PERSONALDOMSTOLENS BESLUT
(första avdelningen)
den 23 maj 2008
Mål F-79/07
Kurt-Wolfgang Braun-Neumann
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Efterlevandepension – Utbetalning uppgående till 50 procent på grund av att det finns en andra efterlevande make – Avvisning – Klagomål som ingetts för sent – Rättegångshinder som inte kan avhjälpas – Konstaterat ex officio – Tillämpning i tiden av personaldomstolens rättegångsregler”
Saken: Talan som väckts enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA, genom vilken Kurt-Wolfgang Braun-Neumann yrkar att parlamentet ska förpliktas att retroaktivt från och med den 1 augusti 2004 till honom betala ut den andra hälften av efterlevandepensionen från hans maka, Gisela Mandt, född Neumann, med ett belopp på 1 670,84 euro, jämte ränta motsvarande räntesatsen för Europeiska centralbankens (ECB) utlåningsfacilitet plus tre procent
Avgörande: Talan avvisas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Förfarande – Talans upptagande till sakprövning – Bedömning med hänsyn till de bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten då ansökan ingavs
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 77)
2. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Formella villkor – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
1. Bestämmelsen i artikel 77 i personaldomstolens rättegångsregler, enligt vilken personaldomstolen, efter att ha hört parterna, genom beslut och utan vidare handläggning, kan avgöra om en talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, är förvisso en handläggningsregel som är tillämplig på alla tvister som är anhängiggjorda vid denna domstol vid tidpunkten då den trätt i kraft. Så är emellertid inte fallet med bestämmelser enligt vilka det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och vilka, i den mån de är avgörande för huruvida en talan kan tas upp till sakprövning, endast kan utgöras av dem som var tillämpliga vid dagen för talans väckande.
(se punkt 33)
2. Fristerna för att anföra klagomål och väcka talan, som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, som svarar mot kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika all form av diskriminering och godtycklig behandling vid rättskipningen, utgör tvingande rätt och kan inte ändras av parterna eller av den dömande instansen. Det åligger den senare, även ex officio, att kontrollera att dessa frister har iakttagits. Den omständigheten att en institution i sak har besvarat ett klagomål som anförts för sent kan varken få till verkan att dessa tvingande frister frångås eller att den dömande instansen inte längre är skyldig, även ex officio, att kontrollera att fristerna har iakttagits.
(se punkterna 37 och 49)
Hänvisning till:
Domstolen 7 juli 1971, 79/70, Müllers mot SEK, REG 1971, s. 689, punkt 18; 12 juli 1984, 227/83, Moussis mot kommissionen, REG 1984, s. 3133, punkt 13; 4 februari 1987, 276/85, Cladakis mot kommissionen, REG 1987, s. 495, punkt 11; 29 juni 2000, C‑154/99 P, Politi mot Fondation européenne de la formation, REG 2000, s. I‑5019, punkt 15
Förstainstansrätten 11 juli 1991, T‑19/90, Von Hoessle mot revisionsrätten, REG 1991, s. II‑615, punk 23; 25 september 1991, T‑54/90, Lacroix mot kommissionen, REG 1991, s. II‑749, punkt 25; 23 mars 2000, T‑197/98, Rudolph mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑55 och II‑241, punkt 41; 17 januari 2001, T‑14/99, Kraus mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑7 och II‑39, punkt 20
Personaldomstolen 13 december 2007, F‑64/05, Veramme mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 20 och 21
3. En rättsakt kan anses gå någon emot när den får tvingande rättsverkningar som direkt eller indirekt kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning. Den omständigheten att en rättsakt är av informell karaktär medför inte att den inte kan anses gå någon emot, eftersom inget formkrav gäller i detta hänseende och eftersom åtgärden till och med kan vara muntlig.
(se punkterna 39 och 47)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 30 juni 1993, T‑46/90, Devillez m.fl. mot parlamentet, REG 1993, s. II‑699, punkt 14; 16 april 2002, T‑51/01, Fronia mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑43 och II‑187, punkt 31
Personaldomstolen 28 juni 2006, F‑101/05, Grünheid mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑55 och II‑A‑1‑199, punkt 33, och där angiven rättspraxis; 24 maj 2007, F‑27/06 och F‑75/06, Lofaro mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000, punkt 57, som har överklagats till förstainstansrätten, mål T‑293/07 P
4. Även om det är önskvärt att rättsmedlen och de frister som i detta hänseende ska iakttas anges i en rättsakt som går någon emot, kan avsaknaden av en sådan angivelse, då det inte finns några bestämmelser i vilka det föreskrivs att angivelsen ska lämnas, inte få till följd att det påverkar den omständigheten att en talan mot denna rättsakt inte kan tas upp till sakprövning, till följd av att det föregående administrativa klagomålet har anförts för sent.
(se punkterna 48 och 50)