DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 19 februari 2013
Mål F-17/11
BB
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Kontraktsanställd – Beslut att inte förlänga ett tidsbegränsat avtal – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken BB dels har yrkat att den myndighets beslut, som är behörig att sluta anställningsavtal åt Europeiska kommissionen, att inte förlänga vederbörandes avtal som kontraktsanställd, vilket indirekt framgår av noten av den 28 april 2010 och som muntligen meddelades den 7 maj 2010, samt beslutet att avslå klagomålet, ska ogiltigförklaras. BB har vidare begärt skadestånd för den ekonomiska och ideella skada som denne vållats.
Avgörande: Talan ogillas. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av sökandens rättegångskostnader. BB ska bära två tredjedelar av sina rättegångskostnader
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Rekrytering – Förlängning av ett tidsbegränsat anställningsavtal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 85.1)
2. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser
3. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fördelning – Beaktande av rättviseskäl – Den vinnande parten förpliktas delvis att ersätta rättegångskostnaderna
(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 87.1 och 88)
1. En kontraktsanställd, som har ett tidsbegränsat anställningsavtal, har i princip inte någon rätt till förlängning av sitt avtal, utan en förlängning utgör endast en möjlighet, vilken är avhängig av att den ligger i tjänstens intresse.
Till skillnad från vad som gäller för fast anställda tjänstemän, vilkas anställningstrygghet garanteras genom tjänsteföreskrifterna, gäller nämligen för kontraktsanställda andra bestämmelser, vilka grundas på det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen. Det framgår av artikel 85.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda att längden på anställningsförhållandet mellan en institution och en kontraktsanställd enligt artikel 3 a i anställningsvillkoren som anställts för en tidsbegränsad period regleras just av de villkor som fastställts i det avtal som ingåtts mellan parterna.
Även om administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller förlängning av avtal, gör likväl personaldomstolen, när det vid denna domstol har väckts talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som har antagits vid utövandet av ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning, en prövning av rättsaktens lagenlighet, vilken tar sig flera uttryck. Vad gäller talan om ogiltigförklaring av ett beslut att inte förlänga ett avtal med en kontraktsanställd, vilket utgör en rättsakt som går någon emot, ska unionsdomstolens prövning enbart avse en kontroll av att det inte föreligger någon uppenbart oriktig bedömning i samband med den utvärdering av tjänstens intresse som ligger till grund för beslutet, att det inte förekommit något maktmissbruk och en kontroll av att det inte brustit i den omsorgsplikt som åvilar administrationen när den ska avgöra om ett kontrakt med en av dess anställda ska förnyas.
Det ankommer således på personaldomstolen, inom ramen för de grunder som sökanden har anfört, att kontrollera att administrationen inte har gjort en uppenbart oriktig bedömning av de uppgifter som den beaktade för att fatta det omtvistade beslutet. När administrationen har tillerkänts ett stort utrymme för skönsmässig bedömning krävs det, för att styrka att administrationen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som skulle kunna motivera att det beslut som fattats på grundval av denna bedömning ogiltigförklaras, att den bevisning som det ankommer på sökanden att inge är tillräcklig för att administrationens bedömningar ska förlora sin trovärdighet.
(se punkterna 57‒60)
Hänvisning till
Tribunalen: 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T-380/94, punkt 59; 17 oktober 2002, Cocchi och Hainz mot kommissionen, T-330/00 och T-114/01, punkt 82; 6 februari 2003, Pyres mot kommissionen, T-7/01, punkt 64; 12 februari 2008, BUPA m.fl. mot kommissionen, T-289/03, punkt 221
Personaldomstolen: 27 november 2008, Klug mot EMEA, F-35/07, punkt 68; 23 november 2010, Gheysens mot rådet, F-8/10, punkt 75; 15 april 2011, Daake mot harmoniseringsbyrån, F-72/09 och F-17/10, punkt 41; 13 juni 2012, Davids mot kommissionen, F-105/11, punkt 36; 13 juni 2012, Macchia mot kommissionen, F-63/11, punkterna 47 och 49, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T-368/12 P
2. Omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed innebär bland annat att den behöriga myndigheten, när den ska fatta beslut rörande en tjänstemans eller en anställds situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet, och detta gäller även vid utövandet av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det ankommer därvid på myndigheten att förutom tjänstens intresse även beakta den berörde tjänstemannens eller anställdes intressen. Med hänsyn till just omfattningen av institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av tjänsten intresse, ska dock unionsdomstolens prövning begränsas till en prövning av huruvida den behöriga myndigheten har hållit sig inom skäliga gränser och inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett felaktigt sätt.
(se punkt 61)
Hänvisning till
Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet Macchia mot kommissionen, punkt 50, och där angiven rättspraxis
3. Enligt artikel 87.1 i personaldomstolens rättegångsregler ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 88 i rättegångsreglerna föreskrivs dock att en part kan, även om han vunnit målet, förpliktas att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av hans uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om han har vållat motparten kostnader i onödan eller mot bättre vetande.
Tillämpningen av artikel 88 i rättegångsreglerna är emellertid inte enbart begränsad till de fall då administrationen har vållat sökanden kostnader i onödan eller mot bättre vetande. En institution som vinnande part ska bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta en del av sökandens rättegångskostnader när den fortsatt att göra gällande att talan ska avvisas, grundat på rättspraxis som sedan flera år inte längre är tillämplig, utan att ens försöka förklara anledningen till att domstolens nya rättspraxis inte har beaktats. Detta har således lett personaldomstolen till att besluta att en andra skriftväxling var nödvändig och vidare att det var nödvändigt att kalla parterna till förhandlingen för att de skulle kunna yttra sig om denna rättspraxis, vilket oundvikligen medförde ytterligare kostnader för sökanden som kunde ha undvikits.
(se punkterna 85, 87 och 88)
Hänvisning till
Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet Daake mot harmoniseringsbyrån