DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 11 februari 2014

Mål F‑65/12

Enrico Maria Armani

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Lön – Familjetillägg – Rätt till barntillägg – Underhållsberättigat barn – Barn till sökandens maka”

Saken:      Talan, väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken Enrico Maria Armani yrkar ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut om avslag på hans begäran om familjetillägg för hans makas barn.

Avgörande:      Kommissionens beslut av den 17 augusti 2011 om avslag på Enrico Maria Armanis begäran om familjetillägg för hans makas barn ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Enrico Maria Armanis rättegångskostnader.

Sammanfattning

Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Villkor för beviljande – Faktiskt underhåll – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 2.2)

Med begreppet faktiskt underhåll av ett barn, i enlighet med artikel 2.2 första stycket i tjänsteföreskrifterna avses tillgodoseende av samtliga eller vissa av barnets grundläggande behov, framför allt vad beträffar bostad, mat, kläder, utbildning, vård och vårdkostnader.

När en tjänsteman tillgodoser samtliga eller vissa av sin makas barns grundläggande behov ska detta tillgodoseende betraktas som faktiskt underhåll av detta barn och barnet ska således betraktas som tjänstemannens underhållsberättigande barn, i den mening som avses i artikel 2.2 första stycket i Bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. I detta avseende finns det varken i denna bestämmelse eller i någon annan bestämmelse i tjänsteföreskrifterna något bokstavligt krav på att en tjänsteman enbart har rätt till familjetillägg för sin makas barn om denna maka inte är tjänsteman eller anställd vid unionen. Ett sådant krav kan inte heller utläsas ur systematiken i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 31, 32, 40 och 41)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 11 juli 2000, Skrzypek/kommissionen, T‑134/99, punkt 69; 10 oktober 2006, Arranz Benitez/parlamentet, T‑87/04, punkt 42