PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)

den 1 december 2010

Mål F-82/09

Michel Nolin

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Indragna merit- och prioritetspoäng”

Saken: Talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilken Michel Nolin yrkar ogiltigförklaring av det beslut som direktören för generaldirektoratet “Personal och administration” vid kommissionen fattat den 19 december 2008 och som avser indragandet av de 87,5 merit- och prioritetspoäng som sökanden samlat in för befordring.

Avgörande: Talan ogillas. Michel Nolin ska bära samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Förfarande – Merit- och prioritetspoäng

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 29 och 45)

2.      Tjänstemän – Principer – Legalitetsprincipen

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Befordran – Förfarande – Merit- och prioritetspoäng

4.      Tjänstemän – Institutionens rättsakter – Tyst beslut – Begrepp

5.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor

6.      Tjänstemän – Befordran – Förfarande – Merit- och prioritetspoäng

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 29 och 45)

7.      Unionsrätten – Principer – Grundläggande rättigheter – Rätt till ett kontradiktoriskt förfarande

(Artikel 6.2 FEU)

1.      Det framgår av den allmänna systematiken i bestämmelserna om tjänstemäns befordring, såsom dessa tolkas mot bakgrund av likabehandlingsprincipen, att de merit- och prioritetspoäng som motsvarar befordringströskeln ska dras av det antal poäng som samlats ihop av en befordrad tjänsteman, vare sig tjänstemannen befordrats med stöd av artikel 29 eller 45 i tjänsteföreskrifterna.

Även om dessa bestämmelser avser två olika befordringsförfaranden nämner artikel 29, i motsats till artikel 45, enbart i förbigående möjligheten att befordras genom att besätta en ledig tjänst, dock utan att definiera effekterna av en sådan befordring. Den omständigheten att artikel 29 inte innehåller några sådana bestämmelser innebär inte att den slutsatsen kan dras att en befordran med stöd av denna artikel inte har samma rättsliga verkningar som en befordran med stöd av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Istället följer av detta att lagstiftaren, trots att denne föreskrivit två olika befordringsförfaranden, inte avsett att ge en befordring med stöd av artikel 29 i tjänsteföreskrifterna andra rättsliga verkningar än en befordring som sker med stöd av artikel 45 i dessa tjänsteföreskrifter.

(se punkterna 46 och 48)

2.      I sina beslut ska institutionen klart och tydligt ange den rättsliga grund med stöd av vilken beslutet har fattats, varpå institutionens behörighet på ett verksamt sätt ska framgå av denna rättsliga grund .

(se punkt 51)

3.      Beslutet att dra in en tjänstemans merit- och prioritetspoäng är en följd av beslutet att befordra vederbörande. Den för befordring behöriga myndigheten har följaktligen en inneboende behörighet att fatta ett sådant beslut, vilket inskränker sig till att få konsekvenser för tjänstemannens befordring.

(se punkt 57)

4.      Ett tyst beslut förutsätter att det inkommit en ansökan till institutionen som denna inte har besvarat, eller att det av omständigheterna i det enskilda fallet framgår att institutionen fattat ett beslut som den underlåtit att formalisera. Att den berörda personens rättsliga situation förblir oförändrad innebär emellertid inte att det har fattats ett beslut.

(se punkterna 68 och 70)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 11 maj 2010 i mål F‑55/09, Maxwell mot kommissionen, punkt 66

5.      För att skydd för berättigade förväntningar ska kunna åberopas krävs det att tre villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga preciserade garantier som är ovillkorliga och samstämmiga och som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av gemenskapsinstitutionerna. Garantierna ska för det andra vara av sådant slag att de ger upphov till en berättigad förväntning hos mottagaren. Garantierna ska för det tredje vara förenliga med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och med allmänt tillämpliga normer eller i vilket fall som helst ska eventuellt felaktiga garantier inte undgå en förnuftig och ordningsam tjänsteman, och detta med hänsyn till den information som tjänstemannen har till sitt förfogande samt till hans möjlighet att göra nödvändiga efterforskningar.

I detta avseende och i avsaknad av skriftliga eller muntliga garantier utgör den tid som förflutit mellan indragandet av tjänstemannens merit- och prioritetspoäng och vederbörandes befordring inte en preciserad garanti från institutionen, när institutionen enligt bestämmelserna tillämpliga på befordring, vars lagenlighet inte har bestritts av denna tjänsteman, är skyldig att reducera antalet samlade merit- och prioritetspoäng motsvarande tröskeln för befordring.

(se punkterna 74 och 75)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 6 juli 1999 i mål T‑203/97, Forvass mot kommissionen, REG 1999, s. I‑A‑129 och II‑705, punkt 70; 11 juli 2002 i mål T‑381/00, Wasmeier mot kommissionen, REGFP 2002, s. I‑A‑125 och II‑677, punkt 106; 5 november 2002 i mål T‑205/01, Ronsse mot kommissionen, REGFP 2002, s. I‑A‑211 och II‑1065, punkterna 54 och 55; 15 november 2005 i mål T‑145/04, Righini mot kommissionen, REGFP 2005, s. I‑A‑349 och II‑1547, punkt 130

6.      Den enda omständigheten att en tjänsteman har befordrats, vare sig detta sker med stöd av artikel 29 eller artikel 45 i tjänsteföreskrifter, är tillräcklig för att motivera att antalet merit- och prioritetspoäng motsvarande tröskeln för prioritering dras av det totala antalet poäng som tjänstemannen har samlat in. Befordrade tjänstemän befinner följaktligen i samma situation vad gäller detta indragande av ett antal insamlade poäng och detta oavsett vilken rättslig grund beslutet att befordra har fattats på. Det kan följaktligen inte vara diskriminerande att behandla en tjänsteman som befordrats med stöd av artikel 29 i tjänsteföreskrifterna på samma sätt som en tjänsteman som har befordrats med stöd av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 88)

7.      I enlighet med rätten till ett kontradiktoriskt förfarande kan parterna i ett rättsligt förfarande framföra de rättsliga eller faktiska argument som de anser lämpliga för att stödja sina yrkanden, däribland eventuella invändningar om rättegångshinder. För att hävda att tillämpandet av en rätt innebär ett rättsmissbruk är det nödvändigt att visa att tillämpandet av denna rätt tjänar ett syfte som strider mot det syfte som eftersträvas med den aktuella rätten, och i synnerhet att det sker i syfte att skada.

(se punkt 96)