Language of document :

Begäran om förhandsavgörande framställd av Krajský súd v Prešove (Slovakien) den 25 juni 2019 – LH mot PROFI CREDIT Slovakia, s.r.o.

(Mål C-485/19)

Rättegångsspråk: slovakiska

Hänskjutande domstol

Krajský súd v Prešove

Parter i det nationella målet

Kärande: LH

Svarande: PROFI CREDIT Slovakia, s.r.o.

Tolkningsfrågor

A.

Ska artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad artikel 47 i stadgan), och implicit konsumentens rätt till ett effektivt rättsmedel, tolkas så, att en bestämmelse – såsom 107 § 2 i Občianský zákonník (civillagen), där det stadgas en objektiv preskriptionstid på tre år för konsumenters rättigheter – enligt vilken konsumentens rätt till återbetalning av belopp till följd av ett oskäligt avtalsvillkor preskriberas även om konsumenten inte är i stånd att bedöma det oskäliga avtalsvillkoret och den aktuella preskriptionstiden löper även om konsumenten inte hade kännedom om den oskäliga karaktären av avtalsvillkoret, inte är förenlig med nämnda artikel?

Om den lagstadgade objektiva preskriptionstiden på tre år för konsumenters rättigheter, trots att konsumenten inte har kännedom därom, anses vara förenlig med artikel 47 i stadgan och effektivitetsprincipen, ställer den hänskjutande domstolen följande frågor:

Strider en nationell praxis enligt vilken konsumenten har bevisbördan och därmed dels i domstol ska styrka att de personer som handlar å kreditgivarens vägnar hade kännedom om att kreditgivaren åsidosätter konsumentens rättigheter – i förevarande fall kännedom om att kreditgivaren överträder en lagbestämmelse, då denne inte exakt anger den effektiva räntan – dels ska styrka kännedom om att lånet i sådant fall är räntefritt och att kreditgivaren, då denne tar ut ränta, har gjort en otillbörlig vinst, mot artikel 47 i stadgan och effektivitetsprincipen?

Om frågan i ovan avsnitt A.II besvaras nekande, vilka personer, närmare bestämt kreditgivarens administratörer, bolagsmän eller handelsrepresentanter, ska då vara föremål för konsumentens styrkande i fråga om den kännedom som avses i frågan i avsnitt A.II?

Om frågan i ovan avsnitt A.II besvaras nekande, vilken grad av kännedom är då tillräcklig för att uppnå målet, det vill säga styrka uppsåt hos leverantören vid överträdelse av den aktuella lagstiftningen om finansmarknaden?

B.

Utgör effekterna av direktiven och relevant praxis från EU-domstolen på området – närmare bestämt domarna Rasmussen, C-441/14, EU:C:2016:278, Pfeiffer, C-397/01–C-403/01, EU:C:2004:584, punkterna 113 och 114, Kücükdeveci, C-555/07, EU:C:2010:21, punkt 48, Impact, C-268/06, EU:C:2008:223, punkt 100, Dominguez, C-282/10, punkterna 25 och 27, och Association de médiation sociale, C-176/12, EU:C:2014:2, punkt 38 – hinder för en nationell praxis enligt vilken den nationella domstolen har dragit en slutsats om den unionsrättskonforma tolkningen utan att använda tolkningsmetoder och utan att ange någon lämplig motivering?

Om den nationella domstolen, efter tillämpning av tolkningsmetoder såsom i synnerhet teleologisk tolkning, bokstavstolkning, historisk tolkning, systematisk tolkning och logisk tolkning (metoden e contrario, metoden reductio ad absurdum) samt efter tillämpning av nationell rätt i sin helhet, i syfte att uppnå målet enligt artikel 10.2 h och 10.2 i i direktiv 2008/481 (nedan kallat direktivet), drar den slutsatsen att den unionsrättskonforma tolkningen medför en situation contra legem, får den nationella domstolen – exempelvis genom att göra en jämförelse med förhållanden vid diskriminering eller med skyddet för arbetstagare – då fastställa att ovannämnda bestämmelse i direktivet har direkt effekt när det gäller att skydda näringsidkare gentemot konsumenter i kreditförhållanden och därmed låta bli att tillämpa den lagbestämmelse som inte är förenlig med unionsrätten?

____________

1     Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).