PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 15 februari 2011

Mål F-76/09

AH

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Social trygghet – Artiklarna 72 och 76a i tjänsteföreskrifterna – Allmänna genomförandebestämmelser – Beroendeställning – Överlevande make till en pensionerad tjänsteman – Avslag på begäran om fullständig ersättning för kostnader för en hemsjukvårdare och om beviljande av ekonomiskt stöd – Talan har väckts för sent – Avvisning”

Saken: Talan, väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilken AH har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som kommissionen, i egenskap av tillsättningsmyndighet, fattade den 22 juni 2009 och i vilket den avslog AH:s ansökan om ersättning för hemsjukvårdskostnader.

Avgörande: Talan avvisas. AH ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

[Domstolens stadga, artikel 19. 3, och bilaga I, artikel 7.1 och 7.3; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e]

2.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Tidsfrister – Utgör tvingande rätt

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)

1.      Enligt artikel 35.1 e i personaldomstolens rättegångsregler ska den ansökan genom vilken talan väcks innehålla en redogörelse för de grunder och faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas. Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och personaldomstolen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan.

Detta är i ännu högre grad fallet med hänsyn till att det av artikel 7.3 i bilaga I till domstolen stadga följer att den skriftliga delen av förfarandet vid personaldomstolen i princip enbart innebär en enda skriftväxling, om inte personaldomstolen beslutar annorlunda.

Enligt artikel 19 tredje stycket i domstolens stadga, som är tillämplig på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till nämnda stadga, ska andra parter än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet företrädas av en advokat. Det huvudsakliga syftet med en advokat, i egenskap av rättsligt biträde, är just att yrkandena i ansökan ska baseras på en rättslig argumentation som är tillräckligt begriplig och sammanhängande, med beaktande av att den skriftliga delen av förfarandet vid personaldomstolen i princip bara omfattar en skriftväxling.

Eftersom ansökan varken innehåller några grunder eller några argument till stöd för yrkandet att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras och det inte ens anges vilken bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som den grundas på är det uppenbart att den inte uppfyller de minimivillkor på klarhet och precision vilka ska möjliggöra för svaranden att förbereda sitt försvar och för personaldomstolen att pröva yrkandena.

(se punkterna 29–33)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 28 april 1993, De Hoe mot kommissionen, T‑85/92, punkt 20; 21 maj 1999, Asia Motor Frankrike m.fl. mot kommissionen, T‑154/98, punkt 42; 15 juni 1999, Ismeri Europa mot revisionsrätten, T‑277/97, punkt 29

Personaldomstolen: 26 juni 2008, Nijs mot revisionsrätten, F‑1/08, punkt 25

2.      Den frist på tre månader för att anföra klagomål mot ett beslut som går den berörda personen emot och den frist på tre månader för att överklaga ett uttryckligt eller tyst avslag på klagomålet, som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, utgör tvingande rätt och är inte något som parterna eller domstolen kan råda över, eftersom de fastställts för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden. Dessa frister skall tillämpas vid varje ifrågasättande av en rättsakt som kan bli föremål för unionsdomstolens prövning, oavsett rättsaktens art.

(se punkt 35)

Hänvisning till

Domstolen: 4 februari 1987, Cladakis mot kommissionen, 276/85, punkt 11

Förstainstansrätten: 17 oktober 1991, Offermann mot parlamentet, T‑129/89, punkterna 31 och 34; 8 mars 2006, Lantzoni mot domstolen, T‑289/04, punkterna 40 och 41