DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 2 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Lugano II-konventionen – Artikel 15 – Avtal som ingåtts av en konsument – Samband med direktiv 2008/48/EG – Konsumentkreditavtal – Artiklarna 2 och 3 – Begreppen konsument och transaktioner som omfattas av detta direktiv – Maximalt kreditbelopp – Saknar betydelse med avseende på artikel 15 i Lugano II-konventionen”
I mål C‑694/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) genom beslut av den 7 december 2017, som inkom till domstolen den 11 december 2017, i målet
Pillar Securitisation Sàrl
mot
Hildur Arnadottír
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna F. Biltgen, J. Malenovský, C.G. Fernlund (referent) och L.S. Rossi,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Pillar Securitisation Sàrl, genom A. Moro, avocat,
– Hildur Arnadottir, genom M. Mailliet, avocat,
– Luxemburgs regering, genom D. Holderer, i egenskap av ombud,
– Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och P. Lacerda, samtliga i egenskap av ombud,
– Schweiz regering, genom M. Schöll, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 22 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Pillar Securitisation Sàrl och Hildur Arnadottir angående en begäran om återbetalning av ett lån.
Tillämpliga bestämmelser
Lugano II-konventionen
3 Avdelning II i Lugano II-konventionen har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller ett avsnitt 4 med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”. I artikel 15 stadgas följande:
”1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt
a) om avtalet gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster,
b) om avtalet gäller lån som ska återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller
c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
…
3. Bestämmelserna i detta avsnitt ska inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.”
4 Artikel 16.2 i konventionen har följande lydelse:
”Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.”
5 I artikel 17 i konventionen föreskrivs följande:
”Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som
1. har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller
2. ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt, eller
3. har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet ger domstolarna i den medlemsstaten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten.”
6 I skäl 4 i beslut 2009/430 anges följande:
”Med hänsyn till parallelliteten mellan [1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1968, s. 32), i dess konsoliderade version (EGT C 27, 1998, s. 1) och Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 319, 1988, s. 9)] bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, bör Luganokonventionens bestämmelser anpassas till bestämmelserna i [rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)], för att uppnå samma grad av rörlighet för domar mellan EU:s medlemsstater och de berörda Eftastaterna.”
Förordningarna (EG) nr 44/2001 och (EG) nr 1215/2012
7 Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område av den 27 september 1968 ersattes av förordning nr 44/2001 och därefter av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), vilken upphävde förordning nr 44/2001.
Direktiv 2008/48/EG
8 Skäl 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66) har följande lydelse:
”Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmoniseringens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att genomföra bestämmelserna i detta direktiv bör därför begränsas till direktivets tillämpningsområde som det fastställs genom dessa definitioner. Detta direktiv bör emellertid inte påverka medlemsstaternas tillämpning, i överensstämmelse med [unions]srätten, av bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. En medlemsstat kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som gäller belopp som understiger 200 [euro] eller överstiger 75 000 [euro]. …”
9 I artikel 2, med rubriken ”Tillämpningsområde”, i detta direktiv, föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv ska gälla kreditavtal.
2. Detta direktiv ska inte gälla följande:
…
c) Kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på under 200 EUR eller över 75 000 EUR.
…”
10 I artikel 3 a i direktiv 2008/48 definieras begreppet ”konsument” enligt följande:
”… en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11 Hildur Arnadottir, som har hemvist i Island, tecknade i mars 2005 ett lån till ett belopp om 193 621 074 ISK (isländska kronor), motsvarande mer än 1 miljon euro, hos Kaupthing Bank Luxembourg (KBL). Lånet skulle återbetalas genom en enda betalning senast den 1 mars 2010.
12 Syftet med lånet var att Hildur Arnadottir skulle kunna förvärva aktier i det isländska bolaget Bakkavör Group hf, som hon var anställd i.
13 Säkerhet för betalningen av krediten ställdes i form av en borgensförbindelse av Bakkavör Group. Enligt den hänskjutande domstolen skulle denna ha gjorts tidigast under 2009. Borgensåtagandet undertecknades av två personer med ledande ställning i nämnda bolag. En av dessa var Hildur Arnadottir.
14 Sedermera delades KBL upp i två olika enheter. Den ena av dem, Pillar Securitisation begärde att det lån som Hildur Arnadottir hade tecknat skulle återbetalas.
15 Då Hildur Arnadottir inte betalade lånet, väckte Pillar Securitisation år 2011 talan i luxemburgsk domstol. Därvid åberopade Pillar Securitisation en bestämmelse i låneavtalet där luxemburgska domstolar utpekades som behöriga.
16 Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg, Luxemburg) förklarade sig sakna behörighet att pröva talan på grund av att Hildur Arnadottir var att betrakta som konsument i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen. Nämnda domstol såg sig föranlåten att bortse från den forumklausul som utpekade domstolarna i Luxemburg som behöriga, eftersom den inte var förenlig med undantagsbestämmelserna i artikel 17 i Lugano II-konventionen.
17 Domstolen i andra instans, Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg), bekräftade, i dom av den 27 april 2016, att luxemburgska domstolar saknade behörighet att pröva talan som väckts av Pillar Securitisation.
18 Pillar Securitisation överklagade då till Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) och gjorde gällande att Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg) hade åsidosatt artikel 15 i Lugano II-konventionen. Nämnda bolag har för det första hävdat att Cour d’appel (Appellationsdomstolen, Luxemburg) felaktigt ansåg att Hildur Arnadottir handlat i egenskap av privatperson. För det andra gjorde denna domstol en felaktig tolkning av artikel 15 i Lugano II-konventionen när den fann att ett låneavtal som avsåg mer än 1 miljon euro, såsom det som är i fråga i det nationella målet, kunde utgöra ett avtal som ingåtts av en konsument i den mening som avses i artikel 15.
19 För att avgöra om ett kreditavtal utgör ett avtal som ingåtts av en konsument, i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen, är det enligt Pillar Securitisation nödvändigt att kontrollera om det är fråga om ett konsumentkreditavtal i den mening som avses i direktiv 2008/48. Detta framgår av den förklarande rapporten om konventionen av professor Fausto Pocar (EUT C 319, 2009, s. 1). Direktivet är således endast tillämpligt på kreditavtal som gäller belopp som överstiger 200 euro eller understiger 75 000 euro, såvida inte den nationella lagstiftning genom vilket det införlivas föreskriver ett högre belopp. I luxemburgsk rätt föreskrivs inte ett sådant takbelopp, varför det i det nationella målet aktuella avtalet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, och följaktligen är artikel 15 i Lugano II-konventionen inte tillämplig.
20 Enligt Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) uppkommer frågan hur begreppet konsument ska tolkas enligt artikel 15 i Lugano II-konventionen och artikel 3 i direktiv 2008/48. Denna domstol ställer sig särskilt frågan om definitionen av direktivets tillämpningsområde avseende konsumentkreditavtal påverkar definitionen av begreppet konsument i artikel 15 i Lugano II-konventionen.
21 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Kan en person betraktas som ’konsument’, i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen, inom ramen för ett kreditavtal som med hänsyn till det sammanlagda kreditbeloppet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48, när det inte finns någon nationell bestämmelse som föreskriver att direktivets bestämmelser ska tillämpas på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde, på grund av att avtalet har ingåtts för ett ändamål som kan anses ligga utanför den berörda personens affärsverksamhet eller yrkesverksamhet?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 15 i Lugano II-konventionen ska tolkas så, att det för att fastställa huruvida ett kreditavtal utgör ett kreditavtal som ingåtts av en konsument i den mening som avses i nämnda artikel ska kontrolleras om avtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 såtillvida att den aktuella kreditens belopp inte får överskrida det takbelopp som anges i artikel 2.2 c i direktivet och om det härvidlag är av betydelse att den nationella lagstiftning genom vilken direktivet införlivas inte föreskriver ett högre takbelopp.
23 För det fall ett låneavtal, såsom det i det nationella målet aktuella, har ingåtts av en konsument i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen, följer enligt artikel 16 i konventionen att domstolarna i den konventionsstat där konsumenten har hemvist, i förevarande fall Island, är behöriga. Skulle däremot det aktuella avtalet inte utgöra ett konsumentkreditavtal i den mening som avses i artikel 15 i Lugano II-konventionen är de domstolar som anges i forumklausulen i avtalet, i förevarande fall, domstolarna i Luxemburg, behöriga.
24 Det ska inledningsvis anges att Pillar Securitisation har gjort gällande att Hildur Arnadottir handlat för ett ändamål som ingår i hennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet och att hon inte motsvarar definitionen av konsument. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte frågat EU-domstolen om ändamålet med det lån som ingåtts av en person som Hildur Arnadottir. Det framgår tvärtom av tolkningsfrågans lydelse att den hänskjutande domstolen ställt sin fråga med utgångspunkten att det aktuella avtalet ingåtts för syften som kan anses sakna samband med Hildur Arnadottirs affärsverksamhet eller yrkesverksamhet. Dessutom innehåller beslutet om hänskjutande under alla omständigheter inte tillräckliga uppgifter för att domstolen i förekommande fall ska kunna lämna meningsfull vägledning härvidlag.
25 Det saknas följaktligen anledning att i förevarande mål analysera ändamålet med det lån som ingåtts av en person som Hildur Arnadottir.
26 Domstolen ska i stället pröva huruvida den omständigheten att ett kreditavtal avser ett belopp som överstiger det takbelopp på 75 000 euro som föreskrivs i artikel 2.2 c i direktiv 2008/48 utgör hinder för att tillämpa artikel 15 i Lugano II-konventionen, i de fall det i nationell rätt inte föreskrivs ett högre takbelopp.
27 Vad gäller tolkningen av Lugano II-konventionen erinras först om att dess lydelse är i det närmaste identisk med förordningarna 44/2001 och 1215/2012 och att en tolkning bör överensstämma med tolkningen av dessa rättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Schlömp, C‑467/16, EU:C:2017:993, punkterna 46 och 47).
28 Artikel 15 i Lugano II-konventionen rör ett avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, och dessa avtal anges särskilt i artikel 15.1 a–c. Domstolen har således, med avseende på den motsvarande bestämmelsen i förordning nr 44/2001 vilken återgavs i förordning nr 1215/2012, slagit fast att med undantag för vissa transportavtal som inte omfattas av tillämpningsområdet för behörighetsreglerna avseende konsumenttvister enligt artikel 15.3 i nämnda konvention, avser artikel 15.1 c sålunda samtliga avtal, oberoende av deras föremål, som en konsument har ingått med en näringsidkare och som ligger inom den sistnämndas affärs- eller yrkesverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2009, Ilsinger, C‑180/06, EU:C:2009:303, punkt 50).
29 I artikel 3 i direktiv 2008/48 definieras konsument som en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet.
30 De aktuella transaktionerna anges, utan att vara föremål för någon definition, i artikel 2 i direktiv 2008/48 med rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 2.1 föreskrivs att direktivet ska gälla kreditavtal. Enligt artikel 2.2 c ska direktivet emellertid inte gälla kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på under 200 euro eller över 75 000 euro.
31 Vidare, såsom generaladvokaten har angett i punkt 31 i sitt förslag till avgörande framgår det av artikel 15 i Lugano II-konventionen och av artikel 3 i direktiv 2008/48 att definitionen av begreppet konsument i dessa båda rättsakter är i stort sett densamma, nämligen en person som ingår ett avtal eller handlar ”för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet”.
32 De transaktioner som avses i direktiv 2008/48 rör emellertid konsumentkreditavtal vars sammanlagda kreditbelopp varken understiger 200 euro eller överstiger 75 000 euro medan ett sådant tröskelvärde och ett sådant takbelopp inte gäller för konsumentkreditavtal som omfattas av Lugano II-konventionen.
33 Det ska således fastställas om de konsumentkreditavtal som ingår i tillämpningsområdet för artikel 15 i Lugano II-konventionen endast utgörs av de avtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 och således inte innefattar sådana avtal vars sammanlagda kreditbelopp understiger 200 euro eller överstiger 75 000 euro.
34 Domstolen har härvidlag redan slagit fast att för att säkerställa dels att de mål som unionslagstiftaren har eftersträvat på området för konsumentavtal iakttas, dels att konsekvensen i unionsrätten upprätthålls, ska särskilt begreppet ”konsument” i annan unionslagstiftning beaktas (dom av den 5 december 2013, Vapenik, C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 25 och dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 28).
35 Behovet av att säkerställa konsekvensen mellan olika unionsrättsakter kan emellertid inte i något fall läggas till grund för en tolkning av bestämmelserna som inte är förenlig med denna rättsakts systematik och syften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2014, Kainz, C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 20).
36 Således ska de aktuella bestämmelsernas ändamål, i förevarande fall Lugano II-konventionen och direktiv 2008/48, beaktas för att fastställa om de konsumentkreditavtal som ingår i tillämpningsområdet för artikel 15 i Lugano II-konventionen endast utgörs av de avtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 och således inte innefattar sådana avtal, som det som är i fråga i det nationella målet, vars sammanlagda kreditbelopp överstiger takbeloppet på 75 000 euro.
37 Lugano II-konventionen och direktiv 2008/48 eftersträvar emellertid olika mål.
38 Vad gäller målet med direktiv 2008/48, vilket framgår av skälen 7 och 9, består det i att på området för konsumentkrediter föreskriva en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden inom konsumentkreditlagstiftningen för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (se dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais, C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 42).
39 Domstolen har för övrigt angett att det målet syftar till att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenterna mot att kreditgivare på ett oansvarigt sätt beviljar krediter som överstiger deras finansiella förmåga och kan leda till obestånd (dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais, C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 43).
40 Målet med direktiv 2008/48 är således att harmonisera vissa delar av den materiella rätten avseende konsumentkrediter, särskilt villkoren för information till konsumenten, som också är låntagare. I direktivet föreskrivs således bland annat skyldigheter för långivaren att innan avtalet ingås lämna viss information.
41 För att uppfylla de båda målen med direktivet, vilket syftar till att såväl skydda konsumenten som underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter har unionslagstiftaren fastställt att de konsumentkreditavtal som omfattas av direktivets tillämpningsområde begränsas till avtal där det sammanlagda kreditbeloppet varken understiger 200 euro eller överstiger 75 000 euro.
42 Vad gäller målet med Lugano II-konventionen syftar denna konvention inte till att harmonisera materiell rätt avseende konsumentkrediter utan att i likhet med förordning nr 44/2001, och därefter förordning nr 1215/2012, fastställa domstols behörighet på privaträttens område, särskilt avseende avtal mellan en näringsidkare och en person som handlar utanför sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, för att skydda den sistnämnda. För att uppfylla detta mål begränsas inte konventionens tillämpningsområde till vissa belopp och den avser samtliga avtal med undantag för dem som anges i artikel 15.3 i konventionen.
43 Mot bakgrund av de olika ändamålen med direktiv 2008/48 och Lugano II-konventionen saknar den omständigheten att ett sådant kreditavtal som det aktuella inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 på grund av att det sammanlagda kreditbeloppet överstiger det takbelopp på 75 000 euro som föreskrivs i artikel 2.2 c i direktivet betydelse för fastställandet av tillämpningsområdet för artikel 15 i Lugano II-konventionen.
44 Om gränsvärdena i direktiv 2008/48 för det sammanlagda kreditbeloppet skulle begränsa räckvidden av artikel 15 i Lugano II-konventionen skulle detta, såsom generaladvokaten har angett i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, leda till en situation där personer som hade ingått kreditavtal till belopp under 200 euro inte skulle kunna åberopa det skydd som artikel 15 ger. Detta skulle emellertid inte stämma överens med de mål som eftersträvas med Lugano II-konventionen, eftersom det inte finns någon betydande skillnad vad gäller den förmodat svagare ställningen hos en person som ingått ett kreditavtal om 100 euro och en som ingått ett sådant avtal om 200 euro.
45 Vad gäller takbeloppet på 75 000 euro förtjänar även en konsument som ingått ett kreditavtal till ett belopp överstigande detta takbelopp samma skydd som artikel 15 i Lugano II-konventionen ger.
46 Härav följer att den omständigheten att det i nationell rätt föreskrivna takbeloppet inte överskrider det som anges i direktiv 2008/48 inte heller har någon betydelse för att avgöra om ett kreditavtal omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15 i Lugano II-konventionen.
47 Det är mot denna bakgrund som den förklarande rapport som angetts i punkt 19 ovan, vilken Pillar Securitisation har hänvisat till, ska läsas. I punkt 81 i rapporten anges att i artikel 15 i Lugano II-konventionen vidgas räckvidden avsevärt för konsumentavtal, jämfört med de tidigare bestämmelser som konventionen ersatt.I rapporten anges att detta breda begrepp för konsumentavtal vidgar omfattningen av det skydd som erbjuds och omfattar alla avtal som regleras som konsumentavtal genom unionsdirektiven, inklusive konsumentkreditavtal i den mån de omfattas av direktiv 2008/48. Hänvisningen till direktivet ska i detta sammanhang förstås som en illustration och inte på så sätt att enbart de konsumentkreditavtal som omfattas av direktiv 2008/48 och som inte överskrider takbeloppet i det direktivet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15 i Lugano II-konventionen.
48 Tolkningsfrågan ska följaktligen besvaras enligt följande: artikel 15 i Lugano II-konventionen ska tolkas så, att det för att fastställa huruvida ett kreditavtal utgör ett avtal som ingåtts av en konsument i den mening som avses i nämnda artikel inte ska kontrolleras om avtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 såtillvida att den aktuella kreditens belopp inte får överskrida det takbelopp som anges i artikel 2.2 c i direktivet och att det härvidlag saknar betydelse att den nationella lagstiftning genom vilken direktivet införlivas inte föreskriver ett högre takbelopp.
Rättegångskostnader
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 15 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 ska tolkas så, att det för att fastställa huruvida ett kreditavtal utgör ett konsumentkreditavtal i den mening som avses i nämnda artikel inte ska kontrolleras om avtalet omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG såtillvida att den aktuella kreditens belopp inte får överskrida det takbelopp som anges i artikel 2.2 c i direktivet och att det härvidlag saknar betydelse att den nationella lagstiftning genom vilken direktivet införlivas inte föreskriver ett högre takbelopp.
Underskrifter