Language of document : ECLI:EU:C:2019:747

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 17 september 2019(1)

Mål C489/19 PPU

NJ (Åklagarmyndigheten i Wien)

Brottmål

ytterligare deltagare i rättegången:

Generalstaatsanwaltschaft Berlin

(begäran om förhandsavgörande från Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin, Förbundsrepubliken Tyskland))

”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 6.1 – Utfärdande rättslig myndighet – Åklagarmyndighetens oavhängighet i förhållande till den verkställande makten – Bedömningskriterier – Europeisk arresteringsorder som utfärdats av en åklagare och som före genomförandet godkänts av en allmän domstol efter en omfattande prövning”






1.        I domen OG och PI(2) slog domstolen (stora avdelningen) fast att begreppet ”[d]en utfärdande rättsliga myndigheten” i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584/RIF(3) ska tolkas så, att begreppet inte omfattar en åklagarmyndighet i en medlemsstat som kan erhålla individuella order eller anvisningar från den verkställande makten i samband med att beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder. Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin, Tyskland), som ska pröva en begäran om överlämnande från de österrikiska myndigheterna, har begärt ett förhandsavgörande av domstolen om tillämpningen av kravet på oavhängighet och vilka bedömningskriterier som ska användas i det aktuella fallet, i vilket det rör sig om en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en åklagarmyndighet och godkänts på förhand av en domstol.(4)

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 Rambeslut 2002/584

2.        Unionslagstiftaren har angett följande i skälen till rambeslut 2002/584:

”(5) Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(6)      Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.

(8)      Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.

(10)      Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 i fördraget, och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.

(12)      Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i [stadgan], särskilt kapitel VI i denna …”

3.        I rambeslutets artikel 1, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:

”1.      Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.      Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.      Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 [FEU].”

4.        I artikel 2.1 i rambeslutet föreskrivs följande:

”En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.”

5.        Enligt artikel 2.2 i rambeslutet ska de brott som räknas upp i denna bestämmelse medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten. Så är fallet beträffande organiserad stöld och väpnat rån.(5)

6.        I artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet anges i vilka fall verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska eller får vägras.

7.        I artikel 6 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, föreskrivs följande:

”1.      Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.      Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.      Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”

8.        I artikel 8 i nämnda rambeslut anges vilken form och vilket innehåll en europeisk arresteringsorder ska ha.

9.        I artikel 11 i rambeslutet, som handlar om den eftersökta personens rättigheter, anges följande: ”När den eftersökte grips skall den behöriga verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstiftningen upplysa personen om den europeiska arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.”

10.      I artikel 14 anges följande: ”En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 13 skall ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.”

 Österrikisk rätt

11.      2 § stycke 1 Staatsanwaltschaftsgesetz (lag om åklagarmyndigheter, nedan kallad StAG) har följande lydelse:

”Vid sätet för varje regional domstol (Landesgericht) som handlägger brottmål ska det finnas en åklagarmyndighet, vid sätet för varje regional överdomstol (Oberlandesgericht) en överåklagarmyndighet och vid Högsta domstolen (Oberster Gerichtshof) en nationell åklagare. Åklagarmyndigheterna är direkt underordnade och skyldiga att följa anvisningar från överåklagarmyndigheterna och detsamma gäller för sistnämnda myndigheter och den nationella åklagaren i förhållande till den federala justitieministern.”

12.      I 29 § Gesetz über die Justizielle Zusammenarbeit in Strafsachen mit den Mitgliedstaaten der Europäischen Union (lagen om straffrättsligt samarbete med medlemsstaterna i Europeiska unionen, nedan kallad EU-JZG) föreskrivs att en europeisk arresteringsorder ska godkännas av domstol (vilket också har skett i det nu aktuella målet). 29 § stycke 1 första meningen EU-JZG har följande lydelse:

”Åklagarmyndigheten förordnar om gripande genom en europeisk arresteringsorder som godkänts av domstol och registrerar i förekommande fall den eftersökta personen i Schengens informationssystem i enlighet med artikel 95 i Schengener Durchführungsübereinkommen [konventionen om tillämpning av Schengenavtalet] när det finns anledning att efterlysa en person som ska gripas i minst en medlemsstat”.

13.      Vid denna domstolsprövning ska legalitets- och proportionalitetsprinciperna iakttas i enlighet med 5 § stycke 1 och 2 i Strafprozessordnung (straffprocesslagen, nedan kallad StPO), där följande anges:

”1)      Kriminalpolisen, åklagarmyndigheten och domstolen får vid utövandet av befogenheter och bevisupptagning endast göra intrång i enskildas rättigheter om detta uttryckligen förskrivs i lag och är nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Varje sådant intrång i en rättighet måste stå i proportion till brottets allvar, graden av misstanke och det eftersträvade syftet.

2)      Om det finns flera olika utredningsåtgärder och tvångsåtgärder som leder fram till ett önskat resultat ska kriminalpolisen, åklagarmyndigheten och domstolen vidta de som inkräktar minst på den berörda personens rättigheter. Befogenheter som föreskrivs enligt lag ska under varje skede i förfarandet utövas så att onödig uppmärksamhet undviks, den berörda personens värdighet iakttas och dennes rättigheter och skyddsvärda intressen beaktas.”

14.      Domstolens godkännande kan överklagas enligt 87 § stycke 1 StPO.(6)

15.      Förfarandet för domstolsgodkännande regleras i 105 § StPO, som har följande lydelse:

”1)      Domstolen ska avgöra framställningar om häktning och fortsatt häktning samt om godkännande av vissa andra tvångsmedel. Domstolen ska fastställa en frist inom vilken den godkända åtgärden ska genomföras (101 § punkt 3). Om fristen löper ut utan att åtgärden har genomförts, upphör godkännandet att gälla. Vid efterlysning av en person enligt 169 § i syfte att denne ska gripas räknas efterlysningstiden inte in i fristen. Det krävs emellertid att åklagarmyndigheten åtminstone en gång per år prövar huruvida villkoren för gripande fortfarande är uppfyllda.

2)      Såvida det av rättsliga eller faktiska skäl är nödvändigt för att kunna ta ställning till en framställan enligt punkt 1 kan domstolen förelägga kriminalpolisen att vidta kompletterande utredningsåtgärder eller själv ex officio vidta sådana åtgärder. Den kan även begära att åklagarmyndigheten och kriminalpolisen lämnar upplysningar om de faktiska omständigheterna och översänder en rapport om genomförandet av den godkända åtgärden och de kompletterande utredningsåtgärderna. När häktning har beslutats kan domstolen förordna om att den även i fortsättningen ska erhålla kopior av de handlingar som anges i 52 § stycke 2 punkterna 2 och 3.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

16.      Enligt den europeiska arresteringsorder som utfärdats i det nu aktuella fallet har de österrikiska myndigheterna begärt att NJ ska gripas och överlämnas för lagföring, misstänkt för att ha begått följande gärningar i Wien, Österrike:

17.      Den 9 augusti 2018 ska NJ och en medgärningsman ha brutit sig in i en turistbuss som tillhörde företaget SQ Equipment Leasing Polska och stulit en kamera och en väska, två ryggsäckar, en plånbok och 1 000 kinesiska yuan (CYN) (ungefär 128 euro) i kontanter. NJ ska i samband med detta olovligen ha använt ett brottsoffers kreditkort. Den 10 augusti 2018 ska NJ och en medgärningsman ha brutit sig in i ett fordon som tillhörde företaget W. E. Blaschitz i avsikt att stjäla gods men flytt tomhända när de upptäcktes av en utomstående som vid åsynen av en kniv inte vågade följa efter dem. Den 17 augusti 2018 ska han och en medgärningsman ha stulit en handväska med en plånbok, en mobiltelefon och ett par glasögon, till ett sammanlagt värde av 950 euro, samt 50 euro i kontanter. NJ ska ha tagit väskan medan medgärningsmannen distraherade brottsoffrets make. Den 18 augusti 2018 ska NJ med en medgärningsman ha brutit sig in i ett fordon som tillhörde en tredje man, genom att slå sönder en sidoruta. Syftet ska ha varit att stjäla gods ur bilen, men han ska inte ha hittat något. (Nedan kallade de anförda gärningarna.)

18.      NJ är sedan den 14 maj 2019 häktad för stöld inom ramen för ett förfararande som inletts av åklagarmyndigheten i Berlin (Tyskland). I den europeiska arresteringsorder som utfärdades av åklagarmyndigheten i Wien den 16 maj 2019 och godkändes av domstol genom beslut av Landesgericht Wien (Regiondomstolen i Wien, Österrike) den 20 maj 2019, anges att NJ, under samma ärendenummer, är föremål för en nationell arresteringsorder som utfärdades av åklagarmyndigheten i Wien den 14 maj 2019 och godkändes av samma regiondomstol den 16 maj 2019 avseende de anförda gärningarna.

19.      Den 24 maj 2019 anförde NJ att han inte samtyckte till ett förenklat överlämnande.(7) Den 29 maj 2019 beslutade den hänskjutande domstolen endast om tillfälligt frihetsberövande av NJ (på grund av tvivel om den myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern). Den hänskjutande domstolen framhöll också att den berörda personen redan var häktad.

20.      Det framgår av ett uttalande(8) som den österrikiska regeringen gjorde till följd av domen OG och PI(9) att denna regering inte anser att domen har någon betydelse för Republiken Österrike, eftersom det förfarande som inrättats i österrikisk rätt(10) enligt denna regering uppfyller kraven i denna dom. Den hänskjutande domstolen gör emellertid inte samma bedömning. Den hänskjutande domstolen menar att villkoren i punkterna 74 och 75 i domen OG och PI är kumulativa (och inte alternativa, såsom den österrikiska regeringen tycks ha menat i nämnda uttalande).(11)

21.      Den hänskjutande domstolen beslutade följaktligen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Medför en åklagarmyndighets skyldighet att följa anvisningar att myndigheten inte med giltig verkan kan utfärda en europeisk arresteringsorder, även om detta beslut är föremål för en omfattande domstolsprövning innan den europeiska arresteringsordern verkställs?”

22.      Skriftliga yttranden har inkommit från den österrikiska och den tyska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Dessa parter och den spanska regeringen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 3 september 2019.

 Huruvida förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande ska tillämpas

23.      Den hänskjutande domstolen har hemställt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

24.      Till stöd för denna begäran har den hänskjutande domstolen gjort gällande att den berörda personen för närvarande omfattas av två beslut om frihetsberövande. Han är nämligen för det första föremål för ett tillfälligt frihetsberövande inom ramen för ett straffrättsligt förfarande mot honom i Tyskland (nedan kallat den första häktningen) för gärningar som inte berörs av det nu aktuella nationella målet. Denna första häktning är begränsad till högst sex månader och kan upphöra när som helst. Den hänskjutande domstolen har också, samtidigt som den uttryckt tvivel om den utfärdande rättsliga myndigheten och giltigheten av den europeiska arresteringsorder som utfärdats i det nu aktuella fallet, beslutat om ett annat tillfälligt frihetsberövande, inför ett eventuellt överlämnande till de österrikiska myndigheterna (nedan kallad den andra häktningen). Denna andra häktning får inte verkan förrän den första häktningen upphör och får enligt lag inte överstiga två månader.

25.      Det framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen dels att domstolens dom kan påverka längden på den andra häktningen och följaktligen den sammanlagda häktningstiden för den berörda personen, dels att det finns en verklig risk, inte minst på grund av längden på den första häktningen och den tid som förfarandet för förhandsavgörande vid domstolen kan ta, att den berörda personen måste friges och att han kan hålla sig undan lagföring och därmed hindra verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de österrikiska myndigheterna.

26.      Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rambeslut 2002/584, som omfattas av bestämmelserna i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan således bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 107.1 i domstolens rättegångsregler.

27.      När det vidare gäller kriteriet om att fallet ska vara brådskande konstaterar domstolen att den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad. Utgången i det nationella målet kan ha betydande inverkan på frihetsberövandets längd.(12) Den berörda personens situation ska dessutom bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.(13) I det nu aktuella målet är det utrett att den berörda personen vid tidpunkten för granskningen av den hänskjutande domstolens begäran verkligen är frihetsberövad och att hans fortsatta frihetsberövande bland annat kommer att vara beroende av utgången av det nationella målet.(14)

28.      Hänsyn ska också tas till risken för att den berörda personen friges, vilket i det nu aktuella fallet skulle kunna inverka menligt på effektiviteten i det system för överlämnande som inrättats genom rambeslutet och respekten för skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder, en skyldighet som är central enligt domstolens rättspraxis.(15)

29.      Under dessa omständigheter beslutade domstolen (andra avdelningen) den 11 juli 2019, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

 Bedömning

 Inledande synpunkter

30.      Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det nu aktuella målet omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2002/584. De påstådda gärningarna hänför sig nämligen delvis till överträdelser som uppfyller kriteriet om dubbel straffbarhet i artikel 2.1 i rambeslutet och till de brott som räknas upp i artikel 2.2 i rambeslutet (eftersom dessa gärningar skulle kunna utgöra organiserad stöld eller väpnat rån).(16)

31.      Det framgår även av nämnda begäran att den europeiska arresteringsorder som utfärdats av åklagarmyndigheten i Wien uppfyller kraven på innehåll och form i artikel 8 i rambeslutet 2002/584.

32.      Innan jag påbörjar min bedömning vill jag först klargöra räckvidden av tolkningsfrågan.

33.      Den hänskjutande domstolen har begärt ett förhandsavgörande för att få klarlagt om åklagarmyndigheten i Wien är en utfärdande rättslig myndighet och uppfyller kraven på oavhängighet enligt artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 och domstolens dom i mål OG och PI, mot bakgrund av den omständigheten att denna åklagarmyndighet kan erhålla individuella anvisningar från den verkställande makten, men att dess beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder alltid är föremål för en domstolskontroll innan arresteringsordern får sin verkan (det vill säga en förhandskontroll, i det aktuella fallet i form av ett domstolsgodkännande).

34.      Tolkningsfrågan avser alltså inte en situation i vilken en åklagarmyndighet som är skyldig att följa individuella anvisningar från den verkställande makten utfärdar en europeisk arresteringsorder som får verkan och som kan överklagas av den person som berörs av den, vilket leder till en efterföljande domstolskontroll (efterhandskontroll). Såsom kommissionen framhållit har domstolen slagit fast att en sådan domstolskontroll i efterhand inte utgör en garanti för åklagarmyndighetens oavhängighet.(17)

 Den vägledning som följer av domen OG och PI

35.      Domen OG och PI meddelades med anledning av en begäran om förhandsavgörande som framställts i två mål av två irländska domstolar i samband med verkställighet av två europeiska arresteringsorder som, vad avser mål C‑508/18, utfärdats av Staatsanwaltschaft bei dem Landgericht Lübeck (åklagarmyndigheten vid Regiondomstolen i Lübeck, Tyskland, nedan kallad åklagarmyndigheten i Lübeck) för lagföring av OG, och, vad avser mål C‑82/19 PPU, av Staatsanwaltschaft Zwickau (åklagarmyndigheten i Zwickau, Tyskland) för lagföring av PI.

36.      OG och PI hade gjort gällande att de åklagarmyndigheter som hade utfärdat arresteringsorderna inte var utfärdande rättsliga myndigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet och att arresteringsorderna därmed inte var giltiga.

37.      De hänskjutande irländska domstolarna frågade domstolen om begreppet ”[d]en utfärdande rättsliga myndigheten” i artikel 6.1 i rambeslutet skulle tolkas så, att begreppet omfattar en åklagarmyndighet i en medlemsstat som är behörig att väcka åtal, som står i subordinationsförhållande till ett organ inom den verkställande makten i medlemsstaten – såsom justitieministern – och som direkt eller indirekt kan erhålla individuella order eller anvisningar från detta organ i samband med att beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder.

38.      Domstolen besvarade frågan nekande.

39.      I domen erinrade domstolen först om principen enligt vilken begreppet ”rättslig myndighet” ska ges en självständig och enhetlig tolkning. Domstolen citerade dessutom tidigare rättspraxis och underströk att dessa ord ”inte endast [pekar] ut domstolarna i en medlemsstat, utan att de kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i medlemsstaten i en vidare bemärkelse, till skillnad från bland annat ministerier eller polismyndigheten vilka är hänförliga till den verkställande makten”.(18)

40.      Domstolen slog fast att en myndighet (såsom en åklagarmyndighet) – som i ett straffrättsligt förfarande är behörig att vidta åtgärder i samband med lagföring av en brottsmisstänkt person så att åtal kan väckas vid domstol – ska anses delta i rättskipningen i den berörda medlemsstaten.

41.      Domstolen uttalade sig därefter om det krav på oavhängighet som gäller för de utfärdande rättsliga myndigheterna.(19)

42.      Domstolen erinrade om att systemet med en europeisk arresteringsorder innehåller ”två nivåer av skydd” för de processuella rättigheter och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta(20) och framhöll sedan den princip som fastställdes (bland annat) i domen Kovalkovas,(21) att den andra skyddsnivån för den berördes rättigheter ”innebär att den rättsliga myndighet som enligt nationell rätt är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder särskilt kontrollerar att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda och prövar huruvida utfärdandet är proportionerligt mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall”.(22) Det innebär att den andra skyddsnivån således omfattar en kontroll av lagenligheten och proportionaliteten hos den utfärdade europeiska arresteringsordern.

43.      Mot den bakgrunden slog domstolen i punkterna 74 och 75 i domen OG och PI fast följande, som det finns anledning att citera i sin helhet:

”… Den utfärdande rättsliga myndigheten ska således kunna garantera för den verkställande rättsliga myndigheten att den – mot bakgrund av de skyddsregler som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens rättsordning – agerar på ett oavhängigt sätt då den utfärdar en europeisk arresteringsorder. Det är med tanke på denna oavhängighet påkallat att det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar om att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten.

… Om den utfärdande medlemsstatens lagstiftning ger en myndighet som inte själv är en domstol behörighet att utfärda en europeisk arresteringsorder, samtidigt som myndigheten i denna medlemsstat inte själv är en domstol, ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder, och i synnerhet frågan huruvida ett sådant beslut är proportionerligt, kunna överklagas till domstol som till fullo uppfyller de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd.”

44.      Domstolen angav också följande i punkterna 85 och 87 i domen, vad beträffar risken för att den verkställande makten kan utöva inflytande på åklagarmyndigheten i ett enskilt fall:

”… Denna bedömning påverkas inte av att åklagarmyndigheternas beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder – såsom beslut meddelade av de i de nationella målen aktuella åklagarmyndigheterna – enligt vad som uppgetts under förhandlingen vid EU-domstolen av den tyska regeringen kan överklagas av berörd person till behörig tysk domstol.

Ett sådant rättsmedel innebär visserligen att åklagarmyndighetens verksamhet kan bli föremål för domstolsprövning i efterhand; icke desto mindre är det så att det enligt tysk lag även fortsättningsvis är tillåtet för justitieministern att ge åklagarmyndigheterna anvisningar i enskilda ärenden i samband med att beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder.”

45.      Domstolen uttalade sig på samma sätt i domen PF(23) som meddelades samma dag som domen OG och PI och handlade om huruvida Litauens riksåklagare kunde anses ha en oavhängig ställning. Punkterna 52 och 53 i domen PF är identiska med punkterna 74 och 75 i domen OG och PI.

46.      I domen OG och PI fann domstolen visserligen att de tyska åklagarmyndigheterna inte uppfyllde det ovan angivna kravet på oavhängighet. I domen PF ansåg domstolen däremot att en litauisk åklagare var skyddad från alla påtryckningar utifrån och att åklagarens konstitutionella ställning innebar att åklagaren ”inte bara kan fullgöra sitt ämbete på ett objektivt sätt” utan även garanterade att åklagaren var oavhängig gentemot den verkställande makten då beslut fattades om att utfärda en europeisk arresteringsorder.(24)

47.      Den vägledning som ges i denna rättspraxis ska nu tillämpas i det aktuella målet om förhandsavgörande.

 Den utfärdande rättsliga myndigheten i det nu aktuella fallet, mot bakgrund av artikel 6.1 i rambeslut 2002/584

48.      Är ett sådant nationellt organ som den österrikiska åklagarmyndigheten en rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584?

49.      Det är utrett, mot bakgrund av parternas skriftliga yttranden och vad de anfört vid förhandlingen, att den omständigheten att nämnda åklagarmyndighet kan erhålla individuella anvisningar från den verkställande makten inte hindrar att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder är giltigt, i den mån en sådan order alltid ska godkännas på förhand av en domstol.(25) Jag vill i detta avseende framhålla att i österrikisk rätt är det först efter detta godkännande som en europeisk arresteringsorder kan få rättsverkningar. En europeisk arresteringsorder är verkningslös utan detta godkännande (om den inte godkänts efter domstolsprövningen).

50.      Denna åklagarmyndighet är för det första en myndighet som deltar i rättskipningen,(26) i och med att åklagarmyndigheten i ett straffrättsligt förfarande är behörig att i samband med lagföring av en brottsmisstänkt person vidta åtgärder så att åtal kan väckas vid domstol.(27)

51.      I österrikisk straffrätt är det nämligen åklagarmyndigheten, såsom framgår av beslutet om hänskjutande och av den österrikiska regeringens skriftliga och muntliga yttranden, som ska väcka åtal och på förhand inhämta nödvändiga uppgifter. Åklagaren har en ledande roll i förundersökningen. Åklagarmyndigheten ansvarar för att undersökningen fortskrider och för förundersökningsakten. I detta sammanhang får åklagarmyndigheten ge order åt kriminalpolisen, som har i uppdrag att genomföra undersökningen eller – om det är effektivare – själv fullgöra undersökningsskyldigheterna.

52.      När en europeisk arresteringsorder utfärdas under förundersökningen (som föregår väckandet av åtal), ska åklagarmyndigheten besluta om gripande, med förbehåll för domstolsgodkännande enligt 29 § stycke 1 första meningen EU-JZG (som kan överklagas enligt 87 § stycke 1 StPO, vilket inte är fallet med åklagarmyndighetens beslut som sådant).

53.      I detta avseende kan den österrikiska åklagarmyndigheten ikläda sig rollen av utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, förutsatt att kriteriet om oavhängighet som belystes genom domen OG och PI är uppfyllt. Jag återkommer till detta längre ned.(28)

54.      Innan jag granskar garantierna för oavhängighet i samband med att nämnda åklagarmyndighet utfärdar en europeisk arresteringsorder, vill jag emellertid klargöra följande. Jag anser, tvärtemot vad den österrikiska och den tyska regeringen samt kommissionen tycks ha hävdat genom att hänvisa till domen Özçelik,(29) att det inte är möjligt att genom likställande betrakta den domstol som har i uppdrag att godkänna en europeisk arresteringsorder som den som faktiskt utfärdar arresteringsordern. Det finns tre skäl till detta.

55.      I målet Özçelik var det för det första fråga om en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en ungersk polismyndighet och bekräftats av åklagarmyndigheten. Mot den bakgrunden fann domstolen att det beslut genom vilket åklagarmyndigheten bekräftade den nationella arresteringsordern från den berörda polismyndigheten utgjorde grunden för den europeiska arresteringsorder som utfärdats. Domstolen slog också fast att åklagarmyndighetens bekräftelse av polismyndighetens arresteringsorder utgjorde en rättsakt genom vilken åklagarmyndigheten kontrollerade och bekräftade arresteringsordern. Efter det att denna bekräftelse, vilken nämndes i den europeiska arresteringsordern, hade ägt rum skulle åklagarmyndigheten genom likställande anses som ansvarig för utfärdandet av den nationella arresteringsordern.

56.      Det finns i detta hänseende anledning att påpeka att en sådan polismyndighet, i motsats till åklagarmyndigheten, aldrig hade kunnat betecknas som en rättslig myndighet, eftersom den organisatoriskt hörde till den verkställande makten.(30) Det var just av detta skäl som åklagarmyndigheten, genom bekräftelsemekanismen, utgjorde den enda rättsliga myndighet som kunde utfärda en giltig europeisk arresteringsorder i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.

57.      I det nu aktuella fallet kan den österrikiska åklagarmyndigheten, såsom framhålls ovan i punkt 53, vara en myndighet som deltar i rättskipningen och därmed är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Situationen för en sådan åklagarmyndighet kan i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) inte jämföras med situationen för den polismyndighet som var i fråga i målet Özçelik.

58.      För det andra görs det i den processuella ordning som den österrikiska lagstiftaren inrättat en mycket klar åtskillnad mellan förundersökningsfasen (som föregår beslut av undersökningsdomare att inleda en förundersökning mot en person som kan misstänkas för brottet), inom ramen för vilken åklagarmyndigheten har en ledande funktion för att samla in nödvändig bevisning, och huvudförfarandet, i vilket den domstol vid vilken åtal har väckts ansvarar för processledningen (vilken, för detta, är behörig att besluta om gripande med hjälp av en europeisk arresteringsorder, vid behov på förslag av åklagarmyndigheten).

59.      Under förundersökningsfasen har åklagarmyndigheten och den domstol som ansvarar för godkännandet av en europeisk arresteringsorder olika slag av befogenheter. Det ankommer på åklagarmyndigheten att ta initiativ till utfärdande av en arresteringsorder (genom att besluta om gripande i enlighet med 171 § StPO). Det är åklagarmyndigheten som för detta ändamål ”leder förfarandet”(31) och som i synnerhet avgör om det är lämpligt med en sådan åtgärd.(32) Domstolens roll i detta sammanhang är i huvudsak att granska lagenligheten och proportionaliteten hos åklagarmyndighetens beslut (som i praktiken utgörs av ett ifyllt formulär), enligt 5 § stycke 1 och 2 StPO. Domstolen ska i samband med detta granska handlingarna i ärendet, vilka ska överlämnas i sin helhet till domstolen (med en kopia av formella anvisningar som riktats till åklagarmyndigheten av överordnade instanser, till exempel den verkställande makten). Om domstolen anser det nödvändigt får den besluta om eller företa kompletterande undersökningar i detta sammanhang. Om domstolen efter denna granskning godkänner arresteringsordern, sker detta i form av en enda mening som förs in i formuläret. Godkännandet åtföljs inte av en order till åklagarmyndigheten om verkställighet av den berörda åtgärden. Domstolen fastställer endast en giltighetstid för godkännandet (varvid den berörda åtgärden blir ogiltig om den inte verkställs inom utsatt tid). Så snart godkännandet meddelats ankommer det på åklagarmyndigheten att underteckna den europeiska arresteringsordern och genomföra och vidarebefordra den till den verkställande medlemsstaten. Åklagarmyndigheten skulle till exempel kunna besluta att inte genomföra och översända den således godkända arresteringsordern.

60.      Såsom den österrikiska regeringen redogjort för i sina skriftliga och muntliga yttranden är befogenhetsfördelningen mellan åklagarmyndigheten och domstolen resultatet av en reform av den österrikiska strafflagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 2008. Reformen innebar att den funktion som tidigare utövades av undersökningsdomare anförtroddes åklagarmyndigheterna, varvid denna befogenhetsöverföring vägdes upp av en nyinrättad domstolskontroll (godkännandet).

61.      Enligt artikel 6.3 i rambeslut 2002/584 ska varje medlemsstat underrätta rådets generalsekretariat om den rättsliga myndighet som enligt den nationella lagstiftningen är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Den 28 januari 2008 (se rådets dokument nr 5711/08) förklarade Österrike att den behöriga rättsliga myndigheten i den mening som avses i denna bestämmelse var åklagarmyndigheten(33) på den ort där en Landesgericht (regiondomstol) hade sitt säte.

62.      Vid förhandlingen undrade parterna bland annat om det kunde finnas en ”dubbel” utfärdande myndighet i det österrikiska systemet, bestående av åklagarmyndigheten och domstolen (och att de uppgifter som Republiken Österrike översände till rådets generalsekretariat delvis var oriktiga). Detta föranleder också frågan om rambeslutet, som avser den behöriga myndigheten i singularis, medger en sådan binär eller komplex struktur, som kan innebära ett otydligare ansvar för utfärdandet av en europeisk arresteringsorder.

63.      Jag menar att utgångspunkten bör vara den österrikiska regeringens information till rådets generalsekretariat. Det är nämligen den berörda medlemsstaten som – enligt artikel 6.3 i rambeslutet – är behörig att ange vilken myndighet som är behörig enligt nationell lagstiftning. Jag anser inte att det är domstolens sak, i ett mål om förhandsavgörande, och att det inte heller ankommer på myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, att komplettera eller rätta uppgifter som i vederbörlig ordning anmälts till rådet av den utfärdande medlemsstaten och i detta avseende avgöra om nämnda utfärdande myndighet (eventuellt) har en binär eller komplex struktur.

64.      Jag menar, av samtliga dessa skäl, att det vore långsökt att betrakta den domstol som ingriper först i ett senare skede – i och med att det är åklagarmyndigheten som leder förundersökningen – som utfärdare av den europeiska arresteringsordern. Den omständigheten att den berörda personens eventuella överklagande avser domstolsgodkännandet (och inte åklagarmyndighetens beslut i strikt bemärkelse) har enligt min mening ingen betydelse i detta avseende. Jag anser, tvärtemot kommissionens ståndpunkt vid förhandlingen, att åklagarmyndigheten fortfarande är utfärdare av arresteringsordern, även om ansvaret för beslutet delas med den domstol som ger sitt samtycke och vars beslut kan överklagas.

65.      Jag delar därför inte den österrikiska regeringens ståndpunkt, att denna domstol kan likställas med utfärdaren av en nationell eller europeisk arresteringsorder.

66.      Jag menar att åklagarmyndigheten således är den myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder i det österrikiska straffrättsliga systemet. Således bör åklagarmyndighetens ställning och, i synnerhet, oavhängighet granskas, samtidigt som mekanismen för godkännande enligt 29 § stycke 1 första meningen EU-JZG beaktas.

 Kravet  oavhängighet hos den utfärdande rättsliga myndigheten

67.      Såsom jag framhåller ovan konstaterade domstolen i domen OG och PI att systemet med en europeisk arresteringsorder innehåller två skyddsnivåer för den eftersökta personens processuella och grundläggande rättigheter. Den eftersökta personen ska omfattas av ett domstolsskydd, dels vid antagandet av ett nationellt beslut, såsom en nationell arresteringsorder, dels vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder.(34)

68.      Kärnan i det aktuella målet är frågan om det österrikiska systemet kan garantera den berörda personens rättigheter under full oavhängighet, mot bakgrund av de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd.

 Begreppet oavhängighet i det österrikiska systemet mot bakgrund av målet OG och PI

69.      Domstolen har slagit fast att ”[det nämligen är] den i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 angivna ’utfärdande rättsliga myndigheten’ – det vill säga det organ som i slutändan beslutar om att utfärda en europeisk arresteringsorder – som ska säkerställa denna andra skyddsnivå. Detta gör sig även gällande då denna europeiska arresteringsorder grundas på ett nationellt avgörande som meddelats av en domare eller domstol.” Den ”utfärdande rättsliga myndigheten” ska således vara oavhängig, vilket innebär att den inte får ”… riskera att den då den fattar sitt beslut påtvingas yttre påbud eller anvisningar, särskilt från den verkställande makten. Således ska det inte råda något tvivel om att det är den rättsliga myndigheten, och inte den verkställande makten, som i slutändan är den som fattar beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder”.(35)

70.      Som anges ovan har domstolen konstaterat att begreppet oavhängighet huvudsakligen har två beståndsdelar. Den utfärdande rättsliga myndigheten måste kunna ge den verkställande rättsliga myndigheten en försäkran om att det i dess medlemsstat finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar om att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att bland annat erhålla individuella anvisningar från den verkställande makten. När den utfärdande rättsliga myndigheten är ett organ som inte är en domstol (i likhet med en åklagarmyndighet, som i det nu aktuella fallet) ska beslutet att utfärda en arresteringsorder, och i synnerhet frågan huruvida ett sådant beslut är proportionerligt, också kunna överklagas till domstol som till fullo uppfyller de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd.(36)

71.      Utifrån diskussionerna vid förhandlingen är det utrett att det österrikiska systemet för godkännande av åklagarmyndighetens beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder är ovanligt jämfört med de system som är i kraft i andra medlemsstater. Jag anser ändå att ett sådant nationellt system är förenligt med kraven i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.(37)

72.      Enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande anges i relevanta lagbestämmelser i österrikisk rätt att den domstol som utför domstolskontrollen inför ett godkännande ska avgöra om åklagarmyndighetens beslut uppfyller lagens krav, däribland mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, och om nämnda beslut är proportionellt,(38) samtidigt som hänsyn ska tas till sakförhållandena bakom detta beslut.(39) Den eftersökta personen har också rätt att överklaga själva godkännandet.(40)

73.      Ett sådant system (däribland godkännandeförfarandet) som i det nu aktuella fallet förefaller, mot bakgrund av de omständigheter som belysts i beslutet om hänskjutande samt i den österrikiska regeringens skriftliga och muntliga yttranden, vara av den arten att det garanterar att åklagarmyndighetens beslut granskas noggrant av den domstol som ska godkänna det. Syftet med denna domstolskontroll är att se till att den europeiska arresteringsordern har utfärdats i enlighet med tillämpliga lagstadgade krav, bland annat kravet på proportionalitet. Enligt min mening syftar denna domstolskontroll inte till att kontrollera om den verkställande makten har riktat några anvisningar till åklagarmyndigheten i ett enskilt ärende (även om sådana anvisningar enligt den österrikiska regeringen ska vara skriftliga och föras in i förundersökningsakten, vilken ska överlämnas till den domstol som ska besluta om godkännandet).(41) Nyansskillnaden är subtil men avgörande. Jag menar att domstolskontrollen först och främst ska göra det möjligt för den domstol som ska besluta om godkännandet att fastställa att alla villkor för lagenlighet är uppfyllda. Det aktuella systemet ska garantera att den berörda rättsliga myndigheten har utfärdat den europeiska arresteringsordern helt i enlighet med lagens krav. Ett sådant system ska alltså göra det möjligt att se till att den verkställande maktens befogenhet att utfärda anvisningar inte får rättsstridiga följder, genom att förhandskontrollen i domstol förhindrar att rättsstridiga beslut av åklagarmyndigheten genomförs.(42)

74.      Jag anser att ett sådant system garanterar att grundtanken bakom systemet med en europeisk arresteringsorder enligt rambeslut 2002/584 respekteras, det vill säga ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna inom ramen för samarbetet i straffrättsliga frågor.(43)

75.      För fullständighetens skull vill jag tillägga att om det fanns en risk att åklagarmyndigheten skulle få anvisningar från den verkställande makten efter godkännandet, avseende genomförandet och översändandet av den europeiska arresteringsordern till den verkställande medlemsstaten (en risk som för övrigt inte har fastställts i det nu aktuella fallet), skulle det ankomma på myndigheterna i den medlemsstaten att granska denna fråga och vid behov besluta om följderna. En sådan risk skulle i varje fall kunna föreligga i vilket annat system som helst för en europeisk arresteringsorder, och för övrigt kan den omständigheten att den utfärdande medlemsstatens myndigheter inte genomför och översänder en arresteringsorder knappast utgöra ett åsidosättande av den eftersökta personens rättigheter – vilket ändå är föremålet för min bedömning i det nu aktuella fallet.

 Villkoren i domen OG och PI

76.      Den hänskjutande domstolen vill veta om villkoren i punkterna 74 och 75 i domen OG och PI ska ses som kumulativa eller alternativa.

77.      Den tyska regeringen har anfört att såväl domstolens slutsats i domen OG och PI med avseende på tyska åklagarmyndigheter som lydelsen i punkterna 74 och 75 i nämnda dom (som i den franska versionen innehåller orden ”en outre” (dessutom)) talar för att de båda villkoren ska ses som kumulativa. Republiken Österrike anser för sin del att det inte finns någon anledning att granska frågan om förhållandet mellan punkterna 74 och 75 i domen OG och PI, eftersom det i det nu aktuella fallet är den domstol som har i uppdrag att godkänna arresteringsordern som ska hållas ansvarig för dess utfärdande. Frågan är därför inte relevant. Kommissionen anser slutligen att det rör sig om två skilda frågor, och att det inte finns något kumulativt eller alternativt förhållande mellan dem, utan att de tvärtom ska bedömas utifrån sina egna kriterier och krav. Kommissionen menar att det rör sig om rättsliga krav dels på ett giltigt utfärdande av en europeisk arresteringsorder, dels på ett rättsligt skydd mot sålunda utfärdade europeiska arresteringsordrar.

78.      Jag anser först och främst att bedömningen enligt domstolens fasta praxis ska göras med beaktande av såväl lydelsen av artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 som det sammanhang bestämmelsen förekommer i och det ändamål som eftersträvas med rambeslutet.(44) Jag vill också framhålla att domstolen, när den mot bakgrund av ett förfarande enligt artikel 267 FEUF och inom den fasta ramen för en tvist vid en nationell domstol, lämnar en tolkning av fördraget, begränsar sig till att av lydelsen och andemeningen i fördraget sluta sig till gemenskapsbestämmelsernas innebörd. Tillämpningen i det enskilda fallet av de på så sätt tolkade reglerna är däremot förbehållen den nationella domstolen.(45)

79.      I det nu aktuella fallet ankommer det således på domstolen att tolka artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 och ge den hänskjutande domstolen de bedömningskriterier den behöver för att fastställa huruvida det nationella system som ifrågasatts är förenligt med kraven i nämnda rambeslut. Det är domstolens sak att förtydliga de kontrollbestämmelser som stora avdelningen belyste i domen OG och PI. Det handlar inte om att ställa ytterligare krav i förhållande till den berörda bestämmelsen, utan om att klargöra vilka krav som följer av själva begreppet utfärdande rättslig myndighet.

80.      Jag menar att båda villkoren i punkterna 74 och 75 i domen OG och PI är relevanta för bedömningen av den kontroll som utövas av den domstol som ska godkänna åklagarmyndighetens beslut. Jag delar kommissionens ståndpunkt att villkoren inte bör kvalificeras som ”alternativa” eller ”kumulativa”, eftersom de avser olika saker och ska bedömas enligt egna kriterier och krav. Jag anser att domstolen således har belyst två nödvändiga steg i bedömningen av domstolskontrollen av åklagarmyndighetens beslut.

81.      För att åklagarmyndighetens beslut inte ska sakna rättsverkningar krävs således en kontroll av garantierna för oavhängighet hos den myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder i den utfärdande medlemsstatens rättsordning.

 Garantier

82.      Det ska först och främst framhållas att det är den utfärdande rättsliga myndigheten som ska fastställa att kraven i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 iakttagits i den utfärdande medlemsstaten. Jag ställer mig helt bakom det förhållningssätt som min saknade kollega och vän, generaladvokat Bot, förespråkade i förslaget till avgörande i målet Bob-Dogi, där han underströk följande:

”Den omfattande begränsningen av skälen för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern förutsätter enligt min mening att det som motvikt föreligger konkreta och effektiva rättssäkerhetsgarantier för rätten till försvar i den medlemsstat i vilken den europeiska arresteringsordern har utfärdats, utan vilka den nödvändiga jämvikt som är inneboende i upprättandet av ett europeiskt rättsligt område mellan kraven på straffrättens effektivitet och kraven på skydd för grundläggande rättigheter skulle rubbas.”(46)

83.      Alla nationella system måste följaktligen kunna erbjuda processuella garantier som är helt förenliga med stadgan.(47) Detta följer av fast rättspraxis enligt vilken en europeisk arresteringsorder bygger på principen om ömsesidigt erkännande.(48) Principen om ömsesidigt erkännande – vilken utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, såsom framgår av bland annat skäl 6 i rambeslutet – kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584. Enligt den bestämmelsen är medlemsstaterna i princip skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder.(49)

84.      Beträffande kraven på oavhängighet och proportionalitet med avseende på artikel 6.1 i rambeslutet, omfattar det första kravet den eftersökta personens grundläggande rättigheter.(50) Det andra kravet syftar till att garantera att medlemsstaternas rättsliga myndigheter inte lagför den eftersökta personen för mindre allvarliga överträdelser.(51) Vad gäller det andra kravet anses allmänt att frågan om proportionalitetsprövningen är ett av de problem som systemet med en europeisk arresteringsorder ställts inför sedan det infördes. Efter domen OG och PI står det numera klart att proportionalitetskontrollen utgör ett grundläggande krav.(52)

85.      Domstolen har redan belyst de krav på oavhängighet och proportionalitet som, mot bakgrund av rambeslutets syften och systematik, ska tillämpas när en utfärdande medlemsstat bemyndigar en myndighet, som visserligen deltar i rättskipningen i den medlemsstaten men i sig inte är en domstol (som i det nu aktuella fallet), att utfärda en europeisk arresteringsorder.(53)

86.      Jag menar att det skulle vara lättare att avgöra om en nationell myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder uppfyller villkoren i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 om domstolen förtydligade vilka normer som ska följas i detta sammanhang. Jag vill i detta avseende understryka att processuella garantier måste föreskrivas för det skede då en europeisk arresteringsorder utfärdas.

87.      När rättsordningen i en utfärdande medlemsstat medger att beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder fattas av en myndighet som i sig inte är en domstol men kräver att nämnda beslut ska godkännas av en domstol, är det enligt min mening av största vikt att nämnda stat kan visa att den således inrättade domstolskontrollen inte endast blir ett ”nihil obstat”, utan en verklig prövning av det ursprungliga beslut som fattats av ett sådant organ som en åklagarmyndighet.

88.      När den rättsliga myndighet som har fattat beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder är en åklagarmyndighet som kan erhålla anvisningar från i synnerhet den verkställande makten (som i det nu aktuella fallet), måste domstolsgodkännandet av ett sådant beslut dessutom meddelas innan arresteringsordern får rättsverkningar.

89.      Slutligen anser jag, eftersom ett utfärdande av en europeisk arresteringsorder kan inskränka den berörda personens rätt till frihet, vilket slås fast i artikel 6 i stadgan, att det nationella godkännandesystemet måste ge den eftersökta personen möjlighet att yttra sig vid en domstol för att bestrida giltigheten av detta beslut i enlighet med artikel 47 i stadgan.

 Tillämpning i det nu aktuella målet

90.      Vilken betydelse har domstolens avgörande i målet OG och PI för det nationella målet?

91.      Jag anser att det österrikiska systemet skiljer sig från det tyska system som prövades i nämnda dom i flera väsentliga avseenden.(54)

92.      I det österrikiska systemet är åklagarmyndigheterna visserligen hierarkiskt underordnade den verkställande makten. Åklagarmyndigheterna är nämligen, enligt vad som anges i beslutet om hänskjutande, direkt underordnade överåklagarmyndigheterna och underkastade deras anvisningar. Överåklagarmyndigheterna och den nationella åklagaren är i sin tur underordnade justitieministern.

93.      Förfarandet för utfärdande av en europeisk arresteringsorder i Österrike skiljer sig emellertid från de omständigheter som prövades i domen OG och PI. I det österrikiska systemet ska en europeisk arresteringsorder för det första godkännas av en domstol (vilket också skett i det nu aktuella fallet). Detta domstolsgodkännande innebär för det andra en kontroll av att legalitets- och proportionalitetskriterierna iakttagits (i enlighet med 5 § stycke 1 och 2 StPO). För det tredje regleras förfarandet för domstolsgodkännande i lag. Om det krävs kompletterande undersökningar för att ett beslut om godkännande av arresteringsordern ska kunna fattas, får den domstol som ska besluta om godkännandet ålägga kriminalpolisen att göra dessa undersökningar eller själv genomföra dem ex officio.(55) Slutligen kan godkännandet för det fjärde överklagas till domstol enligt 87 § stycke 1 StPO.(56) Jag anser att ett sådant överklagande är en beståndsdel som gör att kraven på ett verkligt domstolsskydd är helt uppfyllda.

94.      Jag noterar också att domstolsgodkännandet ska meddelas innan åklagarmyndighetens beslut får verkan.

95.      De nationella domstolarna tycks enligt den österrikiska lagstiftningen, mot bakgrund av uppgifterna i beslutet om hänskjutande, i den österrikiska regeringens muntliga och skriftliga yttranden och i samma regerings svar på domstolens frågor vid förhandlingen, vara skyldiga att göra en ingående och noggrann prövning av alla arresteringsordrar som läggs fram för godkännande och av de tillhörande handlingarna i det straffrättsliga förfarandet. Vid denna domstolskontroll ska kriterierna för lagenlighet och proportionalitet iakttas.

96.      Det system som inrättats genom rambeslut 2002/584 bygger på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna, vilket innebär att varje medlemsstat ska antas iaktta de rättigheter som slagits fast i stadgan. Därför anser jag att det i avsaknad av vederbörligen anförd motbevisning inte kan ifrågasättas att ett sådant rättssystem som det nu aktuella, där en åklagarmyndighets utfärdande av en europeisk arresteringsorder underkastas en förhandskontroll av en domstol, är förenligt med stadgan och nämnda rambeslut. Det finns endast skäl att bryta denna presumtion om det finns objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om hur domstolssystemet fungerar i den utfärdande medlemsstaten(57) som utgör sådan motbevisning – vilka uppgifter inte tycks föreligga i det nu aktuella fallet.

97.      Jag anser därför, mot bakgrund av de uppgifter som lagts fram för domstolens bedömning, att ett sådant system som det som nu är i kraft i Österrike uppfyller kraven i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.

98.      Följaktligen ankommer det på den hänskjutande domstolen att med hänsyn till alla omständigheter i det nationella målet pröva om systemet i den berörda utfärdande medlemsstaten innehåller de processuella garantier som är nödvändiga för att tillvarata rätten till försvar för den person som avses med den europeiska arresteringsordern och säkerställa en proportionalitetskontroll av arresteringsordern, i enlighet med kraven i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. I ett sådant mål som det vid den nationella domstolen ska detta nationella system omfatta följande: i) Det ursprungliga beslutet om att utfärda en europeisk arresteringsorder ska vara föremål för en domstolskontroll, genom vilken den domstol som ska godkänna arresteringsordern noggrant granskar beslutet innan godkännandet meddelas. ii) Denna domstolskontroll ska göras innan arresteringsordern får rättsverkningar. iii) Godkännandet av den europeiska arresteringsordern (efter denna domstolskontroll) ska kunna överklagas.

 Förslag till avgörande

99.      Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den fråga som Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin, Tyskland) har ställt till domstolen ska besvaras på följande sätt:

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att med hänsyn till alla omständigheter i det nationella målet och med avseende på artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, pröva i) om en rättslig myndighet har utfärdat den aktuella europeiska arresteringsordern, ii) om denna rättsliga myndighet har agerat oavhängigt och iii) om nämnda myndighet har prövat lagenligheten och proportionaliteten hos beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder.

I ett sådant mål som det aktuella nationella målet, kan följande uppgifter åberopas för att styrka att systemet i den utfärdande medlemsstaten uppfyller de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd:

–        Det ursprungliga beslutet om att utfärda en europeisk arresteringsorder ska vara föremål för en domstolskontroll, genom vilken den domstol som ska godkänna arresteringsordern noggrant granskar beslutet innan godkännandet meddelas.

–        Denna domstolskontroll ska göras innan arresteringsordern får rättsverkningar.

–        Godkännandet av den europeiska arresteringsordern (efter denna domstolskontroll) ska kunna överklagas.


1      Originalspråk: franska.


2      Dom av den 27 maj 2019 (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456) (nedan kallad domen OG och PI).


3      Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).


4      Samma rättsliga frågeställning har tagits upp av en och samma domstol (Rechtbank Amsterdam, Amsterdams domstol, Nederländerna) genom begäran om förhandsavgörande i tre olika mål (C‑625/199 PPU, C‑626/199 PPU och C‑627/199 PPU) som inkom den 22 augusti 2019.


5      Se artikel 2.2 artonde strecksatsen.


6      Se ovan punkt 93.


7      Se ovan punkterna 9 och 10.


8      Den hänskjutande domstolen har (i punkt 22) i beslutet om hänskjutande hänfört sig till ett uttalande av den österrikiska regeringen. Sannolikt rör det sig om det uttalande som avses i rådets handling av den 12 juni 2019, med rubriken ”Judgments of the CJEU of 27 May 2019 in joined cases C‑508/18 and C‑82/19 PPU and in case C‑509/18 – public prosecutors offices acting as judicial authorities – Exchange of views on the follow-up – Paper by the Presidency”, handling nr ST 9974 2019, s. 13.


9      Såsom anges ovan (se fotnot 2).


10      Se ovan punkterna 11–15.


11      Se ovan punkterna 76–81.


12      Dom av den 30 maj 2013, F (C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 31).


13      Se dom av den 12 februari 2019, TC (C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkt 30 och där angiven rättspraxis).


14      Se ovan punkterna 24 och 25.


15      Dom av den 16 juli 2015, Lanigan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 37).


16      Se artikel 2.2 artonde strecksatsen i rambeslut 2002/584. Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att den berörda personen har begärt minst ett försök till stöld med hjälp av en medgärningsman och använt sig av en kniv för att skrämma en tredje man (se ovan punkterna 4 och 17).


17      Dom OG och PI (punkterna 85–87).


18      Dom av den 10 november 2016, Poltorak (C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkterna 33 och 35), och dom av den 10 november 2016, Kovalkovas (C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkterna 34 och 36).


19      Se ovan punkt 76 och följande punkter.


20      Se punkt 67 i domen OG och PI.


21      Se dom av den 10 november 2016, C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 47.


22      Se punkt 71 i domen OG och PI.


23      Dom av den 27 maj 2019 (Litauens riksåklagare) (C‑509/18, EU:C:2019:457).


24      Ibidem, punkterna 55 och 56. Domstolen uttalade sig emellertid inte i frågan om beslut som fattas av åklagaren om en europeisk arresteringsorder kunde överklagas på ett sätt som till fullo uppfyllde de krav som uppställdes inom ramen för ett effektivt domstolsskydd. Domstolen anmodade den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.


25      Kommissionen har också anfört att nämnda domstol ska kontrollera under vilka förutsättningar en europeisk arresteringsorder har utfärdats och huruvida den är proportionell.


26      I den mening som avses i dom av den 10 november 2016, Poltorak (C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkterna 33 och 35), dom av den 10 november 2016, Kovalkovas (C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkterna 34 och 36), och domen OG och PI (punkt 50).


27      Domen OG och PI (punkt 60).


28      Se ovan punkt 67 och följande punkter.


29      Dom av den 10 november 2016, Özçelik (C‑453/16 PPU, EU:C:2016:860).


30      Se domen OG och PI (punkt 50), där domstolen berörde ” ministerier eller polismyndigheten vilka är hänförliga till den verkställande makten”. Se även dom av den 10 november 2016, Özçelik (C‑453/16 PPU, EU:C:2016:860, punkt 32).


31      Den formulering som den österrikiska regering använde när den utvecklade sin talan vid förhandlingen.


32      Detta bekräftades också av den österrikiska regeringen vid förhandlingen. Åklagarmyndigheten leder förundersökningen och är bäst lämpad att avgöra om det är lämpligt att utfärda en europeisk arresteringsorder.


33      Vid förhandlingen förtydligade parterna att detta meddelande bland annat innehöll en redogörelse för den reform som berörs ovan i punkt 60 – den reform som innebar att undersökningsdomarnas befogenheter överfördes till åklagarmyndigheten. Se också ”Statement by the Republic of Austria pursuant to Article 6 of Council Framework Decision 2002/584/JHA of 13 June 2002 on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States, Annex to Council of the European Union, Council Framework Decision 2002/584/JHA on the European arrest warrant and the surrender procedures between Member States - Statement by the Republic of Austria on a change in the competent Authorities, Brussels, 5711/08, 28 January 2008”.


34      Se punkt 67 i domen OG och PI. Se även punkt 42 och fotnot 21 i detta förslag till avgörande.


35      Domen OG och PI (punkterna 72 och 73).


36      Domen OG och PI (punkterna 74 och 75).


37      Se ovan punkt 66.


38      Se ovan punkt 66.


39      Se ovan punkt 15.


40      Se ovan punkt 14.


41      Domstolen har till exempel hänfört sig till anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten (se domen i målet OG och PI, punkt 74).


42      Se ovan punkt 59.


43      Se skäl 10 i rambeslut 2002/584.


44      Dom OG och PI (punkt 49 och där angiven rättspraxis).


45      Se, i tillämpliga delar, dom av den 27 mars 1963, Da Costa m.fl. (28/62–30/62, EU:C:1963:6, s. 76).


46      C‑241/15, EU:C:2016:131, punkt 55.


47      Se bland annat artikel 6 (rätt till frihet och säkerhet) och artikel 47 (rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol) i stadgan.


48      Dom OG och PI (punkterna 43–46 och där angiven rättspraxis).


49      Se dom av den 10 november 2016, Özçelik, C‑453/16 PPU, EU:C:2016:860, punkt 25 och där angiven rättspraxis.


50      Se skäl 12 och artikel 1.3 i rambeslut 2002/584.


51      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Bob-Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:131, punkterna 77–83).


52      Se mitt förslag till avgörande i målet Radu (C‑396/11, EU:C:2012:648), punkt 60.


53      Se skäl 8 i rambeslut 2002/584, dom av den 10 november 2016, Kovalkovas (C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 47) och dom OG och PI (punkt 71).


54      Se ovan punkterna 58 och följande punkter.


55      Se ovan punkt 13.


56      Se ovan punkt 14.


57      Se, analogt, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 61 och där angiven rättspraxis).