DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 15 december 2011

Mål F‑9/11

Verónica Sabbag Afota

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Tjänstemän – Betygsättning – Befordran – Befordringsförfarande 2010 – Betygsrapport saknas”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a häri, varigenom Veronica Sabbag Afota, tjänsteman vid rådet, yrkar att persondomstolen ska ogiltigförklara hennes betygsrapport för perioden från den 1 januari 2008 – den 30 juni 2009 samt rådets beslut att inte befordra henne under befordringsförfarandet 2010.

Avgörande:      Talan ogillas. Verónica Sabbag Afota ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som orsakats Europeiska unionens råd.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Talan väckt mot beslutet att avslå klagomålet – Verkan – Talan väckt mot den omtvistade rättsakten – Undantag – Beslutet saknar bekräftande karaktär

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Procedur – Beaktande av betygsrapporterna – Ofullständig personalakt– Följder

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 45)

3.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Omständigheter som kan beaktas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)

4.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

5.      Tjänstemän – Befordran – Kriterier – Kvalifikationer – Beaktande av det ansvar tjänstemannen har och språkkunskaper – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

6.      Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte befordrats – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Otillräcklig motivering – Regularisering under domstolsförfarandet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25.2, 45 och 90.2)

1.      Det följer av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna att en talan som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna har väckt mot ett beslut fattat av tillsättningsmyndigheten eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till sakprövning om den berörda tidigare har riktat ett klagomål mot tillsättningsmyndigheten, och nämnda klagomål, åtminstone delvis, har utgjort föremål för ett uttryckligt eller underförstått avslag.

Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detsamma utgör således en fullståndig del av ett komplext förfarande och utgör endast ett villkor för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol. Under dessa omständigheter innebär talan, även om den formellt sett riktas mot avslaget på klagomålet, att domstolen ska pröva den rättsakt som går den berörde emot mot vilken klagomålet riktas, under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats. Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan emellertid, med hänsyn till dess innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripa rättsaktens lagenlighet, eller betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten.

(se punkterna 24 och 25)

Hänvisning till

Domstolen: 28 maj 1980, Kuhner mot kommissionen, 33/79 och 75/79, punkt 9,  17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, punkterna 7 och 8

Förstainstansrätten: 12 december 2002, Morello mot kommissionen, T‑338/00 och T‑376/00, punkt 35, 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, punkt 31, 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, punkt 49, 7 juni 2005, Cavallaro mot kommissionen, T‑375/02, punkterna 63–66 , 25 oktober 2006, Staboli mot kommissionen, T‑281/04, punkt 26

Europeiska unionens tribunal: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T‑377/08 P, punkterna 50–59 och 64,  21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T‑325/09 P, punkt 32

2.      Betygsrapporten utgör en oumbärlig del av bedömningsunderlaget när helst en tjänstemans karriär bedöms i syfte att fatta ett beslut om befordran.

Ett befordringsförfarande är således rättsstridigt när tillsättningsmyndigheten inte har kunnat jämföra kandidaternas kvalifikationer på grund av att betygsrapporterna för en eller flera tjänstemän, beroende på administrationen, har upprättats med en väsentlig försening.

En sådan oegentlighet föranleder dock inte någon åtgärd för det fall avsaknaden av betygsrapport kan kompenseras av att det finns andra uppgifter om tjänstemannens kvalifikationer. För att ogiltigförklara befordringar är det vidare inte tillräckligt att en kandidats personalakt är felaktig och ofullständig. Det krävs dessutom att det styrks att denna omständighet kan ha haft en avgörande inverkan på befordringsförfarandet.

(se punkterna 42-44)

Hänvisning till

Domstolen: 18 december 1980, Gratreau mot kommissionen, 156/79 och 51/80, punkterna 22 och 24

Förstainstansrätten: 19 september 1996, Allo mot kommissionen, T‑386/94, punkt 38, domen i det ovannämnda målet Morello mot kommissionen, punkt 84 och där angiven rättspraxis, 8 mars 2006, Lantzoni mot domstolen, T‑289/04, punkt 62

3.      Enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna ska tillsättningsmyndigheten vid jämförelsen av kvalifikationerna för de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran särskilt beakta tjänstemannens rapport, eventuella språkkunskaper som används i arbetet, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen redan har visat, och i förekommande fall det ansvar tjänstemannen har. Det är mot bakgrund av dessa tre omständigheter som tillsättningsmyndigheten ska göra jämförelsen av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer. Tillsättningsmyndigheten får i andra hand, då de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer är likvärdiga på grundval av de tre omständigheter som uttryckligen avses i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, emellertid beakta andra omständigheter, såsom kandidaternas ålder och tjänstetid i lönegraden eller i tjänsten.

Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen således tillerkänns begränsas emellertid av skyldigheten att genomföra jämförelsen av kandidaterna med omsorg och opartiskhet, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.

(se punkterna 53, 55 och 60)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 53, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 7 november 2007, Hinderyckx mot rådet, F‑57/06, punkt 45, 5 maj 2010, Bouillez m.fl. mot rådet, F‑53/08, punkt 50

4.      Tillsättningsmyndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid jämförelsen av kvalifikationerna hos de befordringsbara tjänstemännen, och gemenskapsdomstolarnas kontroll är begränsad till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom gränser som inte kan kritiseras och att den inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, med beaktande av de metoder och medel som administrationen har använt sig av vid sin bedömning. Domstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer och meriter med sin egen.

(se punkt 54)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet Casini mot kommissionen, punkt 52, och där angiven rättspraxis

5.      Vad gäller kriteriet, vid jämförelsen av kvalifikationerna hos de befordringsbara tjänstemännen, avseende det ansvar som tjänstemannen har kan detta ansvar inte endast avgöras med hänsyn till omfattningen av utövade ledningsuppgifter, eftersom en tjänsteman kan har en hög grad av ansvar utan att vara arbetsledare för ett stort antal underordnade medarbetare. Omvänt kan en tjänsteman vara arbetsledare för ett stort antal underordnade medarbetare utan att har ett särskilt stort ansvar.

Vad likaså gäller kriteriet med språkkunskaper är det inte desto mindre så, vilket följer av ordalydelsen i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, att om en tjänsteman visar att han eller hon kan flera språk som används i arbetet är det användningen av språken, och inte kunskap i dem, som ska beaktas vid jämförelsen av kvalifikationerna.

(se punkterna 58 och 59)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 16 december 2010, rådet mot Stols, T‑175/09 P, punkt 48

6.      Tillsättningsmyndigheten är förvisso inte skyldig att motivera befordringsbeslut i förhållande till icke befordrade tjänstemän. Den är däremot skyldig att motivera beslutet om avslag på ett klagomål som framställts av en tjänsteman som inte har befordrats. Motiveringen av avslagsbeslutet ska anses motsvara motiveringen av det beslut som avses i klagomålet. Frågan om motiveringen är tillräcklig ska bedömmas med hänsyn till de väsentliga punkterna i den argumentation som institutionen svarar på.

Under förutsättning att tillsättningsmyndigheten angett inledningen till en motivering, kan kompletterande preciseringar kan lämnas under förfarandets gång.

(se punkterna 62, 63 och 65)

Hänvisning till

Domstolen: 7 februari 1990, Culin mot kommissionen, C‑343/87, punkt 13

Förstainstansrätten: 3 oktober 2006, Nijs mot revisionsrätten, T‑171/05, punkt 42, 4 juli 2007, Lopparelli mot kommissionen, T‑502/04, punkt 77

Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet Hinderyckx mot rådet, punkt 32