DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 16 september 2013

Mål F‑84/12

CN

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – Invaliditetskommittén – Medicinsk rapport – Medicinska uppgifter av psykiatrisk eller psykologisk art – Medicinsk sekretess – Tillgång – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken CN yrkar dels att besluten att neka sökanden direkt tillgång till invaliditetskommitténs slutliga rapport och till den diagnos som ställts av kommitténs ”tredje läkare”, såsom besluten framgår av skrivelsen från Europeiska unionens förtroendeläkare av den 17 oktober 2011 och av beslutet från rådets tillsättningsmyndighet av den 24 mars 2012 om avslag på sökandens klagomål, ska ogiltigförklaras, dels att rådet ska förpliktas att ersätta ekonomiska och ideella skada som sökanden förorsakats.

Domslut:      Talan ogillas. CN ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europeiska unionens råd har förorsakats.

Sammanfattning

1.      Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter – Behandlingen av dessa uppgifter vid unionens institutioner och organ – Förordning nr 45/2001 – Behandling av uppgifter av medicinsk art – Beslut genom vilket en institution nekar en tjänsteman direkt tillgång till invaliditetskommitténs slutliga rapport – Åsidosättande av förordning nr 45/2001 – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; Europaparlamentets och rådets förordning nr 45/2001, artiklarna 13 c och 20.1 c)

2.      Tjänstemän – Principer – Tjänstemannens tillgång till sin hälsojournal – Direkt tillgång till en medicinsk rapport som innehåller uppgifter av psykiatrisk eller psykologisk art nekad – Åsidosättande av principen om god förvaltningssed – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; Tjänsteföreskrifterna, artikel 26a)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut som fattats efter det att ett förfarande om fastställande av invaliditet avslutats – Omfattas – Bestridande av lagenligheten av invaliditetskommitténs slutliga rapport – Tillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Förordning nr 45/2001 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter ska tolkas i överensstämmelse med artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, en bestämmelse i vilken rätten till god förvaltning slås fast och som bland annat innebär att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne. Även om det är riktigt att förordning nr 45/2001 inte innehåller någon bestämmelse som ger en institution rätt att neka den berörda personen tillgång till medicinska uppgifter om vederbörande, anges däri likväl förfarandena för tillgång till personuppgifter, inklusive uppgifter av medicinsk art, och institutionernas skyldigheter i syfte att skydda de enskilda. Ett beslut genom vilket en institution nekar en tjänsteman direkt tillgång till en slutlig rapport från invaliditetskommittén utgör följaktligen inte något åsidosättande av förordning nr 45/2001 eller, i synnerhet, av artikel 13 c i förordningen.

Det är i vart fall motiverat att en institution nekar en av sina tjänstemän direkt tillgång till en slutlig rapport från invaliditetskommittén, enligt artikel 20.1 c i förordning nr 45/2001. Såvitt avser en slutlig rapport av vilken bland annat problem av psykiatrisk art framgår, kan institutionen göra bedömningen att det finns anledning att skydda den berörda tjänstemannen och att förena detta skydd och kraven på medicinsk sekretess. Institutionen får således, enligt ovannämnda artikel, besluta att den berörda tjänstemannen endast ska få tillgång till invaliditetskommitténs slutliga rapport genom en förtroendeläkare som kan ge sökanden de förklaringar som är nödvändiga för att förstå det medicinska utlåtande som lagts till grund för beslutet om fastställande av invaliditet.

(se punkterna 40 och 41)

2.      I artikel 41.2 b i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna erkänns rätten för var och en att ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, men det preciseras att en sådan tillgång ska ske med förbehåll för bland annat berättigade intressen vad avser sekretess och tystnadsplikt. Enligt denna bestämmelse krävs det följaktligen inte att var och en har tillgång till sin hälsojournal i samtliga fall, utan den innebär i stället att det kan bli aktuellt med indirekt tillgång om det är motiverat av berättigade intressen vad avser sekretess och tystnadsplikt.

Det kan följaktligen inte anses att artikel 26a i tjänsteföreskrifterna strider mot artikel 41.2 b i stadgan, i den del det i förstnämnda artikel slås fast att varje tjänsteman ska ha rätt att ta del av sin hälsojournal i enlighet med de bestämmelser som fastställts av varje institution.

Detsamma gäller rådets interna anvisningar nr 2/2004 om tjänstemäns och övriga anställdas tillgång till sin hälsojournal i vilka – efter ett angivande av att tjänstemännen ska ha en så stor tillgång som möjligt till sin hälsojournal – villkoren och förfarandena för en sådan tillgång fastställs. Det föreskrivs nämligen att vederbörande ska ta del av hälsojournalen i lokalerna vid rådets medicinska avdelning i närvaro av en person som utsetts av nämnda avdelning. En tjänsteman som ansöker om tillgång till en medicinsk rapport som innehåller uppgifter av psykiatrisk eller psykologisk art kan emellertid endast få tillgång till rapporten genom en av vederbörande utsedd läkare. En indirekt tillgång till sådana rapporter, genom en förtroendeläkare som utsetts av den berörda tjänstemannen gör det möjligt att, såsom krävs enligt artikel 41.2 b i stadgan, förena tjänstemannens rätt att ha tillgång till medicinska handlingar som berör honom eller henne och kraven på medicinsk sekretess som gör det möjligt för varje läkare att fastställa huruvida det är möjligt att ge den person som läkaren vårdar eller undersöker uppgifter om de sjukdomar som den berörda personen kan ha drabbats av.

(se punkterna 51–53)

3.      De rättsmedel som finns enligt tjänsteföreskrifterna gör det möjligt för tjänstemän att bestrida lagenligheten av ett beslut som fattats efter det att ett förfarande för fastställande av invaliditet avslutats och att, vid ett sådant bestridande, göra gällande att tidigare beslut som är nära knutna till tjänstemannen, såsom invaliditetskommitténs slutliga rapport, är rättsstridiga.

Även om den berörda tjänstemannen inte känner till innehållet invaliditetskommitténs slutliga rapport får han eller hon inom den föreskrivna tidsfristen ge in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, mot beslutet om fastställande av invaliditet. Om klagomålet avslås har tjänstemannen rätt att inkomma med ett överklagande enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna med begäran om att unionsdomstolen bland annat ska pröva huruvida invaliditetskommitténs slutliga rapport är lagenlig.

(se punkterna 69 och 72)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 3 juni 1997, H mot kommissionen, T‑196/95, punkterna 48 och 49