BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

24 oktober 2014

Mål F‑14/10 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – En institution låter sig företrädas av advokat – Advokatarvoden – Ersättningsgilla kostnader – Yrkande om dröjsmålsränta”

Saken:      Talan om fastställande av rättegångskostnader som väckts av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 92.1 i de rättegångsregler som var i kraft vid den tidpunkten, till följd av beslut Marcuccio/Commission (F-14/10, EU:F:2011:99).

Avgörande:      De ersättningsgilla rättegångskostnader i mål F-14/10, Marcuccio/kommissionen för vilka Luigi Marcuccio ska ersätta Europeiska kommissionen fastställs till 5 065 euro. Beloppet i punkt 1 ska erläggas jämte dröjsmålsränta från dagen för delgivning av detta beslut till dess betalning sker. Dröjsmålsräntan ska utgå med den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första dagen i den kalendermånad då beloppet förfaller till betalning infaller, plus tre och en halv procentenheter.

Sammanfattning

Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Arvode som en institution betalar till sin advokat – Omfattas – Omständigheter som ska beaktas vid fastställelsen

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket och bilaga I, artikel 7.1)

Såsom följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till samma stadga, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättningen till denne omfattas således av begreppet nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet och institutionen är inte skyldig att visa att biträdet varit objektivt motiverat.

Beträffande fastställelsen av hur stor del av advokatarvodet som kan återkrävas, är unionsdomstolarna inte behöriga att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behöriga att bestämma det arvodesbelopp som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den inte beakta en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

På samma sätt har den omständigheten att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på personaldomstolens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då personaldomstolen grundar sig på i rättspraxis väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Det är visserligen inte omöjligt för tribunalen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in. Om så är fallet ska tribunalen dock med nödvändighet göra en restriktiv bedömning av sökandens anspråk.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Slutligen kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de kommer till personaldomstolen.

(se punkterna 17–21)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T-278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkt 20; beslut Marcuccio/kommissionen, T-366/10 P-DEP, EU:T:2014:63, punkt 33 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, F-84/10 DEP, EU:F:2014:41, punkterna 21–24 och där angiven rättspraxis