PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 4 juni 2009
Målen F-134/07 och F-8/08
Vahan Adjemian m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Kontraktsanställda – Anställningstid – Artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Kommissionens beslut av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar – Direktiv 1999/70 – Tillämplighet på institutionerna”
Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA genom vilken, i mål F‑134/07, Vahan Adjemian och 180 andra kontraktsanställda vid kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska slå fast att beslut av kommissionen, däribland beslut av den 28 april 2004, om den maximala anställningstiden för icke fast anställd personal vid kommissionen är rättstridiga, och vid behov, att även artikel 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna i den mån den innebär en tidsbegränsning av anställningstiden för kontraktsanställda är rättsstridig, och ogiltigförklara kommissionens beslut av den 22 augusti, den 5 september, den 30 oktober och av den 28 november 2007 enligt vilka kommissionen inte förlängde sökandenas anställningar på obegränsad tid, och vid behov, kommissionens beslut om fastställande av sökandenas anställningsvillkor i den mån deras anställning eller förlängning av anställning begränsas till viss tid. I mål F‑8/08 har Colette Renier yrkat att kommissionens beslut av den 11 april 2007 i vilket hennes kontraktsanställning begränsades till perioden 16 april 2007 – 15 december 2008, ska ogiltigförklaras.
Avgörande: Målen F‑134/07, Adjemian m.fl. mot kommissionen och F‑8/08, Reiner mot kommissionen förenas vad gäller domen. Talan ogillas i båda målen. Vahan Adjemian, Erika Adorno och Angela Baranzini och de övriga 178 sökande som är upptagna i bilagorna I, II och III till förevarande dom ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i mål F‑134/07. Colette Renier ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i mål F‑8/08. Europeiska unionens råd, som intervenerat till stöd för kommissionen i de båda målen, ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan
(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket och bilaga I, artikel 7.3; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e)
2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Gemenskapens institutioner direkt bundna av skyldigheterna i förhållande till deras anställda – Omfattas inte – Kan ej åberopas
(Artiklarna 10 EG och 249 EG)
3. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFF, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningstrygghet
(Stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 30; rådets direktiv 1999/70)
4. Tjänstemän – Anställningsvillkoren för övriga anställda – Kontraktsanställd för övriga uppgifter
(Anställningsvillkoren för övriga anställda i gemenskaperna, artikel 88)
5. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Inrättande av en ny kategori kontraktsanställda
(Artikel 253 EG; anställningsvillkoren för övriga anställda i gemenskaperna, artikel 3 a och 3 c; rådets förordning nr 723/2004)
1. Enligt artikel 35.1 e i personaldomstolens rättegångsregler ska ansökan innehålla uppgifter om de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och personaldomstolen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för talan, på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Detta gäller särskilt då den skriftliga delen av förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.3 i bilaga I till domstolens stadga i princip endast består av en skriftväxling om inte personaldomstolen beslutar annorlunda. Detta särdrag vad gäller förfarandet vid personaldomstolen förklarar varför framställningen av grunder och argument i ansökan, till skillnad från vad som enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga gäller för förstainstansrätten eller domstolen, inte kan vara kortfattad.
(se punkt 76)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 28 april 1993, De Hoe mot kommissionen, T‑85/92, REG 1993, s. II‑523, punkt 20
Personaldomstolen 26 juni 2008 Nijs mot revisionsrätten, F‑1/08, REGP 2008, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 24 och 25, vilken har överklagats till tribunalen, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑376/08 P
2. Direktiv, vilka riktas till medlemsstaterna och inte till gemenskapsinstitutionerna, kan inte som sådana medföra skyldigheter för institutionerna i förhållande till deras anställda. Denna omständighet innebär emellertid inte att alla möjligheter att åberopa ett direktiv när det gäller förhållandet mellan institutionerna och deras anställda är uteslutna. För det första kan bestämmelserna i ett direktiv indirekt vara bindande för en institution om de ger uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip som institutionen är tvungen att tillämpa. Ett direktiv kan för det andra binda en institution när denna inom ramen för sin organisatoriska självständighet och inom tjänsteföreskrifternas gränser avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som följer av ett direktiv eller när en intern tillämpningsrättsakt med allmän giltighet uttryckligen hänvisar till åtgärder som har beslutats av gemenskapslagstiftaren med tillämpning av fördragen. För det tredje ska institutionerna, i enlighet med sin lojalitetsplikt enligt artikel 10 andra stycket EG, i sin egenskap av arbetsgivare beakta bestämmelser som antagits på gemenskapsnivå.
(se punkterna 86 och 90-93)
Hänvisning till:
Domstolen 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, REG 2003. s. I‑8349, punkterna 24 och 25–28
Förstainstansrätten 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, REG 2008, s. II‑781, punkt 43
Personaldomstolen 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F‑65/07, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 116 och 118
3. Anställningstryggheten är visserligen utformad som en betydande del av skyddet för arbetstagare men den utgör inte en allmän rättslig princip mot bakgrund av vilken lagenligheten av institutionernas rättsakter kan bedömas. I synnerhet finns det ingenting i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP eller i nämnda ramavtal som tyder på att anställningstryggheten ska användas som en tvingande rättsregel. I skälen 6 och 7 i direktivet liksom i första stycket i inledningen till ramavtalet och i punkt 5 i övervägandena i detsamma betonas dessutom behovet av att uppnå en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet. Vidare föreskrivs i ramavtalet inte någon allmän skyldighet att efter ett visst antal förnyelser av avtal om visstidsanställning eller fullgörande av en viss arbetsperiod att anställningsförhållanden ska övergå i avtal om tillsvidareanställning.
Anställningstryggheten utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. I klausul 1b i ramavtalet föreskrivs att syftet med detta ramavtal är att ”upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden”.
I artikel 30 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs visserligen att ”varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund”. Denna artikel utgör emellertid inte något förbud mot på varandra följande visstidsanställningar. Dessutom innebär inte den omständigheten att en visstidsanställning upphör på grund av att anställningsavtalet löpt ut en uppsägning i egentlig mening, vilken måste motiveras med avseende på arbetstagarens duglighet eller uppförande eller de krav som institutionens verksamhet ställer.
(se punkterna 99, 100 och 104)
Hänvisning till:
Domstolen 22 november 2005, Mangold, C‑144/04, REG 2005 s. I‑9981, punkt 64; 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, REG 2006 s. I‑6057, punkt 91; 7 september 2006, Marrosu och Sardino, C‑53/04, REG 2006, s. I‑7213, punkt 47; 15 april 2008, Impact, C‑268/06, REG 2008 s. I‑2483, punkt 87
Personaldomstolen ovannämnda målet Aayhan m.fl. mot parlamentet, punkt 115
4. Varje anställning av kontraktsanställd för övriga uppgifter ska tillgodose övergående eller tillfälliga behov. Vid en administration med många anställda är det oundvikligt att sådana behov är återkommande med anledning av bland annat tjänstemäns frånvaro, hög arbetsbelastning som föranleds av omständigheter inom varje generaldirektorat eller generaldirektoratens behov av att tillfälligt anlita personer med särskilda kvalifikationer eller kunskaper. Dessa omständigheter utgör objektiva skäl som motiverar såväl att extraanställdas anställningsavtal tidsbegränsas som att de förnyas när dessa behov uppstår.
(se punkt 132)
Hänvisning till:
Domstolen 23 september 2004, Hectors mot parlamentet, C‑150/03 P, REG 2004, s. I‑8691, förslag till avgörande av generaladvokat M. Ruiz-Jarabo Colomer, REG 2004, s. I‑8694, punkt 25
5. Vad beträffar rättsakter med allmän giltighet kan motiveringen begränsas till den situation som helhet som har lett fram till att rättsakten antogs och de allmänna syften som ska uppnås med den. Om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten, behövs inte någon särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts. Motiveringen till förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda är visserligen kortfattad men ändå tillräcklig vad avser syftet att inrätta en ny kategori kontraktsanställda i den mening som avses i artiklarna 3 a och 3 b i anställningsvillkoren för övriga anställda.
(se punkterna 139 och 141)
Hänvisning till:
Personaldomstolen 23 januari 2007, Chassagne mot kommissionen, F‑43/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och II‑A‑1‑0000, punkterna 105 och 106, samt där angiven rättspraxis