DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 29 februari 2012
Mål F‑100/10
AM
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring mot olycksfall och yrkessjukdomar – Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – Avslag på en ansökan om att få en hjärnblödning erkänd som yrkessjukdom – Läkarkommitté – Kollegialitetsprincip”
Saken: Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig med avseende på Euratomfördraget enligt artikel 106a, genom vilken AM i första hand har yrkat att det beslut som parlamentet fattade den 12 november 2009 ska ogiltigförklaras. I detta beslut avslog parlamentet ansökan om att få den hjärnblödning som AM drabbades av den 5 mars 2006 erkänd som yrkesskada i den mening som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och i andra hand att parlamentet ska förpliktas att utge 25 000 euro i ersättning för ekonomisk skada och 50 000 euro i ideellt skadestånd.
Avgörande: Talan ogillas. AM ska ersätta samtliga rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring – Läkarutlåtande – Läkarkommitténs utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 23)
2. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring– Läkarutlåtande– En ledamot av läkarkommittéen har nekat att skriva under rapporten – Formfel – Föreligger inte – Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 22.3)
1. Läkarkommitténs uppgift i artikel 23 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän i unionen – vilken uppgift är att objektivt och självständigt göra en bedömning av de medicinska frågorna – kräver att den dels har tillgång till samtliga omständigheter som kan vara den till nytta, dels kan göra sin bedömning fullkomligt fritt. De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har uttryckt ska anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt. Domstolen är endast behörig att dels kontrollera huruvida nämnda kommitté har bildats och verkat i behörig ordning, dels om dess utlåtande är korrekt, särskilt om det innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de överväganden som kommittén grundat sig på och om det visar att det finns ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som kommittén kommit till.
Med beaktande av den begränsade juridiska kontroll som domstolen ska göra kan ett argument att läkarkommittén gjort en uppenbart oriktig bedömning inte vinna framgång. Kontrollen ska ta hänsyn till karaktären hos det arbete som utförs av läkarkommittén, vilket inte är en kontradiktorisk förhandling men består i att göra medicinska överväganden.
När läkarkommittén har att avgöra komplexa medicinska frågor som bland annat hänför sig till en svår diagnos eller till kausalsambandet mellan den berördes åkommor och utövandet av dennes uppgifter vid en institution, ankommer det på den att i sitt utlåtande bland annat ange de omständigheter i handlingarna som den stöder sin uppfattning på, och, för det fall det förekommer betydande skillnader, att precisera de skäl som ligger till grund för varför detta utlåtande skiljer sig från vissa tidigare och relevanta läkarutlåtanden, i vilka läkaren uttalat sig positivare angående den berördes hälsa.
(se punkterna 65, 66, 68, 85 och 110)
Hänvisning till
Domstolen: 19 januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten, 2/87, punkt 16
Förstainstansrätten: 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T-300/97, punkt 41; 15 december 1999, Nardone mot kommissionen, T-27/98, punkterna 30, 68 och 87; 16 juni 2000, C mot rådet, T-84/98, punkt 43; 27 juni 2000, Plug mot kommissionen, T-47/97, punkt 117; 26 februari 2003, Latino mot kommissionen, T-145/01, punkt 47
Personaldomstolen: 14 september 2010, AE mot kommissionen, F-79/09, punkterna 64, 65, 84 och 89 och där angiven rättspraxis; 11 maj 2011, J mot kommissionen, F-53/09, punkterna 102 och 104
2. Läkarkommittén kan med en majoritet av sina ledamöter besluta att avsluta sitt arbete och utlåtandet belastas inte av ett formfel när en av ledamöterna har nekat att skriva under, eftersom det har visats att den ledamot som inte deltog i beslutet har kunnat framföra sin åsikt till de andra två ledamöterna.
(se punkterna 73 och 78)
Hänvisning till
Domstolen: 10 december 1987, Jänsch mot kommissionen, 277/84, punkt 14; ovannämnda målet Biedermann mot revisionsrätten, punkterna 10 och 16
Förstainstansrätten: 29 januari 1998, De Corte mot kommissionen, T-62/96, punkt 81; 15 november 2000, Camacho-Fernandes, T-20/00, punkterna 31 och 32