DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
den 8 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Gemensam jordbrukspolitik – Stöd till landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) – Förordning (EG) nr 1698/2005 – Tillämplighet i tiden (ratione temporis) – Artikel 72 – Varaktigheten av investeringsinsatser – Betydande förändring av den samfinansierade investeringsinsatsen – Sak som förvärvats med hjälp av en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu och hyrts ut av stödmottagaren till tredje man – Finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken – Förordning (EG) nr 1306/2013 – Artiklarna 54 och 56 – Medlemsstaternas skyldighet att återkräva belopp som felaktigt betalats ut för utgifter för vilka det förekommit oegentligheter eller försummelser – Begreppet oegentlighet – Inledande av förfarandet för återkrav”
I mål C‑580/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) genom beslut av den 27 september 2017, som inkom till domstolen den 4 oktober 2017, i målet
Mittetulundusühing Järvelaev
mot
Põllumajanduse Registrite ja Informatsiooni Amet (Pria),
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad ordförande på tionde avdelningen, samt domarna F. Biltgen och E. Levits (referent),
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Estlands regering, genom N. Grünberg, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Aquilina och E. Randvere, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 72 i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 277, 2005, s. 1), artikel 33.1 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1), artikel 71.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320) och artikel 56 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Mittetulundusühing Järvelaev (nedan kallat Järvelaev) och Põllumajanduse Registrite ja Informatsiooni Amet (Myndigheten för jordbruksinformation och jordbruksregister, Estland) (nedan kallad Pria) angående återkrav av belopp som betalats ut till den förstnämnda i samband med en insats som samfinansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) inom insatsområdet Leader, ett område som omfattas av förordning nr 1698/2005.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 1698/2005
3 Skälen 61 och 62 i förordning nr 1698/2005 har följande lydelse:
”(61) Enligt subsidiaritetsprincipen, och med förbehåll för vissa undantag, bör det finnas nationella regler för vilka utgifter som är stödberättigande.
(62) För att se till att [Ejflu]:s stöd blir effektivt, rättvist och att det får hållbara resultat, bör det finnas bestämmelser som garanterar att insatser för investeringar blir varaktiga och att [Ejflu] inte utnyttjas för att snedvrida konkurrensen.”
4 I artikel 2 i förordningen, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
h) stödmottagare: aktörer, organ eller företag, offentliga eller privata, som ansvarar för genomförandet av insatserna eller som tar emot stödet.
…”
5 Artikel 71 i nämnda förordning har rubriken ”Stödberättigande utgifter”. I punkt 3 första stycket i denna artikel anges följande:
”Reglerna för vilka utgifter som är stödberättigande skall fastställas på nationell nivå, med förbehåll för särskilda krav i denna förordning när det gäller vissa landsbygdsutvecklingsåtgärder.”
6 I artikel 72 i samma förordning, som har rubriken ”Varaktighet för investeringsrelaterade insatser”, föreskrivs följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av reglerna om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artiklarna 43 och 49 i fördraget, skall medlemsstaten se till att [Ejflu]:s stöd för en investeringsinsats får behålla stödet om insatsen under fem år från förvaltningsmyndighetens beslut om finansiering inte genomgår någon betydande förändring som
a) påverkar dess art eller förutsättningarna för genomförandet, eller på ett otillbörligt sätt gynnar ett företag eller ett offentligt organ,
b) innebär ändrade ägandeförhållanden beträffande infrastruktur eller att en produktionsverksamhet upphör eller flyttas.
2. Felaktigt utbetalda belopp skall återkrävas i enlighet med artikel 33 i förordning … nr 1290/2005.”
7 I artikel 74 i förordning nr 1698/2005, som har rubriken ”Medlemsstaternas ansvar”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall anta alla lagar och andra författningar i enlighet med artikel 9.1 i förordning nr 1290/2005 för att se till att gemenskapens ekonomiska intressen skyddas på effektivt sätt.
2. Medlemsstaterna skall för varje landsbygdsutvecklingsprogram utse följande myndigheter:
a) En förvaltningsmyndighet, som antingen kan vara ett offentligt eller privat organ som är verksamt på nationell eller regional nivå, eller medlemsstaten själv när denna utför den uppgiften, som skall ha till uppgift att förvalta programmet i fråga.
b) Ett godkänt utbetalande organ enligt artikel 6 i förordning … nr 1290/2005.
c) Ett attesterande organ enligt artikel 7 i förordning … nr 1290/2005.
…”
Förordning nr 1290/2005
8 I artikel 33 i förordning nr 1290/2005 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall göra de finansiella justeringar som är en följd av oegentligheter och försummelser som upptäckts inom verksamhet eller program för landsbygdsutveckling genom att helt eller delvis inställa den berörda gemenskapsfinansieringen. Medlemsstaterna skall beakta arten och allvaret av de konstaterade oegentligheterna samt storleken på de ekonomiska förluster som [Ejflu] åsamkats.
2. Om gemenskapsmedel redan har betalats ut till stödmottagaren skall dessa medel återkrävas av det godkända utbetalande organet enligt dess egna förfaranden för återkrav och användas på nytt enligt punkt 3 c.
…
10. Om kommissionen genomför en finansiell justering skall denna inte påverka medlemsstatens skyldigheter att återkräva de belopp som utgör medlemsstatens eget deltagande i finansieringen enligt artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget [(EGT L 83, 1999, s. 1)].”
Förordning (EG) nr 1974/2006
9 I artikel 48.1 i kommissionens förordning (EG) nr 1974/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1698/2005 (EUT L 368, 2006, s. 15) föreskrivs följande:
”Vid tillämpning av artikel 74.1 i förordning … nr 1698/2005 skall medlemsstaterna se till att de åtgärder för landsbygdsutveckling som de avser att genomföra är verifierbara och kontrollerbara. Medlemsstaterna skall därför fastställa kontrollförfaranden som ger dem rimliga garantier för att kriterierna för stödberättigande och andra åtaganden uppfylls.”
Förordning nr 1303/2013
10 Artikel 71 i förordning nr 1303/2013 har rubriken ”Insatsernas varaktighet”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”En insats som omfattar investeringar i infrastruktur eller produktiva investeringar ska återbetala bidraget från de europeiska struktur- och investeringsfonderna om insatsen, inom fem år från slutbetalningen till stödmottagaren eller inom den tidsfrist som föreskrivs i reglerna för statligt stöd, där så är tillämpligt, blir föremål för något av följande:
a) Ett upphörande eller en omlokalisering av en produktionsverksamhet utanför programområdet.
b) En förändring av ägandeförhållandena för en infrastruktur som innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en felaktig förmån.
c) En väsentlig förändring som påverkar dess karaktär, mål eller villkoren för dess genomförande som skulle resultera i att dess ursprungliga mål underminerades.
Felaktigt utbetalade belopp som gäller insatsen ska återkrävas av medlemsstaten i proportion till den period under vilken kraven inte har uppfyllts.
Medlemsstaterna får förkorta tidsfristen i första stycket till tre år när det gäller upprätthållande av investeringar eller bevarande av arbetstillfällen som skapats av SMF.”
11 Artikel 152 i förordningen har rubriken ”Övergångsbestämmelser”. I punkt 1 i denna artikel anges följande:
”Denna förordning ska inte påverka det fortsatta genomförandet eller ändringar, inklusive helt eller delvis upphörande av stöd som har godkänts av kommissionen på grundval av [rådets] förordning (EG) nr 1083/2006 [av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25),] eller någon annan lagstiftning som är tillämplig på detta stöd den 31 december 2013 och som följaktligen därefter ska tillämpas på detta stöd eller på de berörda insatserna till dess att de avslutas. Med avseende på tillämpningen av denna punkt ska stöd omfatta operativa program och större projekt.”
Förordning (EU) nr 1305/2013
12 Artikel 88 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning nr 1698/2005 (EUT L 347, 2013, s. 487) har följande lydelse:
”Förordning … nr 1698/2005 ska upphöra att gälla.
Förordning … nr 1698/2005 ska fortsätta att tillämpas på insatser som genomförs inom ramen för program som före den 1 januari 2014 godkänts av kommissionen enligt den förordningen.”
Förordning nr 1306/2013
13 I artikel 54.1 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs följande:
”För alla felaktiga utbetalningar som gjorts för utgifter för vilka det förekommit oegentligheter eller försummelser, ska medlemsstaterna kräva att stödmottagarna betalar tillbaka beloppet inom 18 månader från det att en kontrollrapport eller en liknande handling, där det anges att en oegentlighet har förekommit, har godkänts och i förekommande fall mottagits av det utbetalande organ eller det andra organ som svarar för indrivningen. Motsvarande belopp ska vid tidpunkten för begäran om återbetalning registreras i det utbetalande organets liggare över fordringar.”
14 I artikel 56 första stycket i denna förordning föreskrivs följande:
”När oegentligheter och försummelser upptäcks inom verksamhet eller program för landsbygdsutveckling, ska medlemsstaterna göra finansiella justeringar genom att helt eller delvis ställa in den berörda unionsfinansieringen. Medlemsstaterna ska beakta de konstaterade oegentligheternas art och allvar samt storleken på de ekonomiska förluster som Ejflu åsamkats.”
15 Artikel 119 i förordningen har följande lydelse:
”1. [Rådets förordningar] (EEG) nr 352/78 [av den 20 februari 1978 om tillgodoräknande av säkerheter, borgen och garantier som har ställts inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och som har förverkats (EGT L 50, 1978, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 9, s. 173)], (EG) nr 165/94 [av den 24 januari 1994 om gemenskapens samfinansiering av kontroll med hjälp av fjärranalys och om ändring av förordning (EEG) nr 3508/92 om ett integrerat system för förvaltning och kontroll av vissa av gemenskapens stödordningar (EGT L 24, 1994, s. 6; svensk specialutgåva, område 3, volym 55, s. 380)], (EG) nr 2799/98 [av den 15 december 1998 om att fastställa ett agromonetärt system för euron (EGT L 349, 1998, s. 1)], (EG) nr 814/2000 [av den 17 april 2000 om åtgärder för information om den gemensamma jordbrukspolitiken (EGT L 100, 2000, s. 7)], … nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 [av den 26 maj 2008 om medlemsstaternas granskning av de transaktioner som utgör en del av systemet för finansiering genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EUT L 143, 2008, s. 1)] ska upphöra att gälla.
Artikel 31 i förordning … nr 1290/2005 och de relevanta genomförandebestämmelserna ska dock fortsätta att tillämpas till och med den 31 december 2014.
2. Hänvisningar till de upphävda förordningarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.”
16 Enligt artikel 121 i förordning nr 1306/2013 gäller följande:
”1. Denna förordning träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2014.
2. Följande bestämmelser ska dock tillämpas enligt följande:
a) Artiklarna 7, 8, 16, 25, 26 och 43 från och med den 16 oktober 2013.
b) Artiklarna 18 och 40 vad gäller utgifter som betalats från och med den 16 oktober 2013.
c) Artikel 52 från och med den 1 januari 2015.”
17 Av artikel 119.2 i förordning nr 1306/2013 jämförd med jämförelsetabellen i bilaga III till den förordningen följer att hänvisningarna till artikel 33 i förordning nr 1290/2005 ska anses som hänvisningar till artiklarna 54 och 56 i förordning nr 1306/2013.
Estnisk rätt
18 I 111 § första stycket Euroopa Liidu ühise põllumajanduspoliitika rakendamise seadus (lagen om genomförande av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik) av den 19 november 2014 (RT I 2014, 3) anges följande:
”Om det efter det att ett stöd har utbetalats konstateras att stödet på grund av oegentligheter eller försummelser har betalats ut felaktigt, i synnerhet om de utbetalade medlen inte har använts på angivet sätt, ska stödet helt eller delvis återkrävas från stödmottagaren – i synnerhet om denne valts ut genom ett urvalsförfarande – enligt de villkor och tidsfrister som föreskrivs i [förordningarna] nr 1303/2013 och … nr 1306/2013 samt i andra relevanta unionsförordningar.”
19 I 131 § i nämnda lag föreskrivs följande:
”Stöd som godkänts på grundval av lagen om genomförande av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik, som var i kraft före den 1 januari 2015, ska återkrävas enligt de villkor och det förfarande som föreskrivs i denna lag.”
20 I 35 § andra stycket Põllumajandusministri määrus nr 92 – Leader-meetme raames antava kohaliku tegevusgrupi toetuse ja projektitoetuse saamise nõuded, toetuse taotlemise ja taotluse menetlemise täpsem kord (Estlands jordbruksministers dekret nr 92 om villkor för godkännande av stöd inom ramen för en Leaderåtgärd av en lokal aktionsgrupp och av projektstöd, närmare förfarande för ansökan om stöd och behandling av ansökan) av den 27 september 2010 (RT I 2010, 71, 538) (nedan kallat dekret nr 92) föreskrivs följande:
”Från den dag då ansökan om projektstöd lämnas in fram till fem år efter det att Pria har betalat ut den sista delen av stödet ska den sökande eller stödmottagaren utan dröjsmål skriftligen meddela Pria och den lokala aktionsgruppen om ändringar av dennes adress och kontaktuppgifter samt, i syfte att inhämta Prias och den lokala aktionsgruppens medgivande, även meddela följande:
1) Ändringar som har samband med verksamheten eller investeringsobjektet. Om Pria eller den lokala aktionsgruppen anser att det är nödvändigt ska bland annat en kopia av det nya prisanbudet eller en beräkning av förväntade kostnader för den planerade verksamheten lämnas in.
2) Andra omständigheter som har samband med mottagandet eller användningen av projektstöd som innebär att uppgifterna i ansökan inte längre är fullständiga eller riktiga.
…”
21 I 36 § tredje stycket punkt 1 i nämnda dekret föreskrivs följande:
”Stödmottagaren är skyldig att behålla det investeringsobjekt som förvärvats med hjälp av projektstödet i minst fem år efter det att Pria betalat ut den sista delen av stödet, och att använda det på angivet sätt.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
22 Järvelaev är en ideell förening vars verksamhet syftar till att bevara traditionerna avseende segling på sjön Võrtsjärv (Estland). Föreningen ansökte om stöd enligt åtgärderna rörande insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005, för inköp av en traditionell segelfiskebåt med tillhörande utrustning.
23 I sin stödansökan uppgav Järvelaev även att den hade för avsikt att efter förvärvet av den berörda segelbåten skapa arbetstillfällen i regionen och att anställa en besättning, samt att den skulle informera Pria och den lokala aktionsgruppen om alla eventuella ändringar i användningen av segelbåten. Det framgår av handlingarna i målet vid domstolen att även om skapandet av nya arbetstillfällen inte var ett rättsligt krav, ingick det bland de kriterier som användes för att rangordna stödansökningar.
24 Järvelaev beviljades det sökta stödet genom beslut av Prias generaldirektör den 6 september 2011.
25 Vid en kontroll den 4 december 2014 konstaterade Pria att Järvelaev genom ett avtal som ingåtts den 1 juli 2014 hade hyrt ut den med hjälp av stödet förvärvade segelfiskebåten till en annan ideell förening, nämligen Mittetulundusühing Kaleselts (nedan kallad Kaleselts) för en tid av fem år.
26 Pria ålade mot denna bakgrund, genom beslut av den 27 januari 2015, Järvelaev att återbetala det stöd som faktiskt betalats ut, på grund av att det inte hade använts på angivet sätt och i enlighet med det eftersträvade syftet. Pria anförde särskilt att Järvelaev enligt 36 § tredje stycket punkt 1 dekret nr 92 var skyldig att behålla och använda den sak som förvärvats genom den samfinansierade investeringstransaktionen i minst fem år efter det att den sista delen av stödet hade betalats ut.
27 Efter det att Järvelaev hade begärt omprövning av beslutet, fastställdes detta av Pria genom beslut av den 14 april 2015.
28 Järvelaev överklagade Prias beslut av den 27 januari 2015 till Tartu Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tartu, Estland) och yrkade att beslutet skulle upphävas. Järvelaev hävdade dels att den nationella lagstiftningen inte förbjöd mottagaren av ett stöd att låta någon annan använda den finansierade saken, dels att det i ansökan angivna syftet att skapa arbetstillfällen var av sekundär betydelse i förhållande till huvudsyftet, som var att använda segelbåten för att utveckla och marknadsföra tjänster med anknytning till landsbygdsturism, varför det första av dessa syften inte nödvändigtvis behövde uppnås. Järvelaev underströk även att föreningen mött svårigheter när den själv försökte rekrytera personer att anställa, varför uthyrningen av segelfiskebåten till en annan förening garanterade att denna användes på det sätt som angavs i stödavtalet, samtidigt som kraven i dekret nr 92 uppfylldes.
29 Den 11 januari 2016 avslog Tartu Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tartu, Estland) överklagandet och förklarade att skillnaden mellan de åtaganden som Järvelaev gjort i stödansökan och den faktiska användningen av segelfiskebåten medförde att Pria hade rätt att återkräva de stödbelopp som betalats ut.
30 Järvelaev överklagade domen till Tartu Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tartu, Estland). Järvelaev inkom med kompletterande bevisning till nämnda domstol, i form av tre anställningsavtal som ingåtts efter det att överklagandet hade getts in, och påpekade att det sekundära syftet med projektet, det vill säga att skapa nya arbetstillfällen, skulle kunna uppnås under de fem år som projektet skulle pågå.
31 Den 20 oktober 2016 avvisade Tartu Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tartu) denna kompletterande bevisning, avslog överklagandet och fastställde domen från Tartu Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tartu, Estland).
32 Järvelaev överklagade denna dom till Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) och yrkade att denna skulle upphäva de domar som meddelats av Tartu Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tartu) och Tartu Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tartu).
33 Efter att ha påpekat att det inte av ordalydelsen i 36 § tredje stycket punkt 1 dekret nr 92 klart framgick att mottagaren av ett projektstöd personligen måste använda den sak som förvärvats med hjälp av stödet, gjorde Järvelaev gällande att hyrestagaren i det aktuella fallet inte hade ensam besittning till segelfiskebåten och att det var föreningen som utfärdade fakturor avseende användningen av båten. Järvelaev hävdade dessutom att föreningen inte hade någon skyldighet att skapa arbetstillfällen och att skapandet av sådana, som nämns i stödansökan, utgjorde en förväntad potentiell effekt för det fall att ansökan beviljades, och inte ett fast åtagande.
34 Järvelaev framhöll slutligen att föreningen under rättegången hade sagt upp avtalet om uthyrning av segelbåten.
35 Mot denna bakgrund beslutade Riigikohus (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) När ett projektstöd som beviljats inom ramen för en så kallad Leader-åtgärd ska återkrävas och stödet beviljades den 6 september 2011, den sista delen av stödet betalades ut den 19 november 2013, överträdelsen konstaterades den 4 december 2014 och beslutet om återkrav antogs den 27 januari 2015, är det då artikel 72 i [förordning] nr 1698/2005 eller artikel 71.1 i [förordning] nr 1303/2013 som ska tillämpas i fråga om kravet på insatsens varaktighet? Är den rättsliga grunden för återkravet under dessa omständigheter artikel 33.1 i [förordning] nr 1290/2005 eller artikel 56 i [förordning] nr 1306/2013?
2) a) Om den första frågan ska besvaras på så sätt att förordning nr 1698/2005 är tillämplig: Ska uthyrning av ett investeringsobjekt (en segelbåt) som förvärvats med hjälp av ett projektstöd som beviljats inom ramen för en så kallad Leader-åtgärd, vilken görs av den ideella förening som har tagit emot stödet till en annan ideell förening som använder segelbåten för samma verksamhet som den för vilken stödmottagaren beviljats stödet, anses vara en betydande förändring i den mening som avses i artikel 72.1 a i förordning nr 1698/2005 som påverkar investeringens art eller förutsättningarna för dess genomförande eller på ett otillbörligt sätt gynnar ett företag? Måste det utbetalande organet i en medlemsstat konstatera vad fördelen konkret består i för att kravet på otillbörligt gynnande ska vara uppfyllt? Om denna fråga ska besvaras jakande: Kan det otillbörliga gynnandet bestå i att den faktiska användaren av investeringsobjektet inte skulle ha fått projektstöd om denne själv hade lämnat in en ansökan med samma innehåll?
b) Om den första frågan ska besvaras på så sätt att förordning nr 1303/2013 är tillämplig: Ska uthyrning av ett investeringsobjekt (en segelbåt) som förvärvats med hjälp av ett projektstöd som beviljats inom ramen för en så kallad Leader-åtgärd, vilken görs av den ideella förening som har tagit emot stödet till en annan ideell förening som använder segelbåten för samma verksamhet som den för vilken stödmottagaren beviljats stödet, anses vara en väsentlig förändring som påverkar investeringens karaktär, mål eller villkoren för dess genomförande i den mening som avses i artikel 71.1 c i förordning nr 1303/2013 som skulle undergräva dess ursprungliga syften?
3) a) Om den första frågan ska besvaras på så sätt att förordning nr 1698/2005 är tillämplig: Ska uthyrning av ett investeringsobjekt (en segelbåt) som förvärvats med hjälp av ett projektstöd som beviljats inom ramen för en så kallad Leader-åtgärd, vilken görs av den ideella förening som har tagit emot stödet till en annan ideell förening som använder segelbåten för samma verksamhet som den för vilken stödmottagaren beviljats stödet, anses vara en betydande förändring i den mening som avses i artikel 72.1 b i förordning nr 1698/2005 vilken beror på ändrade ägandeförhållanden beträffande infrastruktur eller på att en produktionsverksamhet upphör eller flyttas, om man härvid tar hänsyn till att det alltjämt är samma ägare av segelbåten, men att stödmottagaren inte längre har direkt, utan indirekt besittning av segelbåten och erhåller hyresintäkter i stället för intäkter från tillhandahållande av den tjänst som angavs i stödansökan?
b) Om den första frågan ska besvaras på så sätt att förordning nr 1303/2013 är tillämplig: Ska uthyrning av ett investeringsobjekt (en segelbåt) som förvärvats med hjälp av ett projektstöd som beviljats inom ramen för en så kallad Leader-åtgärd, vilken görs av den ideella förening som har tagit emot stödet till en annan ideell förening som använder segelbåten för samma verksamhet som den för vilken stödmottagaren beviljats stödet, anses vara en förändring av ägandeförhållandena för en infrastruktur som innebär att ett företag får en felaktig förmån i den mening som avses i artikel 71.1 b i förordning nr 1303/2013, om man härvid tar hänsyn till att det alltjämt är samma ägare av segelbåten, men att stödmottagaren inte längre har direkt, utan indirekt besittning av segelbåten och erhåller hyresintäkter i stället för intäkter från tillhandahållande av den tjänst som angavs i stödansökan? Måste det utbetalande organet i en medlemsstat konstatera vad fördelen konkret består i för att kravet på en felaktig förmån ska vara uppfyllt? Om denna fråga ska besvaras jakande: Kan den felaktiga förmånen bestå i att den faktiska användaren av investeringsobjektet inte skulle ha fått projektstöd om denne själv hade lämnat in en ansökan med samma innehåll?
4) Kan ett nationellt dekret som reglerar en så kallad Leader-åtgärd, föreskriva att stödmottagarens skyldighet att behålla investeringsobjektet i fem år ska vara förenat med strängare villkor än de som föreskrivs i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 eller artikel 71.1 i förordning nr 1303/2013?
5) Om den fjärde frågan ska besvaras nekande: Är nationella bestämmelser, enligt vilka mottagaren av ett projektstöd är skyldig att i minst fem år efter det att den sista delen av stödet har betalats ut behålla det investeringsobjekt som förvärvats med hjälp av projektstödet och använda objektet på angivet sätt, och tolkningen av denna bestämmelse, enligt vilken stödmottagaren personligen måste använda investeringsobjektet, förenliga med artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 eller artikel 71.1 i förordning nr 1303/2013?
6) Ska det anses vara en oegentlighet i den mening som avses i artikel 33.1 i förordning nr 1290/2005 eller artikel 56 i förordning nr 1306/2013 om stödmottagaren inte genomför en insats som inte måste genomföras enligt nationella bestämmelser som reglerar en så kallad Leader-åtgärd, men som stödmottagaren har hänvisat till i sin stödansökan under rubriken ”Sammanfattning av målsättningar och verksamhet inom ramen för projektet och investeringen” och som var ett av bedömningskriterierna för rangordning av ansökningarna?
7) Om den sjätte frågan ska besvaras jakande: Är återkravet rättsstridigt på grund av att återbetalning begärs innan tidsfristen på fem år efter den sista utbetalningen har löpt ut och stödmottagaren undanröjer överträdelsen under tiden som en rättegång om återkravet pågår?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Fråga 1
36 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida varaktigheten av en investeringsinsats, som såsom i det nationella målet har godkänts och samfinansierats av Ejflu under programperioden 2007–2013, ska bedömas utifrån bestämmelserna i artikel 72 i förordning nr 1698/2005 eller bestämmelserna i artikel 71.1 i förordning nr 1303/2013. Den undrar även huruvida återkrav av belopp som felaktigt har betalats ut i samband med denna insats ska grunda sig på artikel 33.1 i förordning nr 1290/2005 eller artikel 56 i förordning nr 1306/2013, när återkravet sker efter den nämnda programperiodens slut, det vill säga efter den 1 januari 2014.
37 Vad för det första gäller de bestämmelser som ska läggas till grund för bedömningen av varaktigheten av en investeringsinsats som har godkänts och samfinansierats av Ejflu under programperioden 2007–2013, konstaterar domstolen att ett stöd som betalas ut i samband med en insats av detta slag beviljas för att uppnå de syften som eftersträvas med förordning nr 1698/2005, som innehåller allmänna bestämmelser om Ejflus verksamhet under nämna period. Härav följer att varaktigheten av en sådan insats måste bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i denna förordning.
38 Den omständigheten att förordning nr 1698/2005 med verkan från och med den 1 januari 2014 upphävdes genom förordning nr 1305/2013 föranleder inte någon annan bedömning. Enligt artikel 88 andra stycket i sistnämnda förordning ska nämligen förordning nr 1698/2005 fortsätta att tillämpas på insatser som genomförs inom ramen för program som före den 1 januari 2014 godkänts av kommissionen enligt den förordningen.
39 Vad för det andra gäller frågan om vilken förordning som är tillämplig vid återkrav av belopp som felaktigt betalats ut i samband med en investeringsinsats som godkänts och samfinansierats av Ejflu under programperioden 2007–2013, i ett fall där återkravet, såsom i det nationella målet, sker efter den 1 januari 2014, konstaterar domstolen att förordning nr 1306/2013, genom vilken förordning nr 1290/2005 upphävdes, enligt artikel 121.1 första stycket i samma förordning trädde i kraft samma dag som den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 20 december 2013, och skulle tillämpas från och med den 1 januari 2014, i enlighet med artikel 121.1 andra stycket.
40 I artikel 119.1 andra stycket i förordning nr 1306/2013 föreskrivs visserligen, med avvikelse från ovannämnda bestämmelser, att artikel 31 i förordning nr 1290/2005 och de relevanta genomförandebestämmelserna ska fortsätta att tillämpas till och med den 31 december 2014. I artikel 121.2 i förordning nr 1306/2013 föreskrivs även en uppskjuten tillämpning av vissa artiklar i förordningen.
41 Återkrav av belopp som felaktigt har betalats ut i samband med insatser som har godkänts och samfinansierats av Ejflu under programperioden 2007–2013 omfattas emellertid inte av något av dessa undantag.
42 Fråga 1 ska således besvaras enligt följande. Varaktigheten av en investeringsinsats som, såsom i det nationella målet, har godkänts och samfinansierats av Ejflu under programperioden 2007–2013 ska bedömas utifrån bestämmelserna i artikel 72 i förordning nr 1698/2005. Återkrav av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med denna insats ska grunda sig på artikel 56 i förordning nr 1306/2013, när återkravet sker efter den nämnda programperiodens slut, det vill säga efter den 1 januari 2014.
Frågorna 2 a och 3 a
43 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 2 a och 3 a, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida den omständigheten att mottagaren av ett stöd – som, såsom det stöd som är aktuellt i det nationella målet, har betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – hyr ut den sak som förvärvats med hjälp av detta stöd till en tredje man som använder den för samma verksamhet som den som stödmottagaren skulle bedriva, utgör en betydande förändring av den samfinansierade investeringsinsatsen, i den mening som avses i artikel 72.1 a eller b i förordning nr 1698/2005. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det, för att ett otillbörligt gynnande ska anses föreligga i den mening som avses i artikel 72.1 i nämnda förordning, krävs att den behöriga nationella myndigheten konstaterar vad det otillbörliga gynnandet konkret består i. Den undrar slutligen huruvida det otillbörliga gynnandet kan bestå i att den faktiska användaren av investeringsobjektet inte skulle ha fått något stöd om denne själv hade lämnat in en stödansökan.
44 Domstolen erinrar inledningsvis om att det inte ankommer på denna att göra en konkret kvalificering av de förändringar som är aktuella i det nationella målet. Det ankommer nämligen uteslutande på den nationella domstolen att göra en sådan bedömning. Domstolens roll inskränker sig till att ge den nationella domstolen en tolkning av unionsrätten som är användbar för det beslut som den senare ska fatta i den tvist som den har att avgöra. Domstolen får emellertid fastställa relevanta omständigheter som kan vara till vägledning för den hänskjutande domstolen i dess bedömning (se analogt, vad gäller artikel 30.4 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, (EGT L 161, 1999, s. 1), dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
45 Medan de två villkor som anges i artikel 30.4 a och b i förordning nr 1260/1999 kopplades samman genom den samordnande konjunktionen ”och” är detta inte fallet med de två villkor som nämns i artikel 72.1 a och b i förordning nr 1698/2005. Det är således inte nödvändigt att de två villkor som anges i sistnämnda bestämmelse båda är uppfyllda, för att det ska vara fråga om en betydande förändring av den aktuella investeringsinsatsen i den mening som avses i den bestämmelsen.
46 I nämnda artikel 72.1 föreskrivs således i själva verket en rad alternativa villkor, två i led a och två i led b i denna bestämmelse, som vart och ett i förekommande fall kan ligga till grund för slutsatsen att den samfinansierade investeringsinsatsen har genomgått en betydande förändring i den mening som avses i denna bestämmelse under den femårsperiod som föreskrivs däri.
47 Domstolen noterar i detta sammanhang att det krävs att en förändring har en viss omfattning för att den ska omfattas av tillämpningsområdet för artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, eftersom unionslagstiftaren har varit noga med att lägga till bestämningen ”betydande” i denna bestämmelse, för att ange vilken förändring som krävs (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 35).
48 Det ska därför prövas huruvida den i målet aktuella förändringen uppfyller de villkor som anges i artikel 72.1 b i förordning nr 1698/2005, enligt vilka en förändring måste bero på en förändring av ägandeförhållandena för en infrastruktur eller på att en produktionsverksamhet upphör eller flyttas. Vid prövningen av dessa villkor är det nämligen nödvändigt att undersöka de omständigheter som gett upphov till den aktuella förändringen och vilka således utgör skälen för förändringen (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 21).
49 Det framgår i förevarande fall inte av beslutet om hänskjutande att en produktionsverksamhet har upphört eller flyttats. Den sak som har förvärvats i samband med den i det nationella målet aktuella investeringsinsatsen har nämligen även efter uthyrningen fortsatt att användas för samma verksamhet som den som angetts i stödansökan.
50 Vad gäller förekomsten av en eventuell förändring av ägandeförhållandena beträffande en infrastruktur, konstaterar domstolen att detta villkor, till skillnad från det som behandlats i föregående punkt, inte avser användningen av den berörda infrastrukturen utan i vilken egenskap dess ägare besitter den. Den omständigheten att en ägare ger en tredje man, inom ramen för ett avtalsförhållande, vissa rättigheter avseende en infrastruktur, vilka i förekommande fall kan inkludera ensamrätten att använda den under en viss period, innebär inte i sig en förändring av ägandeförhållandena beträffande infrastrukturen.
51 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande, även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att så är fallet, att de rättigheter som Järvelaev gett Kaleselts i samband med den överenskomna uthyrningen var rent avtalsmässiga.
52 Det ska därefter prövas huruvida den aktuella förändringen omfattas av ett av de fall som anges i artikel 72.1 a i nämnda förordning, det vill säga huruvida förändringen påverkar investeringsinsatsens art eller förutsättningarna för dess genomförande eller på ett otillbörligt sätt gynnar ett företag eller ett offentligt organ, vilka fall rör verkningarna av den aktuella förändringen (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 22).
53 Innan det fastställs huruvida det föreligger en betydande förändring eller inte måste det således prövas huruvida den aktuella förändringen har inneburit ett otillbörligt gynnande eller har påverkat insatsens art eller förutsättningarna för dess genomförande (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 32).
54 Vad gäller villkoret avseende den aktuella investeringsinsatsens art och förutsättningarna för dess genomförande, är det nödvändigt att beakta syftet med den åtgärd inom ramen för vilken denna insats finansierades, nämligen utveckling och saluföring av tjänster med anknytning till landsbygdsturism.
55 Detta syfte ligger i linje med det mer allmänna syftet avseende insatsområdet Leader, som är att främja regional utveckling i landsbygdsområden. Enligt artikel 61 i förordning nr 1698/2005 syftade detta program särskilt till att finansiera lokala utvecklingsstrategier för väl definierade landsbygdsområden. Av detta följer att de förändringar som påverkat den insats som är aktuell i det nationella målet ska bedömas utifrån detta perspektiv, enligt vilket man först och främst ska säkerställa att ett i förväg fastställt geografiskt område utvecklas genom att tjänster med anknytning till landsbygdsturism främjas.
56 I den mån som det stöd som är aktuellt i det nationella målet i huvudsak låg i linje med ett syfte avseende utvecklingen av ett i förväg fastställt geografiskt område, kan den omständigheten att det rättssubjekt som ansvarade för det projekt som avsågs med den samfinansierade investeringsinsats som är aktuell i det nationella målet, det vill säga Järvelaev, under genomförandet av detta projekt har ersatts av ett annat rättssubjekt, nämligen Kaleselts, inte i sig innebära att syftet i fråga inte har uppnåtts och att insatsens art eller förutsättningarna för dess genomförande följaktligen har ändrats i viss omfattning.
57 Den omständigheten att den sak som förvärvats i samband med en samfinansierad investeringsinsats har hyrts ut kan inte i sig föranleda slutsatsen att insatsens art eller förutsättningarna för dess genomförande har förändrats på det sätt som avses i artikel 72.1 a i förordning nr 1698/2005.
58 Det förhållandet att en ägare ersätts av en hyrestagare med avseende på genomförandet av en insats, och det förhållandet att inga nya arbetstillfällen skapats, trots att detta ursprungligen uppgavs vara avsikten under det urvalsförfarande som låg till grund för beviljandet av stödet, såsom den hänskjutande domstolen hänvisat till inom ramen för den sjätte frågan, utgör emellertid omständigheter som kan motivera slutsatsen att insatsens art eller förutsättningarna för dess genomförande har förändrats på detta sätt, om de i betydande mån minskar möjligheten att genom denna insats uppnå det syfte som angetts för insatsen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 37).
59 Vad slutligen gäller villkoret i artikel 72.1 a i förordning nr 1698/2005 enligt vilket varaktigheten av en samfinansierad investeringsinsats bland annat förutsätter att insatsen inte på ett otillbörligt sätt har gynnat ett företag eller ett offentligt organ, konstaterar domstolen att denna bestämmelse avser att ett företag gynnas på ett sådant sätt att, i ett sådant fall som det i det nationella målet, detta gynnande, antingen av ägaren av infrastrukturen eller av den förening som använder denna inom ramen för den uthyrning som ägaren har samtyckt till, skulle vara ägnat att utgöra en betydande förändring av den aktuella insatsen i den mening som avses i denna bestämmelse.
60 Även när det finns uppgifter som vid första anblicken tyder på att det föreligger ett otillbörligt gynnande, måste stödmottagaren emellertid ha möjlighet att visa att uthyrningen av den sak som har förvärvats med hjälp av stödet inte på något sätt har gynnat vare sig stödmottagaren eller den som faktiskt har använt saken.
61 Vad beträffar stödmottagaren gäller att förekomsten och omfattningen av ett sådant gynnande ska bedömas mot bakgrund av den eventuella skillnaden mellan de ekonomiska eller andra fördelar som stödmottagaren skulle ha erhållit genom insatsen, såsom den ursprungligen var avsedd att genomföras, och dem som vederbörande erhåller genom den ändrade insatsen. Det ankommer således i förevarande fall på den hänskjutande domstolen att bland annat kontrollera huruvida de intäkter som Järvelaev skulle ha kunnat erhålla, genom att bedriva verksamhet med den segelbåt som föreningen förvärvat med hjälp av den aktuella samfinansieringen, skulle ha varit jämförbara med de belopp som föreningen erhållit från Kaleselts i hyra för segelbåten. Det är endast om skillnaden mellan dessa intäkter överstiger en viss nivå i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 47 ovan som den skulle kunna utgöra en betydande förändring av insatsen i den mening som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005.
62 Det är vidare inte uteslutet att uthyrningen av den aktuella saken otillbörligt gynnar den som faktiskt använder denna sak, eftersom användaren tack vare sin användning av egendom som förvärvats av en annan förening med hjälp av ett stöd kan erhålla intäkter som denne annars inte skulle ha haft. Ett otillbörligt gynnande kan dessutom konstateras föreligga när hyresbeloppet inte har bestämts i enlighet med gängse marknadsvillkor. Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den hyra som Kaleselts betalar har fastställts på en nivå som väsentligt skiljer sig från den som den föreningen i förekommande fall skulle ha betalat för att hyra en liknande båt från en annan ägare än Järvelaev.
63 Vad gäller frågan huruvida det, för att ett otillbörligt gynnande ska anses föreligga i den mening som avses i artikel 72.1 a i nämnda förordning, krävs att den behöriga nationella myndigheten konstaterar vad det otillbörliga gynnandet konkret består i, ska det först påpekas att medlemsstaterna enligt artikel 74.1 och 74.2 i förordning nr 1698/2005 ska anta alla nödvändiga lagar och andra författningar för att se till att unionens ekonomiska intressen skyddas på ett effektivt sätt, och för varje landsbygdsutvecklingsprogram ska utse de behöriga myndigheterna samt fastställa vilka uppgifter som den förvaltande myndigheten och övriga organ ska utföra.
64 I artikel 48.1 i förordning nr 1974/2006 föreskrivs vidare att medlemsstaterna, vid tillämpning av artikel 74.1 i förordning nr 1698/2005, för att uppfylla sina skyldigheter ska se till att de åtgärder för landsbygdsutveckling som de avser att genomföra är verifierbara och kontrollerbara, samt att de för detta ändamål ska fastställa kontrollförfaranden som gör det möjligt för dem att förvissa sig om att kriterierna för stödberättigande och andra åtaganden har uppfyllts.
65 En nationell behörig myndighet kan omöjligt göra en tillfredsställande kontroll av huruvida det är fråga om ett otillbörligt gynnande i ett enskilt fall om myndigheten inte är i stånd att identifiera vad detta gynnande konkret består i. Det kommer i synnerhet att vara omöjligt för denna myndighet att bedöma huruvida ett gynnande är tillbörligt eller otillbörligt om den inte kan identifiera vad gynnandet består i.
66 Härav följer att när den behöriga nationella myndigheten har att undersöka huruvida ett företag eller ett offentligt organ har gynnats på ett otillbörligt sätt i den mening som avses i artikel 72.1 a i förordning nr 1698/2005, ska myndigheten med nödvändighet fastställa vad det otillbörliga gynnandet konkret består i.
67 Vad gäller den betydelse som ska tillmätas den omständigheten att den som faktiskt har använt den sak som förvärvats i samband med den aktuella samfinansierade investeringsinsatsen inte skulle ha beviljats stödet om denne själv hade lämnat in en stödansökan, konstaterar domstolen att denna omständighet inte kan vara avgörande vid den bedömning som avses i föregående punkt, beträffande huruvida det föreligger ett otillbörligt gynnande eller inte av en enhet som träder i stödmottagarens ställe med avseende på genomförandet av insatsen genom att använda en infrastruktur som samfinansierats med hjälp av detta stöd. Om det är styrkt att denna enhet skulle ha kunnat erhålla ett identiskt stöd genom att lämna in en stödansökan, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva i förevarande fall, skulle detta kunna tyda på att det inte föreligger något otillbörligt gynnande. Frågan huruvida det föreligger ett sådant gynnande ska likväl avgöras mot bakgrund av den bedömning som avses i föregående punkt.
68 Frågorna 2 a och 3 a ska besvaras enligt följande. Den omständigheten att mottagaren av ett stöd – som, såsom det stöd som är aktuellt i det nationella målet, har betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – hyr ut den sak som förvärvats med hjälp av detta stöd till en tredje man som använder den för samma verksamhet som den som stödmottagaren skulle bedriva, kan utgöra en betydande förändring av den samfinansierade insatsen i den mening som avses i artikel 72.1 i denna förordning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så är fallet, med beaktande av alla faktiska och rättsliga omständigheter i det enskilda fallet och mot bakgrund av de alternativa villkor som avses i leden a och b i denna bestämmelse. För att kunna slå fast att ett företag eller ett offentligt organ har gynnats på ett otillbörligt sätt i den mening som avses i artikel 72.1 a i denna förordning måste den behöriga nationella myndigheten först fastställa vad det otillbörliga gynnandet konkret består i, vilken fastställelse kan prövas av de behöriga nationella domstolarna. Frågan huruvida den som faktiskt har använt stödet skulle ha erhållit detta stöd, mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheterna, om denne själv hade lämnat in en stödansökan, är visserligen relevant, men är inte avgörande för tillämpningen av artikel 72.1 a.
Frågorna 2 b och 3 b
69 Med hänsyn till svaret på fråga 1 saknas det anledning att besvara frågorna 2 b och 3 b.
Frågorna 4 och 5
70 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 4 och 5, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken mottagaren av ett stöd, som betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu, är skyldig att behålla och personligen använda den sak som förvärvats i samband med denna investeringsinsats under minst fem år efter det att den sista delen av stödet har betalats ut.
71 Den estniska regeringen anser att förbudet för stödmottagaren att göra någon som helst betydande förändring av investeringsinsatsen under en period av fem år från finansieringsbeslutet, vilket föreskrivs i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, inte är tillräckligt för att i samtliga fall säkerställa en effektiv kontroll av genomförandet av insatsen och av att stödet använts på angivet sätt. Enligt nämnda regering börjar nämligen denna femårsperiod ofta att löpa redan innan stödmottagaren kan förfoga över den sak som förvärvats i samband med den samfinansierade investeringsinsatsen. Nämnda regering anser även att unionslagstiftaren har lämnat medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom det inte kan anses följa av denna bestämmelse att tillsynsperioden inte får överstiga denna frist på fem år från finansieringsbeslutet.
72 Även om det i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 inte uttryckligen anges att stödmottagaren personligen måste använda den sak som förvärvats med hjälp av detta stöd under denna femårsperiod, förefaller den skyldighet som Republiken Estland ålagt stödmottagaren, att behålla och personligen använda nämnda sak under den aktuella perioden, även ha till syfte att säkerställa en effektiv och kontinuerlig övervakning.
73 Vad för det första gäller en skyldighet för mottagaren av ett stöd enligt förordning nr 1698/2005 att under en viss tid behålla och personligen använda en sak, som till exempel den segelfiskebåt som är aktuell i det nationella målet, som förvärvats med hjälp av detta stöd, erinrar domstolen om att mottagaren enligt artikel 72.1 i denna förordning inte får behålla stödet från Ejflu om den samfinansierade investeringsinsatsen inom den där angivna tidsperioden genomgår en sådan betydande förändring som avses i leden a och b i denna bestämmelse.
74 Frågan huruvida en stödmottagares uthyrning av en sådan sak medför att stödet från Ejflu ska dras in får bedömas från fall till fall. Såsom framgår av domstolens svar på frågorna 2 a och 3 a ska det nämligen bedömas huruvida en sådan uthyrning är av sådan beskaffenhet att den innebär att den samfinansierade investeringsinsatsen genomgår en förändring som omfattas av något av de villkor som anges i artikel 72.1 a eller b och, om så är fallet, huruvida denna förändring är betydande.
75 Härav följer att nationell lagstiftning som innebär att ett stöd i samtliga fall får behållas slutligt endast om mottagaren har besittning till och personligen använder den sak som finansierats genom detta stöd, utan att lagstiftningen gör det möjligt att bedöma huruvida, i ett enskilt fall, uthyrning av denna sak utgör en betydande förändring av den samfinansierade investeringsinsatsen i den mening som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, inte är förenlig med denna bestämmelse.
76 I artikel 74.1 i förordning nr 1698/2005 ges medlemsstaterna visserligen befogenhet att anta alla lagar och andra författningar som krävs för att se till att unionens ekonomiska intressen skyddas på ett effektivt sätt, när det gäller stöd från Ejflu för landsbygdsutveckling. Det framgår dessutom av artikel 71.3 första stycket i förordningen att medlemsstaterna är behöriga att fastställa bestämmelser om vilka utgifter som berättigar till stöd på detta område.
77 Ingen av dessa två bestämmelser är emellertid relevant för bedömningen av huruvida den skyldighet som avses med frågorna 4 och 5 är förenlig med artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005.
78 Artikel 74 i förordning nr 1698/2005, vilken ingår i avdelning VI som har rubriken ”Förvaltnings, kontroller och information”, hänför sig nämligen till de kontroller som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra för att förvissa sig om att bestämmelserna om vilka krav som ställs på insatser som samfinansieras av Ejflu, däribland artikel 72 i denna förordning, iakttas.
79 Vad beträffar artikel 71 i förordning nr 1698/2005, hänför sig denna bestämmelse till de villkor som utgifterna ska uppfylla för att berättiga till stöd från Ejflu. Dessa villkor skiljer sig från dem som föreskrivs i artikel 72 i denna förordning och som rör varaktigheten av investeringsinsatserna. Under dessa omständigheter, och eftersom nämnda artikel 72 inte innehåller någon bestämmelse motsvarande den i artikel 71.3 i förordning nr 1698/2005, kan det konstateras att det är själva förordningen, och särskilt artikel 72 i denna, och inte nationell rätt som ensam fastställer villkoren avseende dessa insatsers varaktighet.
80 Denna tolkning av nämnda artikel 72 förlorar inte sin giltighet på grund av att begreppet stödmottagare i artikel 2 h i förordning nr 1698/2005 definieras såsom ”aktörer, organ eller företag, offentliga eller privata, som ansvarar för genomförandet av insatserna eller som tar emot stödet”. Orden ”som ansvarar för genomförandet” i nämnda bestämmelse ska läsas mot bakgrund av relevant lagstiftning och syftet med den åtgärd som investeringsinsatsen omfattas av, vilken syftar till utveckling av i förväg fastställda geografiska områden. Varaktigheten av den berörda insatsen ska således, i ett sådant mål som det som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen, bedömas utifrån de villkor som anges i artikel 72.1 i nämnda förordning, i synnerhet villkoret avseende den berörda insatsens art och förutsättningarna för dess genomförande, med avseende på uppnåendet av det aktuella syftet.
81 Vad för det andra gäller den tid, på minst fem år från utbetalningen av den sista delen av stödet, under vilken stödmottagaren enligt den nationella lagstiftningen är skyldig att behålla och personligen använda den aktuella saken, vid äventyr av att annars behöva betala tillbaka det mottagna stödet, konstaterar domstolen att stödet från Ejflu enligt artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 får behållas om den insats som avses med stödet inte genomgår en betydande förändring, i den mening som avses i denna bestämmelse, inom fem år från den nationella förvaltande myndighetens finansieringsbeslut. Den sistnämnda tidsperioden är således i regel kortare än den som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.
82 Under dessa omständigheter ska frågorna 4 och 5 besvaras enligt följande. Artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken mottagaren av ett stöd, som betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu, är skyldig att behålla och personligen använda den sak som förvärvats i samband med denna investeringsinsats under minst fem år efter det att den sista delen av stödet har betalats ut.
Fråga 6
83 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 6 för att få klarhet i huruvida artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att det utgör en oegentlighet i den mening som avses i denna bestämmelse, att den som har mottagit ett stöd – som beviljats i samband med en insats som samfinansierats av Ejflu inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – inte genomför en aspekt av insatsen som ingår bland de aspekter som angetts av stödmottagaren i dennes stödansökan och som var ett av bedömningskriterierna för rangordning av stödansökningarna, även om detta kriterium inte erfordrades enligt den nationella lagstiftningen härom.
84 Såsom nämnts i punkt 23 ovan är det i förevarande fall ostridigt att Järvelaev i sin ansökan uppgav att föreningen hade för avsikt att skapa arbetstillfällen i regionen och att anställa en besättning för sin segelfiskebåt, samtidigt som skapandet av nya arbetstillfällen ingick bland bedömningskriterierna för rangordning av stödansökningarna.
85 Domstolen konstaterar i detta sammanhang att skapandet av nya arbetstillfällen inte utgjorde ett villkor för att stöd skulle beviljas enligt förordning nr 1698/2005 eller, enligt den hänskjutande domstolen, enligt den estniska lagstiftningen. Det framgår dessutom inte av beslutet om hänskjutande att skapandet av nya arbetstillfällen utgjorde ett avtalsvillkor som överenskommits inom ramen för det aktuella stödet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
86 Den omständigheten att det inte skapats några nya arbetstillfällen vid genomförandet av en investeringsinsats som samfinansierats av Ejflu kan följaktligen inte i sig anses utgöra en oegentlighet i den mening som avses i artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013.
87 Den estniska regeringen har emellertid i sitt yttrande hävdat att Järvelaev genom att underteckna finansieringsavtalet åtagit sig att genomföra projektet på det sätt som angetts i stödansökan. Såsom angetts i punkterna 23 och 84 ovan har skapandet av arbetstillfällen i regionen och anställningen av en besättning för segelfiskebåten nämnts i denna stödansökan.
88 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i förekommande fall kontrollera huruvida Järvelaev enligt de relevanta bestämmelserna i nationell rätt faktiskt har åtagit sig att se till att dessa båda aspekter, bestående i skapandet av nya arbetstillfällen i regionen och anställningen av en besättning för dess segelfiskebåt, förverkligas.
89 I enlighet med vad domstolen har slagit fast i punkt 58 ovan kan det i vart fall inte uteslutas att underlåtenheten att genomföra en aspekt som angetts i stödansökan utgör en betydande förändring av investeringsinsatsen, såsom den har godkänts i samband med samfinansieringen, i den mening som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, under förutsättning att denna aspekt är av väsentlig betydelse mot bakgrund av det eftersträvade syftet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i förekommande fall pröva betydelsen av en sådan underlåtenhet mot bakgrund av de villkor som anges i denna bestämmelse.
90 Om en sådan prövning ger vid handen att underlåtenheten att genomföra det kriterium som är aktuellt i det nationella målet utgör en sådan betydande förändring, ska den anses vara en oegentlighet i den mening som avses i artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013.
91 Det framgår nämligen av artikel 119 i förordning nr 1306/2013 jämförd med bilaga III till samma förordning att, även om belopp som felaktigt betalats ut till stöd för en investeringsinsats som har genomgått en betydande förändring enligt artikel 72.2 i förordning nr 1698/2005 ska återkrävas i enlighet med artikel 33 i förordning nr 1290/2005, ska hänvisningar till nämnda artikel 33 anses som hänvisningar till bland annat artikel 56 i förordning nr 1306/2013.
92 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att det utgör en oegentlighet i den mening som avses i denna bestämmelse, att den som har mottagit ett stöd – som beviljats i samband med en insats som samfinansierats av Ejflu inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – inte genomför en aspekt av insatsen som ingår bland de aspekter som angetts av stödmottagaren i dennes stödansökan och som var ett av bedömningskriterierna för rangordning av stödansökningarna, även om detta kriterium inte erfordrades enligt den nationella lagstiftningen härom, under förutsättning att underlåtenheten att genomföra en sådan aspekt har medfört en betydande förändring av investeringsinsatsen, i den mening som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
Fråga 7
93 Med beaktande av vad som konstaterats i punkterna 81 och 82 ovan ska den hänskjutande domstolens hänvisning i den sjunde frågan, till en period på fem år från den sista utbetalningen, anses avse den period som nämns i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005.
94 Den hänskjutande domstolen har således ställt sin sjunde fråga för att få klarhet i huruvida artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att den utgör hinder för att inleda ett förfarande för återkrav av ett felaktigt utbetalat stöd innan fristen på fem år, från den förvaltande myndighetens finansieringsbeslut, har löpt ut. Den hänskjutande domstolen önskar också få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att den utgör hinder för att fortsätta ett sådant återkravsförfarande om stödmottagaren under förfarandets gång undanröjer den överträdelse som motiverade att detta förfarande inleddes.
95 Vad för det första gäller en medlemsstats möjlighet att inleda ett förfarande för återkrav av ett felaktigt utbetalat stöd innan fristen på fem år, från utbetalningen av den sista delen av stödet, har löpt ut, erinrar domstolen om att en medlemsstat som konstaterar att det föreligger en oegentlighet är skyldig, enligt artiklarna 54.1 och 56 första stycket i förordning nr 1306/2013, att återkräva det felaktigt utbetalade stödet. Medlemsstaten ska närmare bestämt kräva att stödmottagaren betalar tillbaka beloppet inom 18 månader från det att en kontrollrapport eller en liknande handling, där det anges att en oegentlighet har förekommit, har godkänts och i förekommande fall mottagits av det utbetalande organ eller det andra organ som är ansvarigt för återkravet.
96 Härav följer att medlemsstaterna får och, för att säkerställa sund ekonomisk förvaltning av unionens medel, bör vidta åtgärder för att kräva tillbaka stödet så snart som möjligt. Under dessa omständigheter kan det förhållandet att återbetalning begärs före utgången av perioden på fem år, från den förvaltande myndighetens finansieringsbeslut, inte ha någon inverkan på nämnda återkrav.
97 Vad för det andra gäller frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för att fortsätta ett förfarande för återkrav i ett fall där stödmottagaren under förfarandets gång undanröjer den överträdelse som motiverade att nämnda förfarande inleddes, konstaterar domstolen att, såsom kommissionen har påpekat, om mottagaren av ett stöd gavs möjlighet att under en rättegång rörande återkravet avhjälpa en oegentlighet som förekommit i genomförandet av insatsen, skulle en sådan möjlighet kunna föranleda andra stödmottagare att begå överträdelser, eftersom de då skulle vara garanterade att få avhjälpa dessa överträdelser efter det att dessa upptäckts av de behöriga nationella myndigheterna. Den omständigheten att stödmottagaren under en rättegång rörande återkrav gör ansträngningar för att undanröja eller till och med undanröjer överträdelsen kan följaktligen inte ha någon inverkan på nämnda återkrav.
98 Den sjunde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 56 i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att inleda ett förfarande för återkrav av ett felaktigt utbetalat stöd innan fristen på fem år, från den förvaltande myndighetens finansieringsbeslut, har löpt ut. Denna bestämmelse utgör inte heller hinder för att fortsätta ett sådant förfarande för återkrav i ett fall där stödmottagaren under förfarandets gång undanröjer den överträdelse som motiverade att detta förfarande inleddes.
Rättegångskostnader
99 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
1) Varaktigheten av en investeringsinsats som, såsom i det nationella målet, har godkänts och samfinansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) under programperioden 2007–2013 ska bedömas utifrån bestämmelserna i artikel 72 i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Återkrav av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med denna insats ska grunda sig på artikel 56 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008, när återkravet sker efter den nämnda programperiodens slut, det vill säga efter den 1 januari 2014.
2) Den omständigheten att mottagaren av ett stöd – som, såsom det stöd som är aktuellt i det nationella målet, har betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – hyr ut den sak som förvärvats med hjälp av detta stöd till en tredje man som använder den för samma verksamhet som den som stödmottagaren skulle bedriva, kan utgöra en betydande förändring av den samfinansierade insatsen i den mening som avses i artikel 72.1 i denna förordning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så är fallet, med beaktande av alla faktiska och rättsliga omständigheter i det enskilda fallet och mot bakgrund av de alternativa villkor som avses i leden a och b i denna bestämmelse. För att kunna slå fast att ett företag eller ett offentligt organ har gynnats på ett otillbörligt sätt i den mening som avses i artikel 72.1 a i denna förordning måste den behöriga nationella myndigheten först fastställa vad det otillbörliga gynnandet konkret består i, vilken fastställelse kan prövas av de behöriga nationella domstolarna. Frågan huruvida den som faktiskt har använt stödet skulle ha erhållit detta stöd, mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheterna, om denne själv hade lämnat in en stödansökan, är visserligen relevant, men är inte avgörande för tillämpningen av artikel 72.1 a.
3) Artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken mottagaren av ett stöd, som betalats ut i samband med en investeringsinsats som samfinansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), är skyldig att behålla och personligen använda den sak som förvärvats i samband med denna investeringsinsats under minst fem år efter det att den sista delen av stödet har betalats ut.
4) Artikel 56 första stycket i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att det utgör en oegentlighet i den mening som avses i denna bestämmelse, att den som har mottagit ett stöd – som beviljats i samband med en insats som samfinansierats av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) inom insatsområdet Leader, som omfattas av förordning nr 1698/2005 – inte genomför en aspekt av insatsen som ingår bland de aspekter som angetts av stödmottagaren i dennes stödansökan och som var ett av bedömningskriterierna för rangordning av stödansökningarna, även om detta kriterium inte erfordrades enligt den nationella lagstiftningen härom, under förutsättning att underlåtenheten att genomföra en sådan aspekt har medfört en betydande förändring av investeringsinsatsen, i den mening som avses i artikel 72.1 i förordning nr 1698/2005, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.
5) Artikel 56 i förordning nr 1306/2013 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att inleda ett förfarande för återkrav av ett felaktigt utbetalat stöd innan fristen på fem år, från den förvaltande myndighetens finansieringsbeslut, har löpt ut. Denna bestämmelse utgör inte heller hinder för att fortsätta ett sådant förfarande för återkrav i ett fall där stödmottagaren under förfarandets gång undanröjer den överträdelse som motiverade att detta förfarande inleddes.
Underskrifter