Language of document : ECLI:EU:F:2012:20

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 15 februari 2012

Mål F‑113/10

AT

mot

Genomförandeorganet för

utbildning, audiovisuella medier och kultur

”Personalmål – Tillfälligt anställd – Karriärutvecklingsrapport – Slutlig karaktär – Överklagandefrist – För sent överklagande – Uppsägning i förtid av en tidsbegränsad anställning på grund av otillräcklig arbetsinsats – Domstolsprövning – Uppenbart oriktig bedömning”

Saken:      Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig med avseende på Euratomfördraget enligt artikel 106a, i vilken AT i första hand har yrkat att karriärutvecklingsrapporten för perioden den 1 juni – 31 december 2008 och det beslut som fattades av Genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur (EACEA) den 12 februari 2010 att säga upp anställningsavtalet som tillfälligt anställd på obestämd tid i förtid ska ogiltigförklaras samt förplikta EACEA att utge skadestånd för ekonomisk och ideell skada.

Avgörande:      Talan ogillas. Sökanden ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Mottagaren känner till innehållet i beslutet – Bevisbörda – Bevis i form av ett e-postmeddelande som den berörde skickat

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2, anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 46)

2.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Talan – Talan mot ett beslut att säga upp ett avtal – Grund som hänför sig till omständigheter i en karriärutvecklingsrapport som inte bestritts inom fristerna – Otillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Uppsägning av ett tidsbegränsat avtal på grund av otillräcklig arbetsinsats – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Uppenbart oriktig bedömning – Bevisbörda

1.      Enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda, ska klagomål inges inom en tidsfrist på tre månader som beräknas från den dag beslutet delges mottagaren dock senast den dag han får kännedom om beslutet, om det är fråga om en åtgärd av individuell karaktär.

Det ankommer på den part som gör gällande att tidsfristen har löpt ut att visa från vilken dag denna frist börjar löpa. Om beviset, för att mottagaren av ett sådant beslut verkligen har fått kännedom därom endast består av ledtrådar, kan andra omständigheter än en formell delgivning såsom ett e-postmeddelande av vilket det otvetydigt framgår att denne tagit del av beslutet före denna tidpunkt utgöra bevis.

(se punkterna 38 och 39)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 7 oktober 2009, Pappas mot kommissionen, F-101/08, punkterna 43, 44 och 51–53

2.      Det skulle vara oförenligt med de principer som styr de rättsmedel som har införts genom tjänsteföreskrifterna och skulle kunna skada stabiliteten i detta system liksom den princip om rättssäkerhet som systemet har inspirerats av, om en tjänsteman som har låtit de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna löpa ut, utan att ifrågasätta sin karriärutvecklingsrapport i enlighet med de rättsmedel som anges i dessa artiklar, senare skulle kunna ifrågasätta denna rapport i ett anknutet yrkande i en talan mot en rättsakt som kan angripas och för vilken denna rapport har spelat en förberedande roll.

(se punkt70)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 29 februari 1996, Lopes mot domstolen, T‑547/93, punkt 128; 27 september 2006, Lantzoni mot domstolen, T‑156/05, punkt 103

3.      Det kan endast anses vara fråga om ett uppenbart fel om felet enkelt kan upptäckas med hjälp av kriterier som lagstiftaren har uppställt för när ett beslut som administrationen har fattat får överklagas. För att kunna visa ett sådant fel ankommer det på sökanden att inge bevisning som gör att administrationens bedömningar förlorar sin trovärdighet. Det har inte ingetts tillräcklig bevisning för att den ifrågasatta bedömningen från administrationens sida ändå inte kan anses korrekt eller giltig. Så är särskilt fallet om beslutet i fråga innehåller felaktiga bedömningar som även sammantagna är så obetydliga att de inte kan ha bestämt administrationens agerande.

Vid uppsägning på grund av otillräcklig arbetsinsats av en tillfälligt anställd är bevisningen otillräcklig bland annat om beslutet att säga upp den tillfälligt anställde har varit enhälligt, om beslutet aldrig har ifrågasatts, om den anställde har tillhandahållits stödåtgärder, uppföljning och en fortlöpande och noggrann bedömning av sina överordnade och om det konstateras att hans arbetsinsats och hans förmågor därefter fortfarande är otillräckliga och att han har samarbetssvårigheter av sådant slag att tjänstgöringen försvåras. Den anställde kan emellertid hävda att han inte har kunnat utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredställande sätt på grund av att det förekommit mobbning eller göra gällande att den som mobbat honom ligger bakom eller har fattat det beslut som berör honom i syfte att skada honom. I sådana situationer ska den anställde inge bevisning som stryker anklagelserna.

(se punkterna73–77, 82 och 84)

Hänvisning till

Domstolen: 23 november 1978, Agence européenne d’intérims mot kommissionen, 56/77, punkt 20

Förstainstansrätten: 8 maj 1996, Adia interim mot kommissionen, T-19/95, punkt 49; 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T-380/94, punkt 59; 12 februari 2008, BUPA m.fl. mot kommissionen, T-289/03, punkt 221 ; 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T-495/04, punkt 63 ; 6 juli 2000, AICS mot parlamentet, T-139/99, punkt 39

Personaldomstolen: 24 februari 2010, Menghi mot ENISA, F-2/09, punkterna 70 och 71; 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F-104/09, punkt 35