TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)

den 11 juni 2019 (*)

”Personalmål – Tidigare tjänstemän – Utredning som genomförs av Olaf – Eurostat-ärendet – Översändande till nationella rättsliga myndigheter av information om gärningar som kan föranleda lagföring – Information lämnas inte i förväg till tjänstemän som potentiellt kan beröras – Skada som påstås ha uppkommit med anledning av Olafs och kommissionens agerande vid handläggningen – Ideell, fysisk och ekonomisk skada – Orsakssamband”

I mål T‑138/18,

Fernando De Esteban Alonso, tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen, Saint-Martin-de-Seiganx (Frankrike), företrädd av advokaten C. Huglo,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av R. Straani och J. Boquero Cruz, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en ansökan med stöd av artikel 270 FEUF med yrkande om skadestånd för de ideella, fysiska och ekonomiska skador som sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna I. Labucka och I. Ulloa Rubio (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), som inrättades genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 (EGT L 136, 1999, s. 20), har bland annat till uppgift att utföra administrativa utredningar inom institutionerna för att efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i unionen, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder.

2        I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Olaf (EGT L 136, 1999, s. 1) regleras de kontroller, inspektioner och åtgärder som de anställda vid Olaf vidtar i tjänsten. De utredningar som Olaf utför består av ”externa” utredningar, det vill säga utredningar utanför unionens institutioner, och av ”interna” utredningar, det vill säga utredningar inom dessa institutioner. Denna förordning upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Olaf (EUT L 248, 2013, s. 1).

3        I skäl 10 i förordning nr 1073/1999 angavs följande:

”Dessa utredningar bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokollet om gemenskapernas privilegier och immunitet, och med iakttagande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda … samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. Institutioner, organ och byråer bör därför utforma villkor och bestämmelser för hur dessa interna utredningar bör utföras. Tjänsteföreskrifterna bör därför ändras genom att bestämmelser om tjänstemäns och övriga anställdas rättigheter och skyldigheter vid interna utredningar införs.”

4        I skäl 13 i förordning nr 1073/1999 angavs följande:

”Det bör åligga de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, institutionerna, organen och byråerna, att på grundval av [Olafs] rapport besluta om hur en avslutad utredning bör följas upp. Det bör dock föreskrivas att [Olafs] direktör skall ha skyldighet att direkt till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter överlämna de upplysningar som byrån har samlat in i samband med interna utredningar om omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder.”

5        I skäl 16 i förordning nr 1073/1999 angavs följande:

”Det bör fastställas att rapporter som upprättas av byråns anställda utgör tillåten bevisning i administrativa och rättsliga förfaranden, för att säkerställa att resultaten beaktas på lämpligt sätt och att nödvändig uppföljning görs. Rapporterna bör därför upprättas med beaktande av de bestämmelser som gäller för administrativa rapporter på nationell nivå.”

6        Artikel 4 i förordning nr 1073/1999 hade följande lydelse:

”Interna utredningar

1.      Inom de områden som avses i artikel 1 skall [Olaf] utföra administrativa utredningar inom institutioner, organ och byråer.

Dessa interna utredningar … skall utföras under iakttagande av fördragens bestämmelser, särskilt protokollet om immunitet och privilegier, och av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med villkoren och bestämmelserna i denna förordning och de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Institutionerna skall samråda om den ordning som skall inrättas genom ett sådant beslut.

…

5.      Om utredningarna visar att en enskild ledamot, chef, tjänsteman eller annan anställd kan vara personligen involverad, skall den institution, det organ eller den byrå där denne är verksam informeras.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen eller om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, kan man avvakta med denna information.

…”

7        I artikel 9 i förordning nr 1073/1999, med rubriken ”Rapport om och uppföljning av utredningarna”, angavs följande:

”1.      När [Olaf] har avslutat en utredning, skall den under direktörens överinseende upprätta en rapport som bland annat skall omfatta de omständigheter som konstaterats, uppgifter om eventuell ekonomisk skada samt utredningens slutsatser, inklusive rekommendationer från byråns direktör om lämplig uppföljning.

2.      Dessa rapporter skall upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Dessa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. De skall bedömas enligt samma regler som de som gäller för administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer och ha samma värde som dessa rapporter.

3.      En rapport som upprättas efter en extern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar.

4.      En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar och inom den tidsfrist som [Olafs] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”

8        I artikel 10 i förordning nr 1073/1999, med rubriken ”Överlämnande av uppgifter från byrån”, angavs följande:

”1.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning eller i förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 får [Olaf] när som helst till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna överlämna uppgifter som har inhämtats i samband med externa utredningar.

2.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning skall [Olaf:s] direktör till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten överlämna de uppgifter som [Olaf] har inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Med förbehåll för de krav som utredningen ställer skall direktören samtidigt informera den berörda medlemsstaten.

3.      Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8 och 9 i denna förordning får [Olaf] när som helst till den berörda institutionen, det berörda organet, kontoret eller byrån överlämna information som inhämtats i samband med interna utredningar.”

9        I artikel 4 i kommissionens beslut 1999/396/EG, EKSG, Euratom av den 2 juni 1999 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen (EGT L 149, 1999, s. 57) anges följande om informationen till den som berörs av utredningen:

”Om det finns en möjlighet att en ledamot, tjänsteman eller anställd vid kommissionen är personligt involverad skall den berörda snabbt informeras, om detta inte riskerar att skada utredningen. Under inga omständigheter får slutsatser dras efter utredningen om en namngiven ledamot, tjänsteman eller anställd inom kommissionen, utan att den berörde har givits möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen och om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, får denna skyldighet att ge ledamoten, tjänstemannen eller den anställde vid kommissionen möjlighet att yttra sig skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens ordförande respektive generalsekreterare.”

10      I artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, föreskrivs följande om rätten till en rättvis rättegång:

”2.      Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3.      Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter

a)      att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b)      att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

…”

11      I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:

”Artikel 41

Rätten till god förvaltning

1.      Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ.

2.      Denna rättighet innebär bland annat att

–        var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne,

–        var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet,

–        förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

3.      Var och en har rätt att få ersättning av gemenskapen för skador som har orsakats av dess institutioner eller dess tjänstemän under deras tjänsteutövning, enligt de allmänna gemensamma principerna i medlemsstaternas lagstiftning.

…

Artikel 48

Presumtion för oskuld och rätten till försvar

1.      Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts.

2.      Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”

 Bakgrund till tvisten

12      Sökanden, Fernando De Esteban Alonso, var tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen och bland annat direktör för direktoratet för informationsteknik, publikationer och yttre förbindelser vid Europeiska unionens statistikkontor (nedan kallat Eurostat).

13      Eurostat har sedan år 1996 sett till att sprida insamlade statistiska uppgifter till allmänheten med hjälp av Europeiska unionens publikationsbyrå, som upprättat ett nät av försäljningsställen, så kallade ”datashops”. Förbindelserna mellan Eurostat, Europeiska unionens publikationsbyrå och varje enskild datashop byggde på trepartsöverenskommelser. Dessa datashops hade ett komplicerat faktureringssystem som innebar att Eurostat kunde få upp till 55 procent av faktureringspriset på uppgifter som släpptes ut på marknaden.

14      Vid en intern revision i september 1999 konstaterades oegentligheter i den ekonomiska förvaltningen av Eurostats kontrakt med bolagen EuroCost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire, genom vilken man lyckats skapa en ”finansieringsram” som inte var underordnad kommissionens budgetregler. Efter att ha tagit del av denna rapport vände sig generaldirektoratet med ansvar för budgetkontroll till Olaf den 17 mars 2000. Olaf inledde ett antal utredningar, bland annat avseende de avtal som Eurostat ingått med bolagen Eurocost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire samt de subventioner som dessa hade beviljats. Under en av dessa utredningar inhämtade Olaf uppgifter som föreföll visa att en finansiell mekanism som införts genom trepartsöverenskommelserna med datashoparna i Luxemburg (Luxemburg), Bryssel (Belgien) och Madrid (Spanien) gjorde det möjligt att undanta belopp som rättmätigt borde tillfalla unionen från intäktssidan i unionens budget.

15      Den 19 mars 2003 sände Olafs generaldirektör en skrivelse till de franska rättsliga myndigheterna om ”Överlämnande av upplysningar avseende omständigheter som kan komma att betecknas som brott CMS N IO/2002/0510 ‐ Eurostat/Datashop/Planistat”, åtföljd av ett meddelande från två utredare vid Olaf, som samma dag överlämnats till Olafs generaldirektör och som rörde ”Anmälan av omständigheter som kan komma att betecknas som brott CMS N IO/2002/0510 ‐ Eurostat/Datashop/Planistat” (nedan kallat meddelandet av den 19 mars 2003). Till följd av detta överlämnande inledde allmänna åklagaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) den 4 april 2003 en förundersökning avseende trolöshet mot huvudman och medhjälp till förskingring.

16      Olafs generaldirektör översände den 3 april 2003 ett meddelande med en sammanfattning om de pågående utredningar som rörde Eurostat till kommissionens generalsekreterare.

17      Den 10 juli 2003 lämnade kommissionen in en anmälan mot X till allmänna åklagaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike). Kommissionen trädde också in som civilrättslig part.

18      Olafs interna utredning i ärendet ”Datashop – Planistat” avslutades den 25 september 2003. Slutrapporten med bilagor överlämnades till den franska rättsliga myndigheten.

19      Den 29 januari 2004 beslutade kommissionen, på begäran av åklagarmyndigheten, att upphäva sökandens immunitet i enlighet med artikel 17.2 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Kommissionen inledde därefter ett disciplinärt förfarande mot sökanden (nr 04/001).

20      Den 7 juli 2008, i den förundersökning som genomfördes av allmänna åklagaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike), kallade den franska kriminalpolisen sökanden som vittne i en utfrågning om gärningar som avsåg kommissionen i samband med verkställighet av framställning om bevisupptagning nr 2268/03/19.

21      Vid utfrågningen den 9 september 2008 kvarhölls sökanden och dagen efter, den 10 september 2008, beslutades att en förundersökning skulle inledas mot honom avseende förskingring för att han ”i L[uxemburg], i B[elgien] och i S[panien], åren 1995–1997, … ska ha förskingrat en del av de medel som tillkom gemenskapens budget i syfte att upprätta en parallell kassa med anknytning till [datashoparna] i L[uxemburg], B[ryssel] och M[adrid], gett anvisningar om användningen av dessa medel och [låtit] utverka tilläggsavgifter för bolaget [C.] för statistikarbete”.

22      Den 15 september 2008, sedan förundersökningen inletts mot honom, lämnade sökanden in en första begäran till kommissionen om biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den version som var tillämplig på omständigheterna i det aktuella fallet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Begäran avslogs genom ett beslut av kommissionen av den 17 december 2008.

23      Den 18 februari 2009 lämnade sökanden in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet att neka honom biträde. Tillsättningsmyndigheten avvisade klagomålet avseende nekat biträde genom beslut av den 1 april 2009.

24      Den 21 januari 2013 gjorde den franska åklagarmyndigheten en framställning enligt vilken åtal inte skulle väckas mot någon av de personer som var föremål för förundersökningen, däribland sökanden. Därefter beslutade undersökningsdomaren vid Tribunal de Grande Instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) den 9 september 2013 att inte väcka åtal (nedan kallat beslutet att inte väcka åtal).

25      Kommissionen, i egenskap av civilrättslig part, överklagade den 17 september 2013 beslutet att inte väcka åtal.

26      Den 12 december 2013 lämnade sökanden in en ny begäran om biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna till kommissionen. Denna begäran om biträde avslogs genom kommissionens beslut av den 6 maj 2014.

27      Genom dom av den 23 juni 2014 slog Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) fast att det saknades grund för kommissionens överklagande och fastställde beslutet att inte väcka åtal. Skälet som angavs var att ”de påtalade sakförhållandena … hänför[de] sig till ett åsidosättande av de europeiska budgetreglerna som blev varaktigt på grund av försumlighet [i] kontrollerna och ett bristande engagemang i budgetkontrollen”, att ”den enda omständigheten att man frångått bestämmelserna för budgetkontroll och gemenskapens budgetregler inte [var] tillräcklig för att det skulle vara möjligt att fastställa att det [rörde] sig om [förskingring av gemenskapsmedel]”, att det ”inte [fanns] tillräcklig bevisning mot någon för att fastställa förskingring [och] att de aktuella gärningarna inte [kunde] ges någon annan brottsrubricering, till exempel förfalskningsbrott, … i avsaknad av fastställt uppsåt”.

28      Kommissionen överklagade den 27 juni 2014 domen om fastställelse av beslutet att inte väcka åtal (se ovan punkt 27) till högsta instans.

29      Den 28 juli 2014 lämnade sökanden in ett klagomål mot det andra avslaget på begäran om biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Klagomålet kompletterades den 18 augusti 2014. Tillsättningsmyndigheten avslog sökandens klagomål genom beslut av den 21 november 2014.

30      Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 24 februari 2015 (mål F-35/15) väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 21 november 2014 om att avslå hans klagomål angående begäran om biträde enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och yrkade att kommissionen skulle förpliktas att preliminärt betala ut 17 242,51 euro till honom.

31      Personaldomstolen ogillade hans talan genom beslut av den 15 juli 2015, De Esteban Alonso/kommissionen (F-35/15, EU:F:2015:87). Sökanden överklagade detta avgörande den 16 september 2015.

32      Kommissionens kontor för disciplinutredningar och disciplinärenden delgav genom en skrivelse av den 10 april 2016 sökanden sitt beslut att avskriva ärendet.

33      Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) ogillade kommissionens överklagande genom en dom av den 15 juni 2016.

34      Genom dom av den 9 september 2016, De Esteban Alonso/kommissionen (T‑557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456), ogillade tribunalen sökandens överklagande av beslutet av den 15 juli 2015, De Esteban Alonso/kommissionen (F-35/15, EU:F:2015:87).

35      Den 22 december 2016 lämnade sökanden in en begäran om ersättning för skada som uppstått till följd av kommissionens uppförande enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten avslog denna begäran genom beslut av den 3 maj 2017.

36      Sökanden lämnade den 1 augusti 2017 in ett klagomål mot beslutet att avslå hans begäran om ersättning för skada till följd av kommissionens uppförande.

37      Tillsättningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 29 november 2017.

 Förfarandet och parternas yrkanden

38      Sökanden har väckt den nu aktuella talan genom en handling som inkom till tribunalens kansli den 28 februari 2018.

39      Som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 a och d i tribunalens rättegångsregler anmodade tribunalen den 18 januari 2019 kommissionen att besvara frågor och att tillhandahålla handlingar i ärendet. Kommissionen hörsammade denna begäran den 6 februari 2019.

40      Enligt artikel 106.3 i rättegångsreglerna får tribunalen, om muntlig förhandling inte har begärts av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet har avslutats, besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet. Tribunalen finner att handlingarna i förevarande mål utgör tillräckligt underlag och beslutar, i avsaknad av en sådan begäran, att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

41      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        förelägga Olaf att ”lägga fram meddelandet av den 19 mars 2003 om målet Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, och förplikta kommissionen att betala 1 102 291,68 euro till sökanden för de ideella, fysiska och ekonomiska skador som han lidit”,

–        förplikta kommissionen att betala 3 000 euro för kostnader som inte är ersättningsgilla och för rättegångskostnaderna.

42      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        förklara att talan är ogrundad och ogilla den i dess helhet,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

43      Sökanden har till stöd för talan gjort gällande att Olaf och kommissionen åsidosatt principen om god förvaltning, omsorgsplikten och rätten till försvar enligt stadgan och bestämmelserna i förordning nr 1073/1999. Sökanden har anfört att Olaf och kommissionen handlade oriktigt dels genom att han inte bereddes möjlighet att yttra sig innan de uppgifter som anfördes mot honom överlämnades till de franska myndigheterna, dels genom att kommissionen på ett omotiverat sätt fortsatte vidta straffrättsliga åtgärder mot honom. Sökanden menar att detta oriktiga handlande vållade honom allvarliga ekonomiska, ideella och fysiska skador som har ett direkt orsakssamband med de fel som påstås ha begåtts av Olaf och kommissionen.

44      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

 Inledande synpunkter

45      När en tjänsteman eller en anställd har yrkat skadestånd framgår det av fast rättspraxis att en förutsättning för unionens ansvar är att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan (se dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Dessa tre villkor är kumulativa, vilket innebär att unionen inte kan hållas ansvarig när ett av villkoren inte är uppfyllt (dom av den 13 december 2018, UP/kommissionen, T‑706/17, ej publicerad, EU:T:2018:924, punkt 72).

46      Tribunalen vill i detta avseende förtydliga att personalmål enligt artikel 270 FEUF och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, däribland mål som rör ersättning för en skada som en tjänsteman eller anställd har lidit, lyder under särskilda regler som avviker från vad som gäller enligt de allmänna principerna för unionens utomobligatoriska ansvar enligt artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. Det framgår nämligen av tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman eller annan unionsanställd, till skillnad från andra enskilda, är knuten till den institution där han eller hon arbetar genom ett rättsligt anställningsförhållande som bygger på en avvägning mellan ömsesidiga särskilda rättigheter och skyldigheter som återspeglas av institutionens omsorgsplikt gentemot den berörda personen. Denna avvägning syftar främst till att bevara det förtroendeförhållande som måste finnas mellan en institution och dess tjänstemän för att medborgarna ska garanteras att institutionerna utför sitt allmännyttiga uppdrag framgångsrikt. När unionen uppträder som arbetsgivare har den följaktligen ett särskilt ansvar, vilket kommer till uttryck i dess skyldighet att ersätta sin personal för varje skada som unionen i egenskap av arbetsgivare vållar sin personal (se dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

47      I det nu aktuella fallet har sökanden gjort gällande att de tre villkor som uppställs i rättspraxis för att unionen ska ha ett utomobligatoriskt ansvar är uppfyllda. Tribunalen anser att prövningen ska inledas med villkoret att det agerande som läggs Olaf och kommissionen till last ska vara rättsstridigt. Därefter ska villkoret om förekomsten av skada prövas och slutligen villkoret om ett orsakssamband mellan agerandet och skadan.

 Huruvida Olaf och kommissionen agerade rättsstridigt

48      Sökanden har anfört att både Olaf och kommissionen agerat oriktigt. Sökanden har gjort gällande att de åsidosatt principen om god förvaltning, omsorgsplikten och rätten till försvar enligt stadgan och bestämmelserna i beslut nr 1999/396.

49      Sökanden har för det första gjort gällande att Olaf åsidosatt sökandens rätt till försvar och artikel 4 i beslut 1999/396. Sökanden har först och främst framhållit att tribunalen i dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 124), som också avsåg Eurostat-ärendet, förklarat att meddelandet av den 19 mars 2003, som Olaf översände till de franska rättsliga myndigheterna, utgjorde en intern utredning. Sökanden har i detta avseende anfört att han borde ha underrättats om detta meddelande om en intern utredning som avsåg honom och beretts möjlighet att innan det översändes yttra sig om sakförhållanden som angick honom, enligt artikel 4 i beslut 1999/396 och i enlighet med vad som slogs fast i tribunalens rättspraxis i målet Franchet och Byk/kommissionen. Sökanden har också anfört att Olaf begick en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda, enligt reglerna för Olafs interna utredningar, genom att inte ha skjutit upp skyldigheten att ge sökanden möjlighet att yttra sig genom en överenskommelse med kommissionens generalsekreterare, om förvaltningen ansåg att utredningen inte kunde delges sökanden.

50      Sökanden har för det andra anfört att kommissionen åsidosatte bestämmelserna om disciplinära förfaranden i förordning nr 1073/1999 genom att delta i förfaranden vid de franska nationella domstolarna, i egenskap av civilrättslig part, trots att Olafs interna utredning inte hade avslutats.

51      För det tredje har sökanden vidhållit att kommissionen åsidosatt rätten till god förvaltning och omsorgsplikten genom att dra ut på de straffrättsliga förfarandena gentemot sökanden och till och med överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), utan att lägga fram tillräcklig bevisning om sökanden.

52      Kommissionen har gjort gällande att den inte har begått något fel som gör den skadeståndsansvarig och har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna grund.

 Huruvida Olaf agerat rättsstridigt

53      Sökanden har anfört att han borde ha underrättats och hörts om de sakförhållanden som angick honom innan Olaf översände meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna. Sökanden har grundat sig på domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257), i vilken tribunalen kvalificerade Olafs utredning som en intern utredning och ansåg, enligt artikel 4 första stycket i beslut 1999/396, att Olaf genom att inte iaktta sin informationsskyldighet gjorde sig skyldigt till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda.

54      Kommissionen har gjort gällande att sökanden inte befann sig i någon av de båda situationer som anges i artikel 4 i beslut 1999/396, eftersom meddelandet av den 19 mars 2003, som Olaf översände till de nationella myndigheterna, inte innehöll några uppgifter om honom personligen och han inte nämndes vid namn.

55      Tribunalen erinrar inledningsvis om att tjänstemän som berörs av utredningen enligt artikel 4 i beslut 1999/396 endast ska informeras i samband med interna utredningar. Tribunalen konstaterar i detta avseende att det var en intern utredning som avsågs med försändelsen av handlingar i Datashop/Planistat-ärendet till de franska rättsliga myndigheterna den 19 mars 2003, vilket tribunalen också fastställde i punkt 124 i domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257). Denna bestämmelse är följaktligen tillämplig även i detta fall.

56      Det framgår av bestämmelserna i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 att den tjänsteman som berörs snabbt ska underrättas om att han möjligen är personligen involverad, när detta inte riskerar att skada utredningen, och att slutsatser under inga omständigheter får dras efter utredningen rörande en namngiven tjänsteman inom kommissionen, utan att den berörde har getts möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom eller henne.

57      Åsidosättande av dessa bestämmelser, vilka styr villkoren för att skyddet för den berörde tjänstemannens rätt till försvar ska kunna förenas med de sekretesskrav som gäller för alla utredningar av denna typ, innebär ett åsidosättande av de väsentliga formföreskrifter som ska tillämpas på utredningsförfarandet (dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 129).

58      Artikel 4 i beslut 1999/396 avser emellertid inte uttryckligen överlämnande av uppgifter till nationella rättsliga myndigheter och föreskriver således inte någon skyldighet att underrätta den berörda tjänstemannen före ett sådant överlämnande. Olaf får (i fråga om externa utredningar) eller ska (i fråga om interna utredningar) nämligen enligt artikel 10 i förordning nr 1073/1999 överlämna uppgifter till nationella rättsliga myndigheter. Detta överlämnande av uppgifter kan således föregå de ”slutsatser [som får] dras efter utredningen”, och som vanligen innefattas i utredningsrapporten (dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 130).

59      I domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 132), fann tribunalen att det då uppgifterna överlämnades till de nationella rättsliga myndigheterna inte förelåg någon rapport i den mening som avses i artikel 9 i förordning nr 1073/1999 som Olaf skulle ha överlämnat till kommissionen och i vilken sökandena i det målet personligen skulle ha ifrågasatts. Tribunalen påpekade emellertid att meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna innehöll ”slutsatser om [de] namngiv[na]” sökandena Yves Franchet och Daniel Byk och att de innan akten Datashop/Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna borde ha underrättats och hörts om de omständigheter som angick dem enligt artikel 4 i beslut 1999/396 (dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 145).

60      I domen i målet Franchet och Byk/kommissionen fann tribunalen att det visserligen föreskrivs ett undantag i artikel 4 i beslut 1999/396 för de fall i vilka det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen, enligt vilket skyldigheten att ge tjänstemannen möjlighet att yttra sig får skjutas upp, efter överenskommelse med kommissionens generalsekreterare, men att villkoren för att detta undantag skulle vara tillämpligt inte hade iakttagits och att Olaf, genom att inte iaktta sin informationsskyldighet, följaktligen gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda.

61      I det nu aktuella fallet har kommissionen anfört att ovan angiven rättspraxis inte kan tillämpas på sökanden, eftersom han inte ifrågasattes personligen eller namngavs i det meddelande av den 19 mars 2003 som Olaf översände till de nationella myndigheterna.

62      I artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 anges hur den som berörs av en utredning ska informeras genom följande lydelse:

”Om det finns en möjlighet att en ledamot, tjänsteman eller anställd vid kommissionen är personligt involverad skall den berörda snabbt informeras, om detta inte riskerar att skada utredningen. Under inga omständigheter får slutsatser dras efter utredningen om en namngiven ledamot, tjänsteman eller anställd inom kommissionen, utan att den berörde har givits möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör honom.”

63      Denna bestämmelse ska tolkas i enlighet med artikel 41.2 a i stadgan, så att den för det första föreskriver en allmän skyldighet att informera den som berörs om vederbörande kan vara ”personligen involverad”. Denna skyldighet föreligger under hela utredningen, såvida utlämnandet av informationen inte riskerar att skada utredningen. Informationsskyldigheten blir för det andra ännu mer omfattande (”[u]nder inga omständigheter”) när det rör sig om ”slutsatser … om en namngiven … tjänsteman”. I ett sådant fall ska personen i fråga nämligen ha möjlighet att yttra sig över alla uppgifter som rör vederbörande innan Olaf drar några slutsatser av den utredning där han eller hon namnges.

64      Tribunalen ska således pröva om det av de uppgifter som översändes i meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna framgick att sökanden kunde vara ”personligen involverad” eller om uppgifterna kan betraktas som ”slutsatser om [sökanden som] en namngiven person”, i den mening som avses i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396.

65      Det ska först framhållas att sökanden har yrkat att tribunalen ska förelägga Olaf att lägga fram hela det meddelande av den 19 mars 2003 som lagts till handlingarna i målet Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257. Även om sökanden genom detta yrkande ska anses ha begärt att tribunalen ska vidta en åtgärd för processledning med avseende på kommissionen, konstaterar tribunalen att kommissionen i det nu aktuella målet har bifogat detta meddelande till sitt svaromål (bilaga B.2) och att tribunalen genom åtgärder för processledning begärt att kommissionen skulle lägga fram förteckningen över bilagorna till meddelandet och de aktuella bilagorna.

66      Tribunalen framhåller först och främst att Olafs generaldirektör i skrivelsen med meddelandet av den 19 mars 2003 angav att med förbehåll för de franska rättsliga myndigheternas bedömning ”synes Olaf ha identifierat bedrägliga handlingar som har skadat gemenskapsbudgeten och som kan kvalificeras som brott” och preciserat att ”[u]tredningen har visat att upphovsmännen till dessa gärningar var företagsledarna i bolaget Planistat Europe SA vars säte är i Paris, med europeiska tjänstemäns aktiva medhjälp”.

67      I meddelandet av den 19 mars 2003, som bilagts den ovan angivna skrivelsen, angavs dessutom i samband med en ”[h]istorisk översikt av de omständigheter som är föremål för utredningen” i punkt 2.3, vilken har rubriken ”Konstateranden som gjorts under utredningen”, att en rapport från Eurostats internrevision daterad i september 1999, som avsåg de Datashops som är belägna i Bryssel, i Luxemburg och i Madrid, och som låg till grund för inledandet av Olafs utredning, ”ha[de] visat många oegentligheter som begåtts vid förvaltningen av dessa tre Datashops under perioden från och med år 1996 till slutet av år 1999” och att ”[i] detta fall en betydande del av den av dessa tre Datashops ’deklarerade’ omsättning – mellan 50 och 55 procent – avsattes till en svart kassa vars användning var beroende av tillstånd från en tjänsteman vid [Eurostat]”.

68      I meddelandet angavs även att ”den svarta kassan även [hade] använts för att betala kostnader för restaurangbesök, hotellvistelser och resor … för vissa tjänstemän vid Eurostat, däribland Daniel Byk”.

69      I punkt 3.1, med rubriken ”förskingring”, angavs följande i beskrivningen av brotten:

”Vissa gemenskapstjänstemäns inrättande av ett nätverk av ekonomiska aktörer vars enda mål är att för kommissionen dölja en del av de intäkter som härrör från försäljningen av gemenskapsprodukter eller gemenskapens statistiska tjänster kan innebära ett missbruk av ’medel, värden eller någon som helst tillgång’ såsom de fastställs i artikel 314–1 i Code pénal [den franska strafflagen], i vilken förskingring definieras. Samtliga de moment som utgör brottet har genomförts i samverkan med de berörda gemenskapstjänstemännen, företagsledarna i koncernen Planistat och företagsledarna i Datashops. Gemenskapstjänstemännen kunde inte vara okunniga om gällande budgetförordning enligt vilken de var skyldiga att höja samtliga intäkter.

Dessutom har samma gemenskapstjänstemän förfogat över de ifrågavarande beloppen för syften som är främmande för gemenskapsintresset, eftersom dessa pengar uppenbart har använts för att betala kostnader som inte förutses i avtalet mellan bolaget Planistat Europe SA och kommissionen eller också personliga utgifter för dessa tjänstemän. Det bedrägliga uppsåtet följer av denna användning för andra syften än gemenskapens syften.”

70      I punkt 3.3, med rubriken ”Kriminell sammanslutning”, angavs slutligen följande:

”Enligt artikel 450–1 i Code pénal ’[u]tgörs en kriminell sammanslutning av alla grupper som bildats eller samförstånd som etablerats i syfte att, genom en eller flera faktiska gärningar, planera ett eller flera brott eller en eller flera överträdelser som straffas med åtminstone fem års fängelse …’

Frågan kvarstår huruvida denna kvalifikation inte även kan införas i samband med förevarande akt, eftersom det för att slutföra plundringen av gemenskapsmedlen har krävts en sammanslutning av de tjänstemän, företagsledare i Planistat och företagsledare i Datashops som har gjort sig skyldiga till förskingring.

…”

71      Tribunalen framhåller i detta avseende – utöver den omständighet som redan fastställdes i domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257) att meddelandet av den 19 mars 2003 innehöll ”slutsatser om [de] namngi[na]” Yves Franchet och Daniel Byk – att det tydligt framgår av samma meddelande att andra ”gemenskapstjänstemän”, däribland sökanden, var involverade i den mening som avses i artikel 4 första stycket i beslut 1999/396. Tribunalen framhåller att det nämligen, mot bakgrund av påståendena i meddelandet om ”gemenskapstjänstemän” och med hänsyn till att sökanden var direktör för direktoratet för informationsteknik, publikationer och externa förbindelser och närmast överordnad Daniel Byk, som namngavs personligen i meddelandet, var mer än sannolikt att sökanden var personligen involverad, varför Olaf åtminstone borde ha informerat sökanden snabbt. Detta stöds av den omständigheten att allmänna åklagaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike), efter det att Olafs direktör hade översänt meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna, inledde en förundersökning den 4 april 2003 mot sökanden och andra tjänstemän för gärningarna trolöshet mot huvudman och förskingring och att de franska rättsliga myndigheterna till följd av överlämnandet av dessa uppgifter kvarhöll sökanden och inledde en förundersökning mot honom utan att han först hade vare sig underrättats eller beretts möjlighet att yttra sig.

72      Kommissionen har i detta avseende anfört att Olafs rapport, i vilken ”gemenskapstjänstemän” vid Eurostat var det enda som angavs, var mycket allmänt hållen vad beträffar de enskilda personer som var inblandade och att det inte var möjligt att identifiera någon av dessa tjänstemän personligen. Kommissionen menar att Olaf gav de franska rättsliga myndigheterna ett stort utrymme för egen bedömning i fråga om vilka åtgärder som skulle vidtas med anledning av den överlämnade informationen, såväl vad beträffar föremålet för förundersökningen som vilka som skulle avses med förundersökningen.

73      Tribunalen framhåller, tvärtemot vad kommissionen har anfört, att det framgick tydligt av Olafs rapport vad informationen avsåg och vilka som avsågs med förundersökningen. Således hade de franska myndigheterna inte något stort handlingsutrymme vad gäller sökandens inblandning.

74      Vad informationen avsåg var nämligen tillräckligt tydligt angivet, såsom följer av rubriken ”Anmälan av omständigheter som kan komma att betecknas som brott” i rapporten och av innehållet i punkt 2, ”bakgrund till utredningen”.

75      Beträffande sökandens inblandning konstaterar tribunalen för det första att det framhölls i rapporten att Yves Franchet, direktör vid Eurostat och sökandens chef, och Daniel Byk, enhetschef och sökandens underordnade, var direkt inblandade. I och med att sökanden var hierarkiskt inordnad mellan Yves Franchet och Daniel Byk var det ofrånkomligt att de franska myndigheterna skulle misstänka att sökanden var inblandad i de gärningar som beskrivs i rapporten, även om han inte personligen var namngiven i rapporten. Detta stöds även av beslutet att inte väcka åtal, i vilket sökandens yrkesmässiga förhållande till Daniel Byk framhävs. I beslutet att inte väcka åtal angavs nämligen att Daniel Byk ”från och med år 1994 var underordnad [sökanden]” och att sökanden var ”direkt överordnad Daniel Byk” (sidorna 13 och 21).

76      Att sökanden genom sina arbetsuppgifter och sin roll vid Eurostat var involverad framgår för det andra klart och tydligt av beskrivningen av de brottsliga handlingarna i meddelandet av den 19 mars 2003, vilken bekräftades genom beslutet att inte väcka åtal. I punkt 2.3 i meddelandet av den 19 mars 2003, angående ”Konstateranden som gjorts under utredningen”, angavs nämligen, i fjärde ledet, att ”[i] detta fall [avsattes] en betydande del av den av dessa tre Datashops ’deklarerade’ omsättning – mellan 50 och 55 procent – … till en svart kassa vars användning var beroende av tillstånd från en tjänsteman vid [Eurostat]”. På sidan 9 i beslutet att inte väcka åtal angavs således att ”affärschefen för Messageries du livre kontaktade Eurostat, som företräddes av … eller De Esteban, för att utverka tillstånd att betala de utställda fakturorna”. Tribunalen framhåller att det, såsom framgår av handlingarna i målet, endast var fem personer som kunde ge detta tillstånd, varav en namngavs i meddelandet och en annan var sökanden. På sidan 15 i beslutet att inte väcka åtal förklaras vidare att ”transaktioner som berörde finansreserven företogs under överinseende av …, till och med 1998, och [av sökanden], Daniel Byks chef”. Följaktligen rådde det inget tvivel om identiteten på de personer som var involverade i de gärningar som beskrevs i det av Olaf översända meddelandet. Detta gäller även påståendena att ”vissa gemenskapstjänstemän har byggt upp ett nät av ekonomiska aktörer där ett av målen varit att dölja en del av intäkterna för kommissionen” och att ”samma gemenskapstjänstemän har förfogat över beloppen i fråga” (sidan 7 i meddelandet av den 19 mars 2013, punkt 3.1 Förskingring). De beskrivna involverade personerna fungerade nämligen, på grund av sina arbetsuppgifter vid Eurostat, som ekonomiska aktörer med förmåga, också till följd av sina uppgifter, att förfoga över beloppen i fråga. Det framgår följaktligen tydligt av gärningsbeskrivningen i meddelandet av den 19 mars 2013 att sökanden, som var direktör vid direktoratet för informationsteknik, publikationer och externa förbindelser vid kommissionen och Daniel Byks närmaste överordnade, var involverad.

77      Under dessa omständigheter ska det således framhållas att sökanden, enligt den information som Olaf översände i meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna, borde, med anledning av sökandens arbetsuppgifter då omständigheterna ägde rum, ha likställts med dem som namngavs personligen i Olafs slutsatser.

78      I fråga om undantaget för det fall att det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen, vilket föreskrivs i artikel 4 andra stycket i beslut 1999/396, fastställdes i punkterna 148 och 149 i domen av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257), att trots den omständigheten att Olafs generaldirektör i meddelandet av den 3 april 2003 hade konstaterat att ”tjänstemän vid Eurostat och vid byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer var inblandade, att denna del hade överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna och att det på grund av att det var nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen fanns anledning att skjuta upp informationen till tjänstemännen i enlighet med artikel 4 i beslut 1999/396” hade kommissionen i ett skriftligt svar till tribunalen bekräftat att kommissionens generalsekreterare inte hade haft tillfälle att ge sitt samtycke till att skyldigheten att ge Yves Franchet och Daniel Byk möjlighet att yttra sig sköts upp.

79      I det nu aktuella fallet konstaterar tribunalen att kommissionen, på en skriftligt fråga från tribunalen i samband med åtgärder för processledning, har bekräftat att dess generalsekreterare inte hörts om sökanden, eftersom han inte namngavs i Olafs slutsatser och hans fall följaktligen inte omfattades av artikel 4 i beslut 1999/396. Olaf hade således ingen skyldighet att ge honom möjlighet att yttra sig och för övrigt inte heller någon möjlighet att skjuta upp detta hörande av sökanden. Tribunalen framhåller att sökanden, såsom framgår ovan av punkt 77, mot bakgrund av uppgifterna i Olafs meddelande av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna, borde ha likställts med de namngivna personerna i Olafs slutsatser, i den mening som avses i artikel 4 första stycket andra meningen i beslut 1999/396.

80      Tribunalen påpekar vidare att skyldigheten att begära och erhålla samtycke av kommissionens generalsekreterare enligt rättspraxis inte är en ren formalitet som i förekommande fall kan uppfyllas i ett senare skede. Kravet att erhålla detta samtycke blir meningslöst, det vill säga kravet att säkerställa att de berörda tjänstemännens rätt till försvar respekteras, om inte informationen till dem endast i rena undantagsfall skjuts upp och att det inte endast ankommer på Olaf att bedöma detta undantag utan att det även krävs att kommissionens generalsekreterare bedömer detta (dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 151).

81      Villkoren för att undantaget i artikel 4 andra stycket i beslut 1999/396 ska vara tillämpligt, enligt vilket hörandet i frågan får skjutas upp, var följaktligen inte heller uppfyllda vad beträffar sökanden, som implicit men oundvikligen avsågs i meddelandet av den 19 mars 2013.

82      Under dessa förhållanden åsidosatte Olaf artikel 4 i beslut 1999/396 och sökandenas rätt till försvar när akten Datashop – Planistat överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna.

83      I varje fall konstaterar tribunalen, för det fall att sökanden inte kan likställas med en namngiven person i Olafs slutsatser i den mening som avses i artikel 4 första stycket andra meningen i beslut 1999/396, att det framgår av vad som anförs ovan att sökanden åtminstone borde ha betraktas som personligen involverad i de händelser som gav upphov till det nu aktuella fallet och därmed borde ha underrättats snabbt, eftersom det inte var fastställt att detta riskerade att skada utredningen, i enlighet med första stycket första meningen i samma artikel.

84      Tribunalen konstaterar i detta avseende att det inte framgår av handlingarna i målet att det fanns något skäl som kunde motivera att Olaf inte underrättade sökanden. Tvärtom, enligt protokollet från kommissionens 1613:e sammanträde den 21 maj 2003, som bifogats svaromålet, hade kommissionen noterat ”Olafs avsikt att påskynda sin utredning och särskilt ge de tjänstemän som den anser vara potentiellt inblandade möjligheten att höras”. Av detta framgår att det i detta skede inte förelåg något tvingande skäl att upprätthålla absolut sekretess för utredningen i fråga. Det finns dessutom ingenting i handlingarna i målet som tycks visa att sökanden, om han hade underrättats om att han kunde vara personligen involverad, skulle ha kunnat skada utredningen.

85      Olaf ska således anses ha åsidosatt sin skyldighet att informera sökanden, en skyldighet som åligger Olaf enligt artikel 4 första stycket första meningen i beslut 1999/396.

86      Nedan i punkt 122 och följande punkter prövas frågan om i vilken utsträckning det fastställda rättsstridiga agerandet kan ha orsakat den skada som sökanden åberopat.

 Huruvida kommissionen agerat rättsstridigt

87      Sökanden har anfört två anmärkningar. Sökanden har för det första anfört att kommissionen, genom att träda in som civilrättslig part vid en fransk domstol innan Olafs utredning var avslutad, åsidosatte bestämmelserna i förordning nr 1073/1999.

88      Sökanden har för det andra gjort gällande att kommissionen åsidosatte rätten till god förvaltning och sin omsorgsplikt i sökandens avseende genom att flera gånger dra ut på domstolsförfarandena, ända upp till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), utan att lägga fram tillräcklig bevisning i hans avseende.

–       Anmärkningen om kommissionens åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 1073/1999 genom att den trädde in som civilrättslig part vid de franska domstolarna innan Olafs utredning var avslutad

89      Kommissionen har anfört att denna anmärkning inte kan tas upp till prövning, eftersom sökanden anfört den för första gången i ansökan till tribunalen och den i själva verket inte har nämnts tidigare under det administrativa förfarandet.

90      Tribunalen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att regeln om att det ska föreligga överensstämmelse mellan ett klagomål enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna och en efterföljande talan kräver, vid äventyr av att talan annars inte kan tas upp till prövning, att grunder som åberopas direkt vid unionsdomstolen mot den rättsakt som går någon emot ska ha åberopats redan under det administrativa förfarandet så att tillsättningsmyndigheten känner till den kritik som den berörda personen framför mot det angripna beslutet. Denna regel rättfärdigas av själva ändamålet med det administrativa förfarandet, eftersom detta syftar till att möjliggöra en uppgörelse i godo av tvister mellan tjänstemän och förvaltningen (se dom av den 5 mars 2015 i mål Gyarethy/FRA, F‑97/13, EU:F:2015:7, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

91      I fråga om talan som väcks av en tjänsteman får de yrkanden som framställs vid unionsdomstolen endast innehålla anmärkningar som rör samma grunder som dem som åberopats i klagomålet. Det ska emellertid preciseras att dessa anmärkningar kan utvecklas inför unionsdomstolen genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta (se dom av den 5 mars 2015 i mål Gyarethy/FRA, F‑97/13, EU:F:2015:7, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

92      Tribunalen understryker slutligen att det administrativa förfarandet är informellt, och att de berörda vanligtvis i detta skede agerar utan hjälp av advokat, och att förvaltningen därför inte ska tolka klagomålen restriktivt, utan i stället utreda dem förutsättningslöst. Syftet med artikel 91 i tjänsteföreskrifterna är dessutom inte att på ett strikt och definitivt sätt binda domstolsförfarandet, i och med att domstolsförfarandet inte ändrar vare sig grunden eller föremålet för klagomålet. För att syftet med det administrativa förfarandet enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna ska kunna uppnås krävs det emellertid att tillsättningsmyndigheten ges möjlighet att tillräckligt i detalj få kännedom om den kritik som de berörda personerna har formulerat mot det angripna beslutet (se dom av den 5 mars 2015 i mål Gyarethy/FRA, F‑97/13, EU:F:2015:7, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

93      I det nu aktuella fallet konstaterar tribunalen att sökanden, såväl i skadeståndsyrkandet som i klagomålet, har anfört att Olaf och kommissionen agerade rättsstridigt genom att inte höra honom och inte informera honom om att Olafs handlingar överlämnats till de franska rättsliga myndigheterna och genom att kommissionen ihärdigt drev saken vidare vid franska domstolar utan någon ny bevisning efter det att han friats genom beslutet att inte väcka åtal. Hans rättsliga resonemang bestod alltså av två delar under det administrativa förfarandet, medan det i talan vid tribunalen har delats upp i tre anmärkningar. Tribunalen framhåller emellertid att sökanden i sin begäran om ersättning som lämnades in till tillsättningsmyndigheten den 22 december 2016 ifrågasatte den omständigheten att ”kommissionen utan att vara tvungen därtill trädde in som civilrättslig part” inom ramen för anmärkningen om kommissionens rättsstridiga agerande genom att den fortsatte vidta straffrättsliga åtgärder mot honom efter det att han förklarats oskyldig (punkt 14.2, sidan 6, bilaga A 11 till ansökan). I det klagomål som lämnades in den 1 augusti 2017 angående tillsättningsmyndighetens beslut att avslå hans begäran om ersättning, erinrade sökanden dessutom om att ”det är på grundval av denna utredning, som avslutades den 25 september 2003, som förundersökningsdomaren … delgav de personer som omfattades av förundersökningen detta beslut” (sidan 5, bilaga A 13). Sökanden anförde också i klagomålet att ”Europeiska kommissionen verkligen framhärdade i det straffrättsliga förfarandet” mot honom (sidan 6, bilaga A 13).

94      Det framgår av vad som anförs ovan att resonemanget i den andra invändningen, avseende bestridandet av kommissionens inträde som civilrättslig part vid de franska domstolarna innan Olafs utredning var avslutad, visserligen inte anfördes som självständig anmärkning i klagomålet, men att det emellertid vilar på samma grund som klagomålet, som lades fram under hela det administrativa förfarandet. Resonemanget har dessutom nära anknytning till anmärkningen om kommissionens rättsstridiga agerande när den vid de straffrättsliga ingripandena mot sökanden först trädde in som civilrättslig part och sedan gick vidare med förfarandena mot sökanden, utan att förfoga över tillräcklig bevisning mot honom. Anmärkningen kan alltså tas upp till prövning enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 91.

95      Tribunalen ska därmed pröva om kommissionen, genom att träda in som civilrättslig part vid franska domstolar innan Olafs utredning var avslutad, åsidosatte bestämmelserna i förordning nr 1073/1999.

96      Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att den gjorde en anmälan och trädde in som civilrättslig part vid de franska domstolarna till följd av information som erhållits från åklagarmyndigheten i Paris, enligt vilken kommissionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 113–8 i Code de procédure pénale (den franska straffprocesslagen) var tvungen att lämna in en anmälan till åklagarmyndigheten i Paris för att det ekonomiska anspråket inte skulle begränsas till enbart trolöshet mot huvudman som begåtts i Frankrike och för att kommissionen även skulle kunna yrka på ersättning för hela den skada som lidits i Luxemburg och i Bryssel (se bilaga B.11).

97      I artikel 9.4 i förordning nr 1073/1999 föreskrivs följande om interna utredningar:

”En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar och inom den tidsfrist som [Olafs] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”

98      Vad gäller disciplinära förfaranden fann tribunalen, i domen i målet Franchet och Byk/kommissionen (T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 351), att kommissionen hade åsidosatt reglerna om det disciplinära förfarandet genom att inleda ett disciplinärt förfarande mot Yves Franchet och Daniel Byk innan Olafs utredningar var avslutade. Tribunalen erinrade också om att det syfte som eftersträvades med dessa regler särskilt var att skydda den berörda tjänstemannen genom att säkerställa att tillsättningsmyndigheten, innan den inledde det disciplinära förfarandet, förfogade över exakta och relevanta uppgifter – bland annat uppgifter till tjänstemannens fördel – som fastställts i samband med den utredning som genomförts av Olaf, vilken förfogade över omfattande utredningsåtgärder. De åberopade reglerna om det disciplinära förfarandet utgjorde därför rättsregler som gav rättigheter till enskilda.

99      I tjänsteföreskrifterna anges också följande, i artikel 25 i bilaga IX om disciplinära förfaranden: ”Om … tjänstemannens handlingar leder till åtal, skall ett slutligt beslut fattas först sedan avgörandet i den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft.”

100    I det nu aktuella fallet har sökanden inte bestritt den omständigheten att ett disciplinärt förfarande inletts mot honom, utan att kommissionen tog hans fall till domstol innan Olafs utredning var avslutad. Det finns visserligen ingen uttrycklig regel som hindrar att kommissionen träder in som civilrättslig part eller vidtar straffrättsliga åtgärder mot en tjänsteman innan Olaf har lagt fram sin slutliga utredningsrapport, men resonemanget ovan om disciplinära förfaranden kan även tillämpas analogt på nationella domstolsförfaranden, vilket är förenligt med syftet med förordning nr 1073/1999.

101    I artikel 9.2 och 9.4 i förordning nr 1073/1999 anges dels att ”[d]essa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer”, dels att ”[i]nstitutionerna, organen eller byråerna ska vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar”.

102    När Olaf har genomfört en utredning enligt förordning nr 1073/1999 ska den berörda institutionen således, enligt dessa bestämmelser, vidta de åtgärder som utredningsrapporten påkallar, i den mån denna rapport utgör bevisning som är nödvändig för nämnda förfarande.

103    Vid sammanträdet den 21 maj 2003 (se protokollet från kommissionens 1613:e sammanträde den 21 maj 2003, s. 16 och 17) betonade kommissionen, med hänvisning till Eurostat-ärendet och Olafs utredning, också ”att det var nödvändigt att iaktta oskuldspresumtionen” och att ”det utifrån de uppgifter som kommissionen förfogar över i detta skede inte är möjligt att dra några slutsatser om de berörda tjänstemännen”. Det framgår dock av samma protokoll att kommissionen beslutade att ”träda in som civilrättslig part i det förfarande som inletts av allmänna åklagaren vid Tribunal de grande instance à Paris [(Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike)], till följd av Olafs utredning”. För detta ändamål ”uppdrar kommissionen åt GD Budget att analysera uppföljningen av Eurostats revisionsrapporter vad beträffar iakttagandet av budgetbestämmelserna”. Kommissionen noterade också, såsom anges ovan i punkt 84, ”Olafs avsikt att påskynda sin utredning och särskilt ge de tjänstemän som den anser vara potentiellt inblandade möjligheten att yttra sig”. Kommissionen angav också att Olafs generaldirektör förväntade sig ett resultat av detta arbete till i slutet av juni 2003. Kommissionen ”uppdrar [slutligen] åt generalsekreteraren att samordna de olika delarna i detta ärende och föreslå de åtgärder och interna förfaranden som är påkallade”.

104    Det framgår av nämnda protokoll att kommissionen var medveten om detta datum, det vill säga den 21 maj 2003, på grund av att det var nödvändigt att se till att oskuldspresumtionen iakttogs i det aktuella ärendet, eftersom de uppgifter som kommissionen förfogade över inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att de namngivna tjänstemännen var skyldiga, och inte heller att de tjänstemän som kunde ha varit involverade, som sökanden, var skyldiga. Kommissionen beslutade också att träda in som civilrättslig part, uppdrog för detta ändamål åt generaldirektoratet för budgeten att analysera uppföljningen av Eurostats revisionsrapporter och påpekade att Olaf hade för avsikt att påskynda sina utredningar och lägga fram resultaten av utredningarna i slutet av juni 2003. I detta syfte gav kommissionen generalsekreteraren i uppdrag att samordna nämnda information och att föreslå lämpliga interna åtgärder och förfaranden.

105    Det framgår av handlingarna i målet att kommissionen den 10 juli 2003 lämnade in en anmälan mot X och trädde in som civilrättslig part utan att Olafs utredning var avslutad och utan att förfoga över någon annan bevisning är den som lades fram av Olaf i den rapport som översändes den 19 mars 2003 (se bilaga B3, kommissionens beslut att lämna in klagomål mot X, punkt 14).

106    Olafs utredning avslutades den 25 september 2003, och därefter lades slutrapporten med bilagor fram för den franska rättsliga myndigheten (se bilaga B4, Olafs slutrapport 295/09/2003). Tribunalen påpekar att Olaf angav i den slutliga utredningsrapporten att ”sedan Olaf översänt en detaljerad rapport av den 22 april 2003 till kommissionens rättstjänst, bemyndigade Europeiska kommissionen rättstjänsten att lämna in en anmälan om den skada som lidits”. Det ska emellertid framhållas att nämnda detaljerade rapport av den 22 april 2003 (se bilaga B11, meddelande till kommissionens rättstjänst) inte innehåller några uppgifter, indicier eller bevis om de gärningar och tjänstemän som avsågs med de straffrättsliga ingripandena. I denna skrivelse från Olafs generaldirektör erinrades endast om meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska myndigheterna och framhölls att han mottagit information från de franska domstolarna, enligt vilken han i enlighet med bestämmelserna i artikel 113–8 i Code de procédure pénale (den franska straffprocesslagen) ansåg det nödvändigt att kommissionen lämnade in en anmälan till åklagarmyndigheten i Paris för att det ekonomiska anspråket inte skulle begränsas till enbart trolöshet mot huvudman som begåtts i Frankrike och för att kommissionen således även skulle kunna yrka på skadestånd för alla skador som lidits i Luxemburg och i Bryssel.

107    Tribunalen framhåller vidare att artikel 87 i Code de procédure pénale (den franska straffprocesslagen) föreskriver, beträffande inträde som civilrättslig part i det fallet att åklagare inleder en förundersökning, att ”civilrättslig part får träda in när som helst under förundersökningen”. Kommissionen skulle därmed ha kunnat vänta till dess att Olafs utredning var avslutad innan den trädde in som civilrättslig part och lämnade in sin anmälan. Det framgår av protokollet av den 21 maj 2003 att kommissionen dessutom underrättades om ”Olafs avsikt att påskynda de pågående utredningarna” och om att ”Olafs generaldirektör förväntade sig ett resultat av detta arbete till i slutet av juni 2003”.

108    Under dessa förutsättningar anser tribunalen att kommissionen för att skydda de berörda tjänstemännen inte borde ha trätt in som civilrättslig part och gjort en anmälan till de franska nationella domstolarna innan Olaf hade avslutat sin utredning om samma sakförhållanden. Inte förrän kommissionen tagit del av slutsatserna av Olafs utredning borde den nämligen ha varit i stånd att fatta ett väl underbyggt beslut, med hänsyn tagen till samtliga omständigheter som fastställts av Olaf och eventuella exakta och relevanta uppgifter som hade kunnat tala för de berörda tjänstemännen.

109    Mot bakgrund av vad som anförs ovan framhåller tribunalen att kommissionen åsidosatte förordning nr 1073/1999, närmare bestämt artikel 9.4 i förordningen, genom att träda in som civilrättslig part och genom att ge in ansökan vid de franska domstolarna innan Olaf lagt fram sin slutrapport, utan att förfoga över tillräcklig och entydig bevisning till fördel för de personer som kunde beröras av meddelandet av den 19 mars 2003, däribland sökanden.

110    Frågan om i vilken utsträckning sökanden lidit skada till följd av detta rättsstridiga agerande prövas nedan i punkt 122 och följande punkter.

–       Anmärkningen om ett åsidosättande av rätten till god förvaltning och kommissionens omsorgsplikt till följd av att kommissionen drog ut på domstolsförfarandena utan att ha lagt fram tillräcklig bevisning

111    Tribunalen erinrar i detta avseende om att möjligheten att kunna göra gällande sina rättigheter domstolsvägen med den rättsliga kontroll som detta innebär, är uttryck för en allmän rättsprincip som bygger på medlemsstaternas gemensamma grundlagstradition, och som även fastställs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (dom av den 15 maj 1986, Johnston, 222/84, EU:C:1986:206, punkterna 17 och 18, och dom av den 17 juli 1998, ITT Promedia/kommissionen, T-111/96, EU:T:1998:183, punkt 60) och i artikel 47 i stadgan. Eftersom rätten till domstolsprövning är en grundläggande rättighet och en allmän princip som säkerställer laglydnad, är det endast i undantagsfall som den omständigheten att en institution väcker talan kan utgöra fel i tjänsten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 1999, Frederiksen/parlamentet, T‑48/97, EU:T:1999:175, punkt 97).

112    I det nu aktuella fallet anser tribunalen att omständigheterna, oavsett lydelsen i beslutet att inte väckta åtal och domen från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), inte förefaller så exceptionella att de föranleder slutsatsen att kommissionen gjorde sig skyldig till ett fel i tjänsten, i den mening som avses i ovan angiven rättspraxis, genom att överklaga till andra och till högsta instans. Sökanden har dessutom inte lagt fram någon bevisning som kan styrka att kommissionen, genom sitt agerande, gjorde sig skyldig till fel i tjänsten.

113    Följaktligen har sökanden inte grund för sina anspråk på ersättning för ekonomisk, fysisk och ideell skada till följd av att kommissionen överklagade beslutet att inte väcka åtal till franska brottmålsdomstolar under åren 2013–2016.

114    När det gäller påståendet att kommissionen åsidosatte rätten till god förvaltning och sin omsorgsplikt genom att dra ut på domstolsförfarandena mot sökanden, erinrar tribunalen om att omsorgsplikten enligt rättspraxis återspeglar en avvägning mellan de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna i förhållandet mellan en offentlig myndighet och de offentligt anställda. Denna avvägning innebär bland annat att en institution, när den fattar beslut om en tjänstemans situation, ska beakta samtliga omständigheter som kan vara avgörande för beslutet och att institutionen när den gör detta inte bara ska ta hänsyn till tjänstens intresse utan även till den berörda tjänstemannens intresse. Den sistnämnda skyldigheten åligger även förvaltningen genom principen om god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, Arango Jaramillo m.fl./EIB, T-482/16 RENV, ej publicerad, EU:T:2017:901, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

115    Såsom påpekas ovan i punkt 112 begick kommissionen i det nu aktuella fallet inget fel i tjänsten när den, i syfte att skydda institutionens ekonomiska intressen, överklagade beslutet att inte väcka åtal till franska brottmålsdomstolar ända upp till högsta instans. Förvaltningens omsorgsplikt gentemot sökanden kan inte heller ålägga den någon skyldighet att inte tillvarata institutionens ekonomiska intressen och följaktligen inte överklaga avgöranden som fattas av franska domstolar. Anmärkningen kan således inte godtas.

 Huruvida de påstådda skadorna är verkliga och huruvida det finns ett orsakssamband

116    I omständigheterna i detta mål har frågan huruvida sökanden har lidit en skada som kan gottgöras en särskilt nära anknytning till frågan om det finns ett orsakssamband mellan de fastställda oegentligheterna och den påstådda skadan. Därför ska dessa två frågor behandlas tillsammans.

117    Sökanden har först och främst gjort gällande att han lidit ekonomisk skada genom att de allvarliga och ogrundade anklagelserna mot honom har skadat hans anseende och hans heder samt att han åsamkats ideell skada genom det lidande han utsattes för genom förvaltningens oupphörliga och hänsynslösa agerande mot honom. Sökanden menar att dessa ekonomiska, ideella och fysiska skador orsakades av åsidosättandet av bestämmelserna om utredningar som genomförs av Olaf och av kommissionens omotiverade och orimliga agerande gentemot honom.

118    Vad gäller de ekonomiska skadorna har sökanden anfört att kommissionens rättsstridiga agerande vållat honom avsevärda kostnader för anlitande av biträde. Han har i detta avseende yrkat 39 293,38 euro för advokatkostnader vid de franska nationella domstolarna och unionsdomstolarna samt 872,74 euro för resekostnader i samband med domstolsförfarandena.

119    Sökanden har vidare anfört att han lidit ideell skada till följd av förundersökningen och det långvariga straffrättsliga förfarandet mot honom. Han har anfört att hans heder och yrkesmässiga anseende skadats på grund av att ett domstolsförfarande inleddes mot honom innan Olafs interna utredning var avslutad och att hans oskuld ifrågasattes ända upp i högsta instans efter det att han förklarats oskyldig av franska domstolar, trots att det inte förelåg tillräckligt exakta och relevanta uppgifter. Han menar att förfarandet mot honom fick hans tidigare kollegor och omgivning att tro att han var inblandad i en ekonomisk skandal. Han har därför yrkat 500 000 euro i ersättning för den ideella skada som han lidit på grund av kommissionens rättsstridiga agerande.

120    Slutligen har sökanden gjort gällande att de allvarliga fel som unionens förvaltning klandrats för också har försämrat hans hälsotillstånd, eftersom det straffrättsliga förfarande som hänsynslöst och oupphörligen fördes mot honom framkallade en sådan ångest hos honom att han utvecklat en allvarlig sjukdom som styrkts genom ett läkarutlåtande. För detta har han yrkat 500 000 euro som gottgörelse för den fysiska skada han lidit till följd av sitt försämrade hälsotillstånd och 2 125 56 euro som ersättning för alla de kostnader han haft för läkarundersökningar med anledning av den sjukdom han utvecklat till följd av kommissionen orimliga och omotiverade agerande mot honom.

121    Kommissionen har bestritt sökandens anklagelser.

122    Tribunalen erinrar först om att en skada måste vara en tillräckligt direkt följd av det kritiserade handlandet för att ersättning ska kunna erhållas (dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21, dom av den 27 juni 2000, Meyer/kommissionen, T‑72/99, EU:T:2000:170, punkt 49, och dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 397). Det följer även av fast rättspraxis att det ankommer på sökanden att bevisa orsakssambandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen, C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkt 25, dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T‑149/96, EU:T:1998:228, punkt 101, och dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 397).

123    Tribunalen erinrar om att de fel som Olaf begått och som kan göra unionen skadeståndsskyldig var att Olaf översände uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna utan att ge sökanden möjlighet att yttra sig eller åtminstone underrätta honom (se ovan punkterna 82 och 85). Kommissionen begick också ett fel som kan göra unionen skadeståndsskyldig genom att kommissionen trädde in som civilrättslig part och gjorde en anmälan mot sökanden innan Olafs utredning var avslutad (se ovan punkt 108).

124    Sökanden har åberopat tre olika skador i det nu aktuella fallet, nämligen en ekonomisk skada, en ideell skada och en fysisk skada. Tribunalen ska i tur och ordning pröva var och en av dessa skadetyper för att bedöma i vilken mån det är fastställt dels att skadorna verkligen föreligger, dels att det finns ett orsakssamband mellan skadorna och det rättsstridiga agerande som Olaf och kommissionen klandrats för.

 Den ekonomiska skadan

125    Sökanden har gjort gällande att kommissionen rättsstridiga agerande har vållat honom avsevärda kostnader för att anlita biträde. Han har i detta avseende begärt dels 39 293,38 euro för advokatkostnader vid de franska nationella domstolarna och unionsdomstolarna, dels 872,40 euro för resekostnader under domstolsförfarandena.

126    Tribunalen framhåller i detta avseende att de utgifter som sökanden haft för sitt försvar vid unionsdomstolarna, såsom kommissionen med rätta har konstaterat, inte utgör ekonomisk skada utan rättegångskostnader. Tribunalen erinrar nämligen om att parternas utgifter för det rättsliga förfarandet inte som sådana kan anses utgöra en skada som ska särskiljas från rättegångskostnaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 1999, kommissionen/Montorio, C‑334/97, EU:C:1999:290, punkt 54).

127    Vad beträffar de eventuella utgifter som hör samman med förfarandena vid de nationella domstolarna kan de inte heller ersättas i detta fall, eftersom det inte föreligger något orsakssamband mellan den påstådda skadan och de fel som Olaf och kommissionen har gjort sig skyldiga till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2004, François/kommissionen, T‑307/01, EU:T:2004:180, punkt 109). Frågan om ersättning för kostnader på nationell nivå hör under alla omständigheter till den nationella domstolens exklusiva behörighet. Den nationella domstolen måste, i avsaknad av unionsrättsliga harmoniseringsbestämmelser på området, avgöra en sådan fråga genom att tillämpa bestämmelserna i tillämplig nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 1995, Nölle/rådet och kommissionen, T‑167/94, EU:T:1995:169, punkt 37).

128    Tribunalen ogillar mot denna bakgrund sökandens yrkande om ersättning för ekonomisk skada.

 Den ideella skadan

129    Sökanden har anfört att hans heder och yrkesmässiga anseende skadats på grund av att ett domstolsförfarande inleddes mot honom innan Olafs interna utredning var avslutad och på grund av att hans oskuld bestreds ända upp i högsta instans, efter det att han förklarats oskyldig av de franska domstolarna, trots att det inte förelåg tillräckligt exakta och relevanta uppgifter. Han menar att förfarandet mot honom fick hans tidigare kollegor och omgivning att tro att han var inblandad i en ekonomisk skandal. Han har därför yrkat 500 000 euro i ersättning för den ideella skada som han lidit på grund av kommissionens rättsstridiga agerande.

130    I det nu aktuella fallet framhåller tribunalen först och främst att sökandens heder och yrkesmässiga anseende skadats på grund av att kommissionen trätt in som civilrättslig part och väckt talan vid franska domstolar innan Olafs utredning var avslutad. Kommissionens agerande vållade nämligen sökanden en ideell skada genom att den lät påskina att han var skyldig i sin tjänsteutövning och fick hans närstående och kollegor att tro att han var involverad i bedrägerier och i en ekonomisk skandal. Denna skada ska således betraktas som en direkt följd av kommissionens agerande och det finns således ett orsakssamband mellan detta agerande och nämnda skada enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 122.

131    Den omständigheten att Olaf översände meddelandet av den 19 mars 2003 till de franska rättsliga myndigheterna och därmed involverade sökanden utan att ha gett honom möjlighet att yttra sig eller åtminstone ha underrättat honom, vållade honom också ideell skada genom att han inte kunde yttra sig eller försvara sig i fråga om de omständigheter som var skälet till att han lagfördes. Den omständigheten att han inte fick yttra sig fick honom nämligen att känna sig orättvist behandlad, maktlös och frustrerad. Dessa skador får anses vara en följd av Olafs rättsstridiga agerande, och följaktligen finns ett orsakssamband mellan de anförda skadorna och det rättsstridiga agerandet.

132    När det slutligen gäller den ideella skada som sökanden lidit i samband med kommissionens straffrättsliga åtgärder ända upp i högsta instans, efter det att sökanden förklarats oskyldig av en fransk domstol i första instans, är det visserligen riktigt att en sådan osäker situation kan ha vållat sökanden störningar i privatlivet som således utgjorde en ideell skada. Detta till trots har sökanden inte lyckats visa att nämnda agerande var rättsstridigt. Ett av de tre villkoren för att unionen ska ha ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar är således inte uppfyllt när det gäller dessa anklagelser. Därför ska skadeståndsanspråken följaktligen ogillas enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 45. Det saknas därvid anledning att pröva om de två andra villkoren är uppfyllda.

133    Av det ovan anförda följer att sökanden har lidit ideell skada dels genom att hans heder och yrkesmässiga anseende har skadats, dels genom att han känt sig orättvist behandlad, maktlös och frustrerad. Tribunalen beslutar följaktligen att 62 000 euro i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) är en skälig ersättning för denna skada.

 Den fysiska skadan

134    Sökanden har gjort gällande att de allvarliga fel som unionens förvaltning klandrats för har skadat hans hälsotillstånd, eftersom han till följd av den ångest som drabbade honom på grund av det långvariga straffrättsliga förfarande som hänsynslöst fördes mot honom lett till att han utvecklat en allvarlig sjukdom som styrkts med ett läkarutlåtande. Han har under de förutsättningarna yrkat 500 000 euro i ersättning för den fysiska skada han lidit till följd av sin försämrade hälsa och 2 125 56 euro i ersättning för alla undersökningskostnader.

135    I det nu aktuella fallet framhåller tribunalen att sökandens hälsotillstånd inte kan ha försämrats, såsom han själv medgett i sina inlagor, förrän efter det att förundersökningen inleddes mot honom den 10 september 2008, och fram till den 15 juni 2016, då Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) meddelade sin dom. Även om det antas att den bevisning som lagts fram av sökanden visade att hans hälsotillstånd försämrats till följd av de straffrättsliga förfarandena mot honom, kan denna omständighet inte ifrågasätta den omständigheten att sökanden, såsom framgår av denna dom, inte har styrkt att kommissionens agerande i syfte att bestrida beslutet att inte väcka åtal genom att överklaga det till andra instans och sedan till högsta instans var rättsstridigt.

136    Ett av de tre villkoren för att unionen ska ha ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar är således inte uppfyllt, och därför ska dessa skadeståndsanspråk ogillas enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 45. Det saknas därvid anledning att pröva om de två andra villkoren är uppfyllda.

 Rättegångskostnader

 Skadeståndsyrkandet avseende ”icke ersättningsgilla” kostnader

137    Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att betala 3 000 euro för kostnader som inte är ersättningsgilla.

138    Kommissionen har inte yttrat sig i detta avseende.

139    Sökanden har i detta fall inte specificerat arten av de icke ersättningsgilla kostnaderna. Sökandens yrkanden avser visserligen ersättning för nödvändiga kostnader som sökanden haft med anledning av förfarandet, men tribunalen erinrar om att sådana kostnader enligt artikel 140 i rättegångsreglerna ska ingå i rättegångskostnaderna (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 november 2013, Trabelsi/rådet, T‑162/12, ej publicerat, EU:T:2013:619, punkterna 32–36).

140    De ska följaktligen prövas tillsammans med yrkandet att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

 Fördelningen av rättegångskostnaderna

141    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – utöver sina egna rättegångskostnader – ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

142    I det nu aktuella fallet har skadeståndstalan i allt väsentligt bifallits. Tribunalen finner att det med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet är skäligt att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande:

1)      Europeiska kommissionen förpliktas att betala 62 000 euro till Fernando De Esteban Alonso som ersättning för den ideella skada som han lidit.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Fernando De Esteban Alonsos rättegångskostnader.

Gratsias Labucka Ulloa Rubio

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juni 2019.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: franska.