TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)
av den 12 april 2018 (*)
”Skiljeklausul – Anställda vid Europeiska unionens internationella uppdrag – Tvister rörande anställningsavtal – Interna undersökningsförfaranden – Skyddet för offer vid påtalande av trakasserier – Avtalsrättsligt ansvar”
I mål T‑763/16,
PY, företrädd av advokaterna S. Rodrigues och A. Tymen,
sökande,
mot
EUCAP Sahel Niger, företrätt av advokaterna E. Raoult och M. Vicente Hernandez,
svarande,
angående en talan enligt artikel 272 FEUF om förpliktande för EUCAP Sahel Niger att ersätta den skada sökanden ska ha lidit till följd av EUCAP Sahel Nigers avtalsbrott,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna A. Dittrich och P.G. Xuereb (referent),
justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 26 oktober 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 EUCAP Sahel Niger (nedan kallat Uppdraget) är ett politiskt uppdrag inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) som inrättats genom rådets beslut 2012/392/Gusp av den 16 juli 2012 om Europeiska unionens GSFP-uppdrag i Niger (EUCAP Sahel Niger) (EUT L 187, 2012, s. 48), senast ändrat genom rådets beslut (Gusp) 2017/1253 av den 11 juli 2017 (EUT L 179, 2017, s. 15).
2 Enligt artikel 2 i beslut 2012/392, i dess lydelse enligt rådets beslut (Gusp) 2016/1172 av den 18 juli 2016 (EUT L 193, 2016, s. 106) syftar Uppdraget, inom ramen för genomförandet av Europeiska unionens strategi för säkerhet och utveckling i Sahel, till att hjälpa de nigeriska myndigheterna att fastställa och genomföra sin egen nationella säkerhetsstrategi. Uppdraget ska också sträva efter att bidra till utvecklingen av en integrerad tvärvetenskaplig, konsekvent och hållbar strategi med respekt för mänskliga rättigheter hos de olika nigeriska säkerhetsaktörerna i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Uppdraget ska dessutom bistå de nigeriska centrala och lokala myndigheterna och säkerhetsstyrkorna vid utvecklingen av strategier, metoder och förfaranden för att bättre kontrollera och bekämpa irreguljär migration.
3 I artikel 7.3 i beslut 2012/392 anges att internationell och lokalanställd personal ska rekryteras på kontraktsbasis av Uppdraget om de nödvändiga tjänsterna inte kan tillhandahållas av personal som utstationerats av medlemsstaterna. I artikel 7.4 i beslutet anges att anställningsvillkor samt rättigheter och skyldigheter för internationell och lokalanställd personal ska fastställas i avtal mellan uppdragschefen och personalen.
4 I artikel 12 a i beslut 2012/392, som infördes genom artikel 1.6 i rådets beslut 2014/482/Gusp av den 22 juli 2014 om ändring av beslut 2012/392 (EUT L 217, 2014, s. 31), föreskrivs att Uppdraget ska ha kapacitet att upphandla varor och tjänster, ingå avtal och administrativa samarbeten, rekrytera personal, inneha bankkonton, förvärva och förfoga över tillgångar och betala sina skulder samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter, i den utsträckning som krävs för att genomföra detta beslut.
5 Sökanden, PY, är en tidigare anställd vid Uppdraget. Sökanden undertecknade den 31 januari 2014 ett anställningsavtal med Uppdraget avseende en tjänst som ansvarig för inköp under tiden från och med den 30 januari 2014 till och med den 15 juli 2014. Därefter ingick sökanden ett andra anställningsavtal för perioden från och med den 16 juli 2014 till och med den 15 juli 2015, och vidare ett tredje anställningsavtal för perioden från och med den 16 juli 2015 till och med den 15 juli 2016.
6 Enligt sökandens anställningsavtal utgör Uppdragets bestämmelser om uppförande och disciplinåtgärder (nedan kallad uppförandekoden) en integrerad del av dessa avtal.
7 Uppförandekoden innehåller inledningsvis en rad bestämmelser om uppträdande som gäller för all personal inom Uppdraget (punkterna 1–6), inklusive dels en skyldighet att inte utsätta kollegor för trakasserier (punkt 2.5) eller mobbning (punkt 2.6), dels det förfarande som ska iakttas vid åsidosättande av dessa bestämmelser (punkterna 7 och 8).
8 I punkt 2.5 i uppförandekoden föreskrivs följande:
”Trakasserier skiljer sig från sexuella trakasserier på så sätt att de inte nödvändigtvis grundas på kön. Till skillnad från mobbning kan ett enda tillfälle anses utgöra trakasserier. Det finns ett flertal typer av uppträdande som illustrerar detta. I denna uppförandekod anses följande utgöra trakasserier: varje handling eller uppträdande, inklusive uttalanden, gester eller framställning, anslående eller spridning av skrifter, foton eller allt annat material, när detta handlande eller uppträdande inte välkomnas av arbetstagaren och det är rimligt att anse det som stötande, förödmjukande eller skrämmande.”
9 I punkt 7.1, som har rubriken ”Påtalande av överträdelser”, föreskrivs följande:
”Oegentligheter kan medföra disciplinära åtgärder. Lämpliga förfaranden för detta ska inrättas. … Varje anställd vid Uppdraget har rätt och skyldighet att skriftligen anmäla till chefen för Uppdraget … alla oegentligheter, förskingring eller inkompetens.”
10 Enligt punkt 8.4.1 i uppförandekoden ska biträdande chefen för Uppdraget, vid en påstådd överträdelse av dessa regler som ”påtalats eller upptäckts”, övervaka genomförandet av en inledande undersökning och utse någon anställd att genomföra undersökningen. Enligt punkt 8.4.2 i uppförandekoden ska den personen undersöka den påstådda händelsen genom att ta in de olika versioner av det inträffade som lämnas av klaganden, vittnen och offer. I punkt 8.4.4 i uppförandekoden anges att en preliminär undersökningsrapport ska överlämnas till biträdande chefen för Uppdraget inom tio dagar. Om det i rapporten bekräftas att det förekommit ett åsidosättande av reglerna i fråga ska en fördjupad undersökning inledas enligt punkt 8.5 i uppförandekoden. Den avslutas med en slutlig undersökningsrapport. Om det i denna rapport bekräftas att det skett en överträdelse av reglerna i fråga upprättas ett disciplinärt råd för att fastställa vilka disciplinåtgärder som ska vidtas.
11 Enligt artikel 21 i sökandens andra och tredje anställningsavtal ska tvister som följer av eller rör dessa avtal omfattas av Europeiska unionens domstols behörighet enligt artikel 272 FEUF.
12 Den 15 och 16 december 2014 hölls möten inom en bedömningskommitté inom Uppdraget angående ett förhandlat förfarande rörande ett ramavtal avseende flygtjänster för Uppdraget. Sökanden ledde dessa möten.
13 Den 16 december 2014, efter att ha informerats om en incident vid dessa möten, sände chefen för avdelningen ”Stöd till Uppdraget”, G., ett mejl till sökanden och begärde upplysningar från honom i detta avseende.
14 Sökanden besvarade denna begäran genom mejl av den 16 december 2014, där han förklarade att det uppstått en allvarlig meningsskiljaktighet med en annan ledamot i bedömningskommittén, X, angående frågan huruvida ett av de tre anbuden som skulle bedömas uppfyllde de villkor som föreskrivits av Uppdraget. Enligt sökanden hade X ansett att de allvarliga tvivel som sökanden uttryckt i detta avseende berodde på sökandens förutfattade meningar om det företag som lämnat detta anbud. Sökanden tillade att bedömningskommittén slutligen beslutat att begära vissa klargöranden från företaget i fråga. Sökanden avslöjade inte X:s identitet i sitt mejl av den 16 december 2014.
15 Den 19 december 2014 beslutade bedömningskommittén att anbudet, utifrån de klargöranden som lämnats av företaget i fråga, inte uppfyllde de villkor som skulle vara uppfyllda och rekommenderade att ett anbud från ett annat företag skulle antas. En rapport daterad den 22 december 2014, i vilken bedömningskommittén informerade Europeiska kommissionen om resultatet av sitt arbete, undertecknades även av X.
16 Den 7 februari 2015 sände sökanden ett mejl till den tillförordnade administrativa chefen för Uppdraget, M, för att informera om visst uppträdande hos X som sökanden ansåg vara ”olämpligt kollegor emellan, eftersom det visade på bristande respekt för unionen, … andra administrativa enheter och vissa anställda vid Uppdraget (däribland honom själv)”. För det första hade X frågat honom, inför personer som inte tillhörde Uppdraget och med användning av uttrycket ”elles” [pronomenform för kvinnor i tredje person pluralis], var två kvinnor som arbetade inom Uppdraget som var frånvarande den dagen befann sig. Enligt sökanden kunde detta lätt uppfattas som sexistiskt av de som bevittnade händelsen. För det andra hade X kommit in på hans kontor utan att knacka på dörren och frågat, med hänvisning till ett formulär inom ramen för Uppdraget och i ett anklagande och högdraget tonfall, ”vem som hade skrivit detta”. För det tredje hade X kommit in på hans kontor med en handling, utan att knacka på dörren, och frågat honom på ett provocerande och respektlöst sätt ”är det här som jag ska lämna detta?”. För det fjärde hade X låtit sökanden förstå att han ansåg utvärderingsreglerna för Uppdraget vara ”imbecilla” (eller ”debila”). Sökanden angav i sitt mejl att han kunde komma att se sig tvingad att lämna ett officiellt klagomål till chefen för Uppdraget.
17 M föreslog i sitt svar av den 9 februari 2015, mot bakgrund av allvaret i sökandens meddelande, tre möjligheter som sökanden uppmanades välja emellan. Den första var att M skulle hålla ett möte med först sökanden, därefter X och slutligen sökanden och X tillsammans, i syfte att klargöra situationen och finna en lösning för framtiden. Den andra var att M skulle hålla ett möte med först sökanden, därefter X och slutligen dem båda, tillsammans med en företrädare för personalavdelningen inom Uppdraget, i syfte att klargöra situationen och finna en lösning för framtiden. En rapport eller anteckning skulle upprättas och fogas till personalakten för sökanden och X. Den tredje var att sökanden skulle lämna ett officiellt klagomål till chefen för Uppdraget.
18 Sökanden besvarade det mejlet med ett annat mejl samma dag. I detta informerade han M om en ny incident med X. Enligt sökanden hade X kommit in på hans kontor utan att knacka på dörren. När sökanden förklarat för honom att han väntade sig att X skulle knacka på dörren innan han kom in på kontoret gjorde X ”cirkelrörelser med sina fingrar på vänster sida om sitt huvud (ett självförklarande tecken)”. Sökanden tillade att när han förklarade för X att detta var sista gången han kom in på kontoret utan att knacka på dörren hade X avbrutit honom och med ett stort leende sagt att ”du hotar mig?”.
19 I detta mejl informerade vidare sökanden M om att han efter denna incident inte mådde bra och hade uppsökt sjuksköterskan som gett honom medicin. Han tillade att han känt sig lite yr, antingen på grund av medicinen eller på grund av vad han ansåg var ”psykiska trakasserier”, och att han därför inte kunde förmå sig att svara på förslaget från M. Sökanden informerade ändå M om att han hade förtroende för M:s bedömning och att han, för det fall att M skulle komma fram till att det förelåg ett allvarligt problem som borde underställas chefen för Uppdraget, hoppades att M skulle kunna informera honom ”även i sökandens namn, tills han kände sig frisk nog att utforma ett officiellt klagomål”. Sökanden tillade att om M skulle anse att det var möjligt att finna en lösning på administrativ väg föredrog han naturligtvis det. Han insisterade emellertid på att M i sådant fall skulle överväga att i mellantiden vidta åtgärder för att skydda honom, det vill säga att förbjuda X att gå in på hans kontor och tilltala honom innan saken fått sin lösning.
20 M informerade i sitt svar av den 10 februari 2015 sökanden om att ”han, med hänsyn till att han är bunden av omsorgsplikten och mot bakgrund av allvaret i de omständigheter som [sökanden] redogjort för, inte såg något annat alternativ än att översända hans mejl till [chefen för Uppdraget] och [den biträdande chefen], vilka var de enda inom Uppdraget som var behöriga att fatta beslut avseende uppförandekoden och att pröva detta slags disciplinära frågor”. Chefen för Uppdraget och den biträdande chefen för Uppdraget tillsändes denna skrivelse.
21 Senare samma dag den 10 februari 2015 sände den biträdande chefen för Uppdraget, S, ett mejl till chefen för Uppdraget för att informera honom om att sökanden ”klagade på X:s uppträdande” och att händelserna under de senaste dagarna lett till att sökanden ”upplevt en försämring av sin hälsa”. S förklarade att det, även om det kunde vara problematiskt att fastställa vad som faktiskt hade hänt på det området, föreföll svårt att inte beakta de omständigheter som sökanden redogjort för. S. anförde sålunda till chefen för Uppdraget att han, ”för att så långt möjligt belysa omständigheterna, föreslog att dessa olika meddelanden skulle anses utgöra klagomål som föranleder inledandet av ett disciplinförfarande” och att ”den preliminära undersökningen skulle göra det möjligt att fastställa om uppgifterna var välgrundade eller inte”. S tillade att om chefen för Uppdraget beslutade om denna åtgärd skulle han vidta åtgärder för att inleda den preliminära undersökningen av de omständigheter som lämnats, avseende trakasserier eller mobbning.
22 I ett mejl som skickades senare samma dag, den 10 februari 2015, anförde chefen för Uppdraget att han instämde med förslaget från S. Chefen för Uppdraget informerade även S om att han vidare ansåg det vara nödvändigt att parallellt med den inledande undersökningen anordna ett möte mellan M, sökanden och X.
23 Det inleddes emellertid inte någon preliminär undersökning efter denna mejlväxling och inget möte hölls mellan M, sökanden och X.
24 Sökanden hade semester mellan den 19 juni och den 6 juli 2015 samt mellan den 1 och den 24 augusti 2015.
25 I ett mejl av den 25 augusti 2015, ställt till chefen för Uppdraget, anförde sökanden att M informerat chefen för Uppdraget om allvarliga händelser som utgjort psykiska trakasserier från X, men att han inte hörts, varken av chefen för Uppdraget eller av en disciplinkommitté. Eftersom, enligt hans mening, X:s uppträdande mot honom fortsatte att bidra till en sämre arbetsmiljö som var skadlig för hans hälsa, begärde han att chefen för Uppdraget skulle informera honom om vilka åtgärder han hade för avsikt att vidta för att denna situation skulle upphöra.
26 Chefen för Uppdraget svarade samma dag att han i februari 2015 hade lämnat sökandens uppgifter till biträdande chefen för Uppdraget, i hans egenskap av ansvarig för disciplinära frågor enligt punkt 8.4.1 i uppförandekoden, och att han, eftersom han inte hört något från berörda parter, utgått ifrån att den biträdande chefen för Uppdraget hade lyckats åtgärda dessa meningsskiljaktigheter med en frivillig uppgörelse. Chefen för Uppdraget tillade att eftersom han nu kunde konstatera att så inte var fallet skulle han uppfatta sökandens mejl av den 25 augusti 2015 som ett officiellt klagomål.
27 Sökanden gjorde i mejl av den 28 augusti 2015 till chefen för Uppdraget gällande att X efter de möten som hållits i utvärderingskommittén i december 2014 ”visat hat och vid varje tänkbart tillfälle förnekat, förminskat och förödmjukat, även offentligt, sökanden, även inför hans personal”. Sökanden upplyste vidare chefen för Uppdraget att X, vid en ospecificerad tidpunkt i februari eller mars 2015, kommit in på hans kontor och angripit honom fysiskt genom att spilla kokhett te på hans ben.
28 Chefen för Uppdraget informerade i skrivelse av den 28 augusti 2015 sökanden om att han, efter sökandens klagomål som gavs in den 25 augusti 2015 mot X, ”av skäl som hör samman med behörigheten inom disciplinära frågor”, beslutat att sända detta klagomål till den tillförordnade biträdande chefen för Uppdraget. Chefen för Uppdraget informerade vidare sökanden om att han i den skrivelsen beslutat förbjuda X att ta kontakt med sökanden.
29 Sökanden uppgav i ett mejl av den 30 augusti 2015, ställd till chefen för Uppdraget, att han ”bekräftade anklagelserna om fysisk aggression och trakasserier från X” och begärde att mottagaren skulle uppfatta mejlet som ett officiellt klagomål.
30 I ett intyg utfärdat den 25 augusti 2015 angav en läkare som sökanden konsulterat i Niger att sökandens hälsotillstånd gjorde det nödvändigt att han skulle avhålla sig från arbete i sju dagar. I ett andra intyg från den 27 augusti 2015 förklarade den läkaren att sökandens psykiska hälsa nödvändiggjorde att han fick komma ifrån sin arbetsmiljö. Efter ett kontrollbesök samma dag kom läkaren fram till att det inte skett någon förbättring, att sökanden mådde psykiskt dåligt och att han starkt rekommenderade att sökanden återvände till Europa för att uppsöka psykiatriker så snart som möjligt.
31 Sökanden lämnade den 29 augusti 2015 Uppdraget i syfte att uppsöka sjukhus i Frankrike.
32 Den 1 september 2015 föreskrev den behöriga läkaren på det sjukhus sökanden kommit till att han skulle avhålla sig från arbete till och med den 14 september 2015. Den 9 september 2015 utfärdade en psykiatriker som sökanden uppsökt ett intyg enligt vilket sökanden inte var i stånd att återuppta sitt arbete före den 25 september 2015. Denna sjukskrivning förlängdes av läkare vid ett flertal tillfällen och slutligen till den 16 juli 2016. I två av dessa intyg, daterade den 14 oktober respektive den 26 november 2015, hänvisades det till ”en allvarlig depression”.
33 I ett mejl av den 6 oktober 2015 informerade Uppdraget sökanden om att han, i enlighet med artikel 15.3 i sitt anställningskontrakt, inte längre skulle erhålla någon ersättning från den 30 september 2015, det vill säga 30 dagar efter det att han blev sjukskriven.
34 I ett mejl av den 8 oktober 2015 informerade en anställd inom Uppdraget sökanden om att han utsetts att ansvara för den preliminära undersökning som inletts efter hans klagomål mot X och frågade om det var möjligt för honom att ta sig till Uppdraget för ett möte och, om så inte var fallet, om det fanns några ytterligare omständigheter som han ville anföra samt namnen på de vittnen som han önskade höra.
35 Sökanden lämnade genom sina advokater ytterligare uppgifter till Uppdraget.
36 I ett mejl av den 26 november 2015 informerade chefen för Uppdraget sökanden om att den disciplinära undersökningen avseende X avslutats, att Uppdragets disciplinära råd funnit att det skett ett åsidosättande av uppförandekoden och föreslagit en åtgärd mot X och, slutligen, att chefen bekräftat disciplinära rådets beslut och genomfört åtgärden.
37 Sökanden framförde den 25 januari 2016, genom sina advokater, krav på ersättning enligt artikel 340.2 FEUF från Uppdraget.
38 I en skrivelse av den 8 juni 2016 informerade Uppdraget sökanden om att hans anställningsavtal inte skulle förnyas efter den 15 juli 2016.
39 En fransk läkartjänst kallade den 11 juli 2016, genom rekommenderat brev till den adress i Frankrike som sökanden lämnat till Uppdraget, på begäran av Uppdraget sökanden till en läkarundersökning, som skulle ske den 13 juli 2016. Kuvertet med denna kallelse returnerades till läkartjänsten eftersom sökanden inte tagit emot det.
40 I en skrivelse av den 15 juli 2016 informerade Uppdraget sökanden om att kallelsen till läkarundersökning kommit i retur. Det anförde vidare att de läkarintyg som sökanden lämnat sedan den 1 september 2015 inte uppfyllde de regler som angetts i sökandens anställningsavtal och att Uppdraget därför ifrågasatte deras riktighet.
Förfarandet och parternas yrkanden
41 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 oktober 2016 väckte sökanden förevarande talan.
42 Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 i tribunalens rättegångsregler uppmanade tribunalen Uppdraget att inge en handling. Uppdraget följde denna uppmaning inom den utsatta fristen.
43 På förslag av referenten beslutade tribunalen (femte avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde skriftliga frågor till parterna, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 i rättegångsreglerna. Parterna följde denna uppmaning inom den utsatta fristen.
44 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 26 oktober 2017.
45 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– uppta talan till sakprövning,
– fastställa Uppdragets ansvar enligt artikel 340 FEUF,
– förplikta Uppdraget att ersätta sökandens sakskada,
– förplikta Uppdraget att ersätta sökandens ideella skada, vilken beräknas till 70 000 euro, och
– förplikta Uppdraget att ersätta rättegångskostnaderna.
46 Uppdraget har yrkat att tribunalen ska
– lämna talan utan bifall, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Saken i målet
47 Sökanden har enligt vad som anges i ansökan yrkat att Tribunalen ska förplikta Uppdraget att ersätta den sakskada och ideella skada som Uppdraget orsakat genom att inte i tid undersöka de klagomål rörande trakasserier som sökanden lämnat i december 2014 och i februari 2015.
48 I sitt mejl till chefen för Uppdraget av den 28 augusti 2015 upplyste sökanden honom om att X även fysiskt angripit sökanden i februari eller mars 2015. Detta fysiska angrepp hade emellertid inte nämnts i något av mejlen i december 2014 eller februari 2015 vilka, enligt sökanden, utgjorde klagomål om trakasserier. Det är riktigt att sökanden i sitt mejl till chefen för Uppdraget av den 30 augusti 2015 begärt att han skulle uppfatta hans mejl av den 28 augusti 2015 som ett officiellt klagomål avseende, bland annat, detta fysiska angrepp. Förevarande talan rör emellertid inte de åtgärder som Uppdraget vidtagit med anledning mejlen av den 28 och 30 augusti 2015. Tribunalens prövning i förevarande mål ska därmed begränsas till frågan huruvida Uppdraget uppfyllt sina förpliktelser när det gäller klagomålen avseende trakasserier som sökanden anser sig ha lämnat i december 2014 och i februari 2015.
49 Det framgår av ansökan att den avser Uppdragets avtalsrättsliga ansvar enligt artikel 340.1 FEUF, vilket sökanden för övrigt bekräftat i sitt svar på Tribunalens frågor av den 10 oktober 2017. Vad Uppdraget anfört om att villkoren för utomobligatoriskt ansvar i den mening som avses i artikel 340.2 FEUF inte är uppfyllda saknar således all relevans.
Tribunalens behörighet
50 Genom artikel 12 a i beslut 2012/392, som enligt artikel 2 i beslut 2014/482 gäller från och med den 16 juli 2014 (se punkt 3 ovan), gavs Uppdraget kapacitet att ingå avtal och föra talan inför domstol, och därmed ställning som juridisk person. Det framgår vidare av artikel 7.3 och 7.4 i beslut 2012/392 att Uppdraget får rekrytera personal på kontraktsbasis och att anställningsvillkoren samt de rättigheter och skyldigheter som denna personal har anges i de kontrakt som upprättas av chefen för Uppdraget och berörd personal.
51 Enligt artikel 272 FEUF är Europeiska unionens domstol behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljeklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen eller för dess räkning. I förevarande fall innehöll det första anställningsavtalet mellan sökanden och Uppdraget en prorogationsklausul till förmån för domstolarna i Bryssel (Belgien). Däremot innehöll såväl anställningsavtalet mellan Uppdraget och sökanden för perioden den 16 juli 2014 och den 15 juli 2015 som avtalet mellan dessa parter för perioden från den 16 juli 2015 till den 15 juli 2016 en prorogationsklausul till förmån för Europeiska unionens domstol. Eftersom de omständigheter som ligger till grund för talan inträffat under de perioder som omfattas av de två sistnämnda anställningsavtalen kan talan grundas på artikel 272 FEUF.
52 Enligt artikel 20 i de två senaste anställningskontrakten mellan sökanden och Uppdraget ska tvister om tolkningen av dessa avtal avgöras genom skiljeförfarande. I den artikeln föreskrivs emellertid uttryckligen att den inte påverkar möjligheten att underställa tvisten Europeiska unionens domstols prövning. Bestämmelsen är således inte oförenlig med att sökanden underställer tvisten Tribunalens prövning.
53 Det framgår vidare av rättspraxis att unionsdomstolarna är behöriga att pröva talan angående personaladministration inom ramen för uppdrag inom GSFP, även när denna hantering rör uppdrag ”i terrängen” (se, för ett liknande synsätt, dom av den 19 juli 2016, H/rådet och kommissionen, C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkterna 54–60).
54 Tribunalen är således behörig att pröva talan i förevarande mål, vilket Uppdraget för övrigt inte motsatt sig.
Upptagande till sakprövning
55 Uppdraget har yrkat att talan ska avvisas.
56 När det, för det första, gäller det argument som Uppdraget framförde under förhandlingen om att talan ska avvisas därför att sökanden underlåtit att genomgå det administrativa förfarandet, är det tillräckligt att framhålla att om detta argument innebär att sökanden var skyldig att vända sig till Uppdraget innan han väckte talan i förevarande mål är den skyldigheten i alla händelser uppfylld. Den begäran om ersättning som sökanden framställde till Uppdraget den 25 januari 2016 avsåg nämligen, även om den formellt grundade sig på artikel 340.2 FEUF, samma sak som talan avser i förevarande mål.
57 För det andra har Uppdraget gjort gällande att talan i förevarande mål ska avvisas i den del den avser ersättning för den påstådda skadan att inte betala sökanden lön efter den 30 september 2015 (se punkt 33 ovan). Eftersom sökanden inte klagat på detta Uppdragets beslut kan han inte längre föra talan mot beslutet genom ett yrkande om skadestånd. Det kan konstateras att sökanden inte i sig har grundat sin talan om ersättning på Uppdragets beslut att upphöra med att betala honom lön från den 30 september 2015. Talan rör nämligen den skada som ska ha uppstått till följd av att Uppdraget underlåtit att inleda en undersökning i anledning av sökandens klagomål om trakasserier som ska ha lämnats i december 2014 och i februari 2015, varav en sådan konsekvens ska ha varit att hans löneutbetalningar upphörde. Detta argument kan således avfärdas utan att det är nödvändigt att pröva frågan om sökanden borde ha anfört klagomål mot beslutet att upphöra med hans löneutbetalningar från den 30 september 2015.
58 För det tredje har Uppdraget, i sitt svar av den 11 oktober 2017 på skriftliga frågor från tribunalen och inom ramen för vad den anfört om fransk rätt, gjort gällande att talan, i avsaknad av exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att det förekommit trakasserier, ska avvisas. Uppdraget anförde på en fråga från tribunalen under förhandlingen att detta gäller oavsett vilken lagstiftning som ska tillämpas i målet. Detta argument kan i alla händelser avfärdas eftersom förevarande talan inte grundas på skada till följd av påstådda trakasserier, utan den skada som följt av att Uppdraget avstått från att inleda en undersökning i anledning av de klagomål om trakasserier som sökanden menar sig ha lämnat i december 2014 och i februari 2015.
59 För det fjärde och sista ska det argument som Uppdraget anfört med hänvisning till innehållet i det mejl som sänts till chefen för Uppdraget av den 30 augusti 2015 likaså underkännas. Sökanden har i detta mejl anfört att han ”formellt bekräftade att han inte väckt klagomål” mot ”den omständigheten att den preliminära undersökning som chefen för Uppdraget beslutat om inte hade genomförts, eller att den hade genomförts utan att han gavs tillfälle att yttra sig”. Såsom sökanden underströk vid förhandlingen kan denna anmärkning inte anses utgöra ett avstående från rätten att väcka talan vid tribunalen. Ett sådant avstående måste nämligen vara klart och otvetydigt för att kunna medföra att en talan ska avvisas. Så är inte fallet i förevarande mål. Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att den anmärkning som Uppdraget återgett inte innehåller någon hänvisning till rätten att väcka talan vid tribunalen.
60 Med beaktande av det ovan anförda ska talan tas upp till prövning i sak.
Prövning i sak
Tillämpliga rättsregler
61 Enligt artikel 340.1 FEUF ska unionens avtalsrättsliga ansvar regleras av den lagstiftning som är tillämplig på avtalet i fråga.
62 I förevarande mål specificeras inte tillämplig lag i sökandens anställningsavtal.
63 Sökanden har som svar på en fråga från tribunalen anfört att det i första hand är vad som angetts i dessa avtal, inklusive i uppförandekoden, och unionens rättsakter enligt vilka dessa avtal utarbetats, som utgör den rättsliga grunden för Uppdragets ansvar. I andra hand ska bedömningen ske utifrån civillagen i Niger och i synnerhet artikel 1134 första stycket i denna.
64 Uppdraget har för sin del gjort gällande att dess avtalsrättsliga ansvar regleras i de anställningsavtal som träffats mellan Uppdraget och sökanden. Om tribunalen av extraordinära skäl skulle vägledas av nationell rätt i detta avseende är det bestämmelserna i fransk rätt, närmare bestämt dem i den franska arbetsrättslagen, som är relevanta.
65 Parterna har, som svar på tribunalens frågor vid förhandlingen, bekräftat att de båda har uppfattningen att det vid prövningen av ett eventuellt avtalsrättsligt ansvar för Uppdraget är tillräckligt att beakta de ifrågavarande anställningsavtalen, inklusive bestämmelserna i uppförandekoden, och att det inte är nödvändigt att pröva frågan utifrån nationell rätt.
66 Enligt tribunalens mening kan förevarande talan prövas utifrån enbart anställningsavtalen i fråga, inklusive bestämmelserna i uppförandekoden som utgör en integrerad del av dessa, tolkade mot bakgrund av de allmänna unionsrättsliga bestämmelserna om avtalsrättsligt ansvar. Enligt dessa principer ska tre villkor vara uppfyllda för att ett avtalsrättsligt ansvar ska föreligga, nämligen att institutionen i fråga har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet, att sökanden lidit skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens uppträdande och skadan.
67 Det är således inte nödvändigt att pröva om de bevis som Uppdraget åberopat för att visa att fransk rätt skulle vara sekundärt tillämplig ska avvisas, vilket sökanden gjort gällande vid förhandlingen.
Uppdragets åsidosättande av avtalade skyldigheter
68 Sökanden har gjort gällande att Uppdraget, trots de klagomål han genom sina mejl av den 17 december 2014 samt den 7 och den 9 februari 2015 lämnat angående trakasserier från en kollega mot honom, underlåtit att följa upp dessa klagomål, vilket strider mot ett flertal bestämmelser i punkt 8.4 i uppförandekoden.
69 Enligt sökanden försvåras detta åsidosättande av de omständigheterna att, för det första, den biträdande chefen för Uppdraget, S, i sitt mejl av den 10 februari 2015 själv angett att sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 skulle anses utgöra officiella klagomål och, följaktligen, föreslagit att en preliminär undersökning skulle inledas samt, för det andra, att detta förslag uttryckligen godtogs av chefen för Uppdraget samma dag. Inget hände emellertid efter detta beslut att inleda en preliminär undersökning.
70 Sökanden har i detta avseende gjort gällande att det i punkt 8.4.1 i uppförandekoden föreskrivs att när ett åsidosättande av bestämmelserna i den uppförandekoden påtalas är det obligatoriskt att inleda en preliminär undersökning. Uppdraget har således saknat utrymme för skönsmässig bedömning när det väl tagit del av sökandens påtalanden och dessa ansetts utgöra officiella klagomål.
71 Uppdraget har därigenom, på ett synnerligen allvarligt sätt, åsidosatt avtalsenliga skyldigheter, det vill säga de regler som det självt har fastställt för gott uppträdande och för interna undersökningar. Dessa regler syftar till att skydda Uppdragets personal, bland annat vid trakasserier eller ofredanden från kollegor.
72 Sökanden har tillagt att han i sin skrivelse av den 9 februari 2015 understrukit att den situation han befann sig i var skadlig för hans hälsa, vilket den biträdande chefen för Uppdraget upplyst chefen för Uppdraget om.
73 Uppdraget har bestritt vad sökanden anfört.
74 Det framgår av punkt 8.4.1 i uppförandekoden att när ett åsidosättande av bland annat bestämmelserna i uppförandekoden påtalats eller upptäckts ska en preliminär undersökning inledas. Följaktligen är det, såsom sökanden gjort gällande, obligatoriskt att inleda en sådan undersökning i ett sådant fall och att Uppdraget i detta avseende inte har haft något utrymme för skönsmässig bedömning.
75 Det ska vidare framhållas att bestämmelserna i punkt 8.4.1 i uppförandekoden ska tolkas tillsammans med punkt 7.1 i samma uppförandekod, enligt vilken anställda inom Uppdraget har rätten och skyldigheten att skriftligen anmäla till chefen för Uppdraget alla oegentligheter, förskingring eller inkompetens (se punkt 9 ovan). Det följer av dessa bestämmelser att en anställd inom Uppdraget som anser sig vara offer för trakasserier och som önskar att en preliminär undersökning ska inledas angående detta ska göra en skriftlig anmälan och lämna den till chefen för Uppdraget. Eftersom det i punkt 8.4.3 i uppförandekoden hänvisas till ”den anställde som utpekas” i detta sammanhang står det klart att anmälan måste avse en namngiven person.
76 När det gäller sökandens mejl av den 17 december 2014 är det uppenbart att dessa villkor inte är uppfyllda.
77 Det är, för det första, ostridigt att sökanden i denna skrivelse inte uppgav X:s identitet. Den omständigheten att det framgick av mejlet att det rörde sig om en bedömare som var medlem i en urvalskommitté som sökanden identifierat och att det endast fanns tre personer i den kommittén, varav två män, påverkar inte den slutsatsen.
78 Även om, för det andra, sökanden i sitt mejl av den 17 december 2014 var starkt kritisk till den attityd som X intagit under diskussionerna i utvärderingskommittén har han inte anfört något som specifikt gör det möjligt att förstå att han ansett X:s uppträdande utgöra trakasserier. Visserligen har sökanden i sin ansökan anfört att han i mejlet av den 17 december 2014 avstått från att göra gällande en intressekonflikt gentemot X när det gällde den upphandling som var föremål för diskussioner inom urvalskommittén. Förutom att det inte finns några uppgifter i den riktningen i sökandens mejl av den 17 december 2014, har han inte alls förklarat hur en sådan intressekonflikt skulle kunna utgöra trakasserier. I alla händelser har sökanden inte förklarat hur Uppdragets underlåtenhet att inleda en preliminär undersökning avseende en sådan intressekonflikt skulle kunna leda till ett avtalsrättsligt ansvar för Uppdraget gentemot honom.
79 För det tredje kan det konstateras att sökanden i sitt mejl av den 17 december 2014 uppgett att han kunde upprätta ”en detaljerad rapport” till chefen för Uppdraget, om mottagaren av mejlet så önskade. Sökanden har inte gjort gällande att han lämnat någon sådan rapport eller lämnat något klagomål avseende X:s uppträdande inom ramen för utvärderingskommittén till chefen för Uppdraget.
80 För det fjärde och sista kan det konstateras att sökanden i sin ansökan själv har gjort gällande att han först i februari 2015 påtalat trakasserier.
81 Vad vidare gäller det mejl som sökanden skickat till M, tillförordnad administrativ chef för Uppdraget, den 7 februari 2015 kan det konstateras att sökanden har namngett X i det mejlet, har påtalat att visst uppträdande från hans sida var olämpligt och att han uttryckte förhoppningar om att kunna finna en lösning på detta. Det kan emellertid även konstateras att sökanden i det mejlet enbart sökt biträde från M till följd av X:s uppträdande, samtidigt som han förklarat att han inte då kände sig tvingad att lämna ett officiellt klagomål till chefen för Uppdraget. Mejlet av den 7 februari 2015 kan således i sig inte anses utgöra ett klagomål i den mening som avses i punkt 7.1 i uppförandekoden.
82 Vad därefter gäller sökandens mejl till M av den 9 februari 2015 kan det konstateras att det utgör sökandens svar av den 9 februari 2015 på ett mejl från M till sökanden genom vilket M besvarat hans mejl av den 7 februari 2015. I detta svar lämnade M tre förslag till sökanden, inklusive att lämna ett officiellt klagomål till chefen för Uppdraget. Såsom Uppdraget helt korrekt påpekade i sitt mejl av den 9 februari 2015 valde sökanden emellertid inte något av dessa förslag, samtidigt som han angav att han föredrog en administrativ lösning. Vidare antyder den omständigheten att sökanden i sitt mejl av den 9 februari 2015 hänvisat till möjligheten för den tillförordnade administrativa chefen för Uppdraget att informera chefen för Uppdraget om problemen med X ”tills han kände sig frisk nog att utforma ett officiellt klagomål” att han ännu inte ansåg sig ha lämnat något sådant klagomål. Det kan slutligen noteras att mejlet av den 9 februari 2015 inte var ställt till chefen för Uppdraget, trots att det i punkt 7.1 i uppförandekoden anges att ett klagomål rörande trakasserier ska ställas till denne.
83 Trots dessa omständigheter anser tribunalen att det var både legitimt och lämpligt av Uppdraget att anse att sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 tillsammans utgjorde ett officiellt klagomål.
84 Det kan för det första konstateras att sökanden i sitt mejl av den 9 februari 2015 anfört att han, tvärtemot vad Uppdraget gjort gällande, ansett sig vara ett offer för ”psykiska trakasserier” från X:s sida.
85 Även om sökanden, för det andra, inte uttryckligen har valt ett av de tre alternativ han erbjudits har han i sitt mejl av den 9 februari 2015 informerat M om att han efter den händelse som beskrivits där känt sig sjuk och att han därför uppsökt sjuksköterskan som gett honom medicin. Sökanden tillade att han fått yrsel av denna medicin eller av det han ansett utgöra en form av psykiska trakasserier och att han därför inte kunde besvara frågan som M ställt. Han pekade för övrigt på möjligheten att chefen för Uppdraget skulle informeras om hans problem med X till dess att han kände sig bättre och kunde lämna ett officiellt klagomål. Av detta framgår att sökanden ansåg sig vara offer för trakasserier, att han fått hälsoproblem till följd av dessa trakasserier och att hans hälsotillstånd hindrade honom från att då lämna ett officiellt klagomål angående trakasserier. Det är uppenbart att Uppdraget hade en skyldighet att beakta dessa ytterligare upplysningar för att bedöma hur det skulle hantera sökandens mejl av den 9 februari 2015. Det ankom i synnerhet på Uppdraget att utifrån dess omsorgsplikt ta hänsyn till att även om den anställde hade identifierat omständigheter som kunde visa att trakasserier förekommit var det möjligt att den anställde inte hade förmåga att då lämna ett formellt korrekt och riktigt klagomål, till följd av de hälsoproblem som enligt honom följt på dessa trakasserier.
86 För det tredje har sökanden i sitt mejl av den 9 februari 2015 anfört att han hade förtroende för M:s bedömning och att han, om M kom fram till att det fanns allvarliga problem att underställa chefen för Uppdraget, gav honom frihet att informera chefen. Sökanden överlämnade således till M att bedöma hur hans mejl skulle hanteras. Den konkreta bedömning som M gjorde har också betydelse i detta avseende.
87 M informerade, för det fjärde, i sitt svar av den 10 februari 2015 sökanden om att ”han, av omtanke och mot bakgrund av allvaret i de omständigheter som redogjorts för, inte såg något annat alternativ än att översända hans mejl till chefen för Uppdraget och hans assistent, vilka var de enda inom Uppdraget som var behöriga att fatta beslut avseende uppförandekoden och att pröva detta slags disciplinära frågor”.
88 När det gäller mejlet från M av den 10 februari 2015 och vad som följt av detta kan följande framhållas.
89 För det första var såväl chefen som biträdande chefen för Uppdraget mottagare av M:s mejl av den 10 februari 2015. Det framgår vidare av handlingarna att sökandens två mejl av den 7 och den 9 februari 2015 faktiskt lämnats till chefen för Uppdraget den 10 februari 2015. Även om det i punkt 7.1 i uppförandekoden anges att de klagomål som avses i den bestämmelsen ska ställas till chefen för Uppdraget, anges där inte att klaganden ska lämna sitt klagomål direkt till chefen för Uppdraget eller att det skulle vara uteslutet att en utomstående person med klagandens samtycke lämnar ett sådant klagomål som den personen fått från klaganden till chefen för Uppdraget.
90 För det andra framgår det av M:s mejl av den 10 februari 2015 att M, tvärtemot vad Uppdraget gjort gällande, inte begränsat sig till att informera chefen för Uppdraget om de problem som sökanden haft med X, i avvaktan på det officiella klagomål som sökanden kunde komma att lämna till chefen för Uppdraget. Tvärtom framgår det klart av mejlets formulering att M hade uppfattningen att det rörde sig om en disciplinär fråga som skulle behandlas av behöriga organ inom Uppdraget. Om M enbart önskat informera chefen för Uppdraget om sökandens problem hade han nämligen inte haft behov av att sända en kopia till biträdande chefen för Uppdraget och understryka att dessa två mottagare var ”de enda inom Uppdraget som var ansvariga för hantering av ärenden enligt uppförandekoden och att handlägga detta slags disciplinära ärenden”.
91 För det tredje har S, biträdande chef för Uppdraget, i ett mejl till chefen för Uppdraget senare den 10 februari 2015 konstaterat att sökanden klagade på X:s uppträdande och föreslog att sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 skulle anses utgöra klagomål, innebärande att ett disciplinärt förfarande skulle inledas. S tillade att om chefen för Uppdraget beslutade om sådana åtgärder skulle S se till att den preliminära undersökningen inleddes avseende trakasserier eller mobbning. Chefen för Uppdraget uttryckte i sitt svar av den 10 februari 2015 till biträdande chefen för Uppdraget sitt samtycke till den sistnämndes förslag. Det framgår av denna mejlväxling att såväl chefen för Uppdraget som den biträdande chefen ansåg att sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 kunde och skulle uppfattas som ett klagomål i den mening som avses i uppförandekoden och att en preliminär undersökning skulle inledas.
92 Den omständigheten att det rört sig om ett internt meningsutbyte som inte kommit till sökandens kännedom förrän i slutet av augusti 2015 saknar betydelse, eftersom det som är av vikt i förevarande mål är hur Uppdraget uppfattat sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015. Samma sak gäller beträffande vad Uppdraget anfört om att chefen för Uppdraget inte var behörig att besluta om att inleda det preliminära undersökningsförfarandet. Även om så hade varit fallet, vilket i så fall står i motsättning till den utgångspunkt som den biträdande chefen för Uppdraget haft i sitt mejl av den 10 februari 2015, påverkar det inte slutsatsen att såväl chefen som den biträdande chefen för Uppdraget ansåg att en preliminär undersökning skulle inledas i förevarande fall. Det är således inte nödvändigt att pröva huruvida denna invändning från Uppdraget kommit för sent och därmed ska avvisas, såsom sökanden gjort gällande vid förhandlingen.
93 Eftersom det, för det fjärde, framgår av M:s mejl av den 10 februari 2015 att han hade överlämnat sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 till chefen och biträdande chefen för Uppdraget för att de skulle kunna vidta de åtgärder som föreskrivs i uppförandekoden hade sökanden inte något behov av att vidta ytterligare åtgärder i detta avseende. Det var därmed inte nödvändigt för sökanden att själv vända sig till chefen för Uppdraget i detta ärende genom att lämna honom ett officiellt klagomål i vilket han skulle återge de omständigheter han redan redogjort för i sina skrivelser av den 7 och den 9 februari 2015. I M:s mejl anges för övrigt inte på något sätt att något sådant ytterligare klagomål skulle krävas. Samma sak gäller mejlväxlingen mellan chefen och biträdande chefen för Uppdraget den 10 februari 2015.
94 För det femte och sista kan det konstateras att sökanden i sitt mejl av den 9 februari 2015 begärde, för det fall att M skulle anse att det vore möjligt att finna en lösning på administrativ nivå, att M skulle ta ställning till vilka åtgärder som skulle kunna vidtas tills vidare för att skydda sökanden, det vill säga att förbjuda X från att besöka sökandens kontor och tilltala honom innan en sådan lösning hittats. Det är emellertid ostridigt att denna begäran då inte ledde till någon åtgärd. Även om Uppdraget hade haft uppfattningen att sökanden måste lämna ytterligare ett officiellt klagomål mot chefen för Uppdraget innan en preliminär undersökning kunde inledas, borde Uppdraget i avvaktan på ett sådant klagomål ha fattat beslut i anledning av denna begäran.
95 Dessa överväganden påverkas inte av att sökanden i sitt mejl av den 30 augusti 2015 uppmanade chefen för Uppdraget att uppfatta det mejlet som ett officiellt klagomål. Såsom anförts i punkterna 91–93 ovan hade såväl chefen som den biträdande chefen för Uppdraget uppfattat sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 som ett officiellt klagomål och ansett att en preliminär undersökning skulle inledas. Sökanden behövde således i det skedet inte vidta några ytterligare åtgärder.
96 Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner tribunalen att den omständigheten att det inte inleddes någon preliminär undersökning efter sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 utgör ett åsidosättande av punkt 8.4 i uppförandekoden och, därmed, ett avtalsbrott från Uppdragets sida.
97 Inget av de övriga argument som Uppdraget lagt fram leder till någon annan slutsats.
98 För det första har Uppdraget hänvisat till den förklaring som dess chef lämnat i en skrivelse av den 25 augusti 2015, det vill säga att eftersom han inte fått något svar från berörda parter utgick han ifrån att den biträdande chefen för Uppdraget hade kunnat träffa en uppgörelse i godo mellan sökanden och X. Uppdraget har emellertid inte förnekat att det inte skett någon sådan uppgörelse. I alla händelser ankom det, som sökanden anfört, på chefen för Uppdraget att kontrollera hur den preliminära undersökning han varit överens med den biträdande chefen om att inleda förlöpt.
99 Uppdraget har, för det andra, anfört att det inte var nödvändigt att inleda en sådan preliminär undersökning, eftersom de omständigheter som anförts av sökanden inte kunde utgöra trakasserier och inte underbyggdes av tillräckliga bevis. Detta argument kan inte godtas. För det första har Uppdraget inte visat att de omständigheter som redovisats i skrivelserna av den 7 och den 9 februari 2015 inte i något fall skulle kunna utgöra trakasserier i den mening som avses i punkt 2.5 i uppförandekoden. För det andra framgår det inte av uppförandekoden att det inte är motiverat att inleda en preliminär undersökning förrän klaganden lagt fram tillräckliga bevis för att det faktiskt varit fråga om trakasserier.
100 För det tredje har Uppdraget gjort gällande att sökanden mellan februari och augusti 2015 inte begärt några upplysningar angående den undersökning som enligt honom borde ha inletts i februari 2015. Uppdraget har emellertid inte förklarat på vilket sätt den omständigheten skulle kunna vara relevant för att svara på frågan om Uppdraget gjort sig skyldigt till avtalsbrott genom att inte inleda någon sådan preliminär undersökning i anledning av sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015. Detsamma gäller Uppdragets argument att sökanden under perioden från februari till augusti 2015 inte anfört att han haft några problem och att han inte informerat Uppdraget om ett eventuellt behov av psykologisk hjälp.
101 För det fjärde och sista har Uppdraget anfört att det upprätthållit det sista anställningsavtalet med sökanden, trots att det kunnat säga upp det efter det som Uppdraget anser utgöra uppträdande från sökanden som utgjort allvarliga åsidosättanden – det vill säga de förolämpningar och nedsättande kommentarer som han uttryckt i sina mejl till Uppdraget av den 28 och den 30 augusti 2015. Detta saknar emellertid helt relevans för bedömningen av frågan om Uppdraget, genom att underlåta att inleda en preliminär undersökning i februari 2015, gjort sig skyldigt till avtalsbrott.
Sökandens påstådda skada
102 Den första delen av den skada som sökanden gjort gällande rör ideell skada. Till följd av Uppdragets senfärdighet har han fått fortsätta att utstå trakasserier mellan februari och augusti 2015, vilket hade kunnat undvikas. Enligt sökanden avspeglas detta ”helvete” bland annat av hur allvarligt sjuk han var när han lämnade Uppdraget, men också av den medicinska behandling som läkare tvingats förskriva för honom. Den ideella skadan består även av de medicinska konsekvenser som följt på dessa trakasserier, det vill säga den depression som han alltjämt lider av, den medicinering som detta tillstånd kräver och den professionella inaktivitet han tvingats till på grund av sjukskrivning.
103 Denna ideella skada har förvärrats av Uppdragets attityd under sökandens sjukskrivningsperioder. För det första har det inte tagit något initiativ för att sökanden ska kunna återgå till arbetet. Tvärtom väntade Uppdraget till den 11 juli 2016 för att sända honom, på hans officiella adress, en uppmaning att genomgå en föregiven läkarundersökning (vilket för övrigt skett på tveksamma rättsliga grunder), som var planerad att ske endast två dagar senare, samtidigt som man inom Uppdraget var väl medvetna om att han bodde på annat håll. För det andra har Uppdraget ifrågasatt giltigheten av samtliga de läkarintyg han lämnat, på grund av att de inte sänts med post, trots att Uppdraget efter att ha fått det första av dessa intyg bekräftat att det inte var nödvändigt att sända dem med post. Denna attityd visar på en total avsaknad av omsorg, illasinnade avsikter och illojalitet. Uppdraget har på detta sätt bidragit till att förvärra sökandens ideella skada.
104 Enligt sökanden kan den ideella skada han lidit skäligen uppskattas (ex æquo et bono) till 70 000 euro.
105 Den andra delen av den skada sökanden gjort gällande avser sakskada. Uppdraget är skyldigt att betala honom ersättning motsvarande den lön han skulle ha haft mellan den 29 september 2015 – då de betalningarna upphörde till följd av hans sjukskrivning – och den 15 juli 2016 – den dag då hans tredje anställningsavtal med Uppdraget löpte ut – jämte ränta och semesterersättning. Hans sjukskrivningsperioder berodde nämligen på att hans hälsa försämrades till följd av de trakasserier han utsatts för på arbetsplatsen. Det belopp som ska ersättas för sökandens uteblivna lön under perioden från den 1 september 2015 till den 15 juli 2016 uppgår till totalt 73 774 euro.
106 Enligt sökanden är även den tredje delen av den skada han lidit en sakskada, bestående i att han förlorat möjligheten att få sitt anställningsavtal förnyat. Det var nämligen enbart på grund av att det inte var möjligt att utvärdera hans arbetsinsatser som anställningsavtalet inte förnyades. Mot bakgrund av hans tidigare utmärkta insatser och Uppdragets kontinuerliga behov av en person med ansvar för inköp måste hans möjligheter att få ett förnyat anställningsavtal anses ha uppgått till i vart fall 80 procent. Följaktligen bör ersättningen bestämmas till ett belopp motsvarande 80 procent av den lön och andra ersättningar som sökanden skulle ha erhållit genom ett förnyat anställningsavtal.
107 Uppdraget har bestritt vad sökanden anfört.
108 Vad gäller sökandens psykiska hälsa har den, såsom Uppdraget anfört, inte undersökts av någon medicinsk expert som kan ge stöd åt hans talan om ersättning.
109 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att den läkare som sökanden konsulterat i Niger i slutet av augusti 2015 konstaterat att sökanden var utsatt för psykiskt lidande. Det framgår vidare av handlingarna att sökanden varit sjukskriven från den 25 augusti 2015 tills hans anställningsavtal med Uppdraget löpte ut i juli 2016. Det framgår vidare av läkarintygen avseende dessa sjukskrivningar att den psykiatriker som sökanden uppsökt i Frankrike vid två tillfällen hänvisat till ”allvarlig depression”.
110 Det är riktigt att det framgår av handlingarna att sökandens hälsotillstånd inte var av sådan art att det krävdes sjukhusvård i Niger eller i Frankrike. Det är likaså riktigt att sökandens påstående om att allvaret i hans sjukdomstillstånd i slutet av augusti 2015 bekräftades av den medicinska behandling som läkarna varit tvungna att ordinera honom inte är bevisat, eftersom de läkarintyg som sökanden gett in till tribunalen inte innehåller några uppgifter om medicinsk behandling. Det framgår emellertid av de handlingar som tribunalen har tillgång till att det skett en avsevärd försämring av sökandens hälsa efter det att sökanden, genom mejlen av den 7 och den 9 februari 2015, fäst Uppdragets uppmärksamhet på vad han ansett utgöra trakasserier mot honom från X.
111 Mot denna bakgrund kan tribunalen inte komma fram till någon annan slutsats än att sökanden lidit ideell skada som har samband med denna försämring av hans hälsa.
112 När det gäller den sakskada sökanden påstår sig ha lidit är det ostridigt att löneutbetalningarna till honom upphörde den 29 september 2015 och att sökanden således gått miste om den lön han skulle ha fått enligt sitt sista anställningsavtal, till dess att det löpte ut, om han hade kunnat fortsätta att arbeta, liksom rätten till semesterersättning för denna period. Det föreskrivs i artikel 15.7 i sökandens sista anställningsavtal att sjukfrånvaro endast anses motsvara aktiv tjänst under maximalt 30 dagar per år och att det inte finns någon rätt till ersättning vid sjukfrånvaro utöver denna gräns. Den omständigheten att dessa bestämmelser gjort det möjligt, eller rent av tvingat, Uppdraget att upphöra med löneutbetalningarna till sökanden påverkar emellertid inte det faktum att han på detta sätt förlorat den lön han skulle ha haft och, därmed, har lidit en sakskada.
113 När det gäller möjligheten till förnyat anställningsavtal är det riktigt att sökanden inte haft någon upparbetad rätt till förnyande av sitt anställningsavtal med Uppdraget. Uppdraget har emellertid inte ifrågasatt sökandens argument att hans möjligheter att erhålla ett sådant förnyande, mot bakgrund av hans tidigare utmärkta arbetsinsatser och det fortlöpande behovet inom Uppdraget av den typ av tjänster han tillhandahållit, kan antas ha uppgått till i vart fall 80 procent. Uppdraget har nämligen endast gjort gällande att den korta tid som sökanden arbetat av den period som hans tredje anställningsavtal omfattat inte gjort det möjligt att utvärdera hans arbetsinsatser inför ett eventuellt förnyande av hans avtal. Sökanden har gjort gällande att det är just det avtalsbrott som Uppdraget gjort sig skyldigt till som påverkat hans hälsa i sådan grad att det inte varit möjligt för honom att återvända till arbetet. Mot denna bakgrund kan tribunalen inte heller i denna del komma till någon annan slutsats än att det uppstått en sakskada i form av förlorade möjligheter att förnya anställningsavtalet.
114 Inget av de övriga argument som Uppdraget lagt fram i detta avseende leder till någon annan slutsats.
115 När det, för det första, gäller vad Uppdraget anfört om att sökanden i början av år 2015 inte dolde för sina kollegor att han sökte ett sätt att komma ifrån Uppdraget kan detta, förutom att det inte stöds av några konkreta omständigheter, inte påverka slutsatsen att sökandens hälsotillstånd påtagligt försämrats under perioden mellan februari och augusti 2015.
116 För det andra kan inte heller den omständigheten att sökanden inte kontaktat Uppdraget angående eventuella psykiska problem under perioden mellan februari och augusti 2015 och att han inte frågat Uppdraget vad hans mejl av den 7 och den 9 februari 2015 lett till för åtgärder förrän i augusti 2015 påverka denna slutsats.
117 Samma slutsats gör sig, för det tredje, gällande vad avser Uppdragets argument att sökanden ordnat sin avfärd från Uppdraget i slutet av augusti 2015 på ett sätt som tydde på att han inte hade för avsikt att återvända.
118 Uppdraget har vidare framfört vissa argument som rör perioden efter det att sökanden lämnat sin tjänst i slutet av augusti 2015. Uppdraget har, för det första, anfört att sökanden underlåtit att godta Uppdragets krav på att han skulle underkasta sig en läkarundersökning för att bedöma hans hälsotillstånd och eventuella arbetsoförmåga. För det andra har sökandens frånvaro från arbetsplatsen varit obefogad och kan därmed inte ge rätt till ersättning, eftersom sökanden underlåtit att ge in giltiga och kontrollerbara läkarintyg, uppehållit sig på en plats som varit okänd för Uppdraget och det inte varit möjligt att, av skäl som tillskrivs sökanden, genomföra en läkarundersökning av honom. Enligt tribunalens mening är det emellertid endast nödvändigt att pröva dessa argument i den mån sökanden lyckas bevisa ett orsakssamband mellan Uppdragets avtalsbrott och den ideella skada eller sakskada han anser sig ha lidit efter det att han lämnat Uppdraget, vilket således ska prövas nedan.
Orsakssamband
119 Sökanden har gjort gällande att till följd av Uppdragets senfärdighet har de trakasserier han påtalat i februari 2015 fortsatt och lett till sjukskrivning av honom från den 25 augusti 2015. Det har tidigare konstaterats att denna sjukskrivning bland annat berott på djup depression som haft samband med de trakasserier sökanden upplevt på sin arbetsplats. Denna omständighet, som understrukits av sökandens läkare, visar enligt sökanden med tillräcklig styrka att det funnits ett orsakssamband mellan Uppdragets avtalsbrott och de skador som sökanden lidit. Sökanden har tillagt att det var i februari 2015 som han för första gången förskrevs antidepressiva läkemedel, trots många års tjänstgöring inom uppdrag i ofta fientliga miljöer. Vidare inträffade den första sjukskrivningen mellan den 9 och den 13 februari 2015, det vill säga strax efter det att han först påtalat psykiska trakasserier.
120 Uppdraget har bestritt vad sökanden anfört. Enligt Uppdraget finns det inget orsakssamband mellan dess uppträdande och den påstådda skadan.
121 Det framgår av rättspraxis att unionen, när det gäller dess utomobligatoriska ansvar, endast ansvarar för skador som har ett tillräckligt direkt samband med det rättsstridiga uppträdandet hos berörd institution (se dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen, T‑178/98, EU:T:2000:240, punkt 118 och där angiven rättspraxis, samt beslut av den 9 november 2016, Jenkinson/rådet m.fl., T‑602/15, EU:T:2016:660, punkt 49). Enligt tribunalens mening gäller samma sak i fråga om unionens avtalsrättsliga ansvar.
122 Det ska först prövas om det finns ett direkt samband mellan Uppdragets uppträdande och den ideella skada sökanden lidit.
123 Sökanden har inte ingett några handlingar som otvetydigt visar att den ideella skada han lidit orsakats av Uppdragets avtalsbrott i förevarande fall. I synnerhet framgår det inte av de bevis sökanden gett in att hans läkare konstaterat att försämringen av hans hälsotillstånd haft samband med de trakasserier han upplevt på arbetsplatsen. Den omständigheten att den psykiatriker som undersökt honom i sitt intyg av den 14 oktober 2015 noterat att sökanden klagat på trakasserier på arbetet utgör i sig inte något sådant bevis, då det rört sig om ett återgivande av sökandens uttalande som läkaren inte uttalat sig om.
124 Följande omständigheter ska emellertid beaktas i detta avseende.
125 För det första har sökanden i sitt mejl av den 9 februari 2015 informerat Uppdraget om de hälsoproblem han haft efter händelsen med X, vilken återgavs i samma mejl. Det framgår vidare av sökandens bevisning att han sjukskrivits för första gången mellan den 9 och den 13 februari 2015. Mot denna bakgrund kan Uppdraget inte förneka att dess underlåtenhet att vidta lämpliga åtgärder i anledning av sökandens mejl av den 7 och den 9 februari 2015 kunde medföra en risk för att sökandens hälsa skulle försämras ytterligare. Det kan framhållas att när en preliminär undersökning väl inleddes i slutet av augusti 2015 fattade chefen för Uppdraget samtidigt beslutet att med omedelbar verkan förbjuda X att kontakta sökanden.
126 Såsom, för det andra, tidigare framhållits (se punkt 110 ovan) är det ostridigt att sökandens hälsa allvarligt försämrats i slutet av augusti 2015 och att sökanden gjort gällande att denna försämring var resultatet av att ingen preliminär undersökning inleddes i februari 2015. Visserligen har Uppdraget anfört att denna försämring kan ha orsakats av något annat än trakasserier eller att det inte inletts någon preliminär undersökning i februari 2015. Uppdraget har gjort gällande att de intyg från den läkare som sökanden uppsökt i Niger i slutet av augusti 2015 hänvisar till levnadsvillkoren inom Uppdraget som orsak till sökandens försämrade hälsa. Detta påstående vinner emellertid inte stöd av dessa intyg, där läkaren i fråga endast konstaterat att sökanden psykiska problem och att hans hälsotillstånd gjorde det nödvändigt att han kom ifrån sin arbetsmiljö.
127 För det tredje har Uppdraget erkänt att den undersökning som inleddes i slutet av augusti 2015 föranlett det att dra slutsatsen att X åsidosatt uppförandekoden.
128 Mot denna bakgrund anser tribunalen att det finns tillräckligt starka indicier till stöd för att det föreligger ett direkt samband mellan å ena sidan Uppdragets underlåtenhet att inleda ett preliminärt undersökningsförfarande efter mejlväxlingen den 10 februari 2015 mellan chefen och biträdande chefen för Uppdraget, i syfte att undersöka vad sökanden uppgett om trakasserier från X, och å andra sidan försämringen av sökandens hälsotillstånd efter den tidpunkten.
129 Enligt tribunalens mening gör sig emellertid detta orsakssamband endast gällande för en del av denna period.
130 Det framgår, för det första, av uppförandekoden att en preliminär undersökning ska genomföras skyndsamt. I synnerhet föreskrivs i punkt 8.4.4 i uppförandekoden att rapporten från den preliminära undersökningen ska lämnas till biträdande chefen för Uppdraget inom en mycket kort frist, det vill säga tio dagar. Mot den bakgrunden borde sökanden rimligen ha frågat sig, efter det att en viss tid förflutit utan att han fått någon information om vad som hänt efter hans klagomål, huruvida det verkligen inletts någon preliminär undersökning och om den fortfarande pågick. Det framgår vidare av handlingarna i målet, i synnerhet av de olika mejl som skickats, att sökanden fått riktiga upplysningar om vad som gällt för förfarandet i en sådan situation.
131 Det ankom följaktligen på sökanden att efterfråga upplysningar om vad som hänt efter hans skrivelser av den 7 och den 9 februari 2015 inom en relativt snäv tidsram, särskilt som den situation med trakasserier som han klagat på i dessa skrivelser enligt vad han uppgett i nämnda mejl av den 25 och 28 augusti 2015 ska ha förvärrats avsevärt. Det kan i synnerhet konstateras att sökanden i det sistnämnda mejlet uppgett att X, i februari eller i mars 2015, fysiskt angripit honom genom att spilla kokhett te på hans ben. Sökanden har vid förhandlingen, till svar på en fråga från tribunalen i detta avseende, inte kunnat förklara varför han inte förrän efter flera månader upplyst Uppdraget om denna händelse som, om den visats, måste anses som mycket allvarlig.
132 Sökanden har inte bestritt att han under perioden från februari till augusti 2015, såsom Uppdraget gjort gällande, tigit om de påstådda trakasserierna och aldrig frågat Uppdraget vad som hänt efter hans mejl av den 7 och den 9 februari 2015, eller informerat Uppdraget om försämringen av situationen. Sökanden har i detta avseende, som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, endast uppgett att han inte ansett det vara ändamålsenligt att vidta sådana åtgärder, att han haft förtroende för Uppdraget och att han trodde att en undersökning faktiskt pågick.
133 Det är riktigt att sökanden i kompletterande upplysningar som han lämnat Uppdraget den 26 oktober 2015 anfört att ”X visat sig från en bättre sida under en kort period (under maj 2015)”, att ”han ville precisera att han, efter sitt klagomål från februari alltjämt avvaktade utgången av det disciplinära förfarandet och en sanktion som faktiskt skulle ha en ’pedagogisk’ och ’stärkande’ effekt på X som skulle förändra sin attityd, hoppades att ordningen kunde återställas” och att ”han, för att stärka denna positiva förändring som skedde under denna korta period, bjudit in honom på lunch, vilket X godtagit och närvarat vid”. Det framgår således av sökandens egna uppgifter att han under maj 2015 ansåg att X:s attityd mot honom förbättrats och att han, efter sitt klagomål och tecken på förbättringar från X:s sida, kunde räkna med att deras relation skulle återgå till det normala. Såsom han själv uppgett varade denna förbättring endast en kort tid, varpå den situation med trakasserier som han klagat på fortsatte. Även om det kan godtas att sökanden på grund av den förbättrade situationen under maj 2015 inte fann anledning att efterfråga upplysningar om vad som hänt efter hans klagomål gäller det inte för efterföljande perioder.
134 Mot denna bakgrund finner tribunalen det visat att det finns ett direkt orsakssamband mellan underlåtenheten att inleda ett preliminärt undersökningsförfarande och sökandens försämrade hälsotillstånd endast vad gäller perioden från den 10 februari 2015 och, maximalt, fram till och med maj månad 2015. Efter denna period har sökandens försämrade hälsa inte längre något direkt samband med underlåtenheten att inleda en preliminär undersökning, utan beror även på hans egen underlåtenhet att vidta åtgärder för att informera sig om vad som hänt efter hans mejl av den 7 och den 9 februari 2015 eller att upplysa sina överordnade om sin försämrade relation med X. Sökandens mejl av den 25 augusti 2015 har i detta avseende lämnats för sent, särskilt som hans hälsa då försämrats till den grad att han enligt de läkarintyg som utfärdats för denna period varit arbetsoförmögen och återvänt till Europa. Således, och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som Uppdraget anfört i detta avseende, ska Uppdraget inte hållas ansvarigt för den ideella skada som sökanden lidit efter maj 2015 och, i synnerhet, den skada som inträffat efter det att sökanden lämnat Uppdraget i slutet av augusti 2015.
135 För det andra framgår det av punkterna 112 och 113 ovan att den sakskada som sökanden lidit uppstått efter det att han lämnat Uppdraget i augusti 2015. Följaktligen, av samma skäl som anförts i punkterna 130–134 ovan, kan Uppdraget inte hållas ansvarigt för dessa sakskador.
136 Tribunalen finner mot bakgrund av vad som anförts ovan att den ideella skada som sökanden lidit ska ersättas med skäliga 10 000 euro.
137 Uppdraget ska således förpliktas att till sökanden betala ett belopp på 10 000 euro avseende den ideella skada han lidit, medan sökandens talan i övrigt ska lämnas utan bifall.
Rättegångskostnader
138 Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina egna rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
139 Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall ska Uppdraget bära sina egna rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
följande:
1) EUCAP Sahel Niger förpliktas att till PY betala 10 000 euro.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) EUCAP Sahel Niger ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av PY:s rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 april 2018.
Underskrifter