Language of document : ECLI:EU:C:2019:496

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 13 juni 2019 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2001/23/EG – Tillämpningsområde – Övergång av en del av ett företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Begreppet övergång – Begreppet ekonomisk enhet – Övergång av en del av den ekonomiska verksamheten från ett moderbolag till ett nybildat dotterbolag – Identitet – Självständighet – Fortsatt bedrivande av ekonomisk verksamhet – Kriteriet avseende varaktigt fortsatt bedrivande av ekonomisk verksamhet – Användning av externa produktionsmedel – Avsikt att avveckla den övertagna enheten”

I mål C‑664/17,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland) genom beslut av den 8 november 2017, som inkom till domstolen den 27 november 2017, i målet

Ellinika Nafpigeia AE

mot

Panagiotis Anagnostopoulos m.fl.,

ytterligare deltagare i rättegången:

Syllogos Ergazomenon Nafpigeion Skaramagka I TRIAINA,

Panellinia Omospondia Ergatoÿpallilon Metallou (POEM),

Geniki Synomospondia Ergaton Ellados (GSEE),

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna F. Biltgen, J. Malenovský (referent), C.G. Fernlund och L.S. Rossi,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 november 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Ellinika Nafpigeia AE, genom S. Andriopoulos och D. Zerdelis, dikigoroi,

–        P. Anagnostopoulos och ytterligare 89 arbetstagare samt Syllogos Ergazomenon Nafpigeion Skaramagka I TRIAINA och Panellinia Omospondia Ergatoÿpallilon Metallou (POEM), genom V. Pittas, dikigoros,

–        D. Karampinis, genom M. Michalopoulos, dikigoros,

–        K. Priovolos och K. Kostopoulos, genom A. Tzellis, dikigoros,

–        Geniki Synomospondia Ergaton Ellados (GSEE), genom S. Kazakou, dikigoros,

–        Greklands regering, genom S. Charitaki, S. Papaioannou och E.-M. Mamouna, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom M. Konstantinidis och M. Kellerbauer, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 7 februari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 a och b i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16, och rättelser i EGT L 61, 2002, s. 66, och EGT L 76, 2002, s. 15).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan bolaget Ellinika Nafpigeia AE och å andra sidan Panagiotis Anagnostopoulos och 89 andra arbetstagare (nedan kallade de berörda arbetstagarna). Målet rör tillämpning av de anställningsavtal som ursprungligen ingåtts mellan dessa parter.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        Genom direktiv 2001/23 kodifierades, med verkan från den 11 april 2001, rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91) i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, 1998, s. 88). Samtliga relevanta händelser i samband med den verksamhetsövergång som är aktuell i det nationella målet ägde rum efter den 11 april 2001. Direktiv 2001/23 är därmed tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det målet.

4        I skälen 3 och 8 i direktiv 2001/23 anges följande:

”(3)      Det är nödvändigt att utarbeta bestämmelser till skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas.

(8)      Det var av rättssäkerhets- och förutsebarhetsskäl nödvändigt att klargöra det rättsliga begreppet överlåtelse [övergång] mot bakgrund av [EU]-domstolens rättspraxis. Det klargörandet ändrade inte tillämpningsområdet för direktiv 77/187/EEG, såsom detta tolkats av domstolen.”

5        I artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 anges följande:

”a)      Detta direktiv skall tillämpas vid [övergång] av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse [övergång till följd av avtal] eller fusion.

b)      Med förbehåll för vad som sägs under a och i nedan följande bestämmelser i denna artikel, skall med [övergång] enligt detta direktiv förstås [övergång] av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.”

6        I artikel 2.1 a och b i direktiv 2001/23 anges följande:

”I detta direktiv avses med

a)      överlåtare: varje fysisk eller juridisk person som till följd av en [övergång] enligt artikel 1.1 upphör att vara arbetsgivare i företaget, verksamheten eller en del av företaget eller verksamheten,

b)      förvärvare: varje fysisk eller juridisk person som till följd av en [övergång] enligt artikel 1.1 blir arbetsgivare i företaget, verksamheten eller en del av företaget eller verksamheten,”

7        I artikel 3.1 första stycket i direktiv 2001/23 anges följande:

”Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen [övergången] skall till följd av en sådan [övergång] övergå på förvärvaren.”

8        I artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2001/23 anges följande:

”1.      En [övergång] av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet skall inte i sig utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som görs av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl, och som innefattar förändringar i arbetsstyrkan.

2.      Om anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphör därför att överlåtelsen [övergången] medför en väsentlig förändring av arbetsvillkoren som är till nackdel för arbetstagaren, skall arbetsgivaren anses ansvarig för att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphörde.”

9        I artikel 5.1 i direktiv 2001/23 anges följande:

”Om inte medlemsstaterna föreskriver något annat skall artiklarna 3 och 4 inte tillämpas på [övergång] av företag, verksamhet eller del av företag eller verksamhet om överlåtaren är föremål för konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, som inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar och som står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet (som kan vara en konkursförvaltare som utsetts av en behörig offentlig myndighet).”

 Grekisk rätt

10      Enligt artikel 2.1 a och c i Proedrikó Diátagma 178/2002: Métra schetiká me tin prostasía ton dikaiomáton ton ergazoménon se períptosi metavívasis epicheiríseon, enkatastáseon í tmimáton enkatastáseon í epicheiríseon, se symmórfosi pros tin Odigía 98/50/EK tou Symvoulíou (presidentdekret 178/2002 om åtgärder för att skydda arbetstagares rättigheter vid övergång av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter, i enlighet med direktiv 98/50/EG) (FEK A’ 162/12.7.2002) (nedan kallat presidentdekret 178/2002) ska dess bestämmelser tillämpas vid övergång av företag, verksamheter eller delar av verksamheter till följd av avtal, lagstiftning eller fusion som medför ett byte av arbetsgivare och som kan gälla offentliga eller privata organ som bedriver ekonomisk verksamhet med eller utan vinstsyfte.

11      I artikel 2.1 b i presidentdekret 178/2002 definieras ”övergång” som övergång av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.

12      I artikel 3.1 a och b i presidentdekret 178/2002 definieras ”överlåtare” som varje fysisk eller juridisk person som till följd av en övergång i nyss nämnd mening upphör att vara arbetsgivare i företaget, verksamheten eller en del av företaget eller verksamheten, och ”förvärvare” som varje fysisk eller juridisk person som till följd av en sådan övergång blir arbetsgivare i företaget, verksamheten eller en del av företaget eller verksamheten.

13      Enligt artikel 4.1 första stycket i presidentdekret 178/2002 övergår samtliga existerande rättigheter och skyldigheter som överlåtaren hade enligt ett avtal eller ett anställningsförhållande till förvärvaren från och med dagen för övergången.

14      I artikel 4.1 andra stycket i presidentdekret 178/2002 anges att överlåtaren efter övergången ska fortsätta att vara ansvarig, i alla delar och solidariskt med förvärvaren, för skyldigheterna enligt ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande fram till den dag då förvärvaren tillträder.

15      I artikel 4.2 i presidentdekret 178/2002 anges att förvärvaren efter övergången ska bibehålla anställningsvillkoren enligt ett redan ingånget kollektivavtal, en skiljedom, en förordning eller ett individuellt anställningsavtal.

16      I artikel 5.1 första stycket i presidentdekret 178/2002 anges att övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag inte i sig utgör en grund för att säga upp arbetstagare. Enligt bestämmelserna i artikel 5.1 andra stycket i dekretet är emellertid, under förutsättning att bestämmelserna om uppsägningar iakttas, uppsägningar tillåtna om de visar sig nödvändiga av sådana ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl som medför förändringar i personalstyrkan. Om anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upphör på grund av att övergången medför en väsentlig förändring av anställningsvillkoren som är till nackdel för arbetstagarna, framgår dock av artikel 5.2 i dekretet att arbetsgivaren ska anses ansvarig för uppsägningen av anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.

17      Enligt artikel 6.1 i presidentdekret 178/2002 är de följder av en övergång som anges i artiklarna 4 och 5 i dekretet inte tillämpliga om förvärvaren är föremål för ett konkursförfarande eller något annat liknande förfarande.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18      De berörda arbetstagarna anställdes för cirka 30 år sedan av bolaget Ellinika Nafpigeia enligt avtal om tillsvidareanställning för att arbeta vid bolagets anläggningar i Skaramagka (Grekland).

19      Ellinika Nafpigeia hade varit ett offentligägt företag sedan år 1985, men år 2002 privatiserades bolaget och ålades ett förbud mot personalminskningar fram till den 30 september 2008.

20      Vid privatiseringen drev Ellinika Nafpigeia fyra typer av verksamhet, nämligen konstruktion av örlogsfartyg och handelsfartyg, reparation av fartyg, konstruktion och reparation av ubåtar samt tillverkning och reparation av järnvägsfordon. Dessa verksamhetstyper var uppdelade på fyra ”affärsområdesdivisioner”, nämligen en ytfartygsdivision, en reparationsdivision, en ubåtsdivision och en division för rullande materiel. I Ellinika Nafpigeias strukturella organisation ingick också fyra ”produktionsavdelningar”, nämligen en valsningsanläggning, en rörtillverkningsanläggning, en snickeriverkstad och en mekanisk verkstad. Produktionsavdelningarna behövdes för de arbeten som utfördes av affärsområdesdivisionerna inom ramen för var och en av de nyss nämnda verksamhetstyperna.

21      Kort tid efter privatiseringen bildade Ellinika Nafpigeia ett dotterbolag inom sektorn för rullande materiel, Etaireia Trochaiou Ylikou Ellados ΑΕ (nedan kallat ΕΤΥΕ), för att till detta bolag överföra gällande programavtal avseende tillverkning och leverans av olika typer av järnvägsfordon. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Ellinika Nafpigeia och ETYE den 28 september 2006 ingick flera avtal för att göra det möjligt för Ellinika Nafpigeias ”division för rullande materiel” att från den 1 oktober 2006 verka som ett självständigt bolag under firman ETYE.

22      Ändamålet med dessa avtal var bland annat att ETYE skulle teckna ett kommersiellt hyresavtal avseende en tomt som tillhörde Ellinika Nafpigeia, att Ellinika Nafpigeia skulle sälja och leverera lös egendom till ETYE, att Ellinika Nafpigeia skulle tillhandahålla administrativa tjänster till ETYE och att ETYE, på uppdrag av Ellinika Nafpigeia, skulle utföra utestående arbeten enligt tre programavtal.

23      Under år 2007 ingick Ellinika Nafpigeia och ETYE andra avtal som bland annat avsåg att ETYE skulle låna ut personal till Ellinika Nafpigia, att ETYE, på uppdrag av Ellinika Nafpigeia, skulle utföra utestående arbeten enligt ett programavtal och att ETYE skulle tillhandahålla tjänster till Ellinika Nafpigeia.

24      Den 28 september 2007 ingick Ellinika Nafpigeia och ETYE ett ramavtal enligt vilket ETYE skulle avvecklas senast den 30 september 2008. Parterna avtalade även om att Ellinika Nafpigeia skulle bära kostnaderna för avvecklingen, som motsvarade den beräknade kostnaden för att säga upp 160 anställda inom ETYE. Det planerade datumet för avvecklingen sköts emellertid fram genom en ändring av ramavtalet, som gjordes den 10 september 2008.

25      Den 1 oktober 2007 blev ΙΝΤΕΙ Industriebeteiligungsgesellschaft mbH (ΙΝΤΕΙ) och Industriegesellschaft Waggonbau Ammendorf mbH (ΙGWA), en grupp av tyska bolag med begränsat ansvar, ägare till samtliga aktier i ETYE.

26      Genom meddelande av den 8 oktober 2007 underrättades de berörda arbetstagarna om att ETYE övertagits av den nämnda bolagsgruppen. Ett kollektivavtal rörande löne- och anställningsvillkoren för samtliga anställda i ETYE ingicks den 13 maj 2008.

27      År 2010 försatte Polymeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstolen i Aten, Grekland) ETYE i konkurs.

28      Den 1 juni 2009 väckte de berörda arbetstagarna talan vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten, Grekland) och yrkade att domstolen skulle fastställa att Ellinika Nafpigeia var fortsatt bundet av avtal om tillsvidareanställning med dem, att Ellinika Nafpigeia var skyldigt att till dem betala lön enligt lag så länge deras anställningsavtal gällde och att Ellinika Nafpigeia, om deras anställningsavtal sades upp, skulle vara skyldigt att betala uppsägningsersättning enligt lag till varje arbetstagare.

29      Nämnda domstol biföll talan varefter Ellinika Nafpigeia överklagade domen till Efeteio Athinon (appellationsdomstolen i Aten, Grekland). Den domstolen fastställde det avgörande som meddelats i första instans, och anförde i domskälen bland annat att ETYE aldrig hade utgjort någon självständig organisatorisk enhet. Den fann för det första att ETYE inte var en självständig produktionsenhet, eftersom Ellinika Nafpigeias fyra produktionsavdelningars bidrag var nödvändiga för tillverkning och reparation av rullande materiel och att det, om Ellinika Nafpigeia upphörde med all verksamhet, skulle vara omöjligt för ETYE att tillverka och reparera järnvägsmateriel. För det andra hade ETYE inte något eget administrativt stöd, eftersom detta hade tillhandahållits av Ellinika Nafpigeia, och för det tredje var ETYE inte ekonomiskt självständigt, eftersom bolagets ekonomiska förvaltning sköttes av Ellinika Nafpigeia. Efeteio Athinon (appellationsdomstolen i Aten) slog mot denna bakgrund fast att det inte skett någon övergång av företag, verksamhet eller verksamhetsdelar och att Ellinika Nafpigeia följaktligen fortfarande var de berörda arbetstagarnas arbetsgivare.

30      Ellinika Nafpigeia överklagade den 29 augusti 2013 detta avgörande till Areios Pagos (Högsta domstolen, Grekland). Inom den avdelning som skulle pröva målet om överklagande uppstod skiljaktiga meningar i fråga om räckvidden av begreppet ”ekonomisk enhet” i den mening som avses i artikel 1 i direktiv 2001/23.

31      Enligt tre ledamöter på den avdelningen hade ETYE inte möjlighet att fortsätta bedriva den verksamhet som den ansvarade för, eftersom den inte – före den aktuella övergången – förfogade över den materiella eller tekniska infrastruktur som krävdes och eftersom divisionen för rullande materiel, som påstods ha övertagits av ETYE, inte kunde fungera utan stöd av Ellinika Nafpigeias produktionsavdelningar och administrativa och finansiella tjänster. Denna bedömning vann enligt nämnda ledamöter stöd av den begränsade verksamhetsvolym som ETYE hade haft och som lett till bolagets konkurs. Detta bekräftade även det som gjorts gällande av de berörda arbetstagarna, nämligen att syftet med övergången hade varit att upphöra med den verksamhet som bestod i tillverkning och reparation av Ellinika Nafpigeias järnvägsfordon och att avsluta de därmed sammanhängande anställningarna utan att detta skulle få negativa ekonomiska konsekvenser för bolaget.

32      Två av ledamöterna på avdelningen anser däremot att den övertagna enheten var tillräckligt självständig, både före och efter den aktuella övergången, för att kunna bedriva sin ekonomiska verksamhet. Dessa ledamöter anser nämligen att vid övergång av en enhet av mindre betydelse kan de beståndsdelar som ingår i begreppet ”ekonomisk enhet” tolkas mindre strikt än vid övergång av ett helt företag eller av en huvudsaklig verksamhet i dess helhet. Det faktum att det förvärvande företaget, som är ett dotterbolag till det överlåtande företaget, fick stöd av sistnämnda företag vid utövandet av den övertagna verksamheten innebär inte att det inte kan anses vara fråga om en övergång, eftersom man vid tolkningen av begreppet ”övergång” bör ta hänsyn till aktuella former av ”företagande”, bland annat användning av externa varor och tjänster. Enligt dessa två ledamöter utesluter inte heller överlåtarens och förvärvarens avsikt att avveckla företaget att det kan föreligga en övergång. En sådan avsikt kan dock utgöra en omständighet som ger skäl att anse att det enligt nationell rätt varit fråga om en ensidig ändring av avtalsvillkoren och ett avtalsbrott från den överlåtande arbetsgivarens sida.

33      Mot denna bakgrund beslutade Areios Pagos (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 1 i direktiv [2001/23], vid bedömningen av huruvida det föreligger en övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet, tolkas på så sätt att begreppet ’ekonomisk enhet’ avser en helt självständig produktionsenhet som har kapacitet att uppnå sitt ekonomiska mål utan att behöva (genom köp, lån, hyra etcetera) använda externa produktionsmedel (råvaror, personal, maskiner, delar av slutprodukten, supporttjänster, ekonomiska resurser etcetera)? Eller är det tvärtom tillräckligt för att det ska anses vara fråga om en ’ekonomisk enhet’ att produktionsenhetens verksamhetsföremål tydligt kan särskiljas, att det faktiskt är fråga om rörelsedrivande verksamhet och att det är möjligt att på ett effektivt sätt organisera produktionsmedlen (råvaror, maskiner och annan utrustning, personal och supporttjänster) för att kunna uppnå nämnda mål, oberoende av om den nya verksamhetsinnehavaren använder produktionsmedel, inklusive externa sådana, eller om denne i ett konkret fall inte har lyckats uppnå målet?

2)      Ska artikel 1 i direktiv [2001/23] tolkas på så sätt att det inte ska anses föreligga en övergång i ett fall där överlåtarens eller förvärvarens – eller bådas – avsikt inte endast är att den nya verksamhetsinnehavaren ska fortsätta att driva verksamheten, utan även att verksamheten ska upphöra i samband med en kommande avveckling av företaget?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

34      Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 2001/23, särskilt artikel 1.1 a och b, ska tolkas på så sätt att det är tillämpligt vid övergång av en produktionsenhet i ett fall där det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – agerar med avsikten att det förvärvande företaget ska fortsätta att bedriva det överlåtande företagets verksamhet, men även med avsikten att det förvärvande företaget självt ska upphöra vid en senare tidpunkt, i samband med en avveckling, och där den aktuella produktionsenheten, som inte kan uppnå sitt ekonomiska mål utan att behöva använda externa produktionsmedel, dessutom inte är helt självständig.

35      Domstolen konstaterar inledningsvis att det följer av artikel 1.1 a i direktiv 2001/23 att direktivet ska tillämpas vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare genom övergång till följd av avtal eller fusion.

36      Under förutsättning att de nyss nämnda villkoren är uppfyllda måste övergången även uppfylla villkoren i artikel 1.1 b i direktivet, nämligen att övergången avser en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.

37      För att ett användbart svar ska kunna lämnas till den hänskjutande domstolen anser EU-domstolen att det i ett första skede är nödvändigt att besvara frågan huruvida direktiv 2001/23, särskilt artikel 1.1 b, kan tillämpas i ett fall där det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – inte endast har för avsikt att det förvärvande företaget ska fortsätta att bedriva den övertagna enhetens verksamhet, utan även att det förvärvande företaget självt ska avvecklas vid en senare tidpunkt. Det är nämligen endast om den frågan besvaras jakande som det finns anledning att i ett andra skede besvara frågan huruvida en övertagen enhet, som den som är i fråga i det nationella målet, kan anses omfattas av artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23.

38      Inledningsvis vill domstolen anföra följande. I artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 anges att övergången ska ske i ”syfte … att bedriva ekonomisk verksamhet”. Det framgår emellertid inte av bestämmelsens lydelse att sådant bedrivande av verksamhet måste vara obegränsat i tiden eller att det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – inte också skulle kunna ha för avsikt att det förvärvande företaget självt, vid en senare tidpunkt och efter att ha bedrivit verksamheten i fråga, ska upphöra.

39      Det följer således inte av någon bestämmelse i direktiv 2001/23 att unionslagstiftarens avsikt har varit att direktivet endast ska vara tillämpligt om det förvärvande företaget fortsätter att existera längre än en viss tid.

40      Det ska vidare påpekas att en tolkning som innebar att en övergång som den som är aktuell i det nationella målet faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2001/23 skulle strida mot det främsta syftet med direktivet.

41      Direktiv 2001/23 syftar nämligen till att trygga kontinuiteten i de anställningsförhållanden som finns inom en ekonomisk enhet, oberoende av om det sker ett ägarbyte (dom av den 6 mars 2014, Amatori m.fl., C‑458/12, EU:C:2014:124, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

42      Vad beträffar den övergång som är aktuell i det nationella målet kan det konstateras att den verkar ha genomförts bland annat med avsikten att den nya verksamhetsinnehavaren skulle fortsätta att bedriva den ekonomiska verksamheten, vilket innebär att den enligt direktiv 2001/23 garanterade kontinuiteten i anställningsförhållandena ska tryggas i förevarande fall.

43      Denna tolkning vinner även stöd av artikel 5.1 i direktiv 2001/23, som utgör en del av det sammanhang som artikel 1.1 b i direktivet ingår i.

44      Enligt artikel 5.1 i direktiv 2001/23 är artiklarna 3 och 4 i direktivet nämligen i princip inte tillämpliga om överlåtaren är föremål för konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, som inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar.

45      Det skydd för arbetstagarna som föreskrivs i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2001/23 kan således endast komma att upphöra om det är överlåtaren som är föremål för ett förfarande av nyss nämnt slag vid tidpunkten för övergången.

46      Vad beträffar det nationella målet är det emellertid utrett att det överlåtande företaget inte är föremål för ett sådant förfarande och dessutom att upphörandet av den övertagna ekonomiska verksamheten endast är tänkt att äga rum i framtiden, i samband med att det övertagande företaget avvecklas.

47      Under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet får de arbetstagare som berörs av övergången följaktligen inte berövas det skydd som de har enligt artiklarna 3 och 4 i direktiv 2001/23.

48      Av det nyss anförda följer att direktiv 2001/23, särskilt artikel 1.1 b, i princip kan tillämpas i ett fall där det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – inte endast har för avsikt att det förvärvande företaget ska fortsätta att bedriva den övertagna enhetens verksamhet, utan även att det förvärvande företaget självt ska avvecklas i framtiden.

49      Såsom framgår av punkt 31 ovan verkar den hänskjutande domstolen emellertid, med avseende på det mål som den ska avgöra, tvivla på huruvida övergången i själva verket utgör ett sätt för det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – att kringgå lagstiftningen, i syfte att dölja parternas verkliga avsikt, som skulle vara att underlätta avvecklingen av den övertagna enheten utan att behöva ta på sig de ekonomiska konsekvenserna av detta.

50      I det avseendet ska det erinras om den allmänna princip i unionsrätten enligt vilken tillämpningen av unionens lagstiftning inte får utsträckas till att omfatta transaktioner som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, N Luxemburg 1 m.fl., C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkterna 96 och 97 och där angiven rättspraxis).

51      Härav följer att förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten inte ska beviljas i fall där dessa bestämmelser inte åberopas i syfte att uppnå målen med bestämmelserna, utan i syfte att erhålla en förmån enligt unionsrätten trots att villkoren för att erhålla förmånen endast är formellt uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, N Luxemburg 1 m.fl., C‑115/16, C‑118/16, C‑119/16 och C‑299/16, EU:C:2019:134, punkt 98).

52      Det ankommer på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen vägledning för att den ska kunna kontrollera huruvida överlåtarens och förvärvarens agerande är förenligt med den ovan i punkt 50 angivna principen.

53      I det avseendet gör domstolen följande bedömning. Även om det i artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 uppställs som villkor, för att direktivet ska vara tillämpligt, att den övertagna enhetens ekonomiska verksamhet ska fortsätta efter övergången, kan enbart den omständigheten att nämnda verksamhet fortsätter inte i sig anses innebära att detta villkor är uppfyllt.

54      Domstolen har nämligen slagit fast att en övergång endast kan omfattas av direktiv 2001/23 om den gör det möjligt för det förvärvande företaget att varaktigt fortsätta det överlåtande företagets verksamhet eller viss del därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 1999, Allen m.fl., C‑234/98, EU:C:1999:594, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

55      Det krav på varaktighet som uppställts i domstolens praxis ska förstås på så sätt att det avser en sammanhängande uppsättning av olika produktionsfaktorer – däribland materiella eller immateriella tillgångar samt nödvändig personalstyrka – som gör det möjligt för den övertagna enheten att fortsätta bedriva ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 1995, Rygaard, C‑48/94, EU:C:1995:290, punkt 21).

56      En uppsättning produktionsfaktorer som redan vid tidpunkten för övergången tenderar att skapa en obalans mellan input och output i produktionen, vilket därmed riskerar att verka hämmande på produktionen och gradvis, men oundvikligen, leda till att den övertagna verksamheten upphör, kan emellertid inte anses uppfylla kravet på varaktighet. Denna omständighet skulle dessutom kunna tyda på ett avsiktligt rättsmissbruk från de aktuella ekonomiska aktörernas sida som syftar till att undvika de negativa ekonomiska konsekvenserna av den framtida avvecklingen av den övertagna enheten, som det överlåtande företaget normalt skulle ha behövt bära och som det övertagande företaget inte har möjlighet att ta på sig.

57      Så skulle även kunna vara fallet om den övertagna enhetens verksamhet begränsades till att slutföra vissa bestämda avtal eller program utan att en organiserad gruppering av tillgångar, såsom de som nämns i punkt 55 ovan, ställdes till förfogande hos det övertagande företaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 1995, Rygaard, C‑48/94, EU:C:1995:290, punkterna 20–22).

58      Det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av nyss nämnda kriterier kontrollera huruvida – i ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet – överlåtarens och förvärvarens agerande är förenligt med den ovan i punkt 50 angivna allmänna principen i unionsrätten och huruvida de således har rätt att utnyttja de förmåner som anges i direktiv 2001/23 vid övergång av företag.

59      Såsom angetts ovan i punkt 37 ska domstolen, i ett andra skede, pröva huruvida artikel 1.1 a och b i direktiv 2001/23 kan tillämpas vid övergång av en enhet som den som är aktuell i det nationella målet.

60      Därvid gäller att en övergång endast kan omfattas av direktivets tillämpningsområde om den avser en del av det överlåtande företaget som utgör en ekonomisk enhet, varmed förstås en organiserad gruppering av personer och tillgångar som gör det möjligt att utöva en ekonomisk verksamhet som eftersträvar ett specifikt syfte och som är tillräckligt strukturerad och självständig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2007, Jouini m.fl., C‑458/05, EU:C:2007:512, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

61      Det krävs även att den aktuella enheten behåller sin identitet efter övergången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2009, Klarenberg, C‑466/07, EU:C:2009:85, punkt 39).

62      Eftersom en ekonomisk enhets identitet utgörs av en rad faktorer, vilka ofrånkomligen sammanhänger med varandra, såsom dess personal, arbetsledning, organisation av arbetet, driftsmetoder och, i förekommande fall, de verksamhetstillgångar som den förfogar över (dom av den 20 juli 2017, Piscareta Ricardo, C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 43 och där angiven rättspraxis), ingår i denna identitet med nödvändighet att enheten bland annat ska vara funktionellt självständig.

63      Detta innebär att eftersom en ekonomisk enhets funktionella självständighet är en naturlig del av dess identitet, måste denna självständighet – såsom krävs enligt artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 – bestå efter övergången.

64      Denna självständighet behöver inte vara fullständig. Det framgår nämligen uttryckligen av ordalydelsen i artikel 1.1 a i direktiv 2001/23 att direktivet inte endast är tillämpligt vid övergång av ett företag, utan även vid övergång av en del av ett företag.

65      En produktionsenhet vid ett företag, som den som är aktuell i det nationella målet, vars verksamhet före övergången bedrevs inom detta företag och vars självständighet inom det företaget därigenom var begränsad, kan följaktligen inte utan vidare anses falla utanför tillämpningsområdet för direktiv 2001/23.

66      Vad beträffar det nu aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att den övertagna produktionsenheten inte skulle ha kapacitet att uppnå sitt ekonomiska mål utan att behöva använda externa produktionsmedel.

67      Även om enskilda delar av ett och samma företag kan anses besitta den självständighet som tillkommer detta företag som helhet, finns det en risk för att delarna inom företaget saknar den självständighet som de behöver ha i sina egna relationer med utomstående parter.

68      I ett liknande sammanhang har domstolen bland annat funnit att en tolkning av artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 som innebär att direktivets tillämpningsområde inte ska omfatta ett fall där de materiella tillgångar som är absolut nödvändiga för att kunna bedriva den övertagna verksamheten aldrig har upphört att tillhöra överlåtaren skulle beröva direktivet en del av dess ändamålsenliga verkan (se dom av den 7 augusti 2018, Colino Sigüenza, C‑472/16, EU:C:2018:646, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

69      Såsom framgår av punkt 21 ovan har emellertid den nu aktuella produktionsenheten, det vill säga Ellinika Nafpigeias ”division för rullande materiel”, övertagits av Ellinika Nafpigeias dotterbolag ETYE. Denna enhet kan därför inte längre anses ha den självständighet som tillkommer moderbolaget. För att en avknoppad enhet som den nu aktuella ska anses behålla sin självständighet krävs således att den efter övergången har tillräckliga garantier för att den kommer att ha tillgång till en utomstående parts produktionsmedel, så att enheten inte blir beroende av de ekonomiska val som denna utomstående part ensidigt kan komma att göra i framtiden.

70      Sådana garantier kan i synnerhet ta formen av överenskommelser eller avtal mellan den övertagna enheten och den berörda utomstående parten, i vilka det anges exakta och tvingande villkor för enhetens tillgång till den utomstående partens produktionsmedel.

71      I sista hand ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 69 och 70 ovan och med beaktande av samtliga faktiska omständigheter kring den aktuella transaktionen kontrollera huruvida den övertagna produktionsenheten har tillräckliga garantier för att den kommer att ha tillgång till externa produktionsmedel.

72      Vid sådana förhållanden ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Direktiv 2001/23, särskilt artikel 1.1 a och b, ska tolkas på så sätt att det är tillämpligt vid övergång av en produktionsenhet i ett fall där överlåtaren, förvärvaren eller dessa två personer gemensamt agerar med avsikten att förvärvaren ska fortsätta att bedriva det överlåtande företagets verksamhet, men även med avsikten att det förvärvande företaget självt ska upphöra vid en senare tidpunkt, i samband med en avveckling, och där den aktuella produktionsenheten, som inte kan uppnå sitt ekonomiska mål utan att behöva använda externa produktionsmedel, dessutom inte är helt självständig. Detta gäller dock under förutsättning att två villkor är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, nämligen dels att den allmänna princip i unionsrätten som kräver att överlåtare och förvärvare inte försöker dra nytta av de fördelar som de kan ha enligt direktiv 2001/23 på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk inte har åsidosatts, dels att den aktuella produktionsenheten har tillräckliga garantier för att den kommer att ha tillgång till en utomstående parts produktionsmedel, så att enheten inte blir beroende av de ekonomiska val som denna utomstående part ensidigt kan komma att göra i framtiden.

 Rättegångskostnader

73      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter, särskilt artikel 1.1 a och b, ska tolkas på så sätt att det är tillämpligt vid övergång av en produktionsenhet i ett fall där det överlåtande företaget eller det förvärvande företaget – eller dessa två parter gemensamt – agerar med avsikten att det förvärvande företaget ska fortsätta att bedriva det överlåtande företagets verksamhet, men även med avsikten att det förvärvande företaget självt ska upphöra vid en senare tidpunkt, i samband med en avveckling, och där den aktuella produktionsenheten, som inte kan uppnå sitt ekonomiska mål utan att behöva använda externa produktionsmedel, dessutom inte är helt självständig. Detta gäller dock under förutsättning att två villkor är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, nämligen dels att den allmänna princip i unionsrätten som kräver att överlåtare och förvärvare inte försöker dra nytta av de fördelar som de kan ha enligt direktiv 2001/23 på ett sätt som är bedrägligt eller utgör missbruk inte har åsidosatts, dels att den aktuella produktionsenheten har tillräckliga garantier för att den kommer att ha tillgång till en utomstående parts produktionsmedel, så att enheten inte blir beroende av de ekonomiska val som denna utomstående part ensidigt kan komma att göra i framtiden.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: grekiska.