanfattande tabeller (bilaga 21 till ansökan) som sökanden ingivit inte görsåtskillnad mellan undervisningstimmar avseende teoretiska kurser ochundervisningstimmar avseende praktiska kurser men har hävdat att den inte förstårvad DAFSE menar att detta skulle medföra för följder.

132.

Sökanden har anmärkt att i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning kanutgifter för ifrågavarande åtgärder endast styrkas genom fakturor eller kvitton.Sökanden anser emellertid att med hänsyn till de kvitton som den ingivit (bilaga 22till ansökan) och att det är helt säkert att kurserna har ägt rum fanns det ingengrund för att dra in det belopp som anges under denna bokföringspost. I vilket fallsom helst innebär proportionalitetsprincipen, även om det skulle finnas tvivel påvilken typ av kurser som har hållits, ett krav på att åtminstone ett belopp grundatpå den lägsta lönen borde ha beaktats för samtliga kurser, det vill säga att samtligakurser skulle ha ansetts som praktiska kurser.

133.

Kommissionen anser att sökanden inte har styrkt att de ingivna kvittona har någonsom helst anknytning till kurserna i fråga, eftersom det i de ingivna handlingarnainte klart anges lärarnas identitet eller vilken typ av utbildning som hållits.Dessutom överensstämmer inte kostnadsnotorna med det belopp som deklarerats.Kommissionen har slutligen anmärkt att det i kungörelse nr 18/MTSS/87, vilkenoffentliggjorts i Diàrio da Repùblica av den 11 maj 1987, föreskrivs attstödmottagarna skall föra register för varje åtgärd, vad avser kursdeltagarnas ochlärarnas närvaro samt kursprogram, varvid det skall skiljas mellan teoretiska kurseroch praktiska kurser.

134.

Förstainstansrätten anser att det framgår av en analys av de handlingar somsökanden ingivit för att styrka vilken typ av kurser som har hållits i det förstaärendet och vilka lärare som deltog (bilagorna 21 och 22 i ansökan) att dessauppgifter är så vaga att det inte med säkerhet kan sägas att kurserna i frågaverkligen har ägt rum, vilket DAFSE med rätta har anmärkt i punkt 14.3.1a i sinskrivelse av den 22 september 1995. Kommissionen har således inte gjort sig skyldigtill en uppenbart felaktig bedömning när den fastställde att sökanden, som anordnatett stort antal olika kurser med ett stort antal handledare, inte styrkt att ingivnahandlingar verkligen avsåg de kurser som avses i det första ärendet, och när denföljaktligen vägrade beakta samtliga utgifter för vilka stöd har begärts.

135.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det tredje argumentet.

136.

Vad avser den administrativa personalen (bokföringspost 14.3.1c) anser sökandenatt kommissionens nedsättning under denna bokföringspost grundas på ettmissförstånd, eftersom de omtvistade kvittona var undertecknade och stämplade,såsom framgår av bilaga 23 till ansökan. Sökanden anser att dessutom attifrågavarande kvittons bevisvärde inte påverkas även om det skulle visa sig attkvittona saknar underskrift eller stämpel.

137.

Kommissionen har anmärkt att nedsättningen i fråga grundades på omständighetenatt kvittona i fråga varken var stämplade eller undertecknade när den finansiellakontrollen ägde rum.

138.

Förstainstansrätten anser att sökanden inte har styrkt att den lämnat DAFSE destämplade och undertecknade handlingar som bifogats ansökan innan DAFSEavslutade sin finansiella kontroll. Kommissionen har således inte gjort sig skyldigtill en uppenbart felaktig bedömning genom att inte beakta kvitton som när deöverlämnades inte uppfyllde nationella rättsliga krav, eftersom dessa krav blandannat har till syfte att garantera att sådana kvitton härrör sig till en verklig utgift.

139.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det fjärde argumentet.

140.

Vad avser de specialiserade arbetena (bokföringspost 14.3.8) anser sökanden attde utgifter som inte har ansetts ersättningsgilla styrks genom den faktura sombifogats som bilaga 20 till ansökan. Sökanden har hävdat att det inte finns någrahinder mot att låta ett enda kvitto omfatta tjänster som hör under olikabokföringsposter.

141.

Kommissionen har i detta sammanhang erinrat om att den aktuellabokföringsposten inte har ansetts ersättningsgill, eftersom den av sökanden ingivnafakturan, i brist på andra bestyrkande handlingar, måste anses avse andrabokföringsposter.

142.

Förstainstansrätten finner att de belopp som anges i de handlingar som sökandenhar ingivit som bilaga 20 till ansökan inte överensstämmer med de belopp som harangivits i ansökan om slutlig utbetalning. Kommissionen har således inte gjort sigskyldig till uppenbart felaktig bedömning genom att inte beakta ifrågavarandehandlingar när den fastställde hur stort resterande stöd som skulle utbetalas tillsökanden.

143.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det femte argumentet.

144.

Vad avser hyra för lokaler och utrustning (bokföringspost 14.3.9) anser sökandenatt motiveringen i skrivelsen av den 22 september 1995 inte ger den möjlighet attförstå kommissionens skäl till de två första nedsättningarna under dennabokföringspost. Vad avser den tredje nedsättningen har kommissionen hänvisat tillsina överväganden vad avser bokföringspost 14.2.7 (se punkt 127).

145.

Kommissionen anser att den första nedsättningen rörde inköp av kapitalvaror somenligt nationell lagstiftning inte kan avskrivas det år som de inköps. Det andrabeloppet rör en designkurs som inte omfattas av det första ärendet. Det tredjebeloppet har inte beaktats, eftersom det i den aktuella fakturan inte på vederbörligtsätt angivits vilka tjänster som köpts in.

146.

Förstainstansrätten anser att motiveringen i DAFSE:s skrivelser avden 11 september 1991 och av den 22 september 1995 avseende de två förstanedsättningarna under denna bokföringspost visserligen var summarisk men att ettden trots allt gav sökanden, som kände till detaljerna i ärendet i fråga, möjlighetatt ifrågasätta densamma. Sökanden har emellertid inte anfört någon som helstbevisning för att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktigbedömning i detta hänseende. Vad avser den tredje nedsättningen hänvisarförstainstansrätten till punkt 129 ovan.

147.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det sjätte argumentet.

148.

Vad avser råvaror, halvfabrikat och konsumtionsvaror (bokföringspost 14.3.12) harsökanden anfört att i enlighet med portugisisk sociallagstiftning skall utgifter somhar styrkts genom fakturor daterade senast den femte arbetsdagen i januari åretefter utgiftens uppkomst godtas. Den omtvistade fakturan (bilaga 24 till ansökan)uppfyller således detta villkor.

149.

Kommissionen anser att denna faktura inte omfattas av den tidsperiod som gälldeför finansiering av åtgärden. Enligt den nationella mervärdesskattelagstiftningenmåste en sådan faktura utställas när varorna i fråga levereras och åtföljas avfraktsedlar. Inget av dessa villkor var emellertid uppfyllda i förevarande fall.

150.

Förstainstansrätten anser att en analys, mot bakgrund av handlingarna i målet, avdet ifrågasatta beslutet och relevanta punkter i DAFSE:s skrivelser avden 11 september 1991 - vilka i huvudsak upprepar de anmärkningar somframförts i Audites rapport - och av den 22 september 1995, vilka det hänvisas tilli detta beslut, inte gör det möjligt att identifiera kommissionens exakta resonemangeller vilka nationella regler denna har grundat sig på när den beslutat att inte godtaden utgift som styrkts genom den ifrågasatta fakturan. Förstainstansrätten kansåledes inte utöva sin domstolsprövning vad avser det ifrågasatta beslutet på detsätt som krävs i den rättspraxis som har citerats i punkt 99. Det ifrågasatta beslutetstrider således mot artikel 190 i fördraget i den del det rör bokföringspost 14.3.12i ansökan om slutlig utbetalning.

151.

Talan skall således bifallas med stöd av det sjunde argumentet. Det ifrågasattabeslutet skall således ogiltigförklaras i den del det avser bokföringspost 14.3.12.

152.

Vad för det åttonde avser skatter och avgifter (bokföringspost 14.3.13) harsökanden anfört att den under denna bokföringspost angivit de belopp som betalatsi mervärdesskatt på löner till mervärdesskatteskyldiga lärare, varvid dennamervärdesskatt har dragits av från lönerna till dessa lärare (bokföringspost 14.3.1a).

153.

Eftersom förstainstansrätten ovan (punkt 134) har förklarat att kommissionen intehar gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den vägrade attbeakta de utgifter som sökanden gjort gällande avseende lärarlöner, kan talan avsamma skäl inte bifallas med stöd av det åttonde argumentet angåendemervärdesskatt på dessa löner.

154.

Vad slutligen avser normala avskrivningar (bokföringspost 14.6) menar sökandenatt det inte gå att bedöma dess verksamhet endast med utgångspunkt från kriterietantal anställda, eftersom den har mycket få anställda men istället i hög gradanlitar inhyrd personal.

155.

Kommissionen har anfört att DAFSE under denna bokföringspost har tillämpat detnormala kriteriet, det vill säga en koefficient avseende tid och rum, vilkenåterspeglar den roll som utbildning spelar i ett företags normala verksamhet.

156.

Även om det i likhet med sökandens uppfattning är möjligt att utarbetaavskrivningsmetoder som i högre grad grundas på vilken andel som utbildning utgöri ett företags omsättning, snarare än det totala antalet anställda som ägnar sig åtutbildning, anser förstainstansrätten att den traditionella metod som DAFSE haranvänt i förevarande fall, och som kommissionen har godtagit, är sådan atttillräcklig hänsyn tas till den viktiga roll som utbildningen spelar i verksamheten hossamtliga personer som tar emot stöd från ESF. Den metod som har tillämpats ärsåledes rimlig, varför kommissionen inte har gjort sig skyldig till en uppenbartfelaktig bedömning genom att tillämpa densamma.

157.

Talan kan således inte bifallas med stöd av de sista argumentet.

- Huruvida sökandens argument i mål T-181/96 är välgrundade

158.

Vad för det första avser undervisningsmateriel (bokföringspost 14.2.1) har sökandenhävdat att DAFSE:s bedömning att en del av denna materiel utgjordekapitalvaror som inte kunde beaktas som undervisningsmateriel är felaktig. Detkriterium som har använts för att utesluta denna utgift saknar nämligen rättsligtstöd.

159.

Kommissionen har hävdat att sökanden har bokfört inköp av stolar, bokhyllor,skrivbord och bord som undervisningsmateriel, trots att det rör sig om kapitalvaror.

160.

Förstainstansrätten anser att kommissionen inte har gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning genom att anse att ifrågavarande stolar, bokhyllor,skrivbord och bord utgör kapitalvaror och inte undervisningsmateriel och iställetbokfört dessa utgifter under bokföringsposten Normala avskrivningar (se ävenpunkterna 124 och 125).

161.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det första argumentet.

162.

Vad för det andra avser marknadsföring av kurserna och rekrytering avkursdeltagare (bokföringsposterna 14.2.2 och 14.2.3) anser sökanden att man intesom DAFSE i sin skrivelse av den 22 september 1995 kan kräva att det av enfaktura för tidningsannonser skall framgå vad som anges i annonsen. Sökanden harhävdat att det framgår av de ingivna fakturorna och kvittona (bilaga 18 tillansökan) i vilka tidningar annonserna har publicerats.

163.

Kommissionen har hävdat att de ingivna fakturorna inte beskriver förevarandeutgifters art och innehåll. Sökanden har inte heller till dessa kvitton bifogat kopiorav annonserna i fråga såsom är brukligt.

164.

Förstainstansrätten anser inte att det är orimligt att kräva att en person sommottagit ett stöd från ESF lämnar kopior av tidningsannonser som gör reklam fördess utbildningsverksamhet. Ett sådant krav har nämligen endast till syfte attgarantera att sådana utgifter verkligen är riktiga. Kommissionen har således integjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning genom att ansluta sig tillDAFSE:s ståndpunkt i denna fråga, såsom denna har uttryckts i DAFSE:s skrivelseav den 22 september 1995.

165.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det andra argumentet.

166.

Vad för det tredje avser specialiserade arbeten (bokföringspost 14.2.7) harsökanden hävdat att det i skrivelsen av den 22 september 1995 preciseras att deti de inlämnade fakturorna inte anges vare sig tidsåtgång eller vilka tekniker somhar anlitats. Ett sådant krav föreskrivs dock inte i tillämplig portugisiskskattelagstiftning. Vad avser fakturan från TV Europa (bilaga 20 till ansökan)framgår det klart av texten reparation av elektrisk utrustning på denna fakturavilka tillhandahållna tjänster det är fråga om.

167.

Kommissionen anser att kvittot från TV Europa inte preciserar vad denifrågavarande utgiften avsåg. Om det skulle visa sig att den rör reparation av envideobandspelare är utgiften i vilket fall som helst inte ersättningsgill.

168.

Förstainstansrätten finner att sökanden inte har framfört bevisning som tydligt visaratt de fakturor som ingivits till DAFSE var tillräckligt detaljerade för att dennamyndighet skulle kunna pröva om utgifterna i fråga var korrekta. Vad avserfakturan från bolaget TV Europa konstaterar förstainstansrätten att denna påintet sätt anger exakt vilket typ av reparation den hänför sig till. Kommissionen harsåledes inte gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning genom att anslutasig till DAFSE:s ståndpunkt vad avser olika nedsättningar i dess skrivelse avden 22 september 1995.

169.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det tredje argumentet.

170.

Vad för det fjärde avser lärarlöner (bokföringspost 14.3.1.a) har sökanden ifrågasattbedömningen att denna bokföringspost inte till någon del var ersättningsgill.Sökanden har därvid framfört samma argument som framförts i mål T-180/96 (sepunkterna 131 och 132).

171.

Kommissionen anser att sökanden inte har styrkt att ingivna kvitton har någon somhelst anknytning till kurserna i fråga.

172.

Förstainstansrätten finner på samma sätt som den funnit i mål T-180/96(punkt 134) att det framgår av en analys av de handlingar som sökanden ingivit föratt styrka vilka typ av kurser som har hållits vad avser det andra ärendet och vilkalärare som har deltagit (bilagorna 21 och 22 till ansökan) att dessa uppgifter är såvaga att det inte med säkerhet kan sägas att kurserna i fråga verkligen har ägt rum,vilket DAFSE med rätta har anmärkt i punkt 14.3.1a i sin skrivelse avden 22 september 1995. Kommissionen har således inte gjort sig skyldig till enuppenbart felaktig bedömning genom att anse att sökanden, som anordnat ett stortantal olika kurser med ett stort antal handledare, inte styrkt att ingivna handlingarverkligen avsåg de kurser som avses i det andra ärendet, och följaktligen intebeaktat samtliga utgifter för vilka stöd har begärts.

173.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det fjärde argumentet.

174.

Vad för det femte avser den administrativa personalen (bokföringspost 14.3.1.c) harsökanden medgivit att Irene Vaz Lopes visserligen deltagit i en kurs samtidigt somhon skött administrationen för en annan kurs men förnekat att detta innebär atthon inte kunde vara till hjälp vad avser den andra kursen.

175.

Förstainstansrätten finner att eftersom en person inte kan delta i en kurs ochsamtidigt assistera en lärare för en annan kurs, har kommissionen inte gjort sigskyldig till en uppenbart felaktig bedömning genom att inte beakta denna personslön som administrativ assistent.

176.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det femte argumentet.

177.

Vad för det sjätte avser förvaltningen och budgetkontrollen (bokföringspost 14.3.7)har sökanden medgivit att den av misstag har inkluderat ett kvitto (bilaga 24 tillansökan) under bokföringspost 14.3.1, trots att det rätteligen hörde underbokföringspost 14.3.7. Sökanden anser dock att den underrättat revisorerna däromi rimlig tid.

178.

Kommissionen har gjort gällande att ett kvitto som inges så sent i förfarandet vidförstainstansrätten inte kan beaktas.

179.

Eftersom sökanden inte har kunnat styrka att den i enlighet med sina påståendenhade inlämnat det kvitto som finns med som bilaga till ansökan redan under detadministrativa förfarandet vid DAFSE, anser förstainstansrätten att kommissioneninte har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning genom att inte beaktadetta belopp.

180.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det sjätte argumentet.

181.

Vad för det sjunde avser de specialiserade arbetena (bokföringspost 14.3.8) harsökanden anmärkt att DAFSE har ansett att en faktura från bolaget Novafarm intevar tillräckligt detaljerad. Enligt sökanden var beskrivningen av tillhandahållnatjänster summarisk, eftersom en sådan beskrivning är tillräcklig i skattehänseende.

182.

Eftersom sökanden själv har medgivit att fakturan i fråga var summarisk, kankommissionen inte sägas ha gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömninggenom att inte beakta utgiften i fråga.

183.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det sjunde argumentet.

184.

Vad för det åttonde avser hyra av lokaler och utrustning (bokföringspost 14.3.9) ärtvå kvitton aktuella. Det första kvittot hade enligt sökanden inkluderats underdenna bokföringspost på DAFSE:s förslag. Sökanden menar att den inte kan förståpå vilken rättslig grund det andra kvittot till dels inte har ansetts ersättningsgill,emedan det är okänt vilket rationalitetskriterium som har tillämpats.

185.

Kommissionen har betonat att beloppet på det första kvittot har överförts tillbokföringsposten Normala avskrivningar (bokföringspost 14.6), eftersom detrörde en kapitalvara. Det andra beloppet rör en icke ersättningsgill del i ett kvittoavseende hyra för datorer, på vilket ett rationalitetskriterium har tillämpats.

186.

Förstainstansrätten finner vad avser det första kvittot, vilket ostridigt rördatautrustning, att kommissionen inte har gjort sig skyldig till uppenbart felaktigbedömning genom att anse att en sådan utrustning är en kapitalvara som skallinkluderas under bokföringspost 14.6 Normala avskrivningar. Vad avser det andrakvittot konstaterar förstainstansrätten att sökandens argumentation inte ärtillräckligt klart formulerad för att uppfylla de krav som ställs i artikel 44.1 c iförstainstansrättens rättegångsregler, enligt vilken varje ansökan bland annat skallinnehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Sökanden haremellertid i detta avseende i huvudsak endast påstått att den inte förstår grundenför det rationalitetskriterium som har tillämpats, trots att denna tydligt framgår avskrivelsen av den 22 september 1995. Mot denna bakgrund gör sökandensargumentation i ansökan, vilket utvecklats i repliken, inte det möjligt förförstainstansrätten att avgöra om den är relevant (se i detta sammanhangförstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke motkommissionen, REG 1997, s. II-2081, punkt 30 och följande punkter).

187.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det åttonde argumentet.

188.

Vad för det nionde avser utrustning och materiel som inte utgör kapitalvaror(bokföringspost 14.3.10) har sökanden anmärkt att DAFSE genom att inte beaktadenna utgift för inköp av kontorsmaterial har bortsett från det faktum att inköp avdenna typ av utrustning är nödvändig för att kunna hålla kurser.

189.

Förstainstansrätten anser att ifrågavarande belopp med rätta inte har ansettsersättningsgillt i den mån det är detsamma som redan har beaktats underbokföringspost 14.2.3 (punkt 160). Kommissionen har således inte gjort sig skyldigtill en uppenbart felaktig bedömning genom att inte beakta denna utgift.

190.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det nionde argumentet.

191.

Vad för det nionde avser skatter och avgifter (bokföringspost 14.3.13) har sökandenanfört att den under denna bokföringspost angivit de belopp som betalats imervärdesskatt på lönerna till mervärdesskatteskyldiga lärare, varvid dennamervärdesskatt har dragits av från lönen till dessa lärare (bokföringspost 14.3.1a).

192.

Eftersom förstainstansrätten ovan (punkt 172) har förklarat att kommissionen intehar gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning när den fann attsökandens utgifter för löner till lärare inte var ersättningsgilla, kan talan av sammaskäl inte bifallas med stöd av det tionde argumentet angående mervärdesskatt pådessa löner.

193.

Vad för det elfte avser allmänna administrationskostnader (punkt 14.3.14) harsökanden hävdat att kontorsutrustning är nödvändig under flera delar avutbildningarna, varför denna typ av utrustning kan inkluderas under flerabokföringsposter.

194.

Kommissionen har inskränkt sig till att anmärka att dessa belopp redan haranalyserats under bokföringsposterna 14.2.3 och 14.3.10, och att de inte kan beaktastvå gånger.

195.

Förstainstansrätten anser att eftersom sökanden inte har styrkt att utgifterna underdenna bokföringspost, i motsats till vad som framgår av skrivelsen av den 22september 1995, inte redan inkluderats under andra bokföringsposter, kankommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömninggenom att vägra att än en gång beakta samma typ av utgifter under bokföringspost14.3.14.

196.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det elfte argumentet.

197.

Vad för det tolfte avser övriga utgifter för verksamhet och förvaltning(bokföringspost 14.3.15) har sökanden förnekat att den inte sänt in fakturanavseende det första ifrågasatta beloppet. De två andra ifrågasatta beloppen rörutrustning som skulle användas vid kursen och inte kapitalvaror.

198.

Kommissionen har hävdat att sökanden inte ingivit bevisning om det förstabeloppet i rimlig tid. De två andra beloppen rör möbler som hör underbokföringsposten Normala avskrivningar och på vilka den tillämpat en årligavskrivning på 10 procent.

199.

Förstainstansrätten anser att med hänsyn till att inga handlingar som styrker att detförsta kvittot meddelats DAFSE under det administrativa förfarandet har ingivitsoch att de övriga beloppen i fråga avser konsumtionsvaror, har sökanden inte styrktatt kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning genomatt dra in utgifterna i fråga.

200.

Talan kan således inte bifallas med stöd av det tolfte argumentet.

201.

Vad slutligen avser normala avskrivningar (bokföringspost 14.6) har sökandenpåstått att den inte kan förstå vilken beräkningsmetod DAFSE har använt för attkomma fram till att vissa belopp inte bekräftats. Den har härvid anfört sammaargumentation som i mål T-180/96 (se punkt 154).

202.

203.

Även om man i likhet med sökanden kan tänka sig att utarbetaavskrivningsmetoder som i högre grad grundas på vilken andel som utbildning utgöri ett företags omsättning, snarare än det totala antalet anställda som ägnar sig åtutbildning, anser förstainstansrätten den traditionella metod som DAFSE haranvänt i förevarande fall, och som kommissionen tillämpat på samma sätt, är sådanatt tillräcklig hänsyn tas till den viktiga roll som utbildningen spelar i verksamhetenhos samtliga personer som tar emot stöd från ESF. Den metod som har tillämpatsär således rimlig, varför kommissionen inte har gjort sig skyldig till en uppenbartfelaktig bedömning genom att tillämpa densamma.

204.

Talan kan således inte bifallas med stöd av de sista argumentet.

Yrkandet att vissa handlingar skall företes

205.

I sin ansökan i vart och ett av målen har sökanden yrkat att förstainstansrättenskall förelägga kommissionen att förete dels sina handlingar rörande ärendetshandläggning, dels DAFSE:s handlingar i ärendet.

206.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang kan det sägas att förstainstansrätten påett ändamålsenligt sätt har kunnat pröva talan i de två målen på grundval av dehandlingar som parterna ingivit under det skriftliga förfarandet och de handlingarsom kommissionen har inlämnat till följd av förstainstansrättens åtgärder förprocessledning.

207.

Det finns således ingen anledning att förelägga kommissionen att ingeadministrativa handlingar avseende de två målen i fråga.

208.

Det förefaller inte heller nödvändigt att med tillämpning av artikel 21 andra stycketi EG-stadgan för domstolen förelägga de portugisiska myndigheterna att ingesamtliga handlingar från den nationella handläggningen av de två ärendena i fråga.

209.

Sökanden begäran att vissa handlingar skall inges kan av dessa skäl inte bifallas.

Rättegångskostnader

210.

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid kan förstainstansrättenenligt artikel 87.3, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter,besluta att kostnaderna skall delas.

211.

Eftersom talan i mål T-180/96 till viss del har bifallits och vardera parten har yrkatatt motparten skall ersätta rättegångskostnaderna, skall vardera parten bära sinarättegångskostnader i detta mål.

212.

Eftersom sökandet har tappat målet i mål T-181/96 och kommissionen har yrkatatt sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, skall sökandenförpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande dom:

1.

Mål T-180/96 och T-181/96 förenas vad gäller domen.

2.

I mål T-180/96 ogiltigförklaras kommissionens beslut C (96) 1185 avden 14 augusti 1996 i den mån det rör bokföringspost 14.3.12 i sökandensansökan om slutlig utbetalning. Talan ogillas i övriga delar.

3.

Talan i mål T-181/96 ogillas.

4.

Vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader i mål T-180/96.

5.

Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna i mål T-181/96.

TiiliBriët

Potocki

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 1998.

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: portugisiska.