DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(första avdelningen)
den 25 september 2012
Mål F‑41/10
Moises Bermejo Garde
mot
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK)
”Personalmål – Tjänstemän – Mobbning – Ansökan om bistånd – Rätt att lämna ut information – Omplacering – Tjänstens intresse”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Moises Bermejo Garde yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara de beslut genom vilka ordföranden för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) dels avslog den begäran om bistånd som ingetts på grund av mobbning och nekade att hänskjuta ärendet till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), dels avbröt sökandens tidigare tjänstgöring och beslutade att ändra hans tjänsteplacering, samt förplikta EESK att betala skadestånd till honom.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Meddelande från administrationen att denna avser att omplacera den berörde tjänstemannen – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)
2. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan mot administrationens beslut att inte hänskjuta ärendet till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) – Invändningar som berör tjänstemannen personligen saknas – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att höra den berörde innan en rättsakt antas som går denne emot – Räckvidd – Beslut om avslag på en begäran om bistånd – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)
4. Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som är ägnat att misskreditera den berörde eller försämra dennes arbetsförhållanden – Krav på att beteendet ska upprepas – Krav på att beteendet är avsiktligt – Räckvidd – Avsaknad av otillbörlig avsikt hos mobbaren
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)
5. Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd mot disciplinåtgärder – Villkor – Tjänstemannens goda tro – Faktorer som ska beaktas
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 22a)
6. Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tjänsteplacering av personal – Ändrad tjänsteplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse – Iakttagande av tjänsternas likvärdighet – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7)
1. En rättsakt som går någon emot är en rättsakt som har tvingande rättsverkningar som direkt och omedelbart påverkar sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning. En sådan rättsakt ska härstamma från den behöriga myndigheten och innebära att administrationen definitivt tar ställning i en fråga. Det förhållandet att den behöriga myndigheten har gett uttryck för en avsikt att i framtiden fatta ett särskilt beslut, såsom omplacering av en tjänsteman, kan inte i sig skapa några motsvarande rättigheter eller skyldigheter för den berörda tjänstemannen.
(se punkterna 49 och 50)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 16 mars 1993, Blackman mot parlamentet, T‑33/89 och T‑74/89, punkt 27; 17 maj 2006, Lavagnoli mot kommissionen, T‑95/04, punkt 35
Personaldomstolen: 14 september 2010, Da Silva Pinto Branco mot domstolen, F‑52/09, punkt 32
2. En tjänsteman har inte rätt att föra talan i lagstiftningens eller institutionernas intresse och kan, till stöd för sin talan endast åberopa invändningar som berör honom personligen. Om det godtogs att en tjänsteman, som har varskott sin överordnade om förekomsten av oegentligheter som inte direkt berör tjänstemannen, får väcka talan mot den överordnades vägran att lämna denna information till Olaf, skulle det innebära att tjänstemannen anses ha rätt att föra talan i lagstiftningens intresse. En sådan slutsats påverkar dock inte möjligheten för denna tjänsteman, för det fall han anser sig ha blivit föremål för ett beslut som skadar hans intressen på grund av den information som har lämnats till hans överordnade, att väcka talan mot ett sådant beslut.
(se punkt 62)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 7 juli 1998, Moncada mot kommissionen, T‑178/97, punkt 39
3. Att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, är en grundläggande princip i unionsrätten som ska säkerställas även när det saknas regler för förfarandet i fråga. I förevarande fall kan dock inte det förfarande som inleddes genom begäran om bistånd i enlighet med artikel 24 anses utgöra ett förfarande som inleddes mot sökanden. Administrationens beslut att avslå en begäran om bistånd tillhör således inte de beslut avseende vilka rätten till försvar ska iakttas.
(se punkt 78)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 10 juli 1997, Gaspari mot parlamentet, T‑36/96, punkt 32; 27 juni 2000, K mot kommissionen, T‑67/99, punkt 72
4. I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande”, vilket föreligger när två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”– vilket innebär att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande – och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. De beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara uppsåtliga, vilket från denna bestämmelse utesluter beteenden som råkar uppkomma oavsiktligt. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sitt agerande har haft för avsikt att misskreditera mobbningsoffret eller att avsiktligt försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.
(se punkterna 82 och 83)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F‑52/05, punkt 135, vilken inte upphävdes på den punkten genom Europeiska unionens tribunals dom av den 12 juli 2011, kommissionen mot Q, T‑80/09 P; 16 maj 2012, Skareby mot kommissionen, F‑42/10, punkt 65
5. För att avgöra huruvida en tjänsteman i god tro har använt sig av den rätt att lämna ut information som föreskrivs i artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna, ska ett antal faktorer beaktas.
Personaldomstolen ska först kontrollera huruvida den information som tjänstemannen har beslutat att lämna till sina överordnade eller, i förekommande fall, direkt till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), avser oegentligheter som, för det fall de faktiskt har begåtts, är av uppenbart allvarlig karaktär. Den andra faktor som ska beaktas är huruvida den information som har lämnats är riktig eller i vart fall framstår som sannolik. Utövandet av yttrandefriheten, vilken innefattar möjligheten för en tjänsteman att påtala mobbning eller förekomsten av olagliga förhållanden eller ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger tjänstemän, innebär nämligen ansvar och skyldigheter, och den som väljer att lämna ut sådan information ska, i den mån omständigheterna medger det, noggrant undersöka att den är korrekt och tillförlitlig. Den tjänsteman som påtalar oegentligheter som, enligt hans mening, omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 12a och 22a i tjänsteföreskrifterna är således skyldig att förvissa sig om att hans anklagelser vilar på korrekta uppgifter eller i vart fall grundas på ett tillräckligt faktaunderlag. I det avseendet avser artikel 22a i tjänsteföreskrifterna endast utlämnandet av konkreta uppgifter som vid en första bedömning kunde ge den tjänsteman som lämnat ut dessa rimlig anledning att misstänka att det förekom olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande. Denna bestämmelse ska dessutom tillämpas mot bakgrund av de krav på objektivitet och opartiskhet som åligger tjänstemän, skyldigheten för tjänstemän att värna tjänstens anseende och deras lojalitetsplikt samt skyldigheten att respektera berörda personers heder och presumtionen om deras oskuld Personaldomstolen ska även beakta de medel som tjänstemannen har använt för att lämna ut informationen och, vad särskilt beträffar sådana oegentligheter som omfattas av artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna, undersöka huruvida tjänstemannen har vänt sig till den behöriga myndigheten eller instansen, det vill säga ”antingen sin närmaste överordnade eller generaldirektören, eller, om han anser det nödvändigt, generalsekreteraren eller personer i motsvarande ställning, eller vända sig direkt till [Olaf]”. Slutligen utgör motivet för den tjänsteman som påtalar oegentligheter en annan faktor vid bedömningen av huruvida vederbörande har agerat i god tro. En anmälan som motiveras av personligt missnöje eller personlig fientlighet eller av utsikten till en personlig fördel, i synnerhet ekonomisk vinning, kan inte anses ha skett i god tro. Dessutom är en tjänsteman skyldig att visa största möjliga försiktighet och återhållsamhet i samband med offentliggörandet av anklagelser som omfattas av Olafs behörighet.
(se punkterna 134–138 och 150)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 13 januari 2011, Nijs mot revisionsrätten, F‑77/09, punkterna 66–70 och 80)
6. Även om det i tjänsteföreskrifterna, särskilt i artikel 7, inte uttryckligen föreskrivs någon möjlighet att ”omplacera” en tjänsteman, har institutionerna ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet med hänsyn till de uppgifter som de har anförtrotts och när de, i syfte att utföra dessa uppgifter, tjänsteplacerar sin personal, dock på villkor att denna tjänsteplacering sker i tjänstens intresse och med iakttagande av tjänsternas likvärdighet.
Vad gäller det första villkoret ska med beaktande av detta stora utrymme för skönsmässig bedömning unionsdomstolens prövning av villkoret avseende tjänstens intresse begränsas till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom rimliga icke-klandervärda gränser och inte använt sitt bedömningsutrymme på ett uppenbart felaktigt sätt. Härvidlag kan interna relationsproblem som orsakar spänningar som inverkar menligt på tjänstens goda funktion motivera att en tjänsteman förflyttas i tjänstens intresse, för att undanröja en administrativ situation som blivit ohållbar. En sådan ändrad tjänsteplacering, vilken har beslutats i tjänstens intresse, kräver inte samtycke av den aktuella tjänstemannen. Vid bedömningen av huruvida spända relationer kan motivera att en tjänsteman förflyttas i tjänstens intresse, är det dessutom oväsentligt att fastställa vem som bär ansvaret för de aktuella händelserna eller att ens utröna huruvida den kritik som framförts är befogad.
Vad gäller det andra villkoret förutsätter vid en ändring av de arbetsuppgifter som en tjänsteman har getts regeln om överensstämmelse mellan lönegraden och tjänsten, vilken särskilt anges i artikel 7 i tjänsteföreskrifterna, att det görs en jämförelse mellan tjänstemannens lönegrad och nuvarande arbetsuppgifter, och inte en jämförelse mellan tjänstemannens nuvarande arbetsuppgifter och tidigare arbetsuppgifter. Nämnda regel utgör således inte något hinder mot att ett beslut medför att en tjänsteman tilldelas nya arbetsuppgifter som, även om de skiljer sig från de arbetsuppgifter som tidigare har utförts och uppfattas av den berörda personen som att hans befogenheter har minskat, likväl överensstämmer med den tjänst som motsvarar hans lönegrad. Att en tjänstemans befogenheter faktiskt har minskat strider således mot regeln om överensstämmelse mellan lönegraden och tjänsten endast om hans nya befogenheter, som helhet betraktade, klart understiger de befogenheter som motsvarar hans lönegrad och tjänst, med beaktande av deras art, betydelse och omfattning. Slutligen ger inte tjänsteföreskrifterna tjänstemännen någon rätt till en viss tjänst, utan tvärtom ges tillsättningsmyndigheten behörighet att i tjänstens intresse placera tjänstemännen på de olika tjänster som motsvarar deras lönegrad. Vidare ligger det visserligen helt i administrationens intresse att tjänsteplacera tjänstemännen med hänsyn till deras särskilda förmågor och personliga önskemål, men det kan inte anses att tjänstemännen därigenom har rätt att utföra eller behålla specifika arbetsuppgifter eller vägra att utföra andra arbetsuppgifter som deras grundtjänst innefattar.
(se punkterna 156, 158, 159 och 162–164)
Hänvisning till
Domstolen: 12 juli 1979, List mot kommissionen, 124/78, punkt 13; 22 oktober 1981, Kruse mot kommissionen, 218/80, punkt 7; 1 juni 1983, Seton mot kommissionen, 36/81, 37/81 och 218/81, punkterna 41–44; 23 mars 1988, Hecq mot kommissionen, 19/87, punkterna 6 och 7; 7 mars 1990, Hecq mot kommissionen, C‑116/88 och C‑149/88, punkt 22; 12 november 1996, Ojha mot kommissionen, C‑294/95 P, punkt 41
Förstainstansrätten: 23 oktober 1990, Pitrone mot kommissionen, T‑46/89, punkt 35; 28 maj 1998, W mot kommissionen, T‑78/96 och T‑170/96, punkterna 88 och 105; 15 september 1998, De Persio mot kommissionen, T‑23/96, punkt 138; 12 december 2000, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, T‑223/99, punkt 53
Personaldomstolen: 25 januari 2007, de Albuquerque mot kommissionen, F‑55/06, punkt 55; 8 maj 2008, Kerstens mot kommissionen, F‑119/06, punkt 96