Language of document : ECLI:EU:F:2012:174

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)

den 5 december 2012

Mål F‑110/11

Giorgio Lebedef m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Artikel 64 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna – Korrigeringskoefficient – Rättsakt som går någon emot – Likabehandling”

Saken: Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken enligt artikel 106a i Euratomfördraget är tillämpligt på det fördraget, genom vilken Giorgio Lebedef, Trevor Jones, Joaquin Gonzales Gonzales och Maddalena Lebedef-Caponi har yrkat att deras lönebesked för december månad år 2010 och efterföljande månader ska ogiltigförklaras.

Avgörande: Talan ogillas. Sökandena ska bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnader. Rådet ska som intervenient bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Ansökan om att en särskild korrigeringskoefficient ska fastställas för Luxemburg – Ej möjligt

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1; bilaga XI, artikel 3.5 första stycket)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Grund som avser att lagstiftaren låter en rättsakt som inte längre kan rättfärdigas fortsätta att vara ikraft – Upptagande till sakprövning

(Rådets förordning nr 1239/2010; tjänsteföreskrifterna, bilaga XI, artikel 3.5 första stycket)

3.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Fastställande – Rådets befogenheter – Utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av principen om likabehandling – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65)

4.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Korrigeringskoefficient för Belgien och Luxemburg – Åsidosättande av principen om likabehandling – Bevisbörda – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XI, artikel 3.5 första stycket)

5.      Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Hierarki mellan reglerna i tjänsteföreskrifterna och bilagorna – Föreligger inte – Hierarki mellan bestämmelser i tjänsteföreskrifterna – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna)

1.      En tjänsteman vid kommissionen har inte saklegitimation att enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna ansöka hos tillsättningsmyndigheten om att myndigheten upprättar en studie över eventuella snedvridningar i fråga om köpkraft mellan Bryssel och Luxemburg, eller att myndigheten ska lägga fram ett förslag om att en korregeringskoefficient ska fastställas för Luxemburg. Tjänstemän har enligt artikel 90.1 endast rätt att ansöka om att administrationen, i egenskap av tillsättningsmyndighet, ska anta ett beslut i förhållande till dem. Det är förvisso riktigt att kommissionen har initiativrätt i dessa frågor, men endast som institution som deltar i lagstiftningsprocessen i unionen och inte som arbetsgivare.

Den möjligheten att det av ett lönebesked skulle framgå att institutionen avstått från att göra en studie eller lägga fram ett förslag om en korregeringskoefficient för Luxemburg kan i vart fall inte gälla för en tjänsteman som är anställd i Luxemburg, men tillhör en annan institution än kommissionen. Det skulle strida mot principen om likabehandling att talerätten för tjänsteman – för vilka samma korregeringskoefficient gäller till följd av att de har samma anställningsort – var beroende av huruvida deras arbetsgivare deltar i förfarandet för antagandet av tjänsteföreskrifter eller inte.

(se punkterna 28–30)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 september 2010, Lebedef och Jones mot kommissionen, F‑29/09, punkt 40

2.      Varje myndighet med normgivningsbefogenhet är skyldig att om inte ständigt, så i vart fall regelbundet, kontrollera att de regler som myndigheten antagit alltjämt motsvarar de behov för vilka de utformats samt att ändra eller upphäva de regler som inte längre har något rättfärdigande och som inte längre står i lämplig överensstämmelse med det sammanhang i vilket reglerna ska tillämpas. En sådan kontroll ska särskilt göras i samband med uppdateringen av korrigeringskoefficienterna.

En tjänsteman har därför saklegitimation att göra en invändning om rättsstridighet mot artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att inga korregeringskoefficienter ska tillämpas i Belgien och Luxemburg, och göra gällande att lagstiftaren borde – med hänsyn till de förändrade ekonomiska förhållandena sedan bestämmelsens antagande år 2004 och för att säkerställa principen om likabehandling av tjänstemän – ha omprövat eller upphävt bestämmelsen före antagandet förordning nr 1239/2010 om anpassning med verkan från och med den 1 juli 2010 av lönerna och pensionerna för tjänstemän och övriga anställda i unionen, istället för att med automatik ha fortsatt att tillämpa bestämmelsen.

(se punkterna 39–41)

Hänvisning till

Domstolen: 17 juli 1997, SAM Schiffahrt och Stapf, C‑248/95 och C‑249/95, punkt 38; 22 oktober 2002, National Farmers’ Union, C‑241/01, punkt 51

3.      Syftet med korrigeringskoefficienter som inverkar på tjänstemännens löner, och som föreskrivs i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna, är att garantera att alla tjänstemän ges en fortsatt likvärdig köpkraft, oavsett deras anställningsort, i enlighet med likabehandlingsprincipen. Det ankommer enligt artikel 65.2 i tjänsteföreskrifterna på rådet att anpassa korregeringskoefficienterna när institutionen konstaterar att levnadsomkostnaderna förändrats väsentligt. Rådet har inte något utrymme för skönsmässig bedömning beträffande behovet av att införa en särskild korrigeringskoefficient för en anställningsort om det är utrett att det skett en väsentlig förändring av levnadsomkostnaderna mellan en annan anställningsort än huvudstaden i den aktuella medlemsstaten och den staden. Principen om likabehandling, som fastställandet av korrigeringskoefficienter enligt artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna syftar till att säkerställa, ska även beaktas av lagstiftaren.

Det framgår av artikel 65.2 i tjänsteföreskrifterna att endast en väsentlig ökning av levnadsomkostnaderna i Luxemburg i förhållande till Bryssel skulle kunna motivera att det antogs anpassningsåtgärder för garantera likvärdig köpkraft mellan tjänstemän som är anställda i Luxemburg och deras kollegor som arbetar i Bryssel. Principen om likabehandling kan nämligen inte innebära att tjänstemännens köpkraft måste vara absolut identisk, oavsett deras anställningsort, utan att levnadskostnaderna mellan de berörda anställningsorterna ska överensstämma i stort. Eftersom frågan är komplex har lagstiftaren i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och domstolens ingripande bör begränsas till en prövning av huruvida institutionerna har hållit sig inom rimliga gränser i förhållande till de överväganden som de har utgått ifrån, och inte har använt sitt utrymme för eget skön på ett uppenbart felaktigt sätt.

(se punkterna 55, 56 och 60)

Hänvisning till

Domstolen: 23 januari 1992, kommissionen mot rådet, C‑301/90, punkt 25

Förstainstansrätten: 7 december 1995, Abello m.fl. mot kommissionen, T‑544/93 och T‑566/93, punkt 76

Personaldomstolen: ovannämnda målet Lebedef och Jones mot kommissionen, punkterna 62 och 67

4.       Det kan inte krävas att i Luxemburg anställda tjänstemän som har väckt talan och påstått att de blivit diskriminerade på grund av att det inte finns någon särskild korregeringskoefficient för den medlemsstaten enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, vid unionsdomstolen ska styrka att det skett en väsentlig och varaktig ökning av levnadsomkostnaderna i Luxemburg i förhållande till Bryssel för att det ska vara bevisat att tjänstemän behandlats olika beroende på anställningsort. De i Luxemburg anställda tjänstemännen befinner sig nämligen i en särskilt besvärlig situation i bevishänseende på grund av de tekniska svårigheterna att finna och upprätta tillförlitlig statistik.

Det åligger dem endast att lägga fram en rad indicier som är tillräckligt starka och som talar för att det finns skillnader i köpkraften som är av sådant slag att bevisbördan läggs på kommissionen och som kan motivera att Eurostat ska inleda administrativa undersökningar.

(se punkterna 57 och 59)

Hänvisning till

Personaldomstolen: ovannämnda målet Lebedef och Jones mot kommissionen, punkterna 64 och 66

5.      Vidare kan det rent allmänt sägas att det, även om det i egentlig mening inte finns någon bestämd hierarki mellan de grundläggande bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och dess bilagor, eftersom båda kategorierna av bestämmelser har antagits av rådet, skulle kunna finnas en faktisk hierarki mellan dessa, beroende på omständigheterna, eftersom bilagorna ska tolkas med hänsyn till grundvalarna och systemet för Europeiska unionens personalpolitik, såsom de har fastställts i själva tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 69)

Hänvisning till

Personaldomstolen: ovannämnda målet Lebedef och Jones mot kommissionen, punkt 83