PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 20 november 2007
Mål F-120/05
Antonis Kyriazis
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande – Villkor i artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna”
Saken: Talan väckt enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA, genom vilken Antonis Kyriazis har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara kommissionens beslut av den 12 oktober 2005 att avslå hans ansökan om utlandstillägg, fastställa att han har rätt att uppbära utlandstillägg med retroaktiv verkan från den 1 mars 2005 och fastställa att han har rätt att uppbära utlandstillägg i framtiden.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a)
2. Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a)
3. Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a)
1. För att utlandstillägg ska beviljas krävs enligt artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att den berörde under den femårsperiod som löpte ut sex månader innan tjänsten tillträddes varken har varit varaktigt bosatt eller har utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i det land där anställningsorten ligger. För en tjänsteman följer härav att den sexmånadersperiod som föreskrivs i bestämmelsen avser tiden omedelbart före det att vederbörande tillträdde tjänsten i egenskap av tjänsteman.
Denna bokstavstolkning av artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna vinner stöd genom en teleologisk tolkning av denna bestämmelse. Sexmånadersperioden måste nämligen tolkas mot bakgrund av sitt syfte, vilket är att förhindra att tjänstemän, som under praktiskt taget hela referensperioden varaktigt har bott eller har utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i det land där anställningsorten för den sökta tjänsten ligger, inte ändrar sin varaktiga bosättning eller den ort där de utför sin huvudsakliga yrkesverksamhet kort tid före tjänsten tillträds. För att undvika denna risk ligger sexmånadersperioden omedelbart före tillträdet.
När det gäller fastställande av referensperioden behöver denna period på totalt fem år inte nödvändigtvis vara sammanhängande utan den kan delas upp i kortare perioder för det fall att den berörde tidigare har arbetat för en stat eller en internationell organisation.
(se punkterna 24, 25 och 31)
Hänvisning till
domstolen den 10 oktober 1989, 201/88, Atala-Palmerini mot kommissionen, REG 1989, s. 3109, punkterna 2 och 6
förstinstansrätten den 3 maj 2001, T‑60/00, Liaskou mot rådet, REGP 2001, s. I‑A‑107 och II‑489, punkterna 42, 43, 45 och 50; den 19 juni 2007, T‑473/04, Asturias Cuerno mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och II‑A‑2‑0000, punkt 72
2. Den varaktiga bosättning som det hänvisas till i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och som ligger till grund för beviljande av utlandstillägg är den plats där den berörde permanent eller varaktigt har etablerat sina huvudsakliga intressen med avsikt att denna situation skall hålla sig stabil. För att fastställa var någon är varaktigt bosatt är det nödvändigt att beakta alla de faktiska omständigheter som tillsammans utgör detta begrepp.
I händelse av att utlandstillägg inte beviljas ankommer det på tjänstemannen att visa att han uppfyller de villkor som uppställs för denna förmån i tjänsteföreskrifterna och att förebringa all bevisning härför. I detta hänseende är det, om sådana faktiska omständigheter föreligger som tillsammans innebär att den berörde under referensperioden var varaktigt bosatt i den medlemsstat där anställningsorden ligger, inte tillräckligt att den berörde har vistats i en annan medlemsstat för att planera en tillbakaflyttning till denna medlemsstat och för att söka arbete där. Det är inte heller tillräckligt att en rad andra omständigheter är för handen som vittnar om sådana förbindelser till sistnämnda medlemsstat som vanligen föreligger mellan en tjänsteman och hans hemland.
(se punkterna 47, 48, 53, 56, 58 och 59)
Hänvisning till
domstolen den 9 oktober 1984, 188/83, Witte mot parlamentet, REG 1984, s. 3465, punkterna 5, 9 och 11; den 15 september 1994, C‑452/93 P, Magdalena Fernández mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4295, punkt 22
förstainstansrätten den 28 september 1993, T‑90/92, Magdalena Fernández mot kommissionen, REG 1993, s. II‑971, punkt 30; ovannämnda målet Liaskou mot rådet, punkterna 62–64; den 13 december 2004, T‑251/02, E mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑359 och II‑1643, punkt 61; den 13 september 2005, T‑283/03, Recalde Langarica mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑235 och II‑1075, punkt 142; den 25 oktober 2005, T‑368/03, De Bustamante Tello mot rådet, REGP 2005, s. I‑A‑321 och II‑1439, punkterna 60 och 62, och där angiven rättspraxis; den 27 september 2006, T‑259/04, Koistinen mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑177 och s. II‑A‑2‑879, punkt 34; den 16 maj 2007, T‑324/04, F mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och II‑A‑2‑0000, punkterna 63 och 87
personaldomstolen den 26 september 2007, F‑129/06, Salvador Roldán mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A-1‑0000, punkt 59, och där angiven rättspraxis
3. Det undantag avseende beviljande av utlandstillägg som föreskrivs i artikel 4.1 a andra strecksatsen sista meningen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna kan inte begränsas endast till de personer som har varit anställda av en annan stat eller vid en internationell organisation, eftersom den åsyftar alla ”förhållanden som följer av arbete som har utförts för en annan stat eller internationell organisation”. Det är emellertid endast sådana situationer där det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den berörde och den aktuella organisationen eller staten som omfattas av begreppet ”arbete som har utförts … för en internationell organisation” i den mening som avses i denna bestämmelse.
Det faktum att ett i förhållande till gemenskapsinstitutionen fristående privat företag har uppträtt som mellanled innebär inte att det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan löntagaren och gemenskapsinstitutionen.
(se punkterna 74, 75, 77 och 78)
Hänvisning till
förstainstansrätten den 14 december 1995, T‑72/94, Diamantaras mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑285 och II‑865, punkt 52; ovannämnda målet Liaskou mot rådet, punkt 50; den 11 september 2002, T‑127/00, Nevin mot kommissionen, REG 2002, s. I‑A‑149 och II‑781, punkt 51; ovannämnda målet Asturias Cuerno mot kommissionen, punkterna 45 och 48–52