DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

16 januari 2014

Mål F‑107/12

Philippe Guinet

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

”Personalmål – Personal vid EIB – Pensionssystem – Överföring av pensionsrättigheter – Kompensation för nackdelar till följd av försening i överföring av pensionsrättigheter – Effektivt överföringsvillkor för pensionsrättigheter som förvärvats i ett annat system än det för EIB – Likabehandlingsprincipen”

Saken:      Talan, enligt artikel 270 FEUF, vilken Philippe Guinet har väckt i syfte att ogiltigförklara Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut att avisa hans begäran att omvärdera sina pensionsrättigheter.

Avgörande:      Talan ogillas. Philippe Guinet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av Europeiska investeringsbankens rättegångskostnader. Europeiska investeringsbanken ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25)

2.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Pensioner – pensionsrättigheter som förvärvats före tjänstetillträdet – Överföring till bankens system – En anställd som inte har något val vad gäller överföringen på grund av ett avtal mellan banken och den berörda medlemstaten – Ingen möjlighet för nämnda anställd att köpa till ytterligare pensionsgrundande tjänsteår – Åsidosättande av likabehandlingsprincipen i förhållande till de anställda som har denna möjlighet – Föreligger inte

(Regler om pension för personal vid Europeiska investeringsbanken, artikel 21-1)

3.      Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Pensioner vid ålderdom och dödsfall – Unionsmedborgare som anställts av ett unionsorgan – Pensionsrättigheter som intjänats före tjänstetillträdet i detta unionsorgan – Överföring till unionsorganets regler – Nationell lagstiftning som inte föreskriver möjlighet till överföring – Åsidosättande av unionsrätten – Föreligger inte – Hinder för den fria rörligheten för personer – Föreligger inte

(Artiklarna 45 FEUF och 48 FEUF)

4.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Räckvidd – Skyldighet att vidta åtgärder i tjänstens intresse vid avsaknad av rättslig grund – Föreligger inte

5.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Avgift – Beaktande av jämställdhetskrav – Vinnande part åläggs bära en del av sina rättegångskostnader

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 88)

1.      För att avgöra om den motiveringsskyldighet som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna har uppfyllts, ska hänsyn inte enbart tas till de handlingar genom vilka beslutet har meddelats, utan även till de omständigheter under vilka detta har antagits och kommit till den berördas kännedom. Det är således möjligt att ett beslut är tillräckligt motiverat om det fattades i ett sammanhang som är känt för den anställde och gör det möjligt för den anställde att förstå räckvidden av beslutet. Den berörda personens kännedom om det sammanhang i vilket beslutet antagits, kan dessutom utgöra en motivering av beslutet.

(se punkt 44)

Hänvisning till

Tribunalen: 7 juli 2011, Longinidis mot Cedefop, T‑283/08 P, punkt 68; 24 oktober 2011, P mot parlamentet, T‑213/10 P, punkt 30, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 30 november 2010, Taillard mot parlamentet, F‑97/09, punkt 33; 15 februari 2011, Marcuccio mot kommissionen, F‑81/09, punkt 40

2.      Principen om likabehandling har enbart åsidosatts när två personkategorier, vilka befinner sig i faktiska och rättsliga situationer som inte uppvisar några väsentliga skillnader, behandlas olika och när olika situationer behandlas lika.

Den retroaktivitet som föreskrivs i de interna reglerna vid Europeiska investeringsbanken och som ingår i systemet som gör det möjligt att föra över ytterligare intjänade pensionsrättigheter, är inget annat än en åtgärd för att neutralisera de negativa effekterna av en försening, vilken inte kan tillskrivas den anställde, i överföringen av hans eller hennes pension i förhållande till det datum då vederbörande påbörjade sin tjänst vid Europeiska investeringsbanken. Dessa negativa effekter består bland annat av den anställdes ökande ålder och karriärutveckling, vilka leder till en prisökning av kostnaden för ytterligare ett pensionsgrundande tjänsteår. Såväl rätten att kunna utnyttja retroaktiviteten som beloppet för denna förmån är alltså oskiljaktigt knutna till överföringen av den berördes pensionsrättigheter. Av detta följer att retroaktiviteten inte är en självständig omvärdering av pensionsrättigheter i bankens pensionssystem, som skulle kunna utnyttjas av en anställd som inte fört över sina pensionsrättigheter som tjänats in i ett nationellt system.

Med hänsyn till retroaktiviteten befinner sig en person som inte kunnat föra över sina pensionsrättigheter inte i samma faktiska och rättsliga situation som en person som är anställd vid banken och vars pensionsrättigheter som överförts till bankens system skulle kunna påverkas negativt av förseningar, vilka inte kan tillskrivas den anställde, i överföringen av pensionsrättigheterna.

(se punkterna 57, 60, 62 och 63)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 mars 1994, La Pietra mot kommissionen, T‑100/92, punkt 50

Personaldomstolen: 26 september 2011, Arnaldos Rosauro m.fl. mot kommissionen, F‑29/06, punkt 157

3.      Vad gäller samordning av systemen för social trygghet mellan medlemstaterna fastställde eller fastställer varken EUF-fördraget, rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, eller dess efterträdare förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, några regler om överföring av det kapitalvärde som motsvarar redan förvärvade pensionsrättigheter. De baseras i stället på principen om sammanläggning av perioder och om prorata temporis, såsom dessa principer framgår av artikel 48 FEUF såsom denna genomförts i de ovannämnda förordningarna.

Det följer således inte av artikel 45 FEUF att en medlemsstat är skyldig att föreskriva en möjlighet för en anställd vid Europeiska investeringsbanken att överföra det kapitalvärde, som motsvarar de pensionsrättigheter som han tidigare har förvärvat, till bankens pensionssystem eller är skyldig att ingå en internationell överenskommelse om detta.

Den omständigheten att det inte föreligger en sådan möjlighet för en anställd vid Europeiska investeringsbanken kan följaktligen inte betraktas som ett hinder för arbetskraftens fria rörlighet i den mening som avses i artikel 45 FEUF.

(se punkterna 76–78)

Hänvisning till

Domstolen: 4 juli 2013, Gardella, C‑233/12, punkterna 33 och 35

4.      Omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed innebär bland annat att den behöriga myndigheten, när den ska fatta beslut rörande en tjänstemans eller en anställds situation, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet, och detta gäller även vid utövandet av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det ankommer därvid på myndigheten att förutom tjänstens intresse även beakta den berörde tjänstemannens eller anställdes intressen. Omsorgsplikten och principen om att handla i god vilja och i enlighet med god förvaltningssed utgör emellertid inte skäl nog för att myndigheten vidtar åtgärder i den anställdes intresse när det helt saknas rättslig grund.

I avsaknad av en rättslig grund för att bevilja en av sina anställda en förmån knuten till ytterligare pensionsgrundande tjänsteår eller av någon annan rättslig skyldighet att kompensera en finansiell nackdel som för den anställde uppkommer till följd av att det saknas ett överföringsavtal mellan Europeiska investeringsbanken och den medlemsstat i vilken han eller hon tjänat in sina pensionspoäng, kan Europeiska investeringsbanken inte anklagas för att ha åsidosatt sin omsorgsplikt och principen om att handla i god vilja och i enlighet med god förvaltningssed, när den vägrat att bevilja förmånen.

(se punkterna 83 och 84)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 19 februari 2013, BB mot kommissionen, F‑17/11, punkt 61

5.      I enlighet med artikel 88 i personaldomstolens rättegångsregler kan en part, även om han vunnit målet, förpliktas att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av hans uppträdande. Detta kan vara fallet när den vinnande parten för första gången, under förhandlingen, framför argument som allvarligt skulle kunna påverka målet om ett eller flera av dem hade varit välgrundade, utan att ge någon förklaring till varför dessa argument framförts så sent.

(se punkterna 94 och 96)