FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 4 oktober 2018(1)
Mål C‑557/17
Y.Z.,
Z.Z.,
Y.Y.,
Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie
(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2003/86/EG – Rätt till familjeåterförening – Direktiv 2003/109/EG – Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning – Återkallande av uppehållstillstånd eller förlust av ställning som varaktigt bosatt på grund av bedrägeri – Avsaknad av kännedom”
I. Inledning
1. I förevarande mål önskar Raad van State (Högsta Förvaltningsdomstolen, Nederländerna), genom sin första tolkningsfråga, få klarhet i huruvida ett uppehållstillstånd som beviljats en tredjelandsmedborgares familjemedlem i enlighet med rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening,(2) på grundval av bedrägliga uppgifter som har lämnats av referenspersonen,(3) kan återkallas då innehavaren av uppehållstillståndet inte hade kännedom om de bedrägliga uppgifterna. På liknande sätt önskar den hänskjutande domstolen genom sin andra tolkningsfråga få klarhet i huruvida det krävs att en person som har ställning som varaktigt bosatt, i den mening som avses i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning,(4) ska ha haft kännedom om bedrägeriet för att denna ställning ska anses erhållen på grundval av bedrägliga uppgifter och leda till förlust av ställningen som varaktigt bosatt.
2. Generaladvokat Elmer framhöll visserligen i sitt förslag till avgörande i målet Kol (C‑285/95, EU:C:1997:107, punkt 19) att tillåta bedrägliga uppgifter för att bevilja uppehållstillstånd ”skulle vara att belöna en kriminell handling, vilket i stället för att avskräcka skulle uppmuntra andra till att uppsåtligen lämna felaktiga uppgifter till medlemsstaternas utlänningsmyndigheter”. I förevarande mål förhåller det sig emellertid så, att de personer som beviljats uppehållstillstånd, och som tolkningsfrågorna avser, inte har haft kännedom om de bedrägliga uppgifter som lagts till grund för de ingivna ansökningarna om uppehållstillstånd. De drabbas därmed av konsekvenserna av ett bedrägeri som någon annan gjort sig skyldig till.
3. Domstolen har redan uttalat sig om vilken betydelse den omständigheten att en turkisk arbetstagare har fått sitt uppehållstillstånd genom bedrägeri har med avseende på de rättigheter som tillkommer dennes familjemedlemmars i enlighet med artikel 7 första stycket i associeringsrådet EEG–Turkiets beslut nr 1/80(5) av den 19 september 1980 om utvecklingen mellan Europeiska gemenskapen och Turkiet. Domstolen har däremot inte tidigare fått frågan huruvida beviljade uppehållstillstånd dels för familjeåterförening, dels för varaktigt bosatta, med retroaktiv verkan kan återkallas på grund av bedrägeri då falska handlingar har åberopats till stöd för dessa ansökningar, då innehavarna av uppehållstillstånden inte hade kännedom om de falska handlingarna. Förevarande mål ger därmed domstolen anledning att klargöra detta, vilket innefattar en prövning av sambandet mellan bedrägeri och bedrägligt uppsåt.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. I artikel 16.2 a i direktiv 2003/86 anges följande:
”Medlemsstaterna får även avslå en ansökan om inresa och vistelse för familjeåterförening, återkalla ett uppehållstillstånd eller avslå en ansökan om att förnya uppehållstillståndet om det är fastställt
a) att falska eller vilseledande uppgifter eller falska eller förfalskade handlingar har använts, eller att tillstånd har erhållits genom vilseledande eller på andra olagliga sätt.”
5. I artikel 17 i direktiv 2003/86 anges att ”[o]m en ansökan om … uppehållstillstånd återkallas eller inte förnyas … skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet”.
6. Artikel 9 i direktiv 2003/109 har rubriken ”Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt”. I artikel 9.1 a anges följande:
”1. Varaktigt bosatta skall inte längre ha rätt att behålla ställning som varaktigt bosatta i följande fall:
a) Om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt har förvärvats genom bedrägeri.”
B. Nederländsk rätt
7. Artikel 18.1 inledningen och c i Vreemdelingenwet 2000 (2000 års utlänningslag, Nederländerna, nedan kallad Vw 2000), jämförd med artikel 19 i samma lag utgör genomförandet av artikel 16.2 a i direktiv 2003/86. Artikel 18.1 inledningen och c i Vw 2000 har följande lydelse:
”En ansökan om förlängning av ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd som avses i artikel 14 kan avslås när … utlänningen har lämnat felaktiga uppgifter eller inte har tillhandahållit uppgifter, då dessa uppgifter skulle ha lett till avslag på den ursprungliga ansökan om uppehållstillstånd eller förlängning av sådant tillstånd.”
8. I artikel 19 Vw 2000 anges följande:
”Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan återkallas av de skäl som anges i artikel 18.1, med undantag för vad som anges i b …”
9. I artikel 20.1 Vw 2000(6) föreskrivs följande:
”Vår minister har befogenhet att:
a) bevilja, avslå eller inte pröva en ansökan om permanent uppehållstillstånd,
b) återkalla ett permanent uppehållstillstånd …”
10. I artikel 21.1 och 21.3 Vw 2000 anges följande:
”1 Med tillämpning av artikel 8.2 i [direktiv 2003/109] kan en ansökan om att erhålla eller ändra ett sådant permanent uppehållstillstånd som avses i artikel 20 endast avslås om utlänningen:
a) inte enligt artikel 8 har varit lagligen och oavbrutet bosatt i landet under de fem år som omedelbart föregår ansökan;
…
d) inte självständigt och varaktigt, på egen hand eller tillsammans med familjemedlem som denne bor hos, har tillräckliga försörjningsmedel;
…
h) har tillhandahållit felaktiga uppgifter eller inte har lämnat uppgifter, då dessa uppgifter skulle ha lett till avslag på ansökan om att erhålla, ändra eller förnya uppehållstillstånd;
…”
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
11. Sökanden Y. Z. (nedan kallad fadern), är tredjelandsmedborgare och har beviljats flera uppehållstillstånd enligt nationell rätt på grundval av sin påstådda verksamhet som företagsledare, vilken har visat sig vara fiktiv.(7) Det är ostridigt att fadern har erhållit sina uppehållstillstånd genom bedrägeri.
12. Sökanden Z. Z. (nedan kallad sonen), född 1991, och sökanden Y. Y. (nedan kallad modern), är båda tredjelandsmedborgare och beviljades den 31 januari 2002 tidsbegränsade uppehållstillstånd för familjeåterförening enligt artikel 2 d i direktiv 2003/86(8) (nedan kallat uppehållstillstånd för familjeåterförening). Genom beslut av den 21 mars 2007 erhöll modern och sonen, från och med den 18 oktober 2006, permanent uppehållstillstånd med benämningen ”varaktigt bosatt – EG” (nedan kallat uppehållstillstånd för varaktigt bosatta), i enlighet med artiklarna 7 och 8 i direktiv 2003/109.
13. Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreteraren med ansvar för säkerhet och rättvisa, Nederländerna, nedan kallad statssekreteraren) beslutade den 29 januari 2014 att med retroaktiv verkan återkalla dels de uppehållstillstånd för familjeåterförening som modern och sonen beviljats, dels med tillämpning av artikel 9.1 a i direktiv 2003/109, de uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som de beviljats (nedan kallade besluten om återkallande av den 29 januari 2014). Statssekreteraren ålade dem att omedelbart lämna Nederländerna och antog ett beslut om återreseförbud gentemot dem. Besluten om återkallande av den 29 januari 2014 motiverades av den omständigheten att moderns och sonens uppehållstillstånd för familjeåterförening hade beviljats på grundval av falska uppgifter som lämnats av faderns påstådda arbetsgivare, i syfte att styrka att fadern hade stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel såsom föreskrivs i artikel 7.1 c i direktiv 2003/86. På motsvarande sätt hade moderns och sonens uppehållstillstånd för varaktigt bosatta beviljats genom bedrägeri dels på grund av att de utfärdats på grundval av det felaktiga antagandet att deras vistelse i Nederländerna var lagenlig inom ramen för en familjeåterförening, dels på grund av att de falska intygen om faderns anställning hade lämnats för att uppvisa stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel i enlighet med artikel 5.1 a i direktiv 2003/109. Statssekreteraren ansåg att det, vid prövningen av huruvida deras uppehållstillstånd erhållits på ett bedrägligt sätt, var irrelevant om modern och sonen haft kännedom eller ej om faderns bedrägeri, och om de haft kännedom eller ej om de falska uppgifter som lämnats. Den omständigheten att sonen, som var minderårig när ansökningarna om uppehållstillstånd lämnades in, inte själv hade skrivit under dessa ansökningar, saknade också betydelse.
14. Genom beslut av den 4 maj 2015 fastställde statssekreteraren att de invändningar som framställts mot besluten av den 29 januari 2014 var ogrundade. Rechtbank Den Haag zittingsplaats Amsterdam (domstolen i Haag, med sammansträdesort Amsterdam, Nederländerna) delvis upphävde och delvis fastställde statssekreterarens beslut genom ett avgörande av den 31 maj 2016. Fadern, modern och sonen samt statssekreteraren överklagade det avgörandet till Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna).
15. Enligt fadern, modern och sonen hade rechtbank Den Haag zittingsplaats Amsterdam (domstolen i Haag, med sammanträdesort Amsterdam), inte beaktat att modern och sonen inte vid något tillfälle själva gjort sig skyldiga till någon bedräglig handling. De ansåg vidare att rättssäkerhetsprincipen som är garanterad enligt unionsrätten utgjorde hinder mot ett återkallande av deras uppehållstillstånd som varaktigt bosatta. De hänvisade i detta avseende till dom av den 18 december 2008, Altun (C‑337/07, EU:C:2008:744).
16. Den hänskjutande domstolen har påpekat att frågan om vem som gjort sig skyldig till bedrägeri förefaller sakna betydelse mot bakgrund av lydelsen i artikel 16.2 a i direktiv 2003/86 och i artikel 9.1 a i direktiv 2003/109. Nämnda domstol har dock betonat att uttrycken ”falska eller vilseledande uppgifter” och ”eller genom vilseledande” i artikel 16.2 a i direktiv 2003/86, samt uttrycket ”bedrägeri” i artikel 9.1 a i direktiv 2003/109, tyder på att det måste vara fråga om ett visst krav på uppsåt eller oaktsamhet. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att i meddelandet till Europaparlamentet och rådet av den 2 juli 2009 om bättre vägledning för ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (nedan kallat vägledning för tillämpning av direktiv 2004/38/EG)(9) definieras ”bedrägeri” som ”medvetet bedrägligt eller vilseledande beteende i syfte att få rätt att fritt röra och uppehålla sig i enlighet med direktivets bestämmelser”. Den hänskjutande domstolen anser inte att EU-domstolens rättspraxis ger tillräcklig vägledning för tolkningen av begreppet ”bedrägeri”.
17. Raad van State beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 16.2 a i rådets [direktiv 2003/86] tolkas så att den utgör hinder mot återkallande av uppehållstillstånd som beviljats för familjeåterförening för det fall att uppehållstillståndet erhållits på grundval av bedrägliga uppgifter, trots att familjemedlemmen inte hade kännedom om de bedrägliga uppgifterna?
2) Ska artikel 9.1 a i rådets direktiv [2003/109] tolkas så att den utgör hinder mot att en persons ställning som varaktigt bosatt återkallas för det fall att personen beviljats denna ställning på grundval av bedrägliga uppgifter, trots att vederbörande inte hade kännedom om de bedrägliga uppgifterna?”
IV. Bedömning
A. Tolkning av artikel 16.2 a i direktiv 2003/86
18. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den omständigheten att modern och sonen hade kännedom om att faderns anställningsintyg var falskt är relevant vid ett återkallande av moderns och sonens uppehållstillstånd för familjeåterförening enligt artikel 16.2 a i direktiv 2003/86.(10)
19. Det följer av fast rättspraxis att enskilda inte får åberopa unionsrättsliga bestämmelser på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk.(11) Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att denna princip gäller oavsett vilken sektor som berörs och att den utgör en allmän princip inom unionsrätten, oberoende av om den har genomförts i unionens eller medlemsstaternas lagstiftning.(12) Enligt domstolens rättspraxis utgör en nekad rättighet eller förmån, med anledning av att omständigheter som innebär missbruk eller bedrägeri är för handen, helt enkelt konsekvensen av att det konstaterats att i fall av bedrägeri eller förfarandemissbruk är de objektiva villkor som uppställs för att få den sökta förmånen inte uppfyllda i verkligheten, och således krävs ingen särskild rättslig grund för att neka en rättighet eller förmån i ett sådant fall.(13) Domstolen tycks tillämpa denna rättspraxis både vid bedrägeri och vid missbruk av rättigheter.(14) Det ankommer på de nationella domstolarna att i varje enskilt fall, genom att stödja sig på objektiva omständigheter, ta hänsyn till de berörda personernas missbruk eller bedrägliga handlande för att, i förekommande fall, neka dem de rättigheter som följer av åberopade unionsrättsliga bestämmelser. Vid bedömningen av ett sådant agerande ska de nationella domstolarna emellertid beakta de syften som eftersträvas genom bestämmelserna i fråga.(15)
20. Denna allmänna princip om förbud mot bedrägeri och missbruk av rättigheter gäller även för laglig invandring. Det framgår av meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet med riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening (nedan kallat riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86)(16) att ”det är av avgörande betydelse att agera mot missbruk och vilseledande i fråga om de rättigheter som direktivet ger. Både av hänsyn till samhället och till sökande med giltiga skäl uppmanar kommissionen medlemsstaterna att agera beslutsamt i enlighet med bestämmelserna i artikel 16.2 och 16.4.”
21. Domstolen fastställde i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkterna 50–53) att ”för att kunna konstatera att ett bedrägeri har begåtts krävs det särskilt att det föreligger en mängd samstämmiga indicier som visar att såväl ett objektivt som ett subjektivt rekvisit är uppfyllt”.(17) Det objektiva rekvisitet innebär att villkoren för att erhålla förmånen enligt unionsrätten inte är uppfyllda.(18) Det subjektiva rekvisitet motsvaras av de berörda personernas avsikt att kringgå eller undandra sig villkor som uppställs i tillämplig lagstiftning, i syfte att erhålla förmånen i fråga.(19) Förmånen kan således erhållas på ett bedrägligt sätt till följd av en ”avsiktlig handling”, såsom att oriktiga uppgifter lämnas, eller av en ”avsiktlig underlåtenhet”, såsom att relevant information undanhålls i syfte att kringgå de villkor som uppställs för att den aktuella lagstiftningen ska vara tillämplig.(20)
22. Mot bakgrund av denna rättspraxis ska det prövas huruvida rekvisiten för bedrägeri är uppfyllda med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet.
23. Det framgår av beslutet om hänskjutande att falska eller vilseledande handlingar lämnades vid tidpunkten för ansökan om familjeåterförening. Dessa handlingar(21) lämnades för att styrka att villkoret i artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 avseende stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel var uppfyllt. För det fall att villkoret i nyssnämnda artikel inte skulle ha varit uppfyllt i avsaknad av dessa handlingar, skulle det objektiva rekvisit som krävs för att det ska anses vara fråga om bedrägeri, såsom det har definierats i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63), under dessa omständigheter vara uppfyllt. Jag erinrar i detta avseende om att i dom av den 6 december 2012, O m.fl. (C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 72) fastställde domstolen att det i princip är försörjningsmedel för referenspersonen som är föremål för en individuell bedömning vid ansökan om familjeåterförening i enlighet med direktiv 2003/86, inte för den tredjelandsmedborgare som ansökan om uppehållstillstånd avser. I likhet med Europeiska kommissionens riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2003/86/EG anser jag att domstolens användning av uttrycket ”i princip” åtminstone antyder att det i särskilda fall, om det är motiverat av särskilda omständigheter, kan finnas undantag från villkoret att det är referenspersonens försörjningsmedel som ska bedömas.(22)
24. I enlighet med den definition som fastställts i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 52), och som ska tillämpas mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, motsvaras det subjektiva rekvisit som är krävs för att det ska anses vara fråga om bedrägeri av den berörda personens avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdande av uppehållstillstånd för familjeåterförening, i syfte att erhålla tillhörande förmåner. Det framgår av denna definition att rekvisitet ska bedömas med avseende på den person som söker en förmån som följer av unionsrättsliga bestämmelser. Under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet ska denna bedömning således avse den person som lämnat in ansökan om familjeåterförening.
25. Den omständigheten att lydelsen i artikel 16 a i direktiv 2003/86 använder passiv form (”falska eller förfalskade handlingar har använts” och ”erhållits genom vilseledande”) innebär att det inte saknar betydelse vem som har vilselett, såsom den hänskjutande domstolen, Europeiska kommissionen och den polska regeringen har påpekat. Jag menar att denna utformning beror på att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 5.1 i direktiv 2003/86, ska avgöra huruvida ansökan om familjeåterförening ska lämnas in antingen av referenspersonen eller av familjemedlemmen.
26. I det nationella målet förefaller det dock som om ansökan om familjeåterförening lämnades in av fadern, i egenskap av referensperson. Om så faktiskt var fallet skulle även det subjektiva rekvisitet om vilseledande vara uppfyllt, eftersom fadern hade kännedom om att de handlingar som han lämnade in till stöd för sin ansökan om familjeåterförening var falska.
27. Jag erinrar emellertid om att även när det är fastställt att det är fråga om ett vilseledande i den mening som avses i artikel 16.2 a i direktiv 2003/86, är medlemsstaternas behöriga myndigheter skyldiga att göra en bedömning i enlighet med artikel 17 i nämnda direktiv, innan de antar ett beslut om att återkalla uppehållstillstånd eller att utvisa referenspersonen eller dennes familjemedlemmar.(23) I enlighet med sistnämnda bestämmelse är medlemsstaterna bland annat skyldiga att ”ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet”.(24)
28. Det framgår av domstolens rättspraxis att artikel 17 i direktiv 2003/86 kräver en individuell bedömning av ansökningar om familjeåterförening,(25) och att det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att göra en väl avvägd och rimlig bedömning av samtliga inblandade intressen när de genomför direktiv 2003/86, och således även när de antar beslut om att återkalla ett uppehållstillstånd för familjeåterförening.(26) Ett återkallande får därför inte ske automatiskt.
29. Den hänskjutande domstolen har inte hänskjutit någon fråga angående tolkningen av artikel 17 i direktiv 2003/86, och inte heller angående lagligheten av utvisningsbeslutet riktat mot modern och sonen. Jag begränsar mig därför till följande två påpekanden.
30. För det första anser jag att det förhållandet att modern och sonen inte är personligen ansvariga för bedrägeriet, men drabbas av dess konsekvenser, vederbörligen ska beaktas vid prövningen enligt artikel 17 i direktiv 2003/86. Den bestämmelsen medför nämligen ett krav på att beslut om återkallande och utvisning som behöriga nationella myndigheter överväger att anta är proportionerliga, vilket ska bedömas mot bakgrund av samtliga faktiska och personliga omständigheter i det enskilda fallet.(27)
31. För det andra framgår det av skäl 2 i direktiv 2003/86 att direktivet respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 7 i stadgan, som innehåller rättigheter motsvarande dem som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, erkänns rätten till respekt för privatlivet och familjelivet.(28) Bedömningen enligt artikel 17 i direktiv 2003/86 ska ske med beaktande av dessa rättigheter dels med hänsyn till ”varaktigheten av vistelsen”(29) i den berörda medlemsstaten för den som har rätt till familjeåterförening, dels ”förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet”.(30)
32. Att vistelsens varaktighet ska beaktas vid avvägningen av inblandade intressen, bygger på antagandet att ju längre en person bor i ett visst land, desto starkare blir kopplingarna till det landet och desto svagare blir kopplingarna till ursprungslandet.(31) I detta sammanhang ska hänsyn bland annat tas till den omständigheten att tredjelandsmedborgare som tillbringat större delen av sitt liv i den berörda medlemsstaten, vuxit upp och fått sin utbildning där, befinner sig i en särskild situation.(32) Huruvida personen har familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet ska däremot bedömas på grundval av omständigheter såsom exempelvis förekomsten av en familj i ursprungslandet, resor till eller bosättningsperioder i ursprungslandet, eller nivån på språkkunskaper i det landets språk.(33)
33. Det framgår av beslutet om hänskjutande att i det nationella målet har referenspersonen varit bosatt i Nederländerna i över sjutton år, modern och sonen i över sexton år, och att sonen bara var elva år gammal när han kom till Nederländerna.(34) Det kan därför inte uteslutas att de under denna tid har fått en stark koppling till Nederländerna, och att kopplingen till deras ursprungsland däremot är praktiskt taget obefintlig eller åtminstone mycket svag numera. Under dessa omständigheter kan det inte uteslutas att konsekvenserna av ett återkallande av deras uppehållstillstånd för familjeåterförening och en eventuell utvisning skulle vara orimligt betungande eller rentav oproportionerliga.
34. Mot bakgrund av ovanstående ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 16.2 a i direktiv 2003/86 ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att återkalla ett utfärdat uppehållstillstånd, i egenskap av härledd rättighet, som har beviljats inom ramen för en familjeåterförening och som erhållits på grundval av falska uppgifter, när det är fastställt att personen som lämnade in ansökan om familjeåterförening hade för avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för beviljande av uppehållstillståndet, även för det fall innehavaren av uppehållstillståndet inte hade kännedom om de falska uppgifterna. Det ankommer på medlemsstaternas behöriga myndigheter att, innan de återkallar ett uppehållstillstånd och inom ramen för den bedömning som ska ske enligt artikel 17 i direktiv 2003/86, beakta samtliga inblandade intressen och samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland det förhållandet att innehavaren av uppehållstillståndet inte gjort sig skyldig till det bedrägeri som medförde att uppehållstillståndet beviljades och inte heller hade kännedom om detta bedrägeri.
B. Tolkning av artikel 9.1 a i direktiv 2003/109
35. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 a i direktiv 2003/109 ska tolkas så, att den, under sådana omständigheter som de som föreligger i det nationella målet, utgör hinder mot att återkalla moderns och sonens ställning som varaktigt bosatta.(35)
36. Den hänskjutande domstolen söker närmare bestämt klarhet i huruvida statssekreteraren, när denne antog sitt beslut om återkallande av den 29 januari 2014, borde ha beaktat den omständigheten att modern och sonen inte hade kännedom om att de anställningsintyg som fadern hade lämnat som stöd för ansökan innehöll falska uppgifter.
37. Såsom anges i dess skäl 2, syftar direktiv 2003/109 till att genomföra deklarationerna från mötet i Tammerfors av den 15 och 16 oktober 1999, varvid Europeiska rådet tillkännagav att ”den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En person som har vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och som har uppehållstillstånd för längre tid bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas rättigheter som möjligt”. Integrationen av tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta i medlemsstaterna utgör det huvudsakliga målet med direktiv 2003/109, vilket framgår särskilt av skälen 4, 6 och 12.(36) För att genomföra detta mål säkerställer direktiv 2003/109 att tredjelandsmedborgare som har förvärvat ställning som varaktigt bosatta ska behandlas på samma sätt som den berörda medlemsstatens egna medborgare inom värdmedlemsstatens territorium, på de områden som anges i artikel 11.1 a–h i nämnda direktiv.
38. Domstolen påpekade i punkterna 66 och 67 i dom av den 24 april 2012, Kamberaj (C‑571/10, EU:C:2012:233) att det system som införts genom direktiv 2003/109 innebär att förvärv av ställning som varaktigt bosatt är underkastat ett särskilt förfarande och specifika villkor. I artikel 4 i direktivet anges således att medlemsstaterna förbehåller beviljande av ställning som varaktigt bosatt för tredjelandsmedborgare som lagligen och oavbrutet bott inom deras territorium i fem år omedelbart före den relevanta ansökan lämnas in.(37) Enligt artikel 5 i samma direktiv uppställs som villkor för att denna ställning ska beviljas att det är styrkt att den tredjelandsmedborgare som ansöker om den förmån som denna ställning utgör förfogar över tillräckliga försörjningsmedel och har en sjukförsäkring I artikel 7 i direktivet föreskrivs slutligen tillämpliga förfaranderegler.
39. I artikel 9.1 a i direktiv 2003/109, med rubriken ”Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt”, föreskrivs att om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt har förvärvats genom bedrägeri, leder det till förlust av denna ställning.(38)
40. Det finns inget i lydelsen av denna artikel som specifikt anger att uttrycket ”genom bedrägeri” kräver uppsåt.
41. Som jag emellertid har påpekat i punkterna 21 och 22 ovan, och såsom framgår av dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 50, krävs det – för att kunna konstatera att det är fråga om ett bedrägeri – en mängd samstämmiga indicier som visar att såväl ett objektivt som ett subjektivt rekvisit är uppfyllda. Det är endast den tredjelandsmedborgare som ansökt om ställning som varaktigt bosatt genom faktiskt och uppsåtligt bedrägeri som kan dömas till en påföljd.
42. Såsom kommissionen har påpekat kan den omständigheten att förvärv av ställning som varaktigt bosatt har betydande konsekvenser, särskilt vad gäller vistelse i andra medlemsstater,(39) inte påverka kravet på att det måste vara styrkt att den person som har ansökt om att beviljas denna ställning hade uppsåt att kringgå tillämpliga bestämmelser, för att bedrägeri ska anses vara för handen. Jag noterar även att, artikel 9.1 a i direktiv 2003/109 endast avser förvärv ”genom bedrägeri”, till skillnad från artikel 16.2 a i direktiv 2003/86 som anger att ”falska eller vilseledande uppgifter” eller ”falska eller förfalskade handlingar” kan ligga till grund för ett återkallande. Utan att det påverkar tolkningen av artikel 16.2 i direktiv 2003/86, anser jag att detta ger uttryck för lagstiftarens avsikt att en sådan förlust av ställning som varaktigt bosatt som avses i ovannämnda artikel 9.1 a ska begränsas till fall där bedrägligt uppsåt är fastställt. Jag understryker även att beviljande av ställning som varaktigt bosatt förutsätter en hög grad av integration(40) och personligt engagemang(41) hos den berörda personen i värdmedlemsstaten, vilket enligt min mening utgör hinder mot en alltför extensiv tolkning av grunderna för ett återkallande av denna ställning.
43. Jag vill slutligen påpeka att medan rätt till inresa och uppehållsrätt för familjemedlemmar inom ramen för en familjeåterförening är rättigheter som härleds från referenspersonen, är däremot ställningen som varaktigt bosatt enligt direktiv 2003/109 en personlig rättighet, som beviljas sedan den berörda personen har lämnat in en ansökan i eget namn. Denna distinktion innebär, särskilt vad gäller ställningen som varaktigt bosatt, att kommissionen inte kan vinna framgång med argumentetet som lagts fram vid förhandlingen och som grundar sig på rättsgrundsatsen ”svek omintetgör allt” (fraus omnia corrumpit), vilket skulle leda till att bedrägeri begånget av tredjeman skulle få en avgörande betydelse vid ett återkallande av denna ställning. Domstolens tradition av att skydda den enskildes rättigheter talar kraftfullt mot kommissionens argument.
44. Angående det objektiva rekvisit som krävs för att bedrägeri ska anses vara för handen, framgår det av beslutet om hänskjutande att i det nationella målet förfogade modern och sonen inte självständigt över stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2003/109.(42) Den hänskjutande domstolen har dessutom framhållit att eftersom moderns och sonens uppehållstillstånd för familjeåterförening beviljats på grundval av falska handlingar, var villkoret avseende lagenlig bosättning som uppställs i artikel 4.1 i direktiv 2003/109 i princip inte uppfyllt vid tidpunkten då ansökan om ställning som varaktigt bosatt lämnades in. Härav följer att de villkor som uppställs i direktivet inte var uppfyllda med avseende på modern och sonen, och således var det objektiva rekvisitet som krävs för att bedrägeri ska anses föreligga, såsom det definieras i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 51), uppfyllt.
45. Vid en tillämpning av den definition som fastställs i dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 52), på omständigheterna i det nationella målet framgår det att det subjektiva rekvisit som ska vara uppfyllt för att bedrägeri ska anses föreligga, motsvaras av sökandens avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som uppställs för att ställning som varaktigt bosatt ska beviljas, i syfte att erhålla tillhörande förmåner. Enbart kännedom hos modern och sonen om faderns bedrägeri och deras avsikt att dra nytta av därav skulle således ha inneburit att ställningen som varaktigt bosatt hade förvärvats genom bedrägeri i den mening som avses i artikel 9.1 a i direktiv 2003/109. Den hänskjutande domstolen har påpekat att modern och sonen inte hade kännedom om de falska uppgifterna i faderns anställningsintyg som lämnades för att styrka att villkoret i artikel 5.1 a i direktiv 2003/109 var uppfyllt. I det nationella målet förefaller det följaktligen inte som om modern och sonen på ett avsiktligt sätt sökt kringgå detta villkor. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så verkligen är fallet.
46. Under förutsättning att denna prövning visar att modern och sonen inte hade för avsikt att kringgå villkoren för beviljande av ställning som varaktigt bosatt, föreligger inget bedrägeri.
47. I detta sammanhang ska det påpekas att de föreskrivna grunderna för förlust eller återkallande av denna ställning, som uttömmande räknas upp i artikel 9 i direktiv 2003/109, inte omfattar den omständigheten att det har kontstaterats i efterhand att villkoren för att beviljas ställning som varaktigt bosatt inte var uppfyllda. I artikel 8.1 i samma direktiv anges att ”ställning som varaktigt bosatt skall vara permanent om inte annat följer av artikel 9”, vilket betyder att denna ställning inte kan förloras eller återkallas(43) annat än i de fall som uttömmande anges i nyssnämnda artikel.(44) Såsom framgår av förarbetena till direktiv 2003/109 tjänar ställningen som varaktigt bosatt till att garantera största möjliga rättssäkerhet för innehavaren.(45)
48. I dom av den 17 juli 2014, Tahir (C‑469/13, EU:C:2014:2094, punkterna 30 och 34) har domstolen visserligen fastställt att villkoret i artikel 4.1 i direktiv 2003/109 om att lagligen och oavbrutet ha varit bosatt i den berörda medlemsstaten i fem år omedelbart före inlämnandet av den relevanta ansökan, är ett ovillkorligt krav för att få ställning som varaktigt bosatt i enlighet med direktivet. Den domen gäller dock endast avslag på en ansökan om ställning som varaktigt bosatt. Den klargör däremot inte att bristande uppfyllelse av detta villkor, vilken konstateras i efterhand, leder till förlust av ställning som varaktigt bosatt.
49. Härav följer att, för det fall att inget bedrägeri var för handen, kunde direktiv 2003/109 inte utgöra laglig grund för att återkalla moderns och sonens ställning som varaktigt bosatt.
50. Mot bakgrund av ovanstående ska artikel 9.1 a i direktiv 2003/109 tolkas så, att den utgör hinder mot ett återkallande av ställning som varaktigt bosatt när innehavaren av denna ställning inte hade kännedom om de falska uppgifterna som tillhandahållits som stöd för ansökan och som legat till grund för beviljandet av denna ställning.
VI – Förslag till avgörande
51. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) enligt följande:
1) Artikel 16.2 a i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att återkalla ett uppehållstillstånd som beviljats inom ramen för en familjeåterförening och som erhållits på grundval av falska uppgifter, när det är fastställt att personen som lämnade in ansökan om familjeåterförening hade för avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för beviljande av tillståndet, även för det fall innehavaren av uppehållstillståndet inte hade kännedom om de falska uppgifterna. Det ankommer på medlemsstaternas behöriga myndigheter att, innan de återkallar ett uppehållstillstånd och inom ramen för den bedömning som ska ske enligt artikel 17 i direktiv 2003/86, beakta samtliga inblandade intressen och samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland det förhållandet att innehavaren av uppehållstillståndet inte gjort sig skyldig till det bedrägeri som medförde att uppehållstillståndet beviljades och inte heller hade kännedom om detta bedrägeri.
2) Artikel 9.1 a i direktiv rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ska tolkas så, att den utgör hinder mot ett återkallande av ställning som varaktigt bosatt när innehavaren av denna ställning inte hade kännedom om de falska uppgifterna som tillhandahållits som stöd för ansökan och som legat till grund för beviljandet av denna ställning.