DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 8 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 7 led 1 a – Särskild behörighet om talan avser avtal – Begreppet ’talan [som] avser avtal’ – Beslut som fattats av stämman för delägarna till en byggnad – Delägarnas skyldighet att betala de årliga ekonomiska bidrag till samfällighetens budget som fastställts i detta beslut – Talan vid domstol syftande till att denna skyldighet ska uppfyllas – Tillämplig lag för avtalsförpliktelser – Förordning (EG) nr 593/2008 – Artikel 4.1 b och 4.1 c – Begreppen ’tjänsteavtal’ och ’avtal om sakrätt i fast egendom’ – Beslut som fattats av stämman för delägarna till en byggnad rörande utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen”
I mål C‑25/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okrazhen sad – Blagoevgrad (Regionala domstolen i Blagoevgrad, Bulgarien) genom beslut av den 19 december 2017, som inkom till domstolen den 16 januari 2018, i målet
Bryan Andrew Kerr
mot
Pavlo Postnov,
Natalia Postnova
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna C. Toader, L. Bay Larsen och M. Safjan,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Lettlands regering, genom I. Kucina och V. Soņeca, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, M. Heller och Y. Marinova, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 31 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) samt artikel 4.1 b och 4.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Brian Andrew Kerr, å ena sidan, och Pavlo Postnov och Natalia Postnova, å andra sidan. Målet rör de senares underlåtenhet att betala in årsavgifter till samägandebudgeten för en byggnad som består av bostadslägenheter, för vilken Kerr, i egenskap av styrelseledamot i samfällighetsföreningen, ansvarar för förvaltningen.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning nr 1215/2012
3 I skälen 4, 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 anges följande:
”(4) Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.
…
(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.”
4 I artikel 4.1 i denna förordning anges följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
5 I artikel 7 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1) a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
…”
6 Artikel 24 i samma förordning har följande lydelse:
”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:
1) Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.
…”
Förordning nr 593/2008
7 I skälen 7 och 17 i förordning nr 593/2008 anges följande:
”(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [(EGT L 12, 2001, s. 1)] (’Bryssel I’) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (’Rom II’) [(EUT L 199, 2007, s. 40)].
…
(17) När det gäller frågan om tillämplig lag när inget lagval har gjorts, bör begreppen ’utförande av tjänster’ och ’försäljning av varor’ tolkas på samma sätt som vid tillämpning av artikel 5 i [förordning nr 44/2001] i den mån försäljning av varor och utförande av tjänster omfattas av den förordningen. Franchise- och distributionsavtal omfattas av särskilda regler trots att de är tjänsteavtal.”
8 I artikel 1 i förordning nr 593/2008 föreskrivs följande:
”1. Denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.
…
2. Denna förordning är inte tillämplig på
…
f) frågor som underkastas lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande genom registrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning samt om personligt ansvar för delägare eller medlemmar och organ i denna egenskap för bolagets, föreningens eller den juridiska personens förpliktelser,
…”
9 Artikel 4.1 i förordningen har följande lydelse:
”I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med artikel 3 och utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5–8, ska den lag som gäller för avtalet fastställas på följande sätt:
a) Avtal om köp av varor ska vara underkastade lagen i det land där säljaren har sin vanliga vistelseort.
b) Tjänsteavtal ska vara underkastade lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.
c) Avtal som avser sakrätt till fast egendom eller hyra av fast egendom ska vara underkastade lagen i det land där egendomen är belägen.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10 Pavlo Postnov och Natalia Postnova, som har hemvist i Dublin (Irland), äger en lägenhet i en byggnad med ägarlägenheter i Bansko (Bulgarien) och som de förvärvade enligt ett köpeavtal som ingicks den 30 maj 2008.
11 Vid de årliga stämmorna för delägarna till denna byggnad, som hölls i januari 2013, januari 2014, februari 2015, mars 2016 och mars 2017, antogs beslut om årsavgifter till samägandebudgeten för underhåll av byggnadens samägda delar.
12 Med hänvisning till att Pavlo Postnov och Natalia Postnova inte till fullo hade betalat sina årsavgifter väckte Brian Andrew Kerr, i sin egenskap av förvaltare för byggnaden, talan mot dem vid Rayonen Razlog (Distriktsdomstolen i Razlog, Bulgarien) och yrkade att de skulle åläggas att betala dessa avgifter jämte dröjsmålsränta.
13 I sitt beslut rörande denna talan förklarade Rayonen Razlog (Distriktsdomstolen i Razlog) att den i enlighet med artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012 inte var behörig att pröva tvisten mellan Kerr och makarna Postnov med motiveringen att de har hemvist i Dublin (Irland) och att villkoren för att tillämpa undantagen till den allmänna behörighetsregel som anges i den bestämmelsen inte är uppfyllda.
14 Kerr överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen.
15 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om den rättsliga karaktären av de skyldigheter som följer av ett beslut som fattats av en samfällighet som inte är en juridisk person, såsom en stämma för delägare i ett lägenhetshus.
16 Mot denna bakgrund beslutade Okrazhen sad – Blagoevgrad (Regiondomstolen i Blagoevgrad, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen
”1) Utgör beslut som antas av samfälligheter som inte är juridiska personer som uppkommit i kraft av lag på grund av särskilt innehav av en rättighet och som antas med majoritet bland medlemmarna, men är bindande för alla, också för dem som inte har röstat, underlag för en ’avtalsförpliktelse’ när det gäller att fastställa internationell behörighet enligt artikel 7 led 1 a i [förordning nr 1215/2012]?
2) Om den första frågan besvaras nekande: Ska reglerna om fastställande av tillämplig lag vid avtalsförhållanden i [förordning nr 593/2008] tillämpas på sådana beslut?
3) Om svaren på den första och den andra frågan är nekande, bör bestämmelserna i [förordning nr 864/2007] och reglerna om vilka källor för utomobligatoriskt ansvar som anges i den förordningen tillämpas på dessa beslut?
4) Om den första eller den andra frågan besvaras jakande: Ska beslut från samfälligheter som inte är juridiska personer som avser kostnader för underhåll av en byggnad anses utgöra tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 4.1 b i [förordning nr 593/2008] eller avtal om sakrätt eller hyra, i den mening som avses i artikel 4.1 c i denna förordning?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
17 Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 led 1 a i förordning (EG) nr 1215/2012 ska tolkas så, att en tvist som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, som inte är en juridisk person, som enligt lag har inrättats för att utöva vissa rättigheter, och som antas med majoritet bland medlemmarna, men som är bindande för samtliga medlemmar, ska anses omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
18 I förevarande fall följer den skyldighet som begärs verkställd av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, varigenom det fastställs årsavgifter till samägandebudgeten för underhåll av byggnadens samägda delar.
19 Eftersom förordning nr 1215/2012 upphäver och ersätter förordning nr 44/2001, ska domstolens tolkning av bestämmelserna i den sistnämnda förordningen gälla även för förordning nr 1215/2012 när bestämmelserna i dessa båda unionsrättsakter kan anses vara likvärdiga (dom av den 15 november 2018, Kuhn, C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
20 Följaktligen är domstolens tolkning av artikel 5 led 1 i förordning nr 44/2001 även tillämplig på artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012, eftersom dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra (dom av den 15 juni 2017, Kareda, C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 27).
21 Enligt domstolens fasta praxis utgör den behörighet som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1215/2012, det vill säga behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, huvudregeln. Det är endast som undantag från denna huvudregel som det i nämnda förordning föreskrivs särskilda behörighetsregler. Denna särskilda och exklusiva behörighet anges genom en uttömmande uppräkning av vissa fall där talan mot svaranden kan eller ska väckas vid domstol i en annan medlemsstat (dom av den 7 mars 2018, E.ON Czech Holding, C‑560/16, EU:C:2018:167, punkt 26, och dom av den 12 september 2018, Löber, C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 18).
22 De särskilda behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012 ska därför tolkas restriktivt och de får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordningen (dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 31, dom av den 17 oktober 2013, OTP Bank, C‑519/12, ej publicerad, EU:C:2013:674, punkt 23, och dom av den 14 juli 2016, Granarolo, C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 18).
23 Vad gäller regeln om särskild behörighet i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 har domstolen slagit fast att ingåendet av ett avtal inte utgör är ett villkor för att denna bestämmelse ska vara tillämplig (dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 38, och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 34).
24 Även om det enligt denna bestämmelse inte krävs att något avtal har ingåtts är det likväl – för att bestämmelsen ska kunna tillämpas – ett oundgängligt krav att en förpliktelse kan fastställas, eftersom en domstols behörighet i fråga om talan som avser avtal avgörs med hänsyn till den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas. Begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i samma bestämmelse, kan således inte förstås så, att det avser fall där det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan part (dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 46, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39, och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 35).
25 För att bestämmelsen om särskild behörighet rörande avtal i artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 ska kunna tillämpas måste det således fastställas att det föreligger en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse (se dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 47, dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 33, och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 36).
26 Vad gäller artikel 5 led 1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), vars lydelse motsvarar artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012, ska det påpekas att även om, såsom framgår av punkt 19 ovan, domstolens tolkning av den första av dessa bestämmelser också gäller för den andra av dessa bestämmelser, så har domstolen redan slagit fast att förpliktelser som avser betalning av en summa pengar och som grundar sig på banden mellan en sammanslutning och dess medlemmar ska anses omfattas av begreppet ’avser avtal’, i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom inträdet i en sammanslutning skapar nära förbindelser av samma karaktär som mellan avtalsparter (dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung, 34/82, EU:C:1983:87, punkterna 13 och 15, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn, C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 15, och dom av den 20 januari 2005, Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 47).
27 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande står det emellertid klart att, även om deltagandet i ett gemensamt ägande krävs enligt lagen, kvarstår faktum att de närmare bestämmelserna om förvaltningen av de samägda delarna av den berörda byggnaden, i förekommande fall, regleras genom avtal och att deltagandet i det gemensamma ägandet inleds genom ett frivilligt förvärv av en lägenhet tillsammans med ett gemensamt ägande av gemensamma utrymmen i den byggnad där lägenheten ingår, varför en skyldighet som delägarna har gentemot samfälligheten, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, ska betraktas som en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 25 ovan.
28 Den omständigheten att denna skyldighet enbart är en följd av detta förvärv eller av detta förvärv kombinerat med ett beslut som fattats av stämman för delägarna till denna byggnad saknar betydelse för frågan huruvida artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012 är tillämplig på en tvist som rör denna skyldighet (se, analogt, dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung, 34/82, EU:C:1983:87, punkt 18).
29 På samma sätt saknar den omständigheten att de berörda delägarna inte deltagit i antagandet av detta beslut, eller motsatt sig det, men ändå, enligt lag, är bundna av beslutet och av den skyldighet som det medför, betydelse för denna fråga om tillämplighet, eftersom varje delägare, genom att bli och fortsätta att vara delägare till byggnaden, samtycker till att underkasta sig samtliga bestämmelser i den rättsakt som reglerar det aktuella gemensamma ägandet och de beslut som fattas av stämman för delägarna till denna byggnad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn, C‑214/89, EU:C:1992:115, punkterna 18 och 19).
30 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7 led 1 a i förordning (EG) nr 1215/2012 ska tolkas så, att en tvist som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, som inte är en juridisk person, som enligt lag har inrättats för att utöva vissa rättigheter, och som antas med majoritet bland medlemmarna, men som är bindande för samtliga medlemmar, ska anses omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Den andra och den tredje frågan
31 Eftersom den andra och den tredje frågan endast ställs om den första frågan besvaras nekande, är det inte nödvändigt att besvara dessa frågor.
Den fjärde frågan
32 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida en tvist som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, rörande utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen, ska anses utgöra tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 4.1 b i förordning nr 593/2008 eller avtal om sakrätt, i den mening som avses i artikel 4.1 c i denna förordning.
33 Inledningsvis ska följande påpekas. I artikel 1.2 f i förordning nr 593/2008 föreskrivs att frågor som underkastas lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande genom registrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Detta undantag omfattar inte en begäran från en rättsgemenskap, i förevarande fall en rättsgemenskap bestående av delägarna till ett lägenhetshus som företräds av förvaltaren av denna byggnad, om betalning av årsavgifter till samägandebudgeten för denna byggnad, som regleras av den allmänna lagstiftningen om avtalsförpliktelser, utan endast associationsrättsliga aspekter som rör dessa bolag, sammanslutningar och juridiska personer.
34 I detta avseende ska det även påpekas att denna tolkning stöds av den rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser som författats av Mario Giuliano, professor vid universitetet i Milano, och Paul Lagarde, professor vid universitetet Paris I (EGT C 282, 1980, s. 1), enligt vilken uteslutandet av nämnda frågor från tillämpningsområdet för konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1), vilken, vad gäller förhållandena mellan medlemsstaterna, ersatts av förordning nr 593/2008, avser alla komplexa handlingar som är nödvändiga för att bilda ett bolag eller för att reglera dess interna verksamhet eller dess upplösning, det vill säga handlingar som omfattas av bolagsrätten.
35 Av detta följer att förordning nr 593/2008 är tillämplig på en situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.
36 Enligt skäl 7 i förordning nr 593/2008 bör det materiella tillämpningsområdet och bestämmelserna i denna förordning överensstämma med förordning nr 44/2001. I den mån sistnämnda förordning har upphävts och ersatts av förordning nr 1215/2012 gäller detta mål om överensstämmande tillämpning även för denna.
37 I detta avseende bör det erinras om att domstolen, vad rör artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012, där det föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen har exklusiv behörighet om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, redan har slagit fast att denna exklusiva behörighet inte gäller alla typer av talan som rör sakrätt i fast egendom, utan endast sådana som både omfattas av förordningens tillämpningsområde och syftar till dels att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter, dels att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för de befogenheter som är knutna till deras rätt (dom av den 17 december 2015, Komu m.fl., C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 26, och dom av den 16 november 2016, Schmidt, C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 30).
38 Mot bakgrund av dessa omständigheter och med hänsyn till att talan i det nationella målet inte ingår bland dessa typer av talan, utan grundar sig på samfällighetens rätt till betalning av avgifter för underhåll av de gemensamma utrymmena i en byggnad, ska denna talan inte anses avse ett avtal om sakrätt i fast egendom, i den mening som avses i artikel 4.1 c i förordning nr 593/2008.
39 När det gäller begreppet ”tjänster”, i den mening som avses i artikel 7 led 1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 framgår det av domstolens fasta praxis att detta begrepp åtminstone innebär att den som utför tjänsten utför en bestämd verksamhet mot ersättning (dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch, C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 29, dom av den 19 december 2013, Corman‑Collins, C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 37, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 57, dom av den 15 juni 2017, Kareda, C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 35, och dom av den 8 mars 2018, Saey Home & Garden, C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 38).
40 I förevarande fall är syftet med talan vid den hänskjutande domstolen att få de berörda personerna att uppfylla sin skyldighet att bidra till kostnaderna för underhåll av den byggnad i vilken de äger en lägenhet, varvid avgifternas storlek fastställts av stämman för delägarna till denna byggnad.
41 Därför måste en sådan tvist som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen anses avse ett tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 4.1 b i förordning nr 593/2008, och inte ett avtal om sakrätt, i den mening som avses i artikel 4.1 c i denna förordning.
42 Under dessa omständigheter ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1 b i förordning nr 593/2008 ska tolkas så, att en tvist, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, rörande utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen, ska anses avse ett tjänsteavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Rättegångskostnader
43 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 7 led 1 a i rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en tvist som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, som inte är en juridisk person, som enligt lag har inrättats för att utöva vissa rättigheter, och som antas med majoritet bland medlemmarna, men som är bindande för samtliga medlemmar, ska anses omfattas av begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
2) Artikel 4.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ska tolkas så, att en tvist, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som rör en betalningsskyldighet som följer av ett beslut som fattats av stämman för delägarna i ett lägenhetshus, rörande utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen, ska anses avse ett tjänsteavtal, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Underskrifter