DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 16 september 2013
Förenade målen F‑20/12 och F‑43/12
Barbara Wurster
mot
Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE)
”Personalmål – Personal vid EIGE – Tillfälligt anställd – Förfarande för utvärdering av ledaregenskaperna hos anställda vid EIGE som nyligen tillträtt en chefstjänst på mellannivå – Omplacering till en tjänst utan chefsansvar – Rätten att höras – Lagens tillämpningsområde – Prövning ex officio – Personaldomstolens ändring av skälen ex officio”
Saken: Talan i två fall som väckts enligt artikel 270 FEUF, i vilka Barbara Wurster i mål som registrerats som F-20/12 (nedan kallat mål F-20/12) och i mål som registrerats som F-43/12 (nedan kallat mål F-43/12) i huvudsak har yrkat, för det första, ogiltigförklaring av det beslut som fattades den 8 september 2011 av direktören för Europeiska jämställdhetsinstitutet (nedan kallat EIGE eller institutet) att från och med den 1 oktober 2011 omplacera sökanden till en tjänst som gruppchef på resurs- och dokumentationscentrum, för det andra, ogiltigförklaring av det beslut som fattades av direktören för EIGE (nedan kallad direktören) den 12 januari 2012 att inte bevilja sökanden chefstillägg för perioden 1 juni–30 september 2011 och, för det tredje, förpliktande att utge chefstillägg för perioden 1 juni–30 september 2011, jämte dröjsmålsränta som beräknas på grundval av Europeiska centralbankens fasta räntesats för refinansieringstransaktioner med tillägg av två punkter.
Avgörande: Det beslut som fattades av direktören för Europeiska jämställdhetsinstitutet den 8 september 2011 att omplacera Barbara Wurster som gruppchef på resurs- och dokumentationscentrum ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska jämställdhetsinstitutet ska ersätta Barbara Wursters rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Bedömning vid tidpunkten för talans väckande – Föremålet för talan består, trots att sökanden sagt upp sig efter talans väckande – Det berättigade intresset av att få saken prövad består
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Talan väckt av tjänstemän – Obegränsad behörighet – Fastställande av rätt till ersättning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
3. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Betygsättning – Utvärderingsrapport avseende ledaregenskaper – Upprättande – Skyldighet att låta den berörde yttra sig – Räckvidd
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 14)
4. Europeiska unionens rättsordning – Principer – Force majeure – Begrepp – Sommarsemester – Omfattas inte
5. Talan väckt av tjänstemän – Grund som avser ett åsidosättande av lagens tillämpningsområde – Prövning ex officio
6. Institutionernas rättsakter – Tillämpning i tiden – Retroaktiv tillämpning av en materiell bestämmelse – Villkor
7. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Grund i vilken görs gällande åsidosättande av formföreskrifter – Normbunden behörighet för myndigheten – Verkningslös grund
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
1. Kriterierna för huruvida en talan kan upptas till sakprövning, bland annat huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad och huruvida artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna har iakttagits, utgör rättegångshinder av tvingande art som det åligger personaldomstolen att pröva på eget initiativ. Huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad ska bedömas vid tidpunkten då sökanden väckte talan och inte då personaldomstolen avgör målet.
Den omständigheten att en tillfälligt anställd har sagt upp sig efter det att talan väcktes kan visserligen medföra att fråga uppkommer huruvida talan inte längre har något föremål. När en talan förlorar sitt föremål medför denna omständighet i sig inte någon skyldighet för unionsdomstolen att fastställa att anledning att döma i målet saknas på grund av att det inte längre har något föremål. Även om det inte längre finns anledning att döma i målet, ska domstolen avgöra frågan om rättegångskostnaderna, vilken bland annat beror på huruvida talan anses berättigad när den väcktes.
(se punkterna 55–57)
Hänvisning till
Domstolen: 29 juni 2000, Politi mot Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen, C‑154/99 P, punkt 15; 7 juni 2007, Wunenburger mot kommissionen, C‑362/05 P, punkt 47
Personaldomstolen: 23 oktober 2012, Strack mot kommissionen, F‑44/05 RENV, punkt 97
2. Enligt artikel 91.1 sista frasen i tjänsteföreskrifterna ska personaldomstolen ha obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art. Inom ramen för denna obegränsade behörighet är personaldomstolen behörig att erkänna att det föreligger en rätt till ersättning.
I likhet med vad som gäller vid yrkanden om ersättning, måste en person som yrkar att personaldomstolen ska fastställa att vederbörande har en sådan rätt på grund av ett rättsstridigt beslut – vars antagande utgjorde grund för att vägra vederbörande den omtvistade ersättningen – inleda det administrativa förfarandet genom att inge ett klagomål inom tre månader från det att vederbörande delgavs eller fick kännedom om beslutet. En sådan skyldighet föreligger även om personen ifråga inte yrkar att beslutet ska ogiltigförklaras.
(se punkterna 61 och 63)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 30 november 1993, Vienne mot parlamentet, T‑15/93, punkt 41; 19 juni 2007, Asturias Cuerno mot kommissionen, T‑473/04, punkt 23och där angiven rättspraxis
3. Den som är föremål för en utvärderingsrapport som kan påverka dess karriär ska ha möjlighet att yttra sig innan rapporten blir slutgiltig. Detta gäller även då en uttrycklig bestämmelse saknas. Detsamma gäller beträffande en rapport för utvärdering av en tillfälligt anställds ledaregenskaper, vilken upprättats på grundval av interna bestämmelser vid en av unionens byråer.
Det förhållandet att den berörda personen har deltagit i ett möte inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 14 i anställningsvillkoren för övriga anställda fråntar inte byrån en skyldighet att hålla ett möte i samband med förfarandet för utvärdering av ledaregenskaper. Översändandet av en handling kan inte ersätta ett möte. Medan förfarandet enligt artikel 14 syftar till att bedöma den berörda personens förmåga att fullgöra sina uppgifter samt dennes prestationsförmåga och uppförande i tjänsten, vilket ska ses som en helhet, avser förfarandet för utvärdering av ledaregenskaper nämligen enbart att undersöka den berörda personens ledaregenskaper.
För att ett fel i förfarandet ska medföra en ogiltigförklaring av ett beslut är det nödvändigt att resultatet skulle ha blivit ett annat om felet inte förelegat. Detta villkor är uppfyllt beträffande en rapport för utvärdering av ledaregenskaper, eftersom denna rapport grundar sig på subjektiva värdeomdömen vilka till sin natur är möjliga att ändra.
(se punkterna 75, 77–79 och 82)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, punkt 156; 25 oktober 2006, Carius mot kommissionen, T‑173/04, punkt 71; 25 oktober 2007, Lo Giudice mot kommissionen, T‑27/05, punkt 49
Personaldomstolen: 13 september 2011, Nastvogel mot rådet, F‑4/10, punkterna 90 och 94
4. För att det ska vara fråga om force majeure måste tre villkor vara uppfyllda, nämligen att den påstådda händelsen ska kännetecknas av yttre påverkan, oförutsebarhet och oundviklighet. Detta kan inte vara fallet med sommarsemester.
(se punkt 80)
5. Med hänsyn till att en grund som avser ett åsidosättande av lagens tillämpningsområde rör tvingande rätt, är personaldomstolen skyldig att ta upp en sådan grund på eget initiativ. Personaldomstolen skulle nämligen åsidosätta sitt åliggande att bedöma lagenligheten om den avstod från att påpeka, även om parterna inte har gjort några anmärkningar i det avseendet, att det beslut som den ska ta ställning till har antagits med stöd av en bestämmelse som inte kan vara tillämplig i det aktuella fallet. Personaldomstolen tar upp en grund på eget initiativ för att säkerställa efterlevnaden av en regel som med hänsyn till dess betydelse inte kan göras beroende av parternas agerande i målet eller kvaliteten på deras inlagor. Det förhållandet att en sökande inte tillhandahåller tillräckligt precisa faktiska och juridiska omständigheter utgör således inte något hinder för personaldomstolen att på eget initiativ pröva en grund rörande tvingande rätt som avser ett åsidosättande av lagens tillämpningsområde.
(se punkterna 84 och 88)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 juli 1994, Browet m.fl. mot kommissionen, T‑576/93– T‑582/93, punkt 35
Personaldomstolen: 29 september 2011, Kimman mot kommissionen, F‑74/10, punkt 44, som är föremål för ett överklagande vid Europeiska unionens tribunal, mål T‑644/11 P
6. Rättssäkerhetsprincipen hindrar i allmänhet en rättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före rättsaktens offentliggörande. Det kan dock undantagsvis förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras. En sådan verkan ska dessutom klart framgå av de aktuella bestämmelsernas ordalydelse, syfte och systematik.
Varje ny regel är visserligen inte enbart tillämplig på situationer som uppkommer i framtiden utan även på framtida verkningar av redan uppkomna situationer, vilka dock inte fullständigt uppfyller kriterierna för att omfattas av den tidigare regeln. Under alla omständigheter avser situationer som inte fullständigt uppfyller kriterierna sådana fall där personer, som vid tidpunkten då en bestämmelse upphävdes eller ändrades, enbart delvis uppfyllde kriterierna för att bestämmelsen skulle vara tillämplig på dem.
(se punkterna 93, 95 och 96)
Hänvisning till
Domstolen: 10 februari 1982, Bout, 21/81, punkt 13; 11 juli 1991, Crispoltoni, C‑368/89, punkt 17
Personaldomstolen: 13 juni 2012, Guittet mot kommissionen, F‑31/10, punkterna 47 och 50 och där angiven rättspraxis; 13 juni 2012, BL mot kommissionen, F‑63/10, punkt 58
7. När en ersättning beviljas utan giltig rättslig grund kan administrationen med verkställighet av en dom, oavsett om det finns stöd för de grunder som sökanden anfört för att erhålla utbetalning av nämnda ersättning, inte betala ut ersättningen, eftersom en sådan utbetalning vore rättstridig.
(se punkt 99)
Hänvisning till
Domstolen: 20 maj 1987, Souna mot kommissionen, 432/85, punkt 20
Personaldomstolen: 4 februari 2010, Wiame mot kommissionen, F‑15/08, punkt 27; 26 september 2011, Pino mot kommissionen, F‑31/06, punkt 112