Mål C‑671/16

Inter-Environnement Bruxelles ASBL m.fl.

mot

Région de Bruxelles-Capitale

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Belgien))

”Begäran om förhandsavgörande – Miljö – Direktiv 2001/42/EG – Artikel 2 a – Begreppet planer och program – Artikel 3 – Bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan – Regional stadsplaneringsförordning avseende EU-kvarteren i Bryssel (Belgien)”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 7 juni 2018

Miljö – Bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan – Direktiv 2001/42 – Plan och program – Begrepp – Regional stadsplaneringsförordning som innehåller vissa föreskrifter om genomförande av fastighetsprojekt – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42, artiklarna 2 a, 3.1 och 3.2 a)

Artiklarna 2 a, 3.1 och 3.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan ska tolkas på så sätt att en regional stadsplaneringsförordning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innehåller vissa föreskrifter om genomförande av fastighetsprojekt, omfattas av begreppet planer och program som kan antas medföra miljöpåverkan, i den mening som avses i detta direktiv, och följaktligen ska vara föremål för en miljökonsekvensbedömning.

Enligt artikel 3.2 a i SMB-direktivet ska planer och program regelmässigt vara föremål för en miljöbedömning om de utarbetas för vissa sektorer och om de anger förutsättningarna för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till BIM-direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2010, Terre wallonne och Inter-Environnement Wallonie, C‑105/09 och C‑110/09, EU:C:2010:355, punkt 43).

Det framgår, såvitt avser det första villkoret, av lydelsen av artikel 3.2 a i SMB-direktivet att denna bestämmelse bland annat avser sektorn för ”fysisk planering eller markanvändning”.

Den omständigheten att denna bestämmelse hänför sig till både ”fysisk planering” och ”markanvändning” visar således klart, såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande, att den sektor som avses inte endast omfattar markanvändning i strikt mening, nämligen indelning av territoriet i områden och fastställande av de verksamheter som tillåts inom dessa områden, utan den är nödvändigtvis vidare än så.

Såvitt avser det andra villkoret ska – för att avgöra huruvida en regional stadsplaneringsförordning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, anger förutsättningarna för kommande tillstånd för projekt enligt bilagorna I och II till BIM-direktivet – förordningens innehåll och syfte granskas. Därvid ska hänsyn tas till vad miljöbedömningen av projekten ska omfatta enligt nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2010, Terre wallonne och Inter-Environnement Wallonie, C‑105/09 och C‑110/09, EU:C:2010:355, punkt 45).

Vad först avser de projekt som anges i bilagorna I och II till BIM-direktivet, ska det erinras om att under rubrik 10 i sistnämnda bilaga, förekommer infrastrukturprojekt, vilka i punkt b under denna rubrik omfattar projekt för tätortsbebyggelse.

Vad därefter avser frågan huruvida den angripna rättsakten anger förutsättningarna för kommande tillstånd för sådana projekt har domstolen tidigare slagit fast att begreppet ”planer och program” avser alla rättsakter som – genom att regler och förfaranden för kontroll som är tillämpliga inom den aktuella sektorn definieras – fastställer en omfattande samling kriterier och former för utfärdande av tillstånd och genomförande av ett eller flera projekt som kan antas medföra betydande miljöpåverkan (dom av den 27 oktober 2016, D’Oultremont m.fl., C‑290/15, EU:C:2016:816, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

Syftet med denna tolkning av begreppet ”planer och program” är, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 23 i sitt förslag till avgörande, att säkerställa att föreskrifter som kan antas medföra betydande miljöpåverkan blir föremål för en miljöbedömning.

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 25 och 26 i sitt förslag till avgörande ska begreppet ”omfattande samling kriterier och former” följaktligen tolkas kvalitativt och inte kvantitativt. Det finns nämligen anledning att hindra eventuella strategier för att kringgå skyldigheterna enligt SMB-direktivet, exempelvis genom en uppdelning i delåtgärder, vilket minskar den ändamålsenliga verkan med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, D’Oultremont m.fl., C‑290/15, EU:C:2016:816, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

Den omständigheten att en RFOS, såsom den som är aktuell i det nationella målet, innehåller generella bestämmelser, har en viss abstraktionsnivå och eftersträvar ett mål som avser omvandling av stadsområdet illustrerar för övrigt dess program- eller planläggningskaraktär och hindrar inte att den innefattas i begreppet planer och program.

En miljökonsekvensbedömning som görs enligt BIM-direktivet kan inte heller medföra någon befrielse från skyldigheten att göra den miljöbedömning som krävs enligt SMB-direktivet, för att iaktta de miljömässiga aspekter som särskilt föreskrivs i detta direktiv.

(se punkterna 41–43, 46, 47, 53–55, 60, 65 och 67 samt domslutet)