Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 19 februari 2019 – Presidenza del Consiglio dei Ministri mot BV
(Mål C-129/19)
Rättegångsspråk: italienska
Hänskjutande domstol
Corte suprema di cassazione
Parter i det nationella målet
Klagande: Presidenza del Consiglio dei Ministri
Motpart: BV
Tolkningsfrågor
[Med beaktande av de faktiska omständigheter som föreligger i det nationella målet, närmare bestämt en skadeståndstalan som en i Italien stadigvarande bosatt italiensk medborgare har väckt mot staten i dess egenskap av lagstiftare på grund av uteblivet och/eller felaktigt och/eller ofullständigt uppfyllande av skyldigheterna enligt rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 ”om ersättning till brottsoffer”1 , och i synnerhet skyldigheten enligt artikel 12.2 att senast den 1 juli 2005 (vilket är fastställt i artikel 18.1) införa en allmän ordning som kan garantera en lämplig och rättvis ersättning till offren för alla uppsåtliga våldsbrott (däribland sexuellt våldsbrott som klaganden har blivit utsatt för), i de fall dessa inte kan få fullt skadestånd för de lidna skadorna av gärningsmännen] hänskjuts följande tolkningsfrågor till Europeiska Unionens domstol för förhandsavgörande:
Har medlemsstaten – med anledning av det försenade (och/eller ofullständiga) införlivandet av rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 ”om ersättning till brottsoffer” i den nationella rättsordningen, som inte är self-executing, när det gäller att införa en i direktivet föreskriven ordning för ersättning till offer för våldsbrott, som ger upphov till, gentemot personer i gränsöverskridande situationer, det vill säga den personkrets som uteslutande omfattas av direktivet, skadeståndsansvar för medlemsstaten i enlighet med de principer som följer av EU-domstolens praxis (bland annat [dom av den 9 november 1995, C-479/93,] Francovich, och [dom av den 5 mars 1996, C-49/93,] Brasserie du Pecheur och Factortame III) – enligt [unions]rätten ett motsvarande ansvar gentemot personer i rent inhemska situationer (det vill säga personer som är bosatta i den berörda medlemsstaten), vilka inte skulle ha varit direkta mottagare av de förmåner som följer av genomförandet av direktivet, men som – för att undvika ett åsidosättande av likhetsprincipen och förbudet mot diskriminering inom ramen för [unions]rätten – om direktivet hade införlivats i rätt tid och fullständigt borde eller kunde ha kommit i åtnjutande av förmånerna genom utvidgning av direktivets ändamålsenliga verkan (det vill säga ovannämnda ersättningsordning)?
– Om föregående fråga besvaras jakande:
Kan den ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott (i synnerhet sexuella våldsbrott enligt artikel 609-bis i codice penale (strafflagen)), som har fastställts genom inrikesministerns beslut av den 31 augusti 2017 (som har utfärdats med stöd av artikel 11.3 i legge 7 luglio 2016, n. 122, Disposizioni per l’adempimento degli obblighi derivanti dall’appartenenza dell’Italia all’Unione europea – Legge europea 2015-2016 (lag nr 122 av den 7 juli 2016, bestämmelser om fullgörande av de förpliktelser som åvilar Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska unionen – unionslagen för åren 2015–2016)) i ändrad lydelse (genom artikel 6 i lag nr 167 av den 20 november 2017 och artikel 1.593–596 i lag nr 145 av den 30 december 2018) till ett belopp om 4 800 euro, betraktas som ”rättvis och lämplig brottsofferersättning” i överensstämmelse med artikel 12.2 i direktiv 2004/80?
____________
1 Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15).