PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (första avdelningen)
den 29 april 2008
Mål F-133/07
André Hecq
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom – Det medicinska förfarandets varaktighet – Skadeståndstalan – Klagomål föreligger inte – Uppenbart att talan ska avvisas”
Saken: Talan, som väckts i enlighet med artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken André Hecq bland annat yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 12 juli 2007 avseende hans klagomål i det avseende som kommissionen avslog hans ansökan om dels dröjsmålsränta på det belopp som kan beviljas honom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, dels utbetalning av ett belopp på 2 000 euro för den ideella skada som han har orsakats på grund av att administrationen vid handläggningen av hans sak har dragit ut på tiden på ett oacceptabelt sätt.
Avgörande: Talan avvisas eftersom det är uppenbart att den inte kan tas upp till prövning. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Talan om skadestånd som väckts utan att något sådant administrativt förfarande som avses i tjänsteföreskrifterna har genomförts – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Talan – Full prövningsrätt
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 73, 90 och 91)
1. Yrkanden om ogiltigförklaring som riktar sig mot ett beslut om att avslå ett klagomål och som inte har något annat syfte än att sökanden beviljas den ersättning som denne nekades i nämnda beslut, sammanfaller med yrkanden om skadestånd på så sätt att den talan, inom ramen för vilken yrkandena har framställts, endast kan tas upp till prövning, enligt det rättsmedelssystem som har införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, om den har föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har uppkommit till följd av en rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller om skadan har uppkommit till följd av ett handlande som inte innebär något beslutsfattande. I det första fallet måste den berörda personen inom föreskriven tid framföra klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det andra fallet däremot måste det administrativa förfarandet inledas med en begäran – i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – om skadestånd. Enbart ett uttryckligt eller ett tyst avslag på denna ansökan utgör ett beslut som går någon emot, vilket kan överklagas, och enbart efter ett beslut om ett uttryckligt eller ett tyst avslag på detta klagomål, kan en skadeståndstalan väckas vid gemenskapsdomstolen.
För att en talan om skadestånd vederbörligen ska kunna väckas vid tidpunkten för klagomålet och följaktligen inte nödvändigtvis föregås av en begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, krävs att grunden för denna skadeståndstalan är att den rättsakt som nämnda talan gäller är ogiltig. I detta fall finns ett direkt samband mellan en talan om ogiltigförklaring och en skadeståndstalan, på så sätt att skadeståndstalan, som en del av talan om ogiltigförklaring, kan tas upp till prövning utan att det först är nödvändigt att framställa en begäran om att tillsättningsmyndigheten ska ersätta den påstådda skadan. När däremot den påstådda skadan inte har uppkommit till följd av en rättsakt som har gått någon emot är den fristående från talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan kan inte väckas utan att beslutet om avslag först har ifrågasatts inför administrationen.
(se punkterna 18, 23 och 24)
Hänvisning till förstainstansrätten den 25 februari 1992, T‑64/91, Marcato mot kommissionen, REGP 1992, s. II‑243, punkterna 31–33 och där angiven rättspraxis; förstainstansrätten den 13 juli 1995, T‑44/93, Saby mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑175 och II‑541, punkt 31; förstainstansrätten den 12 maj 1998, T‑184/94, O’Casey mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑183 och II‑565, punkt 98; förstainstansrätten den 28 januari 2003, T‑138/01, F mot revisionsrätten, REGP 2003, s. I‑A‑25 och II‑137, punkt 57
2. Även om det är riktigt att gemenskapsdomstolen ex officio inom ramen för en talan om ogiltigförklaring får bevilja ersättning för den ideella skada som en sökande har lidit till följd av ett medicinskt förfarande enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har tagit onormalt lång tid, trots att denne inte har väckt en talan om skadestånd i enlighet med artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och att de processrättsliga villkoren som föreskrivs i dessa artiklar per definition inte är uppfyllda, kan en talan som syftar till att administrationen ska förpliktas utge skadestånd ändå inte tas upp till prövning när den skadeståndstalan som tjänstemannen har väckt inte föregås av rättsenligt förfarande enligt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och när det medicinska förfarandet inte ännu är avslutat.
För det första kan gemenskapsdomstolen endast använda sina processrättsliga befogenheter, i synnerhet befogenheten avseende full prövorätt som den förfogar över i tvister av ekonomisk art, om ett mål vederbörligen har anhängiggjorts vid den. För det andra är domstolen förhindrad att bedöma den påstådda ideella skadas faktiska förekomst och omfattning eftersom utgången av förfarandet enligt artikel 73 inte är känd. Slutligen kan ett sådant skadestånd som beviljas ex officio i vart fall endast beviljas för att ge konstaterandet att det medicinska förfarandet har tagit onormalt lång tid ändamålsenlig verkan, då denna oegentlighet inom ramen för en talan om ogiltigförklaring ändå inte kan medföra att det angripna beslutet ogiltigförklaras.
(se punkterna 26 och 28–30)
Hänvisning till förstainstansrätten den 11 april 2006, T‑394/03, Angeletti mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑95 och II‑A‑2‑441, punkterna 162–167; personaldomstolen den 1 februari 2008, F-77/07, Labate mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A-0 och II‑A-0, punkterna 22–22.