Language of document : ECLI:EU:C:2018:1021

Mål C619/18 R

Europeiska kommissionen

mot

Republiken Polen

”Interimistiskt förfarande – Artikel 279 FEUF – Ansökan om interimistiska åtgärder – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Effektivt domstolsskydd – Domares oavhängighet”

Sammanfattning – Domstolens beslut (stora avdelningen) av den 17 december 2018

1.        Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Kumulativ karaktär – Avvägning av intressen – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder

(Artiklarna 278 och 279 FEUF; domstolens rättegångsregler, artikel 160.3)

2.        Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Prima facie-bedömning av de grunder som åberopats i förfarandet rörande huvudsaken– Talan om fördragsbrott – Nationella bestämmelser som sänker pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen och som ger medlemsstatens president en rätt att efter eget skön förlänga förordnandet domare i tjänst – Grunder som aktualiserar frågan om vilken exakt räckvidd som bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska ges i samband med att en medlemsstat utövar sin behörighet att organisera sitt domstolsväsende – Grunder som aktualiserar komplicerade rättsfrågor – Grunder som vid första påseendet inte framstår som grundlösa

(Artikel 19.1 FEU; artiklarna 278 och 279 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

3.        Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Begrepp – Risk för att oavhängigheten hos en medlemsstats högsta rättsinstans äventyras – Omfattas

(Artiklarna 2 och 19.1 FEU; artiklarna 278 och 279 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

4.        Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – Talan om fördragsbrott – Nationella bestämmelser som sänker pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen och som ger medlemsstatens president en rätt att efter eget skön förlänga förordnandet domare i tjänst – Risk för att oavhängigheten hos en medlemsstats högsta rättsinstans äventyras – Den aktuella medlemsstatens intresse av att den högsta rättsinstansen fungerar väl – Unionens allmänna intresse väger tyngre

(Artikel 19.1 FEU; artiklarna 278 och 279 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

5.        Medlemsstater – Skyldigheter – Fördragsbrott – Motivering som grundas på den nationella rättsordningen – Otillåtlighet

(Artikel 258 FEUF)

1.      Se beslutet.

(se punkt 29)

2.      Villkoret avseende fumus boni juris anses vara uppfyllt när åtminstone en av grunderna, som den som ansöker om interimistiska åtgärder åberopar till stöd för talan rörande huvudsaken, vid första påseendet inte framstår som grundlös. Så är bland annat fallet då en av de grunder som har åberopats visar att det föreligger komplicerade rättsfrågor vilkas lösning inte genast framstår som självklar och som således förtjänar en grundlig prövning, som inte ska göras av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder utan i förfarandet rörande huvudsaken, eller när diskussionen mellan parterna visar att det föreligger en allvarlig rättslig tvist vars lösning inte genast framstår som självklar.

Inom ramen för en begäran om interimistiska åtgärder framställd i ett mål där kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att sänka pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen i landet och genom att tillämpa denna sänkta pensionsålder på aktiva domare vilka tillsatts före ett visst datum, samt genom att ge medlemsstatens president rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för domare vid Högsta domstolen efter att den nyligen fastställda pensionsåldern uppnåtts – där kommissionens grunder aktualiserar frågan om vilken exakt räckvidd som ovannämnda bestämmelserna ska ges i samband med att en medlemsstat utövar sin behörighet att organisera sitt domstolsväsende – är det fråga om en komplicerad rättsfråga som har blivit föremål för meningsskiljaktigheter mellan parterna och lösningen på denna rättsfråga framstår inte genast som självklar och den förtjänar således en grundlig prövning, som inte kan företas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder.

Med beaktande av domstolens praxis, särskilt dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses (C‑64/16, EU:C:2018:117), och av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), finner domstolen att de argument som kommissionen anfört inom ramen för de rättsliga grunderna inte vid första påseendet framstår som grundlösa.

Enligt denna rättspraxis ska varje medlemsstat nämligen säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol”, i den mening som avses i unionsrätten, hör till dess system med rättsmedel inom ”de områden som omfattas av unionsrätten”, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd.

En grundförutsättning för att detta skydd ska kunna säkerställas är att dessa domstolsinstansers oavhängighet upprätthålls, såsom detta bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan, i vilken tillgången till en ”oavhängig” domstol anges som ett av de krav som hänför sig till den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel.

Vid första påseendet kan det mot denna bakgrund inte uteslutas att de omtvistade nationella bestämmelserna innebär att medlemsstaten åsidosätter sin skyldighet att garantera ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan.

(se punkterna 30, 39–42 och 44)

3.      Inom ramen för en begäran om interimistiska åtgärder framställd i ett mål där kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att sänka pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen i landet och genom att tillämpa denna sänkta pensionsålder på aktiva domare vilka tillsatts före ett visst datum, samt genom att ge medlemsstatens president rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för domare vid Högsta domstolen efter att den nyligen fastställda pensionsåldern uppnåtts, kan den omständigheten att tillämpningen av de omtvistade nationella bestämmelserna innebär att Högsta domstolens oavhängighet, till dess att den slutliga domen meddelas, eventuellt inte kan garanteras, följaktligen ge upphov till allvarlig skada med avseende på unionens rättsordning och därmed på de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten samt de värdegrundsatser i artikel 2 FEU som unionen bygger på, däribland rättsstatsprincipen. Det ska vidare erinras om att de nationella högsta domstolarna har en grundläggande funktion inom rättsväsendet i den medlemsstat som de tillhör när det gäller genomförandet av unionsrätten på nationell nivå. Ett eventuellt hot mot en nationell högsta domstols oavhängighet kan därför påverka samtliga delar av rättsväsendet i den berörda medlemsstaten.

Denna allvarliga skada är även av sådan art att den kan vara irreparabel.

För det första, i egenskap av domstol i sista instans, meddelar Högsta domstolen avgöranden, däribland i mål som innebär tillämpning av unionsrätten, som har rättskraft och som därmed kan få oåterkalleliga verkningar med avseende på unionens rättsordning.

För det andra finner domstolen att i och med att avgöranden från Högsta domstolen är bindande för nationella domstolar i lägre instans så kan den omständigheten att Högsta domstolens oavhängighet inte kan garanteras till dess att den slutliga domen meddelas rubba det förtroende som medlemsstaterna och deras domstolar hyser för den aktuella medlemsstatens rättsväsende och, som en följd härav, deras tillit till att denna medlemsstat iakttar rättsstatsprincipen.

Under dessa omständigheter finns det risk för att principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna – vilka principer bygger på premissen att medlemsstaterna delar en rad gemensamma värdegrundsatser som utgör grunden för unionen, däribland rättsstatsprincipen – äventyras.

Ett ifrågasättande av dessa principer kan leda till allvarliga och oåterkalleliga verkningar vad gäller den ändamålsenliga tillämpningen av unionens rättsordning, särskilt på området för civilrättsligt och straffrättsligt samarbete, vilket bygger på att medlemsstaterna har ett synnerligen stort förtroende för att deras respektive rättsväsende uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd.

Den omständigheten att Högsta domstolens oavhängighet, till dess att den slutliga domen meddelas, eventuellt inte kan garanteras, skulle nämligen kunna få till följd att medlemsstaterna vägrar erkänna och verkställa rättsliga avgöranden från domstolar i den aktuella medlemsstaten; detta kan i sin tur ge upphov till allvarlig och irreparabel skada med avseende på unionens rättsordning.

(se punkterna 68–71 och 73–76)

4.      Det förefaller i flertalet interimistiska förfaranden som om såväl bifall till som avslag på ansökan om uppskov med verkställigheten i viss mån kan ha vissa definitiva följdverkningar, och det ankommer på rätten, som har att ta ställning till en ansökan om interimistiska åtgärder, att göra en avvägning mellan de risker som är förbundna med varje möjlig lösning. Konkret innebär detta bland annat att rätten ska pröva om intresset hos den part som ansöker om interimistiska åtgärder att få uppskov med tillämpningen av nationella bestämmelser ska anses viktigare än intresset av att dessa tillämpas omedelbart. Vid denna prövning ska det avgöras huruvida ett eventuellt upphävande av dessa bestämmelser – sedan domstolen bifallit talan i sak – gör det möjligt att återställa den situation som förorsakats av att bestämmelserna tillämpades omedelbart, och tvärtom, i vilken mån uppskovet med verkställigheten skulle hindra de syften som ska uppnås med bestämmelserna ifråga om talan skulle ogillas i sak.

Inom ramen för en begäran om interimistiska åtgärder framställd i ett mål där kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att sänka pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen i landet och genom att tillämpa denna sänkta pensionsålder på aktiva domare vilka tillsatts före ett visst datum, samt genom att ge medlemsstatens president rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för domare vid Högsta domstolen efter att den nyligen fastställda pensionsåldern uppnåtts, skulle unionens allmänna intresse av att unionens rättsordning fungerar väl riskera att påverkas på ett allvarligt och irreparabelt sätt, i avvaktan på den slutliga domen, om de begärda interimistiska åtgärderna inte beviljades och fördragsbrottstalan bifölls.

Den aktuella medlemsstatens intresse av att Högsta domstolen fungerar väl kan däremot inte påverkas på ett sådant sätt om de begärda interimistiska åtgärderna beviljades och fördragsbrottstalan ogillades, eftersom de beviljade interimistiska åtgärderna endast skulle medföra att de rättsregler som gällde innan de aktuella nationella bestämmelserna antogs tillämpades under en begränsad tid.

(se punkterna 91, 115 och 116)

5.      Se domen.

(se punkt 108)