DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 17 december 2020 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 1.3 – Artikel 6.1 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 andra stycket – Rätt till prövning inför en oavhängig och opartisk domstol – Systembrister eller allmänna brister – Begreppet utfärdande rättslig myndighet – Beaktande av händelser som inträffat efter det att den europeiska arresteringsordern i fråga utfärdades – Skyldighet för den utfärdande rättsliga myndigheten att göra en konkret, precis prövning av om det finns grundad anledning att tro att den berörda personen löper en verklig risk att få sin rätt till en rättvis rättegång kränkt vid ett överlämnande”
I de förenade målen C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU,
angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) av den 31 juli respektive den 3 september 2020, som inkom till domstolen den 31 juli respektive den 3 september 2020, i mål avseende verkställighet av europeiska arresteringsorder utfärdade mot
L (C‑354/20 PPU),
P (C‑412/20 PPU),
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena J.-C. Bonichot, M. Vilaras (referent), E. Regan, L. Bay Larsen, N. Piçarra och A. Kumin samt domarna T. von Danwitz, D. Šváby, S. Rodin, K. Jürimäe, L.S. Rossi, I. Jarukaitis och N. Jääskinen,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
med beaktande av Rechtbank Amsterdams (Domstolen i Amsterdam) ansökningar av den 31 juli och den 3 september 2020 om att handlägga begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål i enlighet med artikel 107 i domstolens rättegångsregler,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 oktober 2020,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– L, genom M.A.C. de Bruijn och H.A.F.C. Tack, advocaten,
– P, genom T.E. Korff och T. Mustafazade, advocaten,
– Openbaar Ministerie, genom K. van der Schaft och C.L.E. McGivern,
– Nederländernas regering, genom K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,
– Belgiens regering (C‑354/20 PPU), genom M. Van Regemorter och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud,
– Irland, genom J. Quaney, i egenskap av ombud, biträdd av C. Donnelly, BL,
– Polens regering, genom B. Majczyna, A. Dalkowska, J. Sawicka och S. Żyrek, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom P. Van Nuffel, J. Tomkin, K. Herrmann och S. Grünheid, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 12 november 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 FEU, artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Respektive begäran har framställts i samband med verkställighet i Nederländerna av två europeiska arresteringsorder, utfärdade, i mål C‑354/20 PPU, den 31 augusti 2015 av Sąd Rejonowy w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań, Polen) för lagföring av L och, i mål C‑412/20 PPU, den 26 maj 2020 av Sąd Okręgowy w Sieradzu (Regiondomstolen i Sieradz, Polen) för verkställighet av ett fängelsestraff för P.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 5, 6 och 10 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:
”(5) Målet för [Europeiska] unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
(6) Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.
…
(10) Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 [FEU], vilket fastslagits av [Europeiska unionens råd] med tillämpning av artikel 7.1 [FEU], och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.”
4 I artikel 1 i detta rambeslut, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 [FEU].”
5 I artiklarna 3, 4 och 4a i nämnda rambeslut anges de skäl som gör att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras och de skäl som gör att sådan verkställighet får vägras.
6 I artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, föreskrivs följande:
”1. Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
2. Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.
3. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”
7 Artikel 15 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, har följande lydelse:
”1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.
2. Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.
3. Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”
Nederländsk rätt
8 Rambeslut 2002/584 införlivades med nederländsk rätt genom Wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (lag om införlivande av Europeiska unionens råds rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195), senast ändrad genom lag av den 22 februari 2017 (Stb. 2017, nr 82).
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Mål C‑354/20 PPU
9 Den 7 februari 2020 ansökte officier van justitie (allmän åklagare i Nederländerna) vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 31 augusti 2015 av Sąd Rejonowy w Poznaniu (Distriktsdomstolen i Poznań).
10 Den europeiska arresteringsordern syftar till att L, som är polsk medborgare utan hemvist eller fast bostad i Nederländerna, ska gripas och överlämnas för lagföring för narkotikahandel och innehav av falska identitetshandlingar.
11 Den hänskjutande domstolen prövade begäran om verkställighet av den europeiska arresteringsordern vid offentlig förhandling den 10 mars 2020. Den 24 mars samma år meddelade den mellandom och beslutade att den fortsatta handläggningen skulle skjutas upp för att L och åklagaren skulle få tillfälle att yttra sig skriftligen över den senaste utvecklingen avseende rättsstatsprincipen i Polen samt om följderna av denna utveckling med avseende på de skyldigheter som följer av domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).
12 Vid offentlig förhandling den 12 juni 2020, efter det att L och åklagaren hade yttrat sig, meddelade den hänskjutande domstolen en ny mellandom, i vilken den begärde att åklagaren skulle ställa vissa frågor till den utfärdande rättsliga myndigheten. Den sistnämnda svarade den 25 juni och den 7 juli samma år på de frågor som ställts, med undantag för dem som rörde Sąd Najwyższy (Izba Dyscyplinarna) (Högsta domstolen, avdelningen för disciplinära mål, Polen), beträffande vilka den angav att den hänskjutande domstolen skulle vända sig direkt till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).
13 På den hänskjutande domstolens begäran ställde åklagaren ännu en gång en fråga avseende Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) till den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern i fråga och, genom Eurojust, till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) själv, dock utan att erhålla något svar.
14 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till flera nyare händelser, mot bakgrund av vilka den hyser tvivel om domstolarnas oavhängighet i Polen, bland annat följande:
– Domen av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982), och domen av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny (C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234).
– Domen från Sąd Najwyższy (Izba Pracy i Ubezpieczeń Społecznych) (Högsta domstolen, avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål) av den 5 december 2019, i vilken nämnda domstol, i det mål som gav upphov till begäran om förhandsavgörande i mål C‑585/18, fann att Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen), i dess nuvarande sammansättning, inte var ett organ som var opartiskt och oavhängigt den lagstiftande och verkställande makten.
– Den talan om fördragsbrott som Europeiska kommissionen väckt mot Republiken Polen (mål C‑791/19) liksom domstolens beslut av den 8 april 2020, kommissionen/Polen (C‑791/19 R, EU:C:2020:277).
– Republiken Polens antagande den 20 december 2019 av en ny lag om domstolsväsendet, som trädde i kraft den 14 februari 2020 och som föranledde kommissionen att den 29 april samma år inleda ett fördragsbrottsförfarande och tillställa denna medlemsstat en formell underrättelse avseende den nya lagen.
– Den förhandling som hölls den 9 juni 2020 inför Sąd Najwyższy (Izba Dyscyplinarna) (Högsta domstolen, avdelningen för disciplinära mål) om upphävande av en polsk domares straffrättsliga immunitet, och den dom som meddelades samma dag.
15 Den hänskjutande domstolen anser, bland annat mot bakgrund av dessa nya omständigheter, att de polska domstolarnas oavhängighet, däribland den domstol som utfärdat den europeiska arresteringsorder som är i fråga i målet, inte är säkerställd. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att polska domare löper risk att bli föremål för ett disciplinärt förfarande vid en instans vars oavhängighet inte säkerställs, bland annat om dessa domare skulle pröva huruvida en domstol uppfyller de garantier för oavhängighet som unionsrätten ställer.
16 Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer för det första frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för att en verkställande rättslig myndighet verkställer en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en utfärdande rättslig myndighet vars oavhängighet inte längre kan garanteras, med hänsyn till utvecklingen efter utfärdandet av arresteringsordern.
17 Den hänskjutande domstolen anser att det framgår av domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 74), att även om den myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder är en domstol, måste myndigheten kunna försäkra den verkställande rättsliga myndigheten om att den agerar självständigt när den utfärdar en sådan arresteringsorder. Enligt den hänskjutande domstolen ska dessutom en domstol som har utfärdat en europeisk arresteringsorder fortsätta att uppfylla detta krav även efter det att arresteringsordern har utfärdats, eftersom den kan behöva utföra uppgifter som är oupplösligt förbundna med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, såsom att tillhandahålla kompletterande uppgifter i den mening som avses i artikel 15.2 och 15.3 i rambeslut 2002/584, eller ge en garanti för förhållandena under frihetsberövande eller vid mottagande av den överlämnade personen. Frågan huruvida den verkställande rättsliga myndigheten ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en utfärdande rättslig myndighet som inte längre uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd har emellertid ännu inte avgjorts av domstolen.
18 För det fall den första tolkningsfrågan skulle besvaras nekande har den hänskjutande domstolen för det andra påpekat att det framgår av de nyligen inträffande händelser som nämns i punkt 14 ovan, att det föreligger systembrister och allmänna brister vad gäller de polska domstolarnas oavhängighet, vilket innebär att rätten till en oavhängig domstol inte längre kan garanteras för en person som är skyldig att inställa sig vid en polsk domstol. Därmed uppkommer frågan huruvida ett sådant konstaterande i sig är tillräckligt för att motivera att en europeisk arresteringsorder inte verkställs, utan att det är nödvändigt att pröva – såsom fordras enligt domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 79) – den personliga situationen för den person som är föremål för en sådan arresteringsorder.
19 Enligt den hänskjutande domstolen ska denna fråga besvaras jakande, trots att den domen inte avser fall där systembrister och allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet är sådana att lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten inte längre garanterar denna oavhängighet.
20 För det tredje har den hänskjutande domstolen, för det fall den andra frågan besvaras nekande, påpekat att även om den fråga angående Sąd Najwyższy (Izba Dyscyplinarna) (Högsta domstolen, avdelningen för disciplinära mål) som ställts till den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsorder som är aktuell i målet inte har besvarats, känner den hänskjutande domstolen genom andra källor till att den instansen har fortsatt att pröva mål som rör polska domare, även efter det att EU-domstolens meddelat sitt beslut av den 8 april 2020, kommissionen/Polen (C‑791/19 R, EU:C:2020:277). Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida detta konstaterande räcker för att anse att det finns grundad anledning att tro att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, såsom den aktuella, kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks, även om dennes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern inte gör det möjligt att anta att den verkställande eller den lagstiftande makten kommer att utöva påtryckningar mot domstolarna i den utfärdande medlemsstaten för att påverka den brottmålsprocess som inletts mot denne. Enligt den hänskjutande domstolen ska även denna fråga besvaras jakande.
21 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Utgör [rambeslut 2002/584], artikel 19.1 andra stycket FEU och/eller artikel 47 andra stycket i stadgan hinder mot att den verkställande rättsliga myndigheten verkställer en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en domstol om den nationella lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten har ändrats efter utfärdandet av arresteringsordern, så att nämnda domstol inte längre uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd, eftersom den nationella lagstiftningen inte längre säkerställer domstolens oavhängighet?
2) Utgör [rambeslut 2002/584] och artikel 47 andra stycket i stadgan hinder mot att den verkställande rättsliga myndigheten verkställer en europeisk arresteringsorder när den myndigheten har fastställt att varje misstänkt person – och således även den eftersökta personen – i den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk att få sin grundläggande rätt till en oavhängig domstol kränkt, oberoende av vilka domstolar i den medlemsstaten som är behöriga att handlägga förfaranden mot den eftersökta personen, och oberoende av dennes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, när denna verkliga risk hänger samman med att domstolarna i den utfärdande medlemsstaten på grund av systembrister och allmänna brister inte längre är oavhängiga?
3) Utgör [rambeslut 2002/584] och artikel 47 andra stycket i stadgan hinder mot att den verkställande rättsliga myndigheten verkställer en europeisk arresteringsorder när den myndigheten har fastställt att
– det i den utfärdande medlemsstaten finns en verklig risk för kränkning av den rätt till en rättvis rättegång som tillkommer varje misstänkt person, en risk som hänger samman med systembrister och allmänna brister vad gäller domstolsväsendets oavhängighet i denna medlemsstat,
– dessa systembrister och allmänna brister inte bara kan ha en negativ inverkan på de domstolar som är behöriga att handlägga förfarandet mot den eftersökta personen, utan faktiskt har en sådan inverkan på dem, och
– det därför finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen kommer att löpa en verklig risk för att få sin grundläggande rätt till en oavhängig domstol kränkt och därmed sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränkt med avseende på dess kärninnehåll,
även om den eftersökta personen – oberoende av dessa systembrister och allmänna brister – inte har gett uttryck för några särskilda farhågor och även om – oberoende av dessa systembrister och allmänna brister – den eftersökta personens personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, inte gör att det föreligger farhågor att den verkställande och/eller lagstiftande makten konkret utövar påtryckningar inom ramen för det aktuella straffrättsliga förfarandet eller kommer att påverka detta?”
Mål C‑412/20 PPU
22 Den 23 juni 2020 ansökte åklagaren vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 26 maj 2020 av Sąd Okręgowy w Sieradzu (Regiondomstolen i Sieradz).
23 Den europeiska arresteringsordern syftar till att P ska gripas och överlämnas för verkställighet av ett fängelsestraff som han dömts till genom en dom meddelad av Sąd Rejonowy w Wieluniu (Distriktsdomstolen i Wieluń, Polen) den 18 juli 2019. Den hänskjutande domstolen har angett att P har dömts för flera fall av hot och våld som han begått inom fem år efter det att han avtjänat ett fängelsestraff på sex månader eller mer, vilket han dömts till för liknande brott.
24 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till de skäl som anförts i begäran om förhandsavgörande i mål C‑354/20 PPU. Den har preciserat att en domstol som utfärdar en europeisk arresteringsorder ska uppfylla de nödvändiga villkoren för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd såväl när överlämnandet av den eftersökta personen begärs för lagföring som när ansökan om verkställighet av ett fängelsestraff begärs. Den har tillagt att i mål C‑412/20 PPU utfärdades den europeiska arresteringsorder som är aktuell i målet efter de nyligen inträffade händelser som beskrivs i punkt 14 ovan.
25 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Utgör [rambeslut 2002/584], artikel 19.1 andra stycket [FEU] och/eller artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten verkställer en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av en domstol, trots att den domstolen inte uppfyller, och redan vid utfärdandet av den europeiska arresteringsordern inte uppfyllde, kraven på ett effektivt domstolsskydd på grund av att lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten inte garanterar den domstolens oavhängighet, och redan vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern inte garanterade oavhängigheten?”
Förfarandet vid domstolen
26 Den hänskjutande domstolen har begärt tillämpning av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för detta har den åberopat att såväl L som P för närvarande är frihetsberövade.
27 I detta hänseende ska det för det första påpekas att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rambeslut 2002/584, som omfattas av bestämmelserna i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Således är det möjligt att handlägga denna begäran inom ramen för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
28 För det andra ska det enligt domstolens fasta praxis beaktas att den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och att frågan om denne ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
29 Beslutet att frihetsberöva L har nämligen, enligt vad som framgår av den hänskjutande domstolens redogörelser, fattats inom ramen för verkställigheten av den europeiska arresteringsorder som har utfärdats mot honom. Vad gäller P har den hänskjutande domstolen visserligen angett att P, vid den tidpunkt då begäran om förhandsavgörande i mål C‑412/20 PPU översändes till EU-domstolen, fortfarande var frihetsberövad för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts av en nederländsk domstol, men att det frihetsberövandet skulle upphöra den 20 oktober 2020 och att P från och med påföljande dag skulle hållas frihetsberövad i syfte att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom.
30 Under dessa omständigheter beslutade domstolen (fjärde avdelningen), på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, den 12 augusti respektive den 10 september 2020 att bifalla den hänskjutande domstolens ansökningar om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
31 Den beslutade vidare att hänskjuta målen C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU till domstolen för att tilldelas stora avdelningen.
32 Genom domstolens beslut av den 15 september 2020 förenades målen C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU vad gäller det muntliga förfarandet och domen, med hänsyn till sambandet dem emellan.
Prövning av tolkningsfrågorna
33 Den hänskjutande domstolen har i båda dessa mål ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att när den verkställande rättsliga myndigheten, som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, har tillgång till uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister rörande domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av arresteringsordern, får den verkställande rättsliga myndigheten neka den domstol som utfärdat arresteringsordern ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” och kan presumera att det finns grundad anledning att tro att den berörda personen kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks, en rätt som slås fast i artikel 47 andra stycket i stadgan, utan att göra en konkret, precis prövning med hänsyn tagen bland annat till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern.
34 För att besvara tolkningsfrågorna ska det först avgöras huruvida artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet kan neka den domstol som har utfärdat en europeisk arresteringsorder ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i den bestämmelsen enbart av det skälet att den har tillgång till uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av arresteringsordern eller som uppkommit senare.
35 Domstolen erinrar inledningsvis om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, måste utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (yttrande 2/13 av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191, och dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 43).
36 Vad särskilt gäller rambeslut 2002/584 framgår det av skäl 6 i rambeslutet att den europeiska arresteringsorder som införs genom rambeslutet ”utgör den första konkreta åtgärde[n] på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet”. Såsom domstolen har påpekat kommer denna princip till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, i vilken det slås fast att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41).
37 Det innebär att de verkställande rättsliga myndigheterna i princip endast har möjlighet att vägra att verkställa en sådan order om de kan åberopa något av de skäl till att vägra verkställighet som på ett uttömmande sätt räknas upp i rambeslut 2002/584 och att de enda villkor som får uppställas för verkställighet av en europeisk arresteringsorder är de villkor som på ett uttömmande sätt anges i artikel 5 i nämnda rambeslut. Det betyder att medan verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln, har möjligheten att vägra verkställighet utformats som ett undantag som ska tolkas strikt (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
38 Principen om ömsesidigt erkännande förutsätter emellertid att endast europeiska arresteringsorder, i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2002/584, ska verkställas i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet, vilket innebär att en sådan arresteringsorder, som i denna bestämmelse kvalificeras som ”rättsligt avgörande”, ska utfärdas av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 46 och där angiven rättspraxis). Sistnämnda begrepp förutsätter att myndigheten i fråga utövar sin befogenhet att utfärda en europeisk arresteringsorder på ett oavhängigt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 74 och 88).
39 Kravet på oavhängiga domstolar är en del av kärninnehållet i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, och denna rätt är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden, som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 48).
40 Under dessa omständigheter ankommer det på varje medlemsstat att, ytterst under EU-domstolens kontroll, säkerställa att domstolsväsendets oavhängighet upprätthålls genom att avstå från varje åtgärd som kan äventyra denna, för att säkerställa att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder enligt rambeslut 2002/584, kan tillämpas fullt ut.
41 En verkställande rättslig myndighet som förfogar över uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister vad gäller oavhängigheten hos den dömande makten i den utfärdande medlemsstaten, vilka förelåg vid den tidpunkt då den europeiska arresteringsordern utfärdades eller har uppkommit senare, kan emellertid inte neka varje domstol i denna medlemsstat, som till sin natur agerar helt oavhängigt den verkställande makten, ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.
42 Förekomsten av sådana brister påverkar nämligen inte nödvändigtvis de avgöranden som domstolarna i nämnda medlemsstat kan komma att fatta i varje enskilt fall.
43 En motsatt tolkning skulle innebära att de begränsningar som kan göras av principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande utvidgas utöver ”undantagsfall”, i den mening som avses i den rättspraxis som erinras om i punkt 35 ovan, till ett generellt undantag från tillämpningen av dessa principer i fråga om europeiska arresteringsorder som utfärdats av domstolarna i den medlemsstat som berörs av dessa brister.
44 Det skulle för övrigt också betyda att ingen domstol i denna medlemsstat längre kunde betraktas som en ”domstol” vid tillämpningen av andra bestämmelser i unionsrätten, bland annat artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 38 och 43).
45 De slutsatser som kan dras av domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, påverkar inte ovanstående överväganden.
46 I den domen erinrade domstolen för det första om att begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte endast pekar ut domstolarna i en medlemsstat, utan kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i medlemsstaten i en vidare bemärkelse, till skillnad från bland annat ministerier eller polismyndigheter, vilka är hänförliga till den verkställande makten (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 50).
47 Vidare konstaterade domstolen att den utfärdande rättsliga myndigheten ska kunna garantera för den verkställande rättsliga myndigheten att den – mot bakgrund av de skyddsregler som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens rättsordning – agerar på ett oavhängigt sätt när den utfärdar en europeisk arresteringsorder. Det är med tanke på denna oavhängighet påkallat att det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, när den beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 74).
48 Domstolen slog sålunda fast att de åklagarmyndigheter som var i fråga i de målen inte uppfyllde det krav på oavhängighet som ligger i begreppet ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Denna slutsats byggde inte på omständigheter som talade för att det förelåg systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den medlemsstat där dessa åklagarmyndigheter hörde hemma, utan på bestämmelser i tjänsteföreskrifter och organisatoriska bestämmelser som denna medlemsstat antagit som ett led i sin frihet att bestämma sina egna processuella bestämmelser, vilka placerade dessa åklagarmyndigheter i en rättsligt underordnad ställning i förhållande till den verkställande makten och därmed skapade en risk att de skulle åläggas individuella order eller anvisningar från den verkställande makten när de fattade beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder.
49 I en rättslig union utesluter kravet på oavhängiga domstolar att de kan vara underställda någon annan och ta emot order eller instruktioner från något håll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 44, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 63 och dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander, C‑274/14, EU:C:2020:17, punkt 57).
50 Det går därför inte att av domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), dra slutsatsen att systembrister eller allmänna brister vad gäller oavhängigheten hos den dömande makten i den utfärdande medlemsstaten, hur allvarliga bristerna än må vara, i sig räcker för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna slå fast att samtliga domstolar i den utfärdande medlemsstaten faller utanför begreppet ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584.
51 För det andra ska det fastställas huruvida artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att när den verkställande rättsliga myndighet som ska fatta beslut i frågan huruvida ett överlämnande ska ske av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder förfogar över uppgifter som visar att det föreligger en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan på grund av systembrister eller allmänna brister vad domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, kan den presumera att det finns tungt vägande skäl att tro att den personen kommer att löpa en sådan risk vid ett överlämnande till den medlemsstaten, utan att behöva göra en konkret, precis prövning med hänsyn tagen bland annat till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern.
52 Domstolen erinrar om att den i sin dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 79), slog fast att artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att när en verkställande rättslig myndighet som ska fatta beslut i frågan huruvida ett överlämnande ska ske av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring, förfogar över uppgifter som tycks visa att det föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan på grund av systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten – till exempel uppgifter som återfinns i ett motiverat förslag från kommissionen som antagits med tillämpning av artikel 7.1 FEU – är denna verkställande rättsliga myndighet skyldig att på ett konkret och precist sätt kontrollera – med hänsyn till den berörda personens personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, och med beaktande av de uppgifter som har lämnats av den utfärdande medlemsstaten med tillämpning av artikel 15.2 i nämnda rambeslut – huruvida det finns grundad anledning att tro att denna person kommer att löpa en sådan risk om han eller hon överlämnas till den sistnämnda staten.
53 Av detta följer att möjligheten att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, såsom den tolkats i den domen, förutsätter en prövning i två steg.
54 I ett första steg ska den rättsliga myndighet som har att verkställa den europeiska arresteringsordern i fråga på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter bedöma om det föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan, som hänger samman med bristande oavhängighet hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten till följd av systembrister eller allmänna brister där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 61).
55 I ett andra steg måste denna myndighet på ett konkret och precist sätt bedöma i vilken utsträckning dessa brister kan påverka de domstolar i den medlemsstaten som är behöriga i de förfaranden som den eftersökta personen kommer att bli föremål för och huruvida det, med hänsyn till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, och med beaktande av de uppgifter som denna medlemsstat eventuellt har lämnat i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, finns grundad anledning att tro att den berörde kommer att löpa en sådan risk vid överlämnande till sistnämnda medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 74–77).
56 Det ska understrykas, såsom det erinras om i punkterna 53–55 ovan, att de två stegen i denna prövning innebär att de uppgifter som erhålls ska bedömas utifrån olika kriterier, vilket innebär att dessa steg inte kan sammanblandas.
57 Såsom framgår av skäl 10 i rambeslut 2002/584 får tillämpningen av systemet med en europeisk arresteringsorder avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 2 FEU, däribland rättsstatsprincipen, vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.2 FEU, och med de följder som avses i punkt 3 i samma artikel.
58 Domstolen har således slagit fast att det endast är när Europeiska rådet har fattat ett sådant beslut som det som avses i punkten ovan, varefter rådet har avbrutit tillämpningen av rambeslut 2002/584 i förhållande till den medlemsstaten, som den verkställande rättsliga myndigheten blir skyldig att med automatik vägra att verkställa de europeiska arresteringsorder som utfärdas av den medlemsstaten, utan någon skyldighet att göra någon som helst konkret bedömning av den verkliga risken för en negativ inverkan på kärninnehållet i den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 72).
59 Om det godtogs att systembrister eller allmänna brister vad gäller oavhängigheten hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten, hur allvarliga de än är, medger en presumtion för att det finns grundad anledning att tro att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder kommer att löpa en verklig risk för att hans eller hennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks i händelse av överlämnande till denna medlemsstat, vilket i så fall motiverar att den europeiska arresteringsordern inte verkställs, skulle det leda till att verkställighet av varje arresteringsorder som utfärdas av den medlemsstaten automatiskt vägras och således att tillämpningen av systemet med europeiska arresteringsorder i praktiken avbryts i förhållande till den medlemsstaten, trots att Europeiska rådet och rådet inte har fattat något sådant beslut som avses i punkten ovan.
60 I avsaknad av sådant beslut ska följaktligen den omständigheten att den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att det föreligger omständigheter som vittnar om systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, eller om att dessa brister förvärrats, förvisso, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 76 i sitt förslag till avgörande, föranleda vaksamhet hos denna myndighet. Däremot kan den inte nöja sig med det konstaterandet och avstå från att göra en prövning enligt det andra steget i den prövning som det erinras om i punkterna 53–55 ovan.
61 Det ankommer nämligen på denna myndighet att i detta andra steg, i förekommande fall mot bakgrund av en sådan försämrad situation, bedöma huruvida det, sett till den eftersöktes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, såsom uttalanden från myndigheter som kan komma att ingripa i handläggningen av det enskilda ärendet, och med beaktande av de uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten kan ha lämnat i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, finns grundad anledning att tro att den berörde kommer att löpa en verklig risk att dennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas vid ett överlämnande till den utfärdande medlemsstaten. Om så är fallet ska den verkställande rättsliga myndigheten enligt artikel 1.3 i rambeslutet avstå från att verkställa den berörda europeiska arresteringsordern. Om så inte är fallet ska den verkställande medlemsstaten verkställa ordern i enlighet med den principiella skyldighet som stadgas i artikel 1.2 i rambeslutet.
62 Det ska tilläggas att ett av syftena med systemet med en europeisk arresteringsorder är att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än där denne påstås ha begått ett brott inte ska undkomma straff (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff), C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 39).
63 Detta syfte hindrar att artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att förekomsten eller förvärrandet av systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i en medlemsstat i sig räcker för att motivera en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en rättslig myndighet i den medlemsstaten.
64 En sådan tolkning skulle nämligen medföra en förhöjd risk för straffrihet för personer som försöker undgå rättvisan efter att ha dömts eller misstänkts för att ha begått ett brott, trots att det inte finns några uppgifter om dessa personers personliga omständigheter som gör det möjligt att anse att dessa personer löper en verklig risk att få sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränkt om de överlämnas till den medlemsstat som utfärdat den berörda europeiska arresteringsordern.
65 När det gäller frågan huruvida den verkställande rättsliga myndigheten i förekommande fall ska beakta systembrister eller allmänna brister vad gäller domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten som uppkommit efter utfärdandet av den europeiska arresteringsorder som begärs verkställd, ska det erinras om att enligt artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 får en europeisk arresteringsorder utfärdas av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
66 Vad gäller en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en medlemsstat för överlämnande av en eftersökt person för lagföring, såsom den som är aktuell i mål C‑354/20 PPU, ska den verkställande rättsliga myndigheten – för att på ett konkret och precist sätt bedöma om det under omständigheterna i det enskilda fallet finns grundad anledning att tro att denna person till följd av överlämnandet kommer att löpa verklig risk att få sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränkt – bedöma bland annat i vilken utsträckning systembrister eller allmänna brister avseende domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten kan påverka de domstolar i denna stat som är behöriga att genomföra de förfaranden som den eftersökta personen kommer att bli föremål för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 68 och 74). Denna prövning innebär således att hänsyn ska tas till följderna av sådana brister som inträffat efter utfärdandet av den aktuella europeiska arresteringsordern.
67 Så är även fallet när det gäller en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en medlemsstat för överlämnande av en eftersökt person för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd när denna person, efter ett eventuellt överlämnande, kommer att bli föremål för ett nytt rättsligt förfarande, i förekommande fall till följd av att ett överklagande har getts in avseende verkställigheten av detta fängelsestraff eller denna frihetsberövande åtgärd eller till följd av ett överklagande av det domstolsavgörande som den europeiska arresteringsordern avser.
68 I det andra fallet ska den verkställande rättsliga myndigheten emellertid även undersöka i vilken mån de systembrister eller allmänna brister som förelåg i den utfärdande medlemsstaten vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, under omständigheterna i det aktuella fallet, har påverkat oberoendet hos den domstol i denna medlemsstat som har utdömt det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som den europeiska arresteringsordern avser.
69 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att även om den verkställande rättsliga myndigheten, som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, har tillgång till uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister rörande domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av arresteringsordern eller uppkom senare, får den verkställande rättsliga myndigheten inte neka den domstol som utfärdat arresteringsordern ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” eller presumera att det finns grundad anledning att tro att den berörda personen kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks, en rätt som slås fast i artikel 47 andra stycket i stadgan, utan att göra en konkret, precis prövning med hänsyn tagen bland annat till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, såsom uttalanden från myndigheter som kan komma att ingripa i handläggningen av det enskilda ärendet.
Rättegångskostnader
70 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artiklarna 6.1 och 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att även om den verkställande rättsliga myndigheten, som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, har tillgång till uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister rörande domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, som förelåg vid tidpunkten för utfärdandet av arresteringsordern eller uppkom senare, får den verkställande rättsliga myndigheten inte neka den domstol som utfärdat arresteringsordern ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” eller presumera att det finns grundad anledning att tro att den berörda personen kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks, en rätt som slås fast i artikel 47 andra stycket i stadgan, utan att göra en konkret, precis prövning med hänsyn tagen bland annat till den berördes personliga omständigheter, brottets art och de faktiska omständigheter som legat till grund för utfärdandet av arresteringsordern, såsom uttalanden från myndigheter som kan komma att ingripa i handläggningen av det enskilda ärendet.
Underskrifter