PERSONALDOMSTOLENS DOM (plenum)
den 11 juli 2007
Mål F-105/05
Dieter Wils
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Höjning av pensionsavgiften med tillämpning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna i deras lydelse från och med den 1 maj 2004”
Saken: Talan väckt enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, varigenom Dieter Wils begär att hans lönebesked för januari 2005 ska ogiltigförklaras, med retroaktiv verkan från och med den 1 juli 2004, i den del som den pensionsavgift som dras av från hans lön, med tillämpning av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna i deras lydelse från och med den 1 maj 2004 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna eller de nya tjänsteföreskrifterna), har höjts till 9,75 procent av hans grundlön.
Avgörande: Talan ogillas. Europaparlamentet ska bära sina kostnader och hälften av sökandens kostnader. Sökanden ska bära hälften av sin kostnad. Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission, som har intervenerat till stöd för parlamentets yrkanden, ska bära sina kostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Invändning om rättsstridighet – Berättigat intresse av att få saken prövad
(Artikel 241 EG, tjänsteföreskrifterna, bilaga XII)
2. Tjänstemän – Tjänsteföreskrifterna – Förordning om ändring av tjänsteföreskrifterna – Förfarande för utarbetande
3. Tjänstemän – Pensioner – Finansiering av pensionssystemet – Åtgärder för att bibehålla den försäkringstekniska balansen i gemenskapens pensionssystem
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XII)
4. Tjänstemän – Pensioner – Finansiering av pensionssystemet – Åtgärder för att bibehålla den försäkringstekniska balansen i gemenskapens pensionssystem
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XII)
5. Tjänstemän – Pensioner – Finansiering av pensionssystemet – Åtgärder för att bibehålla den försäkringstekniska balansen i gemenskapens pensionssystem
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XII)
6. Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor
1.
2. Enligt artikel 241 EG har en sökande möjlighet att genom en invändning göra gällande att en gemenskapsrättsakt med allmän räckvidd som inte personligen berör honom, vilket ju är fallet med tjänsteföreskrifterna, är rättsstridig, och detta i hans egenskap av tjänsteman. Kravet på ett direkt och personligt samband mellan sökanden och den rättsakt med allmän räckvidd som denne ifrågasätter kan inte göras gällande mot en talan om ogiltighet som väckts med stöd av artikel 241 EG. För att giltigheten av en gemenskapsrättsakt med allmän räckvidd ska kunna bestridas indirekt måste endast de båda villkoren vara uppfyllda att den enskilda angripna rättsakten har antagits med direkt tillämpning av rättsakten med allmän räckvidd och att sökanden har ett intresse av att angripa det enskilda beslut som utgör föremålet för talan i sak. Eftersom höjningen av pensionsavgiften på sökandens lönebesked har gjorts med direkt tillämpning av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, som föreskriver åtgärder för att bibehålla den försäkringstekniska balansen i pensionssystemet, och sökanden inte heller har ett intresse av att yrka att höjningen ska ogiltigförklaras, kan invändningen att denna bilaga är rättsstridig inte bifallas.
3. Omständigheten att sökandens invändningar stöder sig på institutionella, politiska och fackliga överväganden och att de inte enbart gäller hans personliga situation innebär härvid inte att dessa invändningar inte kan tas upp till prövning.
(se punkterna 35–38, 40 och 41)
Hänvisning till
Domstolen: 30 juni 1983, 85/82, Schloh mot rådet, REG 1983, s. 2105, punkt 14, 5 oktober 2000, C‑432/98 P och C‑433/98 P, rådet mot Chvatal m.fl., REG 2000, s. I‑8535, punkt 33, 25 juli 2002, C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 40
Förstainstansrätten: 29 november 2006, T‑35/05, T‑61/05, T‑107/05, T‑108/05 och T‑139/05, Agne-Dapper m.fl. mot kommissionen m.fl., REGP 2006, s. I‑A‑2‑291 och II‑A-2-1497, punkterna 42 och 43
4. Samrådsförfarandet kan endast tillämpas på förslag från kommissionen till rådet angående ändring av tjänsteföreskrifterna eller av anställningsvillkoren för övriga anställda i gemenskaperna eller angående tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller villkoren gällande löner eller pensioner. Detta innebär dock inte att det är förbjudet för medlingskommittén att utvidga samrådet till att gälla andra delar än dem som finns i kommissionens förslag och att ta hänsyn till alla relevanta uppgifter som lämnats in av fackföreningar och yrkessammanslutningar, medlemsstaterna eller institutionerna, för att kunna fullgöra sitt uppdrag som gäller trepartssamråd. Följaktligen kan medlingskommittén även granska de ändringar som rådet tänker begära att kommissionen ska lägga till sitt första förslag.
5. Samrådsförfarandet kan dessutom tillämpas på förslag från kommissionen endast om en medlem av medlingskommittén har begärt det. Denna regel är till för att undvika att samrådsförfarande tillämpas när det inte förefaller vara till någon gagn för dem som har ledningsansvaret. Detta gör det bland annat möjligt för medlingskommittén att avstå från att granska kommissionens ändringsförslag, om det första förslaget redan har varit föremål för ett samråd som bedömts som tillräckligt.
En överträdelse av förfarandebestämmelserna kan slutligen endast leda till en ogiltigförklaring av en rättsakt om det är fastställt att akten hade kunnat få ett annat innehåll om överträdelsen inte hade ägt rum. Om det inte är fastställt att den berörda rättsakten hade kunnat få ett annat innehåll, om man hade tillämpat samrådsförfarandet vad avser kommissionens förslag till ändring, kan en sådan överträdelse således i vilket fall som helst inte leda till att denna rättsakt ogiltigförklaras.
(se punkterna 51–56)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 5 mars 2003, T‑24/01, Staelen mot parlamentet, REGP 2003, s. I‑A‑79 och II‑423, punkt 53
6. För att hålla gemenskapens pensionssystem i balans enligt de fastställda villkoren i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna förutsätts att man tar långsiktig hänsyn till ekonomiska förändringar och finansiella variabler, och det krävs att man gör komplicerade statistiska beräkningar. Därför har gemenskapslagstiftaren ett långtgående utrymme för eget skön när det gäller att fastställa villkoren för den försäkringstekniska balansen i det aktuella pensionssystemet. Gemenskapsdomstolen utövar således, vad gäller bestämmelserna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, endast en kontroll vad gäller uppenbart felaktig bedömning.
Av proportionalitetsprincipen följer dessutom att gemenskapsrättsliga bestämmelser är rättsenliga endast om de medel som används är ägnade att uppnå det legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, varvid man, när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, i princip ska använda sig av den åtgärd som är minst betungande. När det gäller ett område där gemenskapslagstiftaren har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar, som överensstämmer med det politiska ansvar som den tilldelats enligt fördraget, omfattar proportionalitetsbedömningen emellertid enbart det uppenbart olämpliga i en åtgärd i förhållande till det mål som den behöriga institutionen ska eftersträva.
Domstolsprövningen kräver, även när det är fråga om en begränsad prövning, att gemenskapsinstitutionerna vid gemenskapsdomstolen kan visa att de, när de antog rättsakten, tillämpade sitt utrymme för eget skön på ett korrekt sätt, vilket förutsätter att domstolen beaktar alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera. Av detta följer att gemenskapslagstiftaren åtminstone ska kunna lägga fram, samt på ett klart och tydligt sätt redogöra för, de grundläggande sakförhållanden som måste beaktas för att de ska kunna läggas till grund för de omtvistade rättsakterna och av vilka utövandet av deras utrymme för skönsmässig bedömning är beroende.
Omständigheten att sökanden har lagt fram tillräckligt exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter, till stöd för de grunder som avser uppenbart felaktig bedömning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen, motiverar att gemenskapsdomstolen ingriper direkt i sökandet efter bevis, för att kontrollera om gemenskapsinstitutionen har använt sin långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar på ett uppenbart felaktigt eller olämpligt sätt.
(se punkterna 70–73 och 75–77)
Hänvisning till
Domstolen: 6 mars 2001, C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkt 113, 25 oktober 2001, C‑120/99 , Italien mot rådet, REG 2001, s. I‑7997, punkterna 44 och 45, 7 september 2006, C‑310/04, Spanien mot rådet, REG 2006, s. I‑7285, punkterna 122 och 123
Förstainstansrätten: 5 juni 1996, T‑162/94, NMB France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑427, punkt 69 samt där omnämnd rättspraxis och punkt 70, 29 november 2006, T‑135/05, Campoli mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑297 och II‑A-2-1527, punkt 143
7. Det framgår av artikel 83a.1 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 4.1 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, att syftet med den beräkningsmetod som presenterats i bilagan är att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans. Enligt artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna och med tillämpning av artikel 1.1 och artikel 5 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna ska nivån på tjänstemännens avgifter fastställas till en tillräcklig nivå för att finansiera en tredjedel av kostnaden för pensionssystemet och beräknas på en försäkringsteknisk grund.
I bilaga XII till tjänsteföreskrifterna används nämligen den så kallade PUC‑metoden. Enligt denna metod ska summan av de försäkringstekniska värdena av de pensionsrättigheter som samtliga aktiva har tjänat in under ett år (nedan kallade anställningsomkostnaderna) hänföras till årskostnaden för deras grundlön. Tjänstemännens avgifter motsvarar en tredjedel av denna enligt den fördelningsnyckel som ska tillämpas för finansieringen av gemenskapens pensionssystem enligt artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna. En beräkning av anställningsomkostnaderna förutsätter att det görs försäkringstekniska antaganden, det vill säga uppskattningar av det framtida värdet av flera parametrar (bland annat räntesatser, mortalitet och löneökningar). Vad avser räntesatsen definieras den räntesats som enligt artikel 10.2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas i de försäkringstekniska beräkningarna som genomsnittet av de genomsnittliga realräntesatserna under de tolv åren närmast före det aktuella året.
Valet av en referensperiod på tolv år, istället för tjugo år, påverkar inte giltigheten av den försäkringstekniska metoden. Dels är det långsiktiga värdet av en genomsnittlig realräntesats som beräknats på en redan avslutad period ändå bara ungefärlig, oavsett periodens längd, dels kan referensperiodens längd inte påverka den försäkringstekniska balansen, om inte parametern ändras på längre sikt. Det är endast om denna tidsperiod i framtiden, med beaktande av ränteutvecklingen, förlängs eller förkortas, för att hålla den genomsnittliga realräntesats som använts vid den försäkringstekniska beräkningen på en låg nivå och därmed tjänstemännens avgifter på en hög nivå, som beräkningsmetodens objektivitet skulle kunna ifrågasättas och som syftet med att säkerställa den försäkringstekniska balansen på öppna och obestridliga grunder skulle kunna påverkas. Perioden på tolv år som har legat till grund för artikel 10.2 och artikel 4.6 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna är således varken uppenbart felaktig eller uppenbart olämplig.
(se punkterna 84, 86, 88, 97 och 98)
8. Det är inte olagligt för rådet att utnyttja sitt utrymme göra skönsmässiga bedömningar till att ta hänsyn till budgetöverväganden när det handlar om att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans. Sådan hänsyn till budgetöverväganden är till och med en nödvändighet, eftersom pensionsutbetalningarna, då det inte finns någon pensionsfond i gemenskapen, belastar gemenskapens budget enligt artikel 83.1 i tjänsteföreskrifterna, liksom tjänstemännens avgifter är en intäkt i budgeten.
(se punkt 126)
9. Tjänstemän kan inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att göra gällande att en ny gemenskapsbestämmelse är rättsstridig, särskilt inte inom ett område där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena ändras.
Även om det står lagstiftaren fritt att när som helst göra sådana ändringar, som anses förenliga med allmänintresset, i tjänsteföreskrifternas bestämmelser och att anta föreskrifter som är mindre fördelaktiga för de berörda tjänstemännen, under förutsättning att de i förekommande fall föreskriver en tillräckligt lång övergångsperiod, ska detta emellertid ske under förutsättning att det fattas ett beslut för framtiden, det vill säga under förutsättning att de nya tjänsteföreskrifterna tillämpas endast på nya situationer och på framtida verkningar av situationer som uppkommit då de tidigare tjänsteföreskrifterna var i kraft.
En sökande är således inte förhindrad att hävda att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts vad gäller en ändring i tjänsteföreskrifterna som innebär att fördelningen mellan institutionernas respektive tjänstemännens inbetalningar till gemenskapens pensionssystem ändras med retroaktiv verkan.
(se punkterna 149, 150 och 153)
Hänvisning till
Domstolen: 16 maj 1979, 84/78, Tomadini, REG 1979, s. 1801, punkt 21, 5 maj 1981, 112/80, Dürbeck, REG 1981, s. 1095, punkt 48, 11 juli 1991, C‑368/89, Crispoltoni, REG 1991, s. I‑3695, punkt 21
Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, T‑6/92 och T‑52/92, Reinarz mot kommissionen, 1993, s. II‑1047, punkt 85, 22 juni 1994, T‑98/92 och T‑99/92, Di Marzio och Lebedef mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑167 och II‑541, punkt 68, 11 december 1996, T‑177/95, Barraux m.fl. mot kommissionen, REGP 1996, s. I‑A‑541 och II‑1451, punkt 47, Campoli mot kommissionen, ovannämnd, punkt 85