Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Monomeles Protodikeio Serron (Grekland) den 8 februari 2019 – WP mot Trapeza Peiraios AE

(Mål C-105/19)

Rättegångsspråk: grekiska

Hänskjutande domstol

Monomeles Protodikeio Serron

Parter i det nationella målet

Klagande: WP

Motpart: Trapeza Peiraios AE

Tolkningsfrågor

Ska artikel 6.1 i direktiv 93/131 tolkas på så sätt att den innebär att en processuell offentligrättslig regel inrättas som kräver att nationella domstolar, även i det skede där de är skyldiga att utfärda en betalningsorder, ex officio prövar huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt som gäller mellan en leverantör och en konsument, med beaktande av följande: i det grekiska rättssystemet, i enlighet med artiklarna 623, 624, 628 och 629 i civilprocesslagen (kodikas politikis dikonomias), föreligger det inte någon sådan skyldighet och dessutom utfärdas betalningsordern inom ramen för ett icke kontradiktoriskt förfarande efter en formell kontroll av handlingar, däribland kreditavtalet, det är den grekiska staten som är behörig att utfärda en betalningsorder, betalningsordern är omedelbart verkställbar, på grundval av vilken leverantören efter tre (3) dagar kan inleda ett verkställighetsförfarande som inte kan vilandeförklaras?

Ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 tolkas på så sätt att den innebär att en processuell offentligrättslig regel inrättas som kräver att nationella domstolar inte utfärdar betalningsorder när det lagts fram dokumenterad bevisning för den domstol som utfärdar betalningsföreläggandet som visar att krediterna följer av allmänna avtalsvillkor (CCG) som redan har förklarats ogiltiga, eftersom de är oskäliga, i tidigare domstolsavgöranden, i samband med talan om förbudsföreliggande som väckts av konsumentorganisationer och som följer av ministerbeslut Z1-798/25-06-2008 (FEK B 1353/11-07-2008), som innehåller ett nationellt register över oskäliga avtalsvillkor [i ändrad och kompletterad lydelse i ministerbeslut Z1-21/17-01-2011 och vilket förvaltningsdomstolen (Symvoulio tis Epikrateias) förklarade förenligt med avgörande nr 1210/2010, efter att ha beaktat dels avgörandena nr 1219/2001 och nr 430/2005 av författningsdomstolen (Areios Pagos), avgörandena nr 5253/2003 och 6291/2000 av appellationsdomstolen i Aten (Efeteio Athinon), avgörandena nr 1119/2002 och nr 1208/1998 av domstolen i första instans i Aten (Polymeles Protodikeio Athinon), vilka redan är slutgiltiga, och avgörandet nr 961/2007 av Polymeles Protodikio Athinon, med avseende på den del som är slutgiltig, dels den omständigheten att verkningarna av den rättskraft som dessa avgöranden har är av överordnat allmänintresse med avseende på en välfungerande marknad och konsumentskydd (artikel 10.2 i lag 2251/1994); genom nämnda ministerbeslut beslutades att ”det är förbjudet att i de avtal som föreskrivs mellan kreditinstitut och konsumenter inkludera allmänna avtalsvillkor som redan har förklarats oskäliga i slutgiltiga rättsliga avgöranden med avseende på åtgärder som vidtagits av konsumentorganisationer” och däri angavs de allmänna avtalsvillkor som redan förklarats ogiltiga, då de är oskäliga, som en följd av kollektiva åtgärder som vidtagits av konsumentorganisationer mot banker i deras egenskap av tjänsteleverantörer], vid beaktande av att det är domstolar som är behöriga att utfärda betalningsorder – närmare bestämt Eirinodikeia (fredsdomare) och Protodikeia (domstolar i första instans) – och att betalningsordern utgör en omedelbart verkställbar titel på grundval av vilken tjänsteleverantören efter tre (3) dagar kan inleda ett verkställighetsförfarande som inte kan vilandeförklaras?

Ska artiklarna 6.1, 7.1 och 8 i direktiv 93/13 tolkas på så sätt rättskraften för avgöranden genom vilka talan om förbudsförelägganden bifalls som väckts av konsumentorganisationer mot tjänsteleverantörer medför det ytterligare kravet – i syfte att avgörandena ska vara allmängiltiga (erga omnes) (i enlighet med artikel 10.20 i lag nr 2251/1994) – att parterna ska vara desamma och så även de faktiska och de rättsliga omständigheterna, såsom följer av den nationella processrätten i artikel 324 i civilprocesslagen (kodikas politikis dikonomias), med den följden att rättskraften för avgöranden genom vilka kollektiva talan om förbudsförelägganden bifalls inte får utsträckas till att omfatta och gälla för varje enskilt fall där en nationell domstol har att pröva en talan som väcks av en konsument mot en tjänsteleverantör?

____________

1 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).