Language of document :

Talan väckt den 15 juli 2019 – Europeiska kommissionen mot Republiken Italien

(Mål C-668/19)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: E. Manhaeve, L. Cimaglia)

Svarande: Republiken Italien

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska slå fast att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 3 och/eller artikel 4 och/eller artikel 5 samt artikel 10 i direktiv 91/271/EEG genom att ha underlåtit att

anta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att 166 tätorter som har en befolkningsekvivalent på mer än 2 000 förses med insamlingssystem för avloppsvatten från tätbebyggelse i enlighet med artikel 3 i rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse1 ,

anta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att, i 610 tätorter som har en befolkningsekvivalent på mer än 10 000 eller som har en befolkningsekvivalent mellan 2 000 och 10 000 och vars utsläpp går ut i färskvatten eller flodmynningar, det avloppsvatten från tätbebyggelse som kommer in i uppsamlingssystem, innan det släpps ut, blir föremål för sekundär behandling eller motsvarande behandling, i enlighet med artikel 4 i direktiv 91/271/ EEG,

anta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att, i tio tätorter med en befolkningsekvivalent på mer än 10 000 och där avloppsvattnet släpps ut i mottagande vatten som anses vara ”känsliga områden” i den mening som avses i direktiv 91/271/EEG, det avloppsvatten från tätbebyggelse som kommer in i uppsamlingssystem, innan det släpps ut, blir föremål för strängare behandling än sekundär behandling eller motsvarande behandling, i enlighet med artikel 5 i det direktivet,

anta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att, i fem ”känsliga områden” i den mening som avses i direktiv 91/271/EEG, miniminivån för minskningen av den totala belastningen i alla reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse i det området uppgår till minst 75 procent för den totala mängden fosfor och minst 75 procent för den totala mängden kväve i enlighet med artikel 5.4 i det direktivet,

anta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att anläggningarna för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse som är byggda för att uppfylla kraven i artiklarna 4–7 i direktiv 91/271/EEG är utformade, konstruerade, drivna och underhållna för att garantera tillräcklig prestanda under alla normala lokala klimatförhållanden och för att säkerställa att säsongsvariationer beaktas vid utformningen av dessa anläggningar i 617 tätorter, i enlighet med artikel 10 i det direktivet, och

förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Kommissionen gör gällande att Republiken Italien inte på ett korrekt sätt, i olika delar av sitt territorium, har införlivat rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

Först och främst påpekar kommissionen att det har förekommit olika överträdelser av artikel 3 i direktivet, vilket föreskriver i andra strecksatsen i punkt 1 och i punkt 2 att medlemsstaterna var skyldiga att senast den 31 december 2005 se till att alla tätorter med en befolkningsekvivalent på mer än 2 000 utrustas med insamlingssystem som uppfyller kraven i bilaga I punkten A. I många tätorter belägna i regionerna Abruzzo, Kalabrien, Kampanien, Friuli Venezia Giulia, Lombardiet, Apulien, Sicilien, Aosta-dalen och Veneto uppfylldes inte detta krav korrekt.

Enligt artikel 4.1 och 4.3 i direktiv 91/271/EEG var medlemsstaterna dessutom skyldiga att senast den 31 december 2005, när det gäller utsläpp från tätorter med en befolkningsekvivalent på mer än 10 000 eller utsläpp från tätorter med en befolkningsekvivalent mellan 2 000 och 10 000, se till att avloppsvatten från tätbebyggelse som kommer in i uppsamlingssystemet före utsläpp blir föremål för sekundär behandling eller motsvarande behandling, i enlighet med bestämmelserna i bilaga I punkten B. Kommissionen har funnit att dessa bestämmelser inte har följts i ett stort antal tätorter belägna i regionerna Abruzzo, Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Ligurien, Lombardiet, Marche, Apulien, Piemonte, Sardinien, Sicilien, Toscana, Umbrien, Aosta-dalen och Veneto.

Enligt artikel 5.2 och 5.3 i direktivet var medlemsstaterna skyldiga att senast den 31 december 1998, för alla utsläpp från tätorter med en befolkningsekvivalent på mer än 10 000, säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som kommer in i uppsamlingssystemet, före utsläpp i känsliga områden, blir föremål för en strängare behandling än den som beskrivs i artikel 4. Kommissionen har funnit att dessa bestämmelser inte har följts i flera tätorter belägna i regionerna Basilicata, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Marche, Apulien, Sardinien och Veneto.

När det gäller känsliga områdena anger artikel 5.4 i direktivet möjligheten att inte tillämpa de krav som anges i artikel 5.2 och 5.3 för enskilda reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse när det styrkts att den lägsta procentsatsen för minskning av den totala belastningen i alla reningsverk i ett känsligt område är minst 75 % för den totala mängden fosfor och minst 75 % för den totala mängden kväve. För ett antal känsliga områden i Italien har detta inte styrkts.

Slutligen innebär åsidosättandet av artiklarna 4 och 5 i direktiv 91/271/ EEG också en överträdelse av artikel 10 i direktivet, som föreskriver att reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse måste utformas, byggas, drivas och underhållas för att säkerställa tillräcklig prestanda under alla normala lokala klimatförhållanden.

____________

1 EGT L 135, 1991, s. 40.