Överklagande ingett den 14 februari 2020 av Archimandritis Sarantis Sarantos, Protopresvyteros Ioannis Fotopoulos,
Protopresvyteros Antonios Bousdekis,
Protopresvyteros Vasileios Kokolakis,
Estia Paterikon Meleton,
Christos Papasotiriou,
Charalampos Andralis,
av det beslut som tribunalen (nionde avdelningen) meddelade den 11 december 2019 i mål T-547/19, Sarantis Sarantos mot Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen
(Mål C-84/20 P)
Rättegångsspråk: grekiska
Parter
Klagande: Archimandritis Sarantis Sarantos,
Protopresvyteros Ioannis Fotopoulos,
Protopresvyteros Antonios Bousdekis,
Protopresvyteros Vasileios Kokolakis,
Estia Paterikon Meleton,
Christos Papasotiriou,
Charalampos Andralis,
(ombud: advokaten C. Papasotiriou)
Övriga parter i målet: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd
Klagandenas yrkanden
Klagandena yrkar att domstolen ska
bifalla talan enligt klagandenas ansökan den 31 juli 2019, utan återförvisning av det överklagade beslutet till tribunalen,
ogiltigförklara det beslut, registrerat under nr 923557, som Europeiska unionens tribunal (nionde avdelningen) meddelade den 11 dcember 2019 avseende ovannämnda talan samt bifall denna talan i des helhet,
ogiltigförklara förordning (EU) 2019/1157 av den 20 juni 2019,1 och
förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört två grunder till stöd för sitt överklagande:
Den första grunden: Det överklagade beslutet strider mot artikel 26 fjärde stycket FEUF, artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, proportionalitetsprincipen, ingressen samt artiklarna 47 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 5.1 och 5.4 FEU (betraktad för sig och jämförd med protokoll nr 2 avseende tillämpningen av proportionalitetsprincipen) jämte därmed sammanhängande rättspraxis, genom att klagandenas talan där avvisades och genom att det där slogs fast att “den angripna förordningen inte påverkar sökandens, som är fysiska personer, till följd av särskilda egenskaper som är specifika för dem eller till följd av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra, utan till följd av deras övertygelser, vilka faktiskt eller potentiellt uttrycks av ett obestämt antal personer. Sökandena är följaktligen inte personligen berörda av den angripna förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.” Klagandena gör nämligen i sin talan gällande att den angripna förordningen kränker deras mänskliga rättigheter, inklusive de grundläggande rättigheterna enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (människans värdighet, religionsfriheten, samvetsfrihet på religiös grund, respekt för privatlivet, skydd för personuppgifter och krav på uttryckligt samtycke för behandling) och att förordningen därför berör dem direkt och personligen och att de till följd just av de berörda rätigheternas karaktär av grundläggande mänskliga rättigheter har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring vid tribunalen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, som den instans bland unionsdomstolarna som har att kontrollera om förordningar är ogiltiga på grund av åsidosättande av de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Den andra grunden: Tribunalen har gjort en felaktig tolkning, emot lagens bokstav, av artikel 19 domstolens stadga samt åsidosatt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna liksom proportionalitetsprincipen och de relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen avsedda garantera denna, när den i det överklagade beslutet att den sjätte sökandens ombud, advokaten Christos Papasotiriou, inte kunde godtas som ombud, eftersom ”den sjätte sökanden inte låtit sig företrädas av en utomstående advokat utan uppträtt i eget namn, själv undertecknat talan och använt sig av sin ställning som advokat på grundval av legitimationshandlingen enligt artikel 51. 2 i rättegångsreglerna”.
____________
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1157 av den 20 juni 2019 om säkrare identitetskort för unionsmedborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unionsmedborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet (EUT L 188, 2019, s. 67).