PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 8 september 2011

Mål F-89/10

François-Carlos Bovagnet

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Utbildningstillägg – Utbildningskostnad – Begrepp”

Saken:      Talan har väckts med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a. Talan rör ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte ersätta de utbildningskostnader som François-Carlos Bovagnet erlagt och som hänför sig till bidrag till en investeringsfond och till rörelsekapital för den löpande verksamheten på den privatskola som hans två barn går på.

Avgörande:      Det beslut som fattats av kommissionen den 17 december 2009 ogiltigförklaras i den mån sökanden inte ersatts för de utbildningskostnader som han erlagt och som hänför sig till bidrag till en investeringsfond och till rörelsekapital för den löpande verksamheten på den privatskola som hans två barn går på. Kommissionen förpliktas ersätta sökanden mellanskillnaden mellan det utbildningstillägg som redan beviljats och ett belopp motsvarande kostnaden inklusive det redovisade bidraget till en investeringsfond och till rörelsekapital för den löpande verksamheten på den privatskola som hans två barn går på, med förbehåll för det tak som fastslagits i artikel 3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän. Kommissionen ska bära samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Utbildningstillägg – Utbildningskostnad – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 3.1)

2.      Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

1.      Begreppet utbildningskostnad i tjänsteföreskrifterna är ett självständigt begrepp vars innebörd inte kan vara beroende av befintliga nationella beteckningar eller klassificeringar utan är avhängig arten av beståndsdelarna av den utgift för vilken ersättning begärs.

Enligt de allmänna genomförandebestämmelserna om rätten till utbildningstillägg i artikel 3 i bilaga VII till föreskrifterna, vilka antagits av kommissionen, omfattas såsom utbildningskostnader inskrivnings- och undervisningsavgifter vid utbildningsinstitutioner. Formulerat på detta sätt innefattar utbildningskostnader både de avgifter som ger eleven tillträde till utbildningsinstitutionen (inskrivningsavgift) och de avgifter som berättigar eleven att följa undervisning och på vederbörligt sätt delta i utbildningsinstitutionens program (undervisningsavgift). Med hänsyn till att skolundervisning endast kan utföras vid ändamålsenliga inrättningar som kräver att avgifter tas ut för verksamheten, utgör sådana avgifter som hänför sig till dessa inrättningar och denna verksamhet således avgifter som ger eleven först tillträde till en skola och därefter rätt att följa skolans undervisning. Sådana avgifter som motsvarar bidrag till en investeringsfond och till rörelsekapital för den löpande verksamheten på en privatskola utgör således, på grund av dess syfte och användning, en ersättningsgill utbildningskostnad i form av utbildningstillägg, i den mån den sammanlagt inte överstiger den övre beloppsgräns per månad som uppställs i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 22, 23 och 32)

2.      Ett yrkande om att en institution ska betala ut ett belopp till en tjänsteman vilket denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna omfattas av begreppet tvister av ekonomisk art i den mening som avses i artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, och skiljer sig från mål om skadestånd i vilka en anställd har väckt talan mot en institution i syfte att erhålla skadestånd. Enligt samma artikel har personaldomstolen i dessa tvister en obegränsad behörighet som innebär att den ska avgöra den tvist som den har att pröva fullständigt, det vill säga i fråga om tjänstemannens samtliga rättigheter och skyldigheter, såvida inte domstolen överlåter åt den aktuella institutionen att verkställa en viss del av domen. I det sistnämnda fallet utövar domstolen kontroll och fastställer de exakta villkoren. Till följd härav har personaldomstolen sådan behörighet i tvister av ekonomisk art vilket gör det möjligt för den att förplikta den svarande institutionen att betala ersättning av fastställda belopp och i förekommande fall därtill kommande dröjsmålsränta.

(se punkt 35)

Hänvisning till

Domstolen den 18 december 2007 i mål C-135/06 P, Weiβenfels mot parlamentet, punkterna 65, 67 och 68

Förstainstansrätten den 23 mars 2000 i mål T-197/98, Rudolph mot kommissionen, punkterna 33 och 92 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen den 2 juli 2009, i mål F-49/08, Giannini mot kommissionen, punkterna 39–42 och den 13 april 2011 i mål F-105/09, Scheefer mot parlamentet, punkt 68