DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 16 maj 2013
Mål F‑104/10
Mario Alberto de Pretis Cagnodo
Serena Trampuz de Pretis Cagnodo
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Social trygghet – Allvarlig sjukdom – Begrepp – Sjukhusvistelse – Kostnadsåtagande – Kostnaderna betalas direkt av avräkningskontoret – De allmänna genomförandebestämmelserna föreskriver inte något maximibelopp i fråga om kostnader för kost och logi – Skyldighet att i förväg underrätta den försäkrade vid fakturering av orimliga belopp”
Saken: Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106 a, i vilken Mario Alberto de Pretis Cagnodo och hans maka Serena Trampuz de Pretis Cagnodo har yrkat ogiltigförklaring av besluten av det gemensamma sjukförsäkringssystemets avräkningskontor i Ispra (Italien) (nedan kallat avräkningskontoret), såsom dessa framgår av betalningssammanställning nr 10 av den 1 oktober 2009, att inte ersätta 100 procent av sökandens kostnader för sjukhusvistelse, uppkomna mellan den 13 februari 2009 och den 25 mars 2009, och att låta sökanden stå för ett belopp på 28 800 euro för de kostnader för kost och logi under sjukhusvistelsen som ansågs vara orimliga.
Avgörande: Beslutet av avräkningskontoret i Ispra (Italien), såsom detta beslut framgår av betalningssammanställning nr 10 av den 1 oktober 2009, att låta Mario Alberto de Pretis Cagnodo stå för ett belopp på 28 800 euro avseende Serena Trampuz de Pretis Cagnodos kostnader för kost och logi vilka ansetts vara orimliga ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska kommissionen ska bära samtliga sina rättegångskostnader och ersätta Mario Alberto de Pretis Cagnodos och Serena Trampuz de Pretis Cagnodos samtliga rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Talerätt – Personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Maken till en före detta tjänsteman – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 72.1 första stycket och 90)
2. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Klar och precis framställning av grunderna för talan – Flexibel tolkning
(Domstolens stadga, artikel 19 fjärde stycket, och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Sjukdomar som anses vara av ”lika allvarlig art” som dem som uttryckligen nämns i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna – Villkor som fastställts av kommissionen – Kumulativ karaktär
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 72)
4. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Allvarlig sjukdom – Beslut att inte erkänna – Domstolsprövning – Gräns – Ifrågasättande av läkarutlåtanden som avgetts på rätt sätt
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 72.1, 73 och 78)
5. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Sjukvårdskostnader – Återbetalning – Kostnadsåtagande avseende en sjukhusvistelse – Skyldighet att till ansökan om kostnadsåtagande bifoga en beräkning av de kostnader som kan komma att utkrävas – Föreligger inte
(Bestämmelserna om sjukförsäkring, artikel 52)
6. Tjänstemän – Social trygghet – Sjukförsäkring – Sjukvårdskostnader – Återbetalning – Institutionernas skyldigheter – Iakttagande av principen om god förvaltningssed och uppfyllande av omsorgsplikten vid fakturering av orimliga belopp – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 72; bestämmelserna om sjukförsäkring, artiklarna 43 och 52; rådets förordning nr 1605/2002, artikel 27)
1. En institution kan inte med framgång göra gällande att maken till en före detta tjänsteman saknar berättigat intresse av att, med kännedom om omständigheterna, själv inge yttrande över ett beslut att inte bevilja återbetalning av vederbörandes kostnader för sjukhusvistelse eller rent av inge ett klagomål avseende beslutet. Det framgår nämligen av artikel 72.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna att maken till en före detta tjänsteman är försäkrad mot sjukdom. Härav följer att denne make är en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 90 i desamma och har rätt att ansöka om att tillsättningsmyndigheten fattar beslut i en fråga som angår vederbörande eller vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går vederbörande emot.
(se punkterna 51 och 56)
2. Enligt artikel 35.1 e i personaldomstolens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas. Dessa uppgifter skall vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att personaldomstolen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter.
Eftersom det inte är obligatoriskt för parterna att använda den mall för ansökan som finns på Curia, webbplatsen för Europeiska unionens domstol, i den del som avser personaldomstolen, under rubriken ”användbar information”, ska personaldomstolen, när den prövar huruvida villkoren i artikel 35.1 e i rättegångsreglerna är uppfyllda, och såvitt de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas går att identifiera, ge denna bestämmelse en tillräckligt flexibel tolkning för att iaktta sökandenas rätt, enligt artikel 19 fjärde stycket i domstolens stadga, vilken är tillämplig på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till samma stadga, att fritt välja sin advokat, oavsett i vilken stat denna advokat är behörig att utöva sitt yrke.
(se punkterna 57 och 59)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 1 december 2010, Gagalis mot rådet, F‑89/09, punkterna 36 och 37
3. Vad gäller erkännande av en allvarlig sjukdom är de villkor som anges i punkt 1 i kapitel 5 i avdelning III i de av kommissionen antagna allmänna genomförandebestämmelserna för återbetalning av sjukvårdskostnader, nämligen en ogynnsam överlevnadsprognos, ett kroniskt förlopp, krav på omfattande diagnostiska och/eller terapeutiska åtgärder, och förekomst av eller risk för allvarlig funktionsnedsättning, kumulativa villkor. Den omständigheten att endast ett av dessa villkor inte är uppfyllt motiverar således antagandet av ett beslut att inte erkänna att det föreligger en allvarlig sjukdom.
Dessa villkor framstår inte som uppenbart olämpliga eller felaktiga i förhållande till det mål som eftersträvas, nämligen att identifiera de sjukdomar som anses vara ”av lika allvarlig art” som dem som uttryckligen nämns i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna. De fyra sjukdomar som uttryckligen nämns i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna kan nämligen i vissa fall ha särskilt allvarliga fysiska eller psykiska verkningar, vara varaktiga eller kroniska och kräva omfattande terapeutiska åtgärder, vilket innebär att den föregående diagnosen måste vara klart fastställd, vilket i sin tur förutsätter särskilda analyser eller utredningar. Dessa sjukdomar kan även utsätta den berörda personen för risk för allvarlig funktionsnedsättning. Det framgår dessutom av själva lydelsen i artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna att endast de fall som är särskilt allvarliga, även om de hör till en av de fyra sjukdomar som uttryckligen nämns i denna artikel, kan klassificeras som allvarliga sjukdomar och således ge den berörda personen rätt att omfattas av de förmånligare bestämmelser som är tillämpliga vid erkännande av en sådan sjukdom.
(se punkterna 75–78)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 28 september 2011, Allen mot kommissionen, F‑23/10, punkterna 49– 51
4. När det gäller beslutet att inte erkänna en före detta tjänstemans makes sjukdom som allvarlig ankommer det på personaldomstolen att pröva huruvida tillsättningsmyndigheten gjorde en riktig bedömning av de faktiska omständigheterna och tillämpade de relevanta rättsliga bestämmelserna korrekt. Det ankommer således på personaldomstolen, inom ramen för den begränsade domstolsprövning som den har att utföra i medicinska frågor, att pröva huruvida tillsättningsmyndigheten, då den beslutade att inte klassificera den sjukdom som nödvändiggjorde den berörda personens sjukhusvistelse som allvarlig, gjorde ett uppenbart fel genom att av de medicinska bedömningar som den fick del av, vilka personaldomstolen inte kan ta ställning till såvida inte administrationen har missuppfattat deras innebörd, dra den slutsatsen att villkoren inte var kumulativt uppfyllda.
Jämfört med de medicinska bedömningar i egentlig mening som görs av en läkarkommitté eller rentav en invaliditetskommitté – kommittéer vilkas verksamhetsregler garanterar jämvikten mellan parterna och objektivitet – ger de utlåtanden som ensidigt avges av de förtroendeläkare som hör till institutionerna inte samma garantier i fråga om jämvikten mellan parterna.
Följaktligen ankommer det på personaldomstolen, när den tar ställning till ett beslut att inte erkänna att det föreligger en allvarlig sjukdom, att göra en mer ingående prövning än vad den gör i fråga om beslut som antas med stöd av artikel 73 eller artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, efter ingripande av läkarkommittén eller invaliditetskommittén. Det står dock klart att persondomstolen inte har nödvändig kompetens på det medicinska området för att kunna bekräfta eller vederlägga en medicinsk bedömning, eller rentav göra en avvägning mellan flera motstridiga medicinska bedömningar
Även om rättens prövning inte omfattar rent medicinska bedömningar, såsom att fastställa hur allvarlig en sjukdom är, ska den likväl – när en sökande ifrågasätter administrationens bedömning av hans fall genom att kritisera det medicinska utlåtande som den grundar sig på – försäkra sig om att förtroendeläkaren har gjort en konkret och noggrann undersökning av det fall som han skulle bedöma. Det ska i det avseendet preciseras att det ankommer på administrationen att visa att det har gjorts en sådan bedömning.
(se punkt 79–81, 84, 85 och 87)
Hänvisning till
Domstolen: 19 januari 1988, Biedermann mot revisionsrätten, 2/87, punkt 8
Förstainstansrätten: 16 mars 1993, Blackman mot parlamentet, T‑33/89 och T‑74/89, punkt 44; 7 november 2002, G mot kommissionen, T‑199/01, punkt 59; 12 maj 2004, Hecq mot kommissionen, T‑191/01, punkt 63
Personaldomstolen: 18 september 2007, Botos mot kommissionen, F‑10/07, punkt 41; ovannämnda målet Allen mot kommissionen, punkterna 68–71 och 76
5. Vad gäller en ansökan om kostnadsåtagande med avseende på sjukhusvistelse enligt de allmänna genomförandebestämmelser som kommissionen antagit med stöd av artikel 52 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän, kan inte den berörda personen kritiseras för att inte ha inkommit med en skriftlig handling med bevisvärde avseende de kostnader för kost och logi som vederbörande skall komma att ådra sig. Även om det vore önskvärt för de försäkrade att kunna ha tillgång till en sådan handling, finns det nämligen inte någon bestämmelse, vare sig i de gemensamma reglerna eller i de allmänna genomförandebestämmelserna, som ålägger dem att skaffa sig ett kostnadsförslag i vederbörlig ordning och översända det till avräkningskontoret tillsammans med ansökan om kostnadsåtagande.
(se punkt 108)
6. Enligt principen om god förvaltningssed ska således kommissionen och, i vidare bemärkelse, det gemensamma sjukförsäkringssystemets avräkningskontor – inrättandet av dessa kontor hör till kommissionens förvaltningsuppdrag och kontrollen över dem, vad gäller iakttagandet av principerna om sund ekonomisk förvaltning, utförs av huvudkontoret – vara vaksamma så att det gemensamma sjukförsäkringssystemets medel inte används för att betala fakturor för sjukhusvistelser på belopp som vid ett första påseende är orimliga jämfört med den genomsnittliga kostnaden för liknande behandlingar i det land där kostnaderna har uppkommit. Kommissionen ska dessutom, enligt artikel 27 i förordning nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, vilken är analogt tillämplig på förvaltningen av det gemensamma sjukförsäkringssystemet enligt artikel 43 i de gemensamma reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän, säkerställa handläggningen av inkomster och utgifter enligt principen om sund ekonomisk förvaltning, i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet.
I samband med kostnadsåtaganden avseende sjukhusvistelser är kommissionen å andra sidan likaså bunden av omsorgsplikten gentemot personalen vid unionens institutioner, vilken är förmånsberättigad i det gemensamma sjukförsäkringssystemet. Denna omsorgsplikt ålägger kommissionen och, i vidare bemärkelse, det gemensamma sjukförsäkringssystemets avräkningskontor att – när de mottar en faktura på ett mycket stort belopp, i vilken de medicinska behandlingarna räknas upp och beskrivs medan kost och logi helt enkelt faktureras med ett visst belopp per dygn, utan några detaljer om typen av rum eller ytterligare tjänster som kunde motivera ett så stort belopp – inte omedelbart betala en sådan faktura, inte ens om det finns ett kostnadsåtagande, utan att skaffa skriftliga upplysningar från den sjukvårdsinrättning som har utfärdat fakturan och även underrätta den försäkrade, vilken avräkningskontoret, i slutändan, i de flesta fall kommer att låta bära åtminstone en procentuell andel av de fakturerade kostnaderna för sjukhusvistelsen och eventuellt samtliga kostnader som anses vara orimliga.
(se punkterna 111–114)