Language of document : ECLI:EU:F:2010:36

PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 4 maj 2010

Mål F-47/09

Éric Mathias Fries Guggenheim

mot

Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning

”Personalmål – Tillfälligt anställd – Anställningsavtal har inte förnyats – Artikel 11a i tjänsteföreskrifterna – Artikel 1 sjätte stycket i bilaga II till tjänsteföreskrifterna – Personalrepresentationens funktion – Skyldighet att iaktta opartiskhet och oberoende”

Saken: Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Éric Mathias Fries Guggenheim yrkat ogiltigförklaring av beslutet från direktören för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) av den 7 juli 2008 att inte förnya hans anställningsavtal som tillfälligt anställd och, vid behov, av beslutet av den 18 juli 2008, varigenom förstnämnda beslut fastställdes samt förpliktande för Cedefop att, för det fall han inte tillåts återinträda i tjänst, till honom betala skadestånd.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Förnyande av ett avtal om tidsbegränsad anställning – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 47 c)

2.      Institutionernas rättsakter – Direktiv – Direkta skyldigheter för unionens institutioner i deras relationer med personalen ­– Föreligger inte – Åberopande – Räckvidd

(Artikel 10 EG)

3.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Krav på oberoende och integritet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 11a)

4.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Personalplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 4, 7.1, 29 och 45)

5.      Tjänstemän – Talan – Yrkande om skadestånd i samband med ett yrkande om ogiltigförklaring – Ogillande av talan om ogiltigförklaring medför ogillande av skadeståndstalan

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Den behöriga myndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad avser uppsägning, med beaktande av den uppsägningstid som anges i anställningsavtalet, av en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning i enlighet med artikel 47 i anställningsvillkoren för övriga anställda, samt vad avser förtida uppsägning av ett avtal om tidsbegränsad anställning som tillfälligt anställd. Unionsdomstolarnas prövning ska således, förutom vad avser prövningen av huruvida motiveringsskyldigheten uppfyllts, begränsas till en kontroll av att det inte är fråga om en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk.

Detsamma gäller, i än större utsträckning, då det inte är fråga om förtida uppsägning, utan om att ett avtal om tidsbegränsad anställning som tillfälligt anställd inte ska förlängas. Domstolarnas prövning ska i sådana fall följaktligen vara begränsad till en prövning av att det inte gjorts uppenbara fel vid bedömningen av tjänsteintresset och att det inte är fråga om maktmissbruk.

Den behöriga myndigheten är skyldig att, när den fattar beslut angående en anställd, ta hänsyn till alla uppgifter som kan påverka dess beslut, särskilt den anställdes intresse Detta följer nämligen av administrationens omsorgsplikt, som är en del i den balans mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som enligt tjänsteföreskrifterna och, analogt, enligt anställningsvillkoren för övriga anställda ska råda mellan myndigheten och dess anställda.

Ovanstående allmänna överväganden gäller även för det fall den anställde har arbetat inom personalrepresentationen, eftersom anställningsvillkoren för övriga anställda inte innehåller några särskilda bestämmelser eller undantagsbestämmelser för uppsägning av ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd med en sådan ställning. I den mån den anställde, för att fullgöra sin uppgift, kan bli tvungen att motsätta sig eller att öppet kritisera vissa ställningstaganden från administrationens sida ankommer det emellertid på den behöriga myndigheten att iaktta särskild försiktighet så att bedömningen av huruvida den anställdes anställningsavtal ska förnyas inte påverkas negativt av den anställdes beteende vid utövandet av sina arbetsuppgifter inom personalrepresentationen, förutsatt att detta beteende inte har gått utöver vad som får anses vara en normal social dialog. Kravet på försiktighet gör sig särskilt gällande, eftersom den kollektiva arbetsrätten ibland ger upphov till särskilt känsliga situationer med avseende på konflikter.

(se punkterna 64–67)

Hänvisning till

Domstolen: 26 februari 1981, De Briey mot kommissionen, 25/80, REG 1981, s. 637, punkt 7

Förstainstansrätten: 28 januari 1992, Speybrouck mot parlamentet, T‑45/90, REG 1992, s. II‑33, punkterna 97 och 98; 17 mars 1994, Hoyer mot kommissionen, T‑51/91, REGP 1994, s. I‑A‑103 och II‑341, punkt 36; 14 juli 1997, B mot parlamentet, T‑123/95, REGP 1997 s. I‑A‑245 och II‑697, punkt 70; 12 december 2000, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, T‑223/99, REGP 2000, s. I‑A‑277 och II‑1267, punkt 51; 6 februari 2003, Pyres mot kommissionen, T‑7/01, REGP 2003, s. I‑A‑37 och II‑239, punkt 50

Personaldomstolen: 28 juni 2007, Bianchi mot ETF, F‑38/06, REGP s. I‑A‑1‑183 och II‑A‑1‑1009, punkterna 92–94, och där angiven rättspraxis

2.      Direktiv är riktade till medlemsstaterna och inte till unionens institutioner och organ. Bestämmelserna i direktiv 2002/14 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska unionen kan således som sådana inte anses innebära några skyldigheter för institutionerna när det gäller förhållandet till deras personal.

Den omständigheten att ett direktiv inte i sig är bindande för institutionerna hindrar emellertid inte att direktivet indirekt kan innebära skyldigheter för institutionerna när det gäller deras förhållande till sina tjänstemän och övriga anställda. Institutionerna ska särskilt, för att uppfylla den lojalitetsplikt de har enligt artikel 10 andra stycket EG, i deras handlande såsom arbetsgivare beakta lagstiftning som antagits på unionsnivå och varigenom det införs minimikrav i syfte att främja förbättringar av arbetstagares levnadsstandard och arbetsvillkor i medlemsstaterna genom tillnärmning av nationella bestämmelser och praxis. En sådan skyldighet gäller även för de organ som unionslagstiftaren inrättat för att bistå institutionerna när det gäller genomförandet eller administrationen av den politik som anges i fördragen.

(se punkterna 70 och 71)

Hänvisning till

Domstolen: 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, REG 2003, s. I‑8349, punkt 24

Förstainstansrätten: 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, REG 2008, s. II‑781, punkt 43

Personaldomstolen: 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F‑65/07, REGP 2009 s. I‑A‑1‑105 och II‑A‑1‑567; 4 juni 2009, Adjemian m.fl. mot kommissionen, F‑134/07 och F‑8/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑149 och II‑A‑1‑841, punkt 93, som har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där det nu är anhängigt som mål T‑325/09 P

3.      Det faktum att det råder djupa meningsskiljaktigheter mellan direktionen för en europeisk byrå och dennas personalrepresentation i frågor som hör till den sociala dialogen räcker inte i sig för att det ska vara befogat att hysa legitima och sakligt grundade farhågor för att byråns direktör, utanför området för denna sociala dialog, på grund av fördomar mot en anställd som arbetar inom personalrepresentationen eller av personliga skäl har beslutat att inte förnya dennes anställningsavtal på ett sådant sätt att direktören inte längre var opartiskt vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter.

Sådana meningsskiljaktigheter, som för övrigt inte har något samband med den anställdes personliga omständigheter, är nämligen inte i sig så allvarliga att direktören i alla avseenden kan antas ha företagit konkreta bedömningar utan att vara opartisk i förhållande till den anställde. En rent abstrakt risk för en personlig konflikt som har kunnat omfatta direktören och som endast skulle bero på nämnda meningsskiljaktigheter räcker inte heller för att artikel 11a i tjänsteföreskrifterna ska anses ha åsidosatts, enligt vad som påståtts i målet.

(se punkterna 78 och 79)

Hänvisning till

Förstainstansrätten 12 juli 2005, De Bry mot kommissionen, T‑157/04, REGP 2005, s. I‑A‑199 och II‑901, punkterna 38 och 39

4.      Institutionerna har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet för att fullgöra dem anförtrodda uppgifter och därvid placerar den personal som de har till sitt förfogande, dock under förutsättning att placeringen görs i tjänstens intresse och med iakttagande av tjänsternas likvärdighet.

Med beaktande av det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning institutionerna har vid bedömningen av tjänstens intresse, ska unionsdomstolarnas prövning begränsas till frågan huruvida administrationen har gjort en bedömning inom rimliga gränser och inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.

Tjänstens intresse kan innebära en begränsning av det utrymme för skönsmässig bedömning som tillsättningsmyndigheten förfogar över och kräva att de personer som placeras på vissa tjänster inte endast är kompetenta, utan de mest kompetenta för att inneha dessa tjänster, vilket innebär att tillsättningsmyndigheten ska jämföra de berörda personernas kvalifikationer för att välja den som är lämpligast.

(se punkterna 104–106)

Hänvisning till

Domstolen: 7 mars 1990, Hecq mot kommissionen, C‑116/88 och C‑149/88, REG 1990, s. I‑599, punkt 11

Förstainstansrätten: 22 januari 1998, Costacurta mot kommissionen, T‑98/96, REGP 1998, s. I‑A‑21 och II‑49, punkt 36; 26 november 2002, Cwik mot kommissionen, T‑103/01, REGP 2002, s. I‑A‑229 och II‑1137, punkt 30; 25 juli 2006, Fries Guggenheim mot Cedefop, T‑373/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑169 och II‑A‑2‑819, punkterna 68 och 69 och där angiven rättspraxis samt punkt 71

5.      I personalmål ska yrkanden om ersättning för skada ogillas i den mån de har ett nära samband med yrkanden om ogiltigförklaring som redan har ogillats.

(se punkt 119)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 10 juni 2004, Liakoura mot rådet, T‑330/03, REGP 2004, s. I‑A‑191 och II‑859, punkt 69; 13 juli 2005, Scano mot kommissionen, T‑5/04, REGP 2005, s. I‑A‑205 och II‑931, punkt 77

Personaldomstolen: ovannämnda målet Bianchi mot ETF, punkt 104