PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 29 september 2011

Mål F‑80/10

AJ

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Artiklarna 43 och 45 i tjänsteföreskrifterna – Karriärutvecklingsrapport – Uppenbart oriktig bedömning – Motivering”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken AJ bland annat yrkat att dennes karriärutvecklingsrapport för år 2008 ska ogiltigförklaras.

Avgörande:      Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport – Utvärderarnas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport – Syfte – Utvärderarnas skyldigheter

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport – Sämre omdöme än i den tidigare karriärutvecklingsrapporten – Motiveringsskyldighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport – Den partssammansatta utvärderings- och befordringskommittéen vid kommissionen – Fråga vilken roll arbetsgrupper på lägre nivå bör spela

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Iakttagande av rätten till försvar – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

1.      Utvärderarna har ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning när de bedömer de betygssatta personernas arbete. Unionsdomstolens prövning av innehållet i karriärutvecklingsrapporter är följaktligen begränsad till en kontroll av att förfarandet har gått riktigt till, att de faktiska omständigheterna är korrekta samt att det inte föreligger något uppenbart fel i bedömningen eller maktmissbruk. Det ankommer inte på unionsdomstolen att pröva om administrationens bedömning av en tjänstemans yrkeskompetens är välgrundad, när bedömningen innefattar komplicerade värdeomdömen som på grund av sin beskaffenhet inte kan granskas objektivt.

Det kan endast anses vara fråga om ett uppenbart fel om felet enkelt kan upptäckas med hjälp av kriterier som lagstiftaren uppställt för att reglera hur detta utrymme för skönsmässig bedömning används.

För att administrationen ska kunna anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning som gör att ett beslut om befordran eller en karriärutvecklingsrapport ska ogiltigförklaras måste den bevisning som det ankommer på sökanden att inge vara sådan att administrationens bedömningar förlorar sin trovärdighet. Med andra ord kan talan inte bifallas med stöd av grunden om uppenbart fel om den ifrågasatta bedömningen, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses korrekt eller giltig.

Så är särskilt fallet om beslutet i fråga innehåller felaktiga bedömningar som även sammantagna är så obetydliga att de inte kan ha bestämt administrationens agerande.

Vad särskilt rör domstolsprövningen av bedömningar som förekommer i karriärutvecklingsrapporterna ska det tilläggas att det finns ännu större anledning att betona begränsningen till uppenbara fel, eftersom unionsdomstolen inte har någon direkt kunskap om de bedömda tjänstemännens situation, samtidigt som utvärderingsförfarandet i administrativt hänseende innehåller vissa garantier genom att den bedömde tjänstemannen kan vända sig till sina överordnade och till ett partssammansatt organ.

(se punkterna 32 och 34−37)

Hänvisning till

Domstolen: 23 november 1978, Agence européenne d’intérims mot kommissionen, 56/77, punkt 20

Förstainstansrätten: 8 maj 1996, Adia interim mot kommissionen, T‑19/95, punkt 49; 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T‑380/94, punkt 59; 6 juli 2000, AICS mot parlamentet, T‑139/99, punkt 39; 12 februari 2008, BUPA m.fl. mot kommissionen, T‑289/03, punkt 221; 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, punkt 63

Personaldomstolen: 29 september 2009, Wenning mot Europol, F‑114/07, punkt 111 och där angiven rättspraxis; 23 februari 2010, Faria mot harmoniseringsbyrån, F‑7/09, punkt 44 och där angiven rättspraxis; 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F‑104/09, punkt 35, överklagad till Europeiska unionens tribunal, mål T‑281/11 P

2.      Syftet med karriärutvecklingsrapporten är att den ska fungera som ett skriftligt och formaliserat intyg om kvaliteten på den berörde tjänstemannens arbete, vilket innebär att den inte utgör en ren beskrivning av de uppgifter som utförts under den berörda perioden, utan också utgör en bedömning av de mänskliga egenskaper som den betygssatta personen har visat vid utövandet av sin yrkesverksamhet. Av detta följer särskilt att karriärutvecklingsrapportens syfte inte är att ge en fullständig beskrivning av de uppgifter som en tjänsteman haft att utföra vid utövandet av sin yrkesverksamhet, utan att utifrån avgörande omständigheter framhäva varje tjänstemans kompetens, prestationsförmåga och uppträdande i tjänsten. Utvärderarens bedömning fastställs efter ett kontradiktoriskt förfarande som rör just bedömningen av tjänstemannens prestationer under referensperioden. Det räcker således i princip att karriärutvecklingsrapporten innehåller de viktigaste uppgifterna om tjänstemannens prestationer, särskilt vad gäller prestationsförmåga, kompetens och uppträdande i tjänsten, och en bedömning av desamma. Förutsatt att motiveringsskyldigheten uppfylls och bedömningen är tydligt individanpassad och inte opersonlig, är en utvärderare inte skyldig att i detalj ange skälen för dennes bedömning genom att ange konkreta exempel som stöder dennes värdeomdömen.

Även om utvärderaren inte har rätt att till tredje man delegera uppgiften att bedöma de bedömda tjänstemännens prestationer, så finns det inget som hindrar utvärderaren att beakta upplysningar från officiella och trovärdiga källor. Ett sådant förfaringssätt är förenligt med varje myndighets skyldighet att fatta sitt avgörande utifrån ett fullständigt faktaunderlag och en fullständig undersökning av situationen.

(se punkterna 58 och 59)

Hänvisning till

Domstolen: 22 december 2008, Gordon mot kommissionen, C‑198/07 P, punkt 44

Förstainstansrätten: 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, punkt 86; 19 november 2009, Michail mot kommissionen, T‑49/08 P, punkt 57

Personaldomstolen: 10 november 2009, N mot parlamentet, F‑93/08, punkt 46; 10 september 2009, van Arum/Parlamentet, F‑139/07, punkt 101

3.      Administrationen är skyldig att tillräckligt och utförligt motivera varje karriärutvecklingsrapport och att bereda den berörde tillfälle att yttra sig över motiveringen. Iakttagandet av dessa krav gör sig i ännu högre grad gällande om betyget har sänkts i förhållande till det tidigare betyget.

(se punkt 86)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 november 2007, Ianniello mot kommissionen, T‑205/04, punkt 94

Personaldomstolen: 13 december 2007, Sequeira Wandschneider mot kommissionen, F‑65/05, punkt 96; 21 februari 2008, Semeraro mot kommissionen, F‑19/06, punkts 47 och 48

4.      I betygsförfarandet vid kommissionen har arbetsgrupper på lägre nivå endast till uppgift att förbereda de plenarsammanträden som hålls av den partssammansatta utvärderings- och befordringskommittéen och att sammanfatta det arbete som utförts av de partssammansatta arbetsgrupperna och presentera det för kommittén. Av detta följer att möjligheten att inrätta sådana grupper ingår i myndighetens behörighet att organisera sitt eget arbete, som gör att denna, även utan skriftligt bemyndigande, kan vidta lämpliga åtgärder för sitt inre arbete och i intresset av en god förvaltning. Dessutom har den omständigheten att det inrättats arbetsgrupper på lägre nivå på intet sätt lett till en delegation av den behörighet som enligt tjänsteföreskrifterna tillkommer tillsättningsmyndigheten och den medför varken någon skyldighet, någon rättighet eller någon processuell garanti för de bedömda tjänstemännen.

(se punkt 101)

5.      Även om rätten till försvar gäller för utvärderingsförfarandet, så innebär detta endast att den betygssatte tjänstemannen på lämpligt sätt ska beredas tillfälle att yttra sig under betygsförfarandet vad rör de värdeomdömen som riktas mot denne innan betygsrapporten blir slutgiltigt gällande.

Betygsättaren vid överklaganden kan behöva samråda med den bedömde tjänstemannens överordnade, dennes utvärderare och till och med dennes kollegor, utan att detta samråd med nödvändighet innebär att det inleds en kontradiktorisk diskussion med den bedömde tjänstemannen. Detta gäller i än högre grad för arbetsgrupper på lägre nivå som tillsatts av den partssammansatta utvärderings- och befordringskommittéen vid kommissionen, vilka inte själva är behöriga att lämna värdeomdömen om de berördas prestationer.

(se punkterna 108 och 109)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 november 2007, Ianniello mot kommissionen, T‑308/04, punkterna 73 och 74; 18 juni 2008, Sundholm mot kommissionen, T‑164/07 P, punkterna 28 och 29