PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (andra avdelningen)
den 10 juli 2008
Mål F-141/07
Daniele Maniscalco
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Kontraktsanställda – Placering i lönegrad – Avtal om anställning som kontraktsanställd – Upptagande till sakprövning – Rättsakt som går någon emot – Iakttagande av stadgade tidsfrister”
Saken: Talan som har väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA varigenom Daniele Maniscalco huvudsakligen har yrkat ogiltigförklaring av beslutet av myndigheten som har befogenhet att sluta anställningsavtal att avvisa hans klagomål mot beslutet att placera honom i lönegrad 13, löneklass 1, tjänstegruppen IV, såsom detta framgår i hans anställningsavtal som kontraktsanställd.
Avgörande: Talan avvisas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgör tvingande rätt – Den tidpunkt då fristen börjar löpa
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90.2 och 91; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 117)
2. Förfarande – Rättegångskostnader – Yrkande att besluta i enlighet med gällande rätt (Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 87.1)
1. Avtal mellan en tjänsteman och en institution får verkan från det att de skrivs under och det är också från denna tidpunkt som de kan utgöra en rättsakt som går tjänstemannen emot, under förutsättning att samtliga anställningsvillkor har fastställts, inklusive placering i lönegrad. Det är således denna tidpunkt som ska beaktas vid beräkningen av tidsfristen för att i vederbörlig tid inkomma med ett klagomål mot ett beslut att placera en kontraktsanställd i lönegrad såsom detta framgår i hans anställningsavtal enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, tillämpad analogt på kontraktsanställda med stöd av artikel 117 i anställningsvillkoren för övriga anställda. Denna slutsats kan inte vederläggas av argumentet att ett klagomål som ingetts innan provanställningsperiodens slut kan få till följd att avtalet upphävs vid denna periods slut. Att beakta en sådan omständighet skulle innebära ett åsidosättande av de frister för att väcka talan och inge klagomål som anges i artiklarna 90 och 91 i föreskrifterna vars syfte är att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsliga situationer, samt att bortse från att de utgör tvingande rätt och något som varken parterna eller domstolen kan råda över.
(se punkterna 20, 23, 25 och 27)
Hänvisning till förstainstansrätten 11 juli 2002, T‑137/99 och T‑18/00, Martínez Páramo m.fl. mot kommissionen, REG P 2002, s. I‑A‑119 och II‑639, punkterna 54 och 56 ; förstainstansrätten 14 februari 2005, T‑406/03, Ravailhe mot regionkommittén, REG P 2005, s. I‑A‑19 och II‑79, punkt 57 ; förstainstansrätten 5 mars 2007, T‑455/04, Beyatli och Candan mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 37
Personaldomstolen 6 mars 2008 F‑105/07, R bis mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 43
2. Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Det framförda yrkandet om att personaldomstolen ska besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt kan emellertid inte anses vara ett yrkande om att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
(se punkterna 31 och 33)
Hänvisning till domstolen 9 juni 1992, C‑30/91 P, Lestelle mot kommissionen, REG 1992, s. I‑3755, punkt 38 ; domstolen 29 april 2004, C‑470/00 P, Parlamentet mot Ripa di Meana m.fl., REG 2004, s. I‑4167, punkt 86