DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 23 oktober 2013

Mål F‑39/12

BQ

mot

Europeiska unionens revisionsrätt

”Personalmål – Tjänsteman – Betygsrapport – Mobbning – Skadestånd – Upptagande till sakprövning – Tidsfrister”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken BQ yrkar dels ogiltigförklaring av beslutet av den 7 december 2011 om avslag på hans klagomål av den 26 april 2011 på avslaget på hans ansökan om att revisionsrättens ansvar skulle göras gällande på grund av att den handlat felaktigt mot honom, dels att revisionsrätten ska förpliktas att ersätta den ideella och ekonomiska skada som han påstås ha lidit på grund av det felaktiga handlandet.

Avgörande:      Europeiska unionens revisionsrätt ska erlägga 2 000 euro till BQ. Talan ogillas i övrigt. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemäns talan – Tidsfrister – Ansökan om ersättning riktad mot en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Tidsfristens längd och tidpunkt då den börjar löpa

(Domstolens stadga, artikel 46, tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

2.      Tjänstemäns talan – Skadeståndstalan – Grunder – Fråga huruvida ett beslut av tillsättningsmyndigheten som inte ifrågasatts inom föreskriven frist är rättsstridigt – Avvisning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Fel i tjänsten – Begrepp – Konfliktuella relationer mellan en tjänsteman och dennes överordnade – Omfattas – Villkor

4.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Intern utredning avseende påstådd mobbning – Den klagandes rätt att yttra sig och att få tillgång till utredningen – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a, 24 och 26)

1.      Om det inte föreskrivs någon frist i tillämpliga bestämmelser för att inkomma med en begäran om ersättning till följd av anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och den institution han är knuten till ska begäran framställas inom en rimlig tidsfrist som ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i ärendet.

I avsaknad av tillämpliga bestämmelser på området kan den femåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga ligga till grund för en relevant jämförelse, utan att dock utgöra en rigid och orubblig gräns, för att avgöra huruvida en tjänstemans skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning. Enligt ovannämnda artikel 46 ska den femåriga preskriptionstiden börja löpa när den händelse inträffar som föranleder skadan, eller närmare bestämt när de skadliga verkningarna av den rättsstridiga akten eller handlandet uppstår eller räknat från den tidpunkt då de skadliga verkningarna framträder.

(se punkterna 38 och 39)

Hänvisning till

Domstolen: 27 januari 1982, De Franceschi/rådet och kommissionen, 51/81, punkt 10, 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, punkt 29

Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Eagle m.fl./kommissionen, T‑144/02, punkterna 66 och 71, 27 augusti 2009, Abouchar/kommissionen, T‑367/08, punkterna 22 och 23

Tribunalen: 15 september 2010, Marcuccio/kommissionen, T‑157/09 P, punkterna 46 och 47

2.      En tjänsteman som har underlåtit att, inom de i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristerna, väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som går honom emot, kan inte reparera denna underlåtenhet och på så sätt få nya tidsfrister för talan att börja löpa genom att väcka talan om skadestånd för en skada som samma rättsakt har förorsakat. Han kan inte heller åberopa att detta beslut är rättsstridigt inom ramen för en skadeståndstalan.

(se punkt 62)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 29 februari 1996, Lopes/kommissionen, T‑547/93, punkterna 174 och 175, 1 december 1999, Schuerer/kommissionen, T‑81/99, punkt 31

3.      Att konfliktuella relationer föreligger mellan en tjänsteman och dennes överordnade utgör inte i sig ett fel i tjänsten som kan tillskrivas administrationen, om det inte styrks att denna visat underlåtenhet genom att låta en skadlig situation försämras både med avseende på tjänstens funktion och avseende huvudpersonernas hälsa.

(se punkt 68)

4.      När en utredning till följd av en tjänstemans begäran om bistånd och klagomål med anledning av mobbning inte kan anses utgöra ett utredningsförfarande mot tjänstemannen, kan denne, enligt principen om god förvaltningssed, göra gällande rätten att yttra sig om de omständigheter som avser honom, eftersom ett beslut om avslag på en begäran om bistånd med anledning av mobbning kan få allvarliga konsekvenser på grund av att mobbning kan ha förödande konsekvenser på offrets hälsa och administrationens eventuella erkännande av att mobbning har förekommit kan i sig ha en gynnsam verkan för den mobbade personens terapeutiska rehabilitering.

Rätten att yttra sig innebär emellertid inte att den tjänsteman som påstår sig vara offer för mobbning kan få kännedom om hela utredningsrapporten när denna har upprättats. I samband med en utredning om mobbning är det nämligen utom i särskilda fall inte orimligt att skydda vittnen och garantera dem anonymitet och sekretess beträffande uppgifter som kan leda till att de identifieras, för att i klagandenas eget intresse därigenom göra det möjligt att genomföra neutrala och objektiva utredningar i en oreserverad anda av samarbete med personalen. Det är önskvärt att förebygga risken för att misstänkta eller till och med de klagande i efterhand påverkar vittnen och att upprätthålla sådana arbetsförhållanden att tjänsten fungerar väl.

Om tillsättningsmyndigheten emellertid beslutar att avslå ett klagomål om mobbning på grundval av slutsatserna i utredningsrapporten, kan den klagande tjänstemannen rätt att få del av de skäl som ligger till grund för utredningsrapporten. Om dessa skäl inte återges i tillsättningsmyndighetens rapport, innebär detta att tjänstemannen ska få ta del av en icke-konfidentiell version av utredningsrapporten.

(se punkterna 72–74)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 16 maj 2012, Skareby/kommissionen, F-42/10, punkt 46, 12 december 2012, Cerafogli/BCE, F-43/10, punkterna 85, 92 och 97, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑114/13 P