Language of document : ECLI:EU:C:2016:630

Mål C-182/15

Aleksei Petruhhin

(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa)

”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Utlämning till tredjeland av en medborgare i en medlemsstat som har utövat sin rätt att röra sig fritt – Unionsrättens tillämpningsområde – Skydd av medborgarna i en medlemsstat mot utlämning – Avsaknad av skydd av medborgarna i andra medlemsstater – Begränsning av den fria rörligheten – Motivering som vilar på tanken att den som begått ett brott inte ska kunna undgå straff – Proportionalitet – Prövning av garantierna i artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 september 2016

1.        Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till prövning – Gränser – Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar – Föreligger inte

(Artikel 267 FEUF)

2.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Begäran från ett tredjeland till en medlemsstat om utlämning av en unionsmedborgare, som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utövat sin rätt att röra sig fritt i den första medlemsstaten – Skyldighet för den medlemsstaten att informera den medlemsstat vars nationalitet berörd medborgare har och, i förekommande fall, på begäran av den sistnämnda medlemsstaten överlämna vederbörande till den medlemsstaten i enlighet med bestämmelserna om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Tillåtlighet – Villkor

(Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299)

3.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Begäran från ett tredjeland till en medlemsstat om utlämning av en unionsmedborgare, medborgare i en annan medlemsstat som har utövat sin rätt att röra sig fritt i den första medlemsstaten – Skyldighet att pröva att rättigheterna i artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte kränks – Uppgifter för bedömning

(Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 19; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299)

1.      Se domen.

(se punkterna 20, 23 och 24)

2.      Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att när en medlemsstat där en unionsmedborgare, som är medborgare i en annan medlemsstat, befinner sig, tar emot en begäran om utlämning som framställts av ett tredjeland med vilket den förstnämnda medlemsstaten har ingått ett avtal om utlämning, ska den informera den medlemsstat i vilken personen i fråga är medborgare och – i förekommande fall – på begäran av den sistnämnda medlemsstaten överlämna vederbörande till den staten i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299, under förutsättning att den medlemsstaten är behörig enligt nationell rätt att lagföra personen för de gärningar som begåtts utanför dess territorium.

I detta hänseende omfattas ett fall där en medborgare i en medlemsstat flyttar till en annan medlemsstat genom att i sin egenskap av unionsmedborgare utöva sin rätt att röra sig fritt inom unionen av fördragens tillämpningsområde i den mening som avses i artikel 18 FEUF, som innehåller principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Nationella regler som tillåter utlämningen av en sådan medborgare inför emellertid en skillnad i behandling beroende på om personen i fråga är medborgare i det landet eller medborgare i en annan medlemsstat. De innebär nämligen att medborgare i andra medlemsstater inte får samma skydd mot utlämning som landets egna medborgare. Härigenom kan sådana regler påverka rätten för medborgare i andra medlemsstater att röra sig fritt inom unionen och innebär en begränsning av den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 FEUF.

En sådan begränsning kan vara motiverad endast om den grundar sig på objektiva överväganden och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med nationell rätt. Utlämning är ett förfarande som syftar till att förhindra att den som befinner sig i ett annat land än det där han eller hon misstänks för brott undgår straff. Det är visserligen så, att den omständigheten att medborgare i det egna landet inte lämnas ut generellt vägs upp av att den anmodade medlemsstaten kan lagföra sina egna medborgare för grova brott som begåtts utanför landet. Denna medlemsstat är emellertid i regel inte behörig att pröva sådana gärningar när varken gärningsmannen eller offret för det påstådda brottet är medborgare i den medlemsstaten. Nationella regler med stöd av vilka en begäran om utlämning kan beviljas för att lagföra och döma en person i det tredjeland där brottet påstås ha begåtts framstår i detta sammanhang som lämpliga för att uppnå det eftersträvade syftet.

I avsaknad av unionsbestämmelser om utlämning mellan medlemsstater och tredjeland är det – för att skydda unionsmedborgarna från åtgärder som kan frånta dem rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen i enlighet med artikel 21 FEUF – nödvändigt att använda alla förfaranden för samarbete och ömsesidig hjälp på straffrättens område enligt unionsrätten, detta samtidigt som man förhindrar att personer som begår brott undgår straff. Således ska företräde ges åt informationsutbyte med den medlemsstat där den berörde är medborgare för att myndigheterna i den medlemsstaten – förutsatt att de är behöriga enligt nationell rätt att lagföra vederbörande för gärningar som begåtts utanför landet – ska kunna utfärda en europeisk arresteringsorder i syfte att lagföra personen. Genom artikel 1.1 och 1.2 i rambeslut 2002/584 utesluts nämligen inte möjligheten att den medlemsstat där den misstänkte är medborgare i ett sådant fall utfärdar en europeisk arresteringsorder för att den misstänkte ska överlämnas för lagföring. Genom att värdmedlemsstaten samarbetar på detta sätt med den medlemsstat där den misstänkte är medborgare, och genom att den ger företräde åt en sådan arresteringsorder framför begäran om utlämning, blir detta ett mindre omfattande ingrepp i rätten till fri rörlighet, samtidigt som risken för att den misstänkte gärningsmannen undgår straff undviks i möjligaste mån.

(se punkterna 31–34, 39, 40 och 47–50 samt punkt 1 i domslutet)

3.      I ett fall där en medlemsstat har mottagit en begäran från ett tredjeland om utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat, ska den förstnämnda medlemsstaten pröva att utlämningen inte innebär en kränkning av rättigheterna i artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

I den mån den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten har uppgifter som visar på en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av personer i det anmodande tredjelandet, ska den beakta att det finns en sådan risk när den ska besluta om att någon ska utlämnas till detta land. I detta syfte ska myndigheten förlita sig på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter. Dessa uppgifter kan härröra bland annat från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, domstolsavgöranden från det anmodande tredjelandet eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna.

(se punkterna 58–60 samt punkt 2 i domslutet)