TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 12 mars 2019 (*)

”EGFJ – Utgifter undantagna från finansiering – Betalningar verkställda av Italien – Tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin – Förordning (EG) nr 320/2006 – Förordning (EG) nr 968/2006 – Förordning (EG) nr 1290/2005 – 24-månadersfrist – Begreppet ’flerårig åtgärd’ – Villkor för beviljande av omstruktureringsstöd – Begreppet ’produktionsanläggning’ – Klassificering av silor – Begreppet ’fullständig demontering’ – Bilaga 2 till dokument VI/5330/97 – Svårigheter att tolka unionslagstiftning – Lojalt samarbete – Berättigade förväntningar – Ne bis in idem – Slaktbidrag – Informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter – Försenade utbetalningar – Styrkande av särskilda omständigheter rörande förvaltningen – Likabehandling – Översättningsfel i en av språkversionerna av en unionsförordning – Möjligheten att tillskriva medlemsstaten den finansiella korrigeringen”

I mål T‑135/15,

Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av C. Colelli, avvocato dello Stato,

sökande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av D. Colas och S. Horrenberger, båda i egenskap av ombud,

och

Ungern, företrädd av M.Z. Fehér och G. Koós, båda i egenskap av ombud,

intervenienter,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd inledningsvis av D. Bianchi, P. Ondrůšek och I. Galindo Martín, därefter av D. Bianchi och P. Ondrůšek, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om delvis ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/103 av den 16 januari 2015 om undantagande från EU-finansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 16, 2015, s. 33), i den del som detta beslut avser vissa betalningar som har verkställts av Republiken Italien,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna J. Schwarcz och C. Iliopoulos (referent),

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 september 2017,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

 Förordning nr 320/2006

1        Europeiska unionens råd har antagit förordning (EG) nr 320/2006 av den 20 februari 2006 om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 58, 2006, s. 42). Förordning nr 320/2006 har ändrats vid ett flertal tillfällen, senast genom rådets förordning (EG) nr 72/2009 av den 19 januari 2009 om ändring av den gemensamma jordbrukspolitiken genom ändring av förordningarna (EG) nr 247/2006, (EG) nr 320/2006, (EG) nr 1405/2006, (EG) nr 1234/2007, (EG) nr 3/2008 och (EG) nr 479/2008 samt genom upphävande av förordningarna (EEG) nr 1883/78, (EEG) nr 1254/89, (EEG) nr 2247/89, (EEG) nr 2055/93, (EG) nr 1868/94, (EG) nr 2596/97, (EG) nr 1182/2005 och (EG) nr 315/2007 (EUT L 30, 2009, s. 1). Förordning nr 320/2006 i dess lydelse enligt förordning nr 72/2009 är tillämplig på de faktiska omständigheter som berörs av förevarande mål.

2        Skälen 1 och 5 i förordning nr 320/2006 har följande lydelse:

”(1)      … För att gemenskapens system för produktion och handel med socker skall kunna uppfylla internationella krav och för att systemets framtida konkurrenskraft skall kunna säkras krävs en ingående omstrukturering för att kraftigt minska den olönsamma produktionskapaciteten i gemenskapen. I detta syfte, och som en nödvändig förutsättning för införandet av en fungerande ny gemensam organisation av marknaden för socker, bör det inrättas en separat och självständig tillfällig ordning för omstruktureringen av sockerindustrin i gemenskapen. …

(5)      Det bör införas ett starkt ekonomiskt incitament till att upphöra med kvotproduktionen, i form av ett lämpligt omstruktureringsstöd, för de sockerföretag som har den lägsta produktiviteten. Därför bör ett omstruktureringsstöd införas som skapar ett incitament till att lägga ned sockerkvotproduktionen och avstå från de berörda kvoterna, och som samtidigt gör det möjligt att beakta de sociala och miljörelaterade åtaganden som är knutna till produktionsnedläggningar. Stödet bör finnas under fyra regleringsår och syftet bör vara att minska produktionen till den nivå som krävs för att uppnå en balanserad marknad i gemenskapen.”

3        I artikel 1 i förordning nr 320/2006, med rubriken, ”Tillfällig fond för omstrukturering” föreskrivs följande:

”1.      Den tillfälliga fonden för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen (nedan kallad ’omstruktureringsfonden’) inrättas härmed. …

Omstruktureringsfonden skall ingå i garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket. Från och med den 1 januari 2007 skall den ingå i Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ).

2.      Genom omstruktureringsfonden skall utgifter som uppkommer till följd av de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 3, 6, 7, 8 och 9 finansieras.

…

4. Denna förordning skall inte tillämpas på de yttersta randområden som anges i artikel 299.2 i fördraget.”

4        I artikel 3 i förordning nr 320/2006, med rubriken ”Omstruktureringsstöd”, stadgas följande:

”1.      Företag som producerar socker, isoglukos eller inulinsirap, och som har fått en kvot tilldelad senast den 1 juli 2006, … skall ha rätt till ett omstruktureringsstöd per ton av den kvot som företaget avstått från, förutsatt att det under något av regleringsåren 2006/[20]07, 2007/[20]08, 2008/[20]09 eller 2009/[20]10:

a)      avstår från den kvot som de[t] tilldelat en eller flera av sina fabriker och fullt ut demonterar de produktionsanläggningar och fabriker som berörs,

eller

b)      avstår från den kvot som de[t] tilldelat en eller flera av sina fabriker, delvis demonterar de produktionsanläggningar och fabriker som berörs och inte använder de berörda fabrikernas återstående produktionsanläggningar för produktion av de produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker,

…

3.      För fullständig demontering av produktionsanläggningar skall följande krävas, nämligen

a)      definitivt och totalt upphörande av produktionen av socker, isoglukos och inulinsirap av de berörda produktionsanläggningarna,

b)      nedläggning av fabriken eller fabrikerna och demontering av tillhörande produktionsanläggningar inom den period som avses i artikel 4.2 d,

och

c)      återställande av miljön på fabriksområdet och underlättande av omplaceringen av arbetskraften inom den period som avses i artikel 4.2 f. …

4.      För partiell demontering av produktionsanläggningar skall följande krävas, nämligen

a)      slutgiltigt och totalt upphörande av den berörda produktionen av socker, isoglukos och inulinsirap av de berörda produktionsanläggningarna,

b)      [d]emontering av de produktionsanläggningar som inte kommer att användas för ny produktion och som var avsedda för … produktion av de produkter som anges i a …,

c)      återställande av miljön på fabriksområdet och underlättande av omplaceringen av arbetskraften inom den period som avses i artikel 4.2 f, …

5.      Omstruktureringsstöd per ton av kvoter som avståtts skall vara följande:

a)      I det fall som avses i punkt 1 a:

–        730,00 [euro] under regleringsåret 2006/2007.

–        730,00 [euro] under regleringsåret 2007/2008.

–        625,00 [euro] under regleringsåret 2008/2009.

–        520,00 [euro] under regleringsåret 2009/2010.

b)      I det fall som avses i punkt 1 b:

–        547,50 [euro] under regleringsåret 2006/2007.

–        547,50 [euro] under regleringsåret 2007/2008.

–        468,75 [euro] under regleringsåret 2008/2009.

–        390,00 [euro] under regleringsåret 2009/2010.

…”

5        I artikel 4 i förordning nr 320/2006, med rubriken ”Ansökan om omstruktureringsstöd”, föreskrivs vidare följande:

”1. Ansökningar om omstruktureringsstöd skall lämnas till den berörda medlemsstaten senast den 31 januari före det regleringsår under vilket kvoterna skall avstås.

…

2. Ansökningar om omstruktureringsstöd skall innehålla följande:

a)      En omstruktureringsplan,

…

c)      Ett åtagande om att avstå från den berörda kvoten under regleringsåret i fråga.

d)      I det fall som anges i artikel 3.1 a ett åtagande om att fullt ut demontera produktionsanläggningarna inom en tid som skall fastställas av medlemsstaten i fråga.

e)      I det fall som anges i artikel 3.1 b ett åtagande om att delvis demontera produktionsanläggningarna inom en tid som skall fastställas av medlemsstaten i fråga och att inte använda produktionsstället och de återstående produktionsanläggningarna för produktion av produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

…

3.      Den omstruktureringsplan som avses i punkt 2 a skall innehålla minst följande:

…

c)      En fullständig teknisk beskrivning av produktionsanläggningarna i fråga.

d)      En verksamhetsplan med villkor, tidsplan och kostnader för nedläggningen av fabriken eller fabrikerna och den fullständiga eller partiella demonteringen av produktionsanläggningarna.

…

h)      En finansieringsplan med alla kostnader för omstruktureringsplanen.”

6        I artikel 5 i förordning nr 320/2006, med rubriken ”Beslut om omstruktureringsstöd och kontroller”, stadgas följande:

”1.      Medlemsstaterna skall fatta beslut om beviljande av omstruktureringsstödet senast i slutet av februari året före det regleringsår som avses i artikel 3.2. Beslut avseende regleringsåret 2006/2007 skall emellertid fattas senast den 30 september 2006.

…

2.      Omstruktureringsstödet skall beviljas om medlemsstaten efter noggrann kontroll har fastställt att

–        ansökan innehåller de delar som anges i artikel 4.2,

–        omstruktureringsplanen innehåller de delar som anges i artikel 4.3,

–        de åtgärder och insatser som beskrivs i omstruktureringsplanen överensstämmer med tillämplig gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning,

–        …

3.      Om ett eller flera av de villkor som fastställs i de första tre strecksatserna i punkt 2 inte har uppfyllts skall ansökan om omstruktureringsstöd återsändas till sökanden. Sökanden skall underrättas om att villkoren inte har uppfyllts. Sökanden kan därefter antingen återta eller komplettera sin ansökan.

…”

7        I artikel 10.4 i förordning nr 320/2006 föreskrivs följande:

”Det omstruktureringsstöd som avses i artikel 3 skall betalas ut i två delar enligt följande:

–        40 % i juni det regleringsår som avses i artikel 3.2

och

–        60 % i februari påföljande regleringsår.

Kommissionen får emellertid besluta att dela upp den utbetalning som anges i den andra strecksatsen i föregående stycke i två delar ….”

8        Slutligen stadgas följande i artikel 14 i förordning nr 320/2006, med rubriken ”Ändringar av förordning (EG) nr 1290/2005”:

”Förordning (EG) nr 1290/2005 skall ändras på följande sätt:

1.      I artikel 3.1 skall följande led läggas till:

’e)      Omstruktureringsstöd, stöd till diversifiering, kompletterande stöd till diversifiering och övergångsstöd enligt artiklarna 3, 6, 7, 8 och 9 i förordning [nr 320/2006].’

…”

 Förordning (EG) nr 968/2006

9        Europeiska kommissionen har antagit förordning (EG) nr 968/2006 av den 27 juni 2006 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för [förordning nr 320/2006] (EUT L 176, 2006, s. 32). Förordning nr 968/2006 har ändrats vid ett flertal tillfällen, senast genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 672/2011 av den 13 juli 2011 om ändring av förordning [nr 968/2006] (EUT L 184, 2011, s. 1). Förordning nr 968/2006 i dess lydelse enligt förordning nr 672/2011 är tillämplig på de faktiska omständigheter som berörs av förevarande mål.

10      Skäl 4 i förordning nr 968/2006 har följande lydelse:

”När det gäller att avstå från kvoter fastställs det i artikel 3 i förordning … nr 320/2006 att produktionsanläggningen kan monteras ned antingen helt eller delvis, vilket leder till olika belopp av omstruktureringsstöd. I villkoren för dessa båda möjligheter bör man ta hänsyn till att fullständig nedmontering ger ett högre omstruktureringsstöd, eftersom det medför högre kostnader, men det anses lämpligt att tillåta möjligheten att bevara delar av fabriken som inte hör till produktionslinjen om de kan användas för andra ändamål som omfattas av omstruktureringsplanen, och särskilt om sådan användning skapar sysselsättning. Å andra sidan bör anläggningar som inte direkt har med sockertillverkning att göra monteras ned om det inte finns någon alternativ användning för dem inom en rimlig tidsperiod, och om det skulle vara skadligt för miljön att bevara dem.”

11      I artikel 4 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Nedmontering av produktionsanläggningar”, föreskrivs följande:

”1.      Vid [fullständig] nedmontering i enlighet med artikel 3.1 a i förordning … nr 320/2006 skall kraven på nedmontering av produktionsanläggningen avse följande:

a)      Alla anläggningar som är nödvändiga för att producera socker, isoglukos eller inulinsirap, till exempel anläggningar för lagring, analys, tvätt och skärning av sockerbetor, sockerrör, spannmål eller cikoria, alla anläggningar som är nödvändiga för att utvinna och bearbeta eller koncentrera socker från sockerbetor eller sockerrör, stärkelse från spannmål, glukos från stärkelse eller inulin från cikoria.

b)      De delar av anläggningarna utöver vad som anges i a som [är] direkt relaterade till produktionen av socker, isoglukos eller inulinsirap och som är nödvändiga för den produktion som omfattas av den avsagda kvoten, även om de skulle kunna användas i samband med produktion av andra produkter, exempelvis anläggningar för uppvärmning eller rening av vatten samt för energiproduktion; anläggningar för att hantera betmassa eller melass; anläggningar för interntransport.

c)      Alla övriga anläggningar, exempelvis för förpackning, som lämnas oanvända och som skall monteras ned och avlägsnas av miljöskäl.

2.      Vid delvis nedmontering i enlighet med artikel 3.1 b i förordning … nr 320/2006 gäller kravet på nedmontering av produktionsanläggningen de anläggningar som avses i punkt 1 i den här artikeln och som inte är avsedda för annan produktion eller annan användning av fabriksområdet i enlighet med omstruktureringsplanen.”

12      I artikel 6 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Medlemsstaternas skyldigheter”, stadgas följande:

”1.      Senast 20 dagar efter det att en medlemsstat har fått en inbjudan till samråd enligt artikel 2.3, ska medlemsstaten informera de parter som berörs av omstruktureringsplanen om sitt beslut om följande:

…

b)      Den tidsfrist, med slut senast den 30 september 2010, som gäller för nedmontering av produktionsanläggningar och för uppfyllandet av de sociala eller miljörelaterade åtaganden som avses i artikel 3.3 c och 3.4 c i förordning … nr 320/2006.

…

Genom avvikelse från [punkt 1 b] kan medlemsstaterna på motiverad begäran av det berörda företaget bevilja förlängning av den tidsfrist som fastställs i [punkt 1 b], till senast den 31 mars 2012. I sådana fall ska företaget lämna in en ändrad omstruktureringsplan enligt artikel 11.

…”

13      I artikel 9 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Behörighet att erhålla omstruktureringsstöd”, föreskrivs följande:

”…

2.      För att en ansökan skall anses vara behörig måste omstruktureringsplanen omfatta följande:

a)      En sammanfattning av de viktigaste målen, åtgärderna och insatserna, de beräknade kostnaderna för dessa åtgärder och insatser, samt finansieringsplanen och tidsplanerna.

b)      En detaljerad redogörelse för den kvot som varje berörd fabrik avstår; denna skall vara lägre än eller lika stor som den produktionskapacitet som helt eller delvis avvecklas.

c)      Ett intyg om att produktionsanläggningarna helt eller delvis kommer att monteras ned och avlägsnas från produktionsplatsen.

…

e)      En klar och tydlig uppställning av alla åtgärder och utgifter som finansieras av omstruktureringsfonden och, i förekommande fall, övriga tillhörande element som skall finansieras av andra gemenskapsfonder.

3.      Om de villkor som anges i punkt 2 inte är uppfyllda skall medlemsstaten informera den sökande om vad som saknas och ange en tidsfrist, inom ramen för den frist som anges i artikel 4.1 i förordning … nr 320/2006, inom vilken ansökan kan kompletteras.

Medlemsstaten skall besluta om huruvida den kompletterade ansökan är behörig inom 15 arbetsdagar efter det att den tidsfrist som anges i första stycket löper ut, men minst tio arbetsdagar innan den frist som avses i artikel 5.1 i förordning … nr 320/2006 löper ut.

Om den kompletterade ansökan inte kommer in i tid eller anses vara obehörig skall ansökan om omstruktureringsstöd avslås, och medlemsstaten skall informera den sökande och kommissionen om detta inom fem arbetsdagar. Om den sökande lämnar in en ny ansökan skall denna omfattas av den kronologiska ordning som avses i artikel 8.

…”

14      Artikel 10.4 i förordning nr 968/2006 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall inom den tidsfrist som anges i artikel 5.1 i förordning … nr 320/2006 informera de sökande om att omstruktureringsstöd har tilldelats dem på grundval av deras behöriga omstruktureringsplaner. Medlemsstatens behöriga myndighet skall till kommissionen skicka ett fullständigt exemplar av den godkända omstruktureringsplanen.”

15      I artikel 11 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Ändring av omstruktureringsplanen”, föreskrivs följande:

”1.      Så snart omstruktureringsstödet har beviljats skall stödmottagaren genomföra alla åtgärder som anges i den godkända omstruktureringsplanen och respektera de åtaganden som ingår i ansökan om omstruktureringsstödet.

2.      Alla ändringar av den godkända omstruktureringsplanen måste godkännas av medlemsstaten på begäran av det berörda företaget, som i sin begäran skall

a)      redogöra för skälen till ändringen och för de genomförandeproblem som uppkommit,

b)      redogöra för de ändringar eller nya åtgärder som föreslås och de följder som detta väntas få,

c)      redogöra för de ekonomiska och tidsmässiga följderna.

Ändringarna får inte påverka hela beloppet av det tilldelade omstruktureringsstödet eller de tillfälliga omstruktureringsbelopp som skall betalas i enlighet med artikel 11 i förordning … nr 320/2006.

Medlemsstaten skall informera kommissionen om den ändrade omstruktureringsplanen.”

16      I artikel 16 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Utbetalning av omstruktureringsstödet”, stadgas följande:

”1. Innan utbetalningen av varje del av omstruktureringsstödet enligt artikel 10.4 i förordning … nr 320/2006 sker skall en säkerhet motsvarande 120 % av det berörda delutbetalningsbeloppet ställas.

…”

17      Artikel 22 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Frisläppande av säkerheter”, har följande lydelse:

”1.      De säkerheter som avses i artiklarna 16.1 … och 18.2 ska frisläppas på villkor att:

a)      alla åtgärder och insatser som anges i omstruktureringsplanen, de nationella omstruktureringsprogrammen respektive affärsplanen har genomförts,

b)      den slutrapport som avses i artikel 23.2 har lämnats in,

c)      medlemsstaterna har genomfört de kontroller som avses i artikel 25,

…

3.      Utom i fall av force majeure ska säkerheten anses vara förverkad om de villkor som anges i punkt 1 inte har uppfyllts senast den 30 september 2012.”

18      I artikel 25 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Kontroller”, stadgas följande:

”1.      Alla företag och produktionsplatser för vilka stöd mottas enligt omstruktureringsfonden skall inspekteras av medlemsstatens behöriga myndighet inom tre månader efter utgången av den frist som avses i artikel 23.2.

Vid inspektionen skal[l] det kontrolleras att omstruktureringsplanen eller affärsplanen följs och att de uppgifter som företaget lämnat i sin lägesrapport är korrekta och fullständiga. Vid den första inspektionen inom ramen för en omstruktureringsplan skall även eventuella ytterligare uppgifter som företaget givit i sin ansökan om omstruktureringsstöd kontrolleras, bland annat den bekräftelse som avses i artikel 4.2 b i förordning … nr 320/2006.

2.      Inspektionen skall alltid omfatta alla delar av den omstruktureringsplan som avses i artikel 4.3 i förordning … nr 320/2006. …”.

19      Vidare föreskrivs följande i artikel 26, ”Återkrav”, i förordning nr 968/2006:

”1.      Om en stödmottagare inte efterlever sina skyldigheter enligt omstruktureringsplanen, affärsplanen eller ett nationellt omstruktureringsprogram skall den del av stödet som tilldelats för den eller de skyldigheter som avses återkrävas, utom vid force majeure; detta skall inte påverka tillämpningen av punkt 3.

…”

20      Slutligen stadgas följande i artikel 27 i förordning nr 968/2006, med rubriken ”Sanktioner”:

”1.      Om en stödmottagare underlåter att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt omstruktureringsplanen, affärsplanen eller det nationella omstruktureringsprogrammet skall han eller hon vara skyldig att betala ett belopp motsvarande 10 % av det belopp som återkrävs enligt artikel 26.

…”

 Bakgrund till tvisten

 Det angripna beslutet

21      Genom genomförandebeslut (EU) 2015/103 av den 16 januari 2015 om undantagande från EU-finansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 16, 2015, s. 33) (nedan kallat det angripna beslutet) ålade kommissionen bland annat Republiken Italien följande korrigeringar:

–        en korrigering på 90 498 735,16 euro avseende de betalningar som Republiken Italien hade verkställt inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin, med anledning av att mottagarna av omstruktureringsstöd hade underlåtit att förstöra samtliga sockerproduktionsanläggningar (budgetåren 2007, 2008 och 2009),

–        en korrigering på 1 607 275,90 euro för försenad slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004 (budgetåret 2010),

–        en schablonmässig korrigering på 1 198 831,03 euro för försenad utbetalning av ersättning för vissa omkostnader för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter (budgetåren 2009 och 2010).

22      De tre korrigeringar som nämns i punkt 21 ovan har inom ramen för förevarande talan bestritts av Republiken Italien.

 Den finansiella korrigering som avser ingångna utgiftsåtaganden inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin

23      Kommissionens avdelningar genomförde i september 2010 en undersökning i Italien avseende omstruktureringsstöd till sockerindustrin som hade beviljats vissa sockerproducerande italienska företag under budgetåren 2007, 2008 och 2009 (nedan kallad undersökning EX/2010/010/IT).

24      Genom skrivelse av den 9 december 2010 underrättade kommissionen, med stöd av artikel 11.1 första stycket i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, 2006, s. 90), de italienska myndigheterna om resultatet av undersökning EX/2010/010/IT som redovisades i en bilaga till den berörda skrivelsen (nedan kallad det första meddelandet av den 9 december 2010).

25      Det framgår av det första meddelandet av den 9 december 2010 att kommissionen ansåg att de italienska myndigheterna inte fullständigt hade iakttagit unionsrättens krav såvitt avsåg villkoren för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering av produktionsanläggningar. Kommissionen hade nämligen konstaterat att silor hade behållits på flera sockerproduktionsställen tillhörande italienska företag som hade ansökt om sådant stöd (nedan kallade de omtvistade silorna). I detta sammanhang påpekade kommissionen att dessa företag inte var berättigade till omstruktureringsstöd för fullständig demontering om de inte i alla delar genomförde omstruktureringsplanen och rev de till produktionsverksamheten relaterade byggnaderna, inbegripet de omtvistade silorna. Slutligen uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att meddela huruvida det fortfarande fanns silor på de sockerproduktionsställen som kommissionens tjänstemän inte hade besökt.

26      De italienska myndigheterna besvarade de invändningar som kommissionen hade framställt i det första meddelandet av den 9 december 2010 genom skrivelse av den 9 februari 2011.

27      Den 18 april 2011 kallade kommissionen de italienska myndigheterna till ett bilateralt möte som hölls i Bryssel (Belgien) den 4 maj 2011.

28      Kommissionen delgav de italienska myndigheterna protokollet från det mötet genom skrivelse av den 26 juli 2011. De italienska myndigheterna framförde sina synpunkter på nämnda protokoll den 2 november 2011.

29      Genom skrivelse av den 16 augusti 2012 (nedan kallad det formella meddelandet av den 16 augusti 2012) underrättade kommissionen, med stöd av artikel 11.2 tredje stycket i förordning nr 885/2006, de italienska myndigheterna om sin avsikt att från EU-finansiering undanta ett belopp av 90 498 735,15 euro med hänvisning till underlåtenhet att iaktta villkoren för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering enligt artikel 3.3 i förordning nr 320/2006 och artikel 4.2 i förordning nr 968/2006.

30      Den 11 oktober 2012 hänsköt de italienska myndigheterna, med stöd av artikel 16 i förordning nr 885/2006, ärendet till förlikningsorganet, som avgav sin rapport den 10 februari 2013.

31      Genom dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), slog EU-domstolen fast att begreppet ”produktionsanläggning” i den mening som avses i artiklarna 3 och 4 i förordning nr 320/2006 och i artikel 4.1 b i förordning nr 968/2006 omfattade silor avsedda för lagring av socker tillhörande mottagaren av omstruktureringsstöd. Domstolen fann emellertid att en silo inte var att betrakta som en produktionsanläggning i två specifika fall, nämligen dels om det var styrkt att silon enbart användes för lagring av kvotproducerat socker som andra producenter lagrade där eller som hade köpts av andra producenter, dels om silon enbart användes för färdigställande eller förpackning inför saluföring av socker producerat på annat håll.

32      Genom skrivelse av den 28 mars 2014 uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna att inom två månader framföra kompletterande synpunkter, särskilt med anledning av den av domstolen meddelade dom som har nämnts i punkt 31 ovan, och att inkomma med bevis för att de omtvistade silorna innan ansökningarna om omstruktureringsstöd ingavs hade använts enbart för lagring och färdigställande av kvotsocker som hade producerats av andra producenter.

33      Genom skrivelse av den 30 maj 2014 bestred de italienska myndigheterna kommissionens ståndpunkt med innebörden att det vid bedömningen av huruvida silorna utgjorde ”produktionsanläggningar” skulle beaktas hur de användes vid tidpunkten för ansökan om omstruktureringsstöd.

34      Den 12 december 2014 antog kommissionen en sammanfattande rapport i vilken den bekräftade sitt förslag att ett belopp av 90 498 735,16 euro skulle undantas från EU-finansiering.

 Den finansiella korrigering som avser försenad slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004

35      Kommissionens avdelningar genomförde i Italien en undersökning avseende slaktbidrag som rörde underlåtenhet att iaktta tidsfristerna för utbetalning och överskridande av beloppstaken under budgetåret 2010.

36      Genom skrivelse av den 14 februari 2011 underrättade kommissionen, med stöd av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006, de italienska myndigheterna om resultatet av kommissionens kontroller. De italienska myndigheterna besvarade underrättelsen genom skrivelse av den 8 mars 2011.

37      Ett bilateralt möte mellan kommissionens avdelningar och de italienska myndigheterna hölls den 15 juni 2011 i Bryssel. De italienska myndigheterna delgavs protokollet från det mötet den 3 augusti 2011 och inkom därefter med sina synpunkter den 5 oktober 2011.

38      Kommissionen upprepade sin ståndpunkt i en skrivelse av den 18 januari 2012, skickad med stöd av artikel 11.1 andra stycket i förordning nr 885/2006. De italienska myndigheterna besvarade nämnda skrivelse genom skrivelse av den 27 mars 2012.

39      Genom skrivelse av den 30 oktober 2013, i enlighet med artikel 11.2 tredje stycket i förordning nr 885/2006, underrättade kommissionen formellt de italienska myndigheterna om det preliminära beloppet för den föreslagna korrigeringen, nämligen 7 643 605,11 euro, med anledning bland annat av underlåtenhet att iaktta tidsfristerna för utbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004, med avseende på vilka slutbetalning till mottagarna hade ägt rum den 30 oktober och den 3 november 2009.

40      Den 10 december 2013 hänsköt de italienska myndigheterna ärendet till förlikningsorganet, som avgav sin rapport den 6 maj 2014.

41      Genom skrivelse av den 2 juli 2014 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sin slutliga ståndpunkt, varvid kommissionen vidhöll att en schablonmässig korrigering på 7 643 605,11 euro skulle göras, varav 1 607 275,90 euro avsåg den försenade slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004 som hade verkställts under budgetåret 2010.

 Den finansiella korrigering som avser försenad utbetalning av ersättning för vissa omkostnader för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter

42      Kommissionens avdelningar genomförde mellan den 30 november och den 4 december 2009 en undersökning i Italien som avsåg informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeländer. Undersökningen rörde budgetåren 2008–2010.

43      Genom skrivelse av den 27 april 2010 underrättade kommissionen, med stöd av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006, de italienska myndigheterna om resultaten av kommissionens kontroller. De italienska myndigheterna besvarade denna skrivelse genom skrivelse av den 5 juli 2010.

44      Ett bilateralt möte mellan de italienska myndigheterna och kommissionen hölls den 18 november 2010 i Bryssel. De italienska myndigheterna delgavs protokollet från det mötet den 31 januari 2011 och inkom därefter med sina synpunkter den 30 mars 2011.

45      Genom skrivelse av den 17 april 2013, i enlighet med artikel 11.2 tredje stycket i förordning nr 885/2006, underrättade kommissionen formellt de italienska myndigheterna om det preliminära beloppet för den föreslagna korrigeringen, nämligen 2 844 470,65 euro för budgetåren 2008 (enbart från och med den 30 maj 2008), 2009 och 2010.

46      Den 3 juni 2013 hänsköt de italienska myndigheterna ärendet till förlikningsorganet, som avgav sin rapport den 29 november 2013.

47      Genom skrivelse av den 27 maj 2014 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sin slutliga ståndpunkt, som bland annat innebar att kommissionen gjorde en schablonmässig korrigering på 1 198 831,03 euro med anledning av att utbetalningar med anknytning till informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeländer hade gjorts för sent under budgetåren 2009 och 2010.

 Förfarandet och parternas yrkanden

48      Republiken Italien väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 mars 2015.

49      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 22 respektive den 25 juni 2015 ansökte Republiken Frankrike och Ungern om att få intervenera till stöd för Republiken Italiens yrkanden. Genom två beslut av den 22 juli 2015 biföll ordföranden på tribunalens andra avdelning dessa båda interventionsansökningar.

50      Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den del som det avser vissa betalningar som har verkställts av Republiken Italien, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

51      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

52      Republiken Frankrike har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

53      Ungern har yrkat att tribunalen delvis ska ogiltigförklara det angripna beslutet.

54      Genom skrivelse från tribunalens kansli av den 14 juni 2016 underrättades rättegångsdeltagarna om att tribunalens sammansättning hade ändrats och om att tribunalens ordförande hade beslutat att till referent för målet utse en annan domare, vilken hade utsetts att tjänstgöra på tredje avdelningen.

55      Genom skrivelse från tribunalens kansli av den 3 oktober 2016 underrättades rättegångsdeltagarna med stöd av artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler om att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, om att referenten hade utsetts att tjänstgöra på fjärde avdelningen och om att förevarande mål därför hade tilldelats den avdelningen.

56      På grundval av referentens förslag beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Som åtgärder för processledning med stöd av artikel 89 i rättegångsreglerna ställde tribunalen också skriftliga frågor till rättegångsdeltagarna och anmodade dem att förete vissa handlingar. Rättegångsdeltagarna efterkom åtgärderna för processledning inom de fastställda fristerna.

57      Parterna utvecklade sin talan och besvarade tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 september 2017.

 Rättslig bedömning

58      Till stöd för talan har Republiken Italien anfört sex grunder.

59      De fyra första grunderna har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av den korrigering som rör Republiken Italiens utbetalningar inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 31.4 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1), åsidosättande av rätten till försvar och den kontradiktoriska principen samt otillräcklig motivering. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 11.1 i förordning nr 885/2006, av förordning nr 320/2006, av förordning nr 968/2006 och av domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737). Den tredje grunden avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lojalt samarbete, principen ne bis in idem, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005, av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006, av riktlinjerna i kommissionens dokument VI/5330/97 av den 23 december 1997 med titeln ”Riktlinjer för utvärdering av budgetkonsekvenserna i samband med granskningen av och beslutet att avsluta räkenskaperna för garantisektionen vid EUGFJ” (nedan kallat dokument VI/5330/97) och av motiveringsskyldigheten samt underlåtenhet att behandla förlikningsorganets ståndpunkt.

60      Den femte grunden, som har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av den korrigering som rör försenad slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004, avser åsidosättande av artikel 9.3 i kommissionens förordning (EG) nr 883/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för [förordning nr 1290/2005] när det gäller utbetalningsställenas räkenskaper, utgiftsdeklarationer och inkomstdeklarationer samt villkoren för ersättning för utgifter inom ramen för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, 2006, s. 1), åsidosättande av likabehandlingsprincipen och missuppfattning av de faktiska omständigheterna.

61      Den sjätte grunden, som har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av den korrigering som rör försenad utbetalning av ersättning för vissa omkostnader för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter, avser åsidosättande av artikel 20 i kommissionens förordning (EG) nr 501/2008 av den 5 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 3/2008 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland (EUT L 147, 2008, s. 3) samt av principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om att finansiella korrigeringar ska kunna tillskrivas medlemsstaterna.

 Den första grunden: åsidosättande av artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005, av rätten till försvar och av den kontradiktoriska principen samt otillräcklig motivering

62      Den första grunden består väsentligen av tre delar. Den första delen avser åsidosättande av artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005, den andra avser åsidosättande av rätten till försvar och den kontradiktoriska principen, och den tredje avser otillräcklig motivering av det angripna beslutet.

 Den första grundens första del: åsidosättande av artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005

63      Republiken Italien har kritiserat kommissionen för att ha gjort bedömningen att omstruktureringsstödet rörde en flerårig åtgärd i den mening som avses i artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 och att den aktuella finansiella korrigeringen därför kunde avse samtliga utgiftsåtaganden som hade ingåtts inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin. Republiken Italien anser att kommissionen därigenom har åsidosatt artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005.

64      Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

65      I det aktuella fallet ska tribunalen avgöra huruvida kommissionen i enlighet med artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 haft fog för att i underlaget för den bestridda finansiella korrigeringen inbegripa samtliga utgiftsåtaganden som Republiken Italien hade ingått inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin, eller huruvida kommissionen i enlighet med artikel 31.4 a i förordning nr 1290/2005 från nämnda underlag borde ha undantagit de betalningar som hade verkställts mer än 24 månader innan det första meddelandet av den 9 december 2010 delgavs de italienska myndigheterna. Därvid behöver det slås fast huruvida stödet till omstrukturering av sockerindustrin finansierar en flerårig åtgärd i den mening som avses i artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005.

66      Artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse:

”Ett finansieringsavslag får inte omfatta följande:

a)      Utgifter som avses i artikel 3.1 [i nämnda förordning] och som har betalats mer än [24] månader före kommissionens skriftliga meddelande till den berörda medlemsstaten om resultaten av kontrollerna.

b)      Sådana utgifter för fleråriga åtgärder som ingår bland de utgifter som avses i artikel 3.1 [i nämnda förordning] eller hänför sig till de program som avses i artikel 4 [i nämnda förordning] och för vilka stödmottagarens senaste skyldighet började gälla mer än [24] månader före kommissionens skriftliga meddelande till den berörda medlemsstaten om resultaten av kontrollerna.

…”

67      Bland de utgifter som avses i artikel 3.1 e i förordning nr 1290/2005 i dess lydelse enligt artikel 14 i förordning nr 320/2006 ingår stöd till omstrukturering av sockerindustrin.

68      Enligt artikel 3.1 i förordning nr 320/2006 finns det två villkor som måste vara uppfyllda för att omstruktureringsstöd ska få beviljas. Mottagaren måste nämligen dels avstå från produktionskvoter, dels fullständigt eller delvis demontera produktionsanläggningarna.

69      Avståendet från produktionskvoter är, som Republiken Italien på goda grunder har gjort gällande, en omedelbar åtgärd som vidtas under ett visst regleringsår.

70      Däremot är avståendet från produktionskvoter inte – som Republiken Italien har hävdat – att anse som ”själva kärnan i den berörda ordningen”, eftersom det i artikel 3.1 a och 3.1 b i förordning nr 320/2006 även anges att fullständig eller partiell demontering av produktionsanläggningar utgör en förutsättning för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig respektive partiell demontering (se punkt 68 ovan).

71      Demontering av produktionsanläggningar innebär att det genomförs ett flertal komplexa insatser med viss tidsutdräkt, vilket betyder att det inte kan anses vara fråga om en punktuell åtgärd.

72      Enligt artikel 3.3 i förordning nr 320/2006 krävs det, för att fullständig demontering av produktionsanläggningar ska anses föreligga, dels ett definitivt och totalt upphörande av produktionen av socker, isoglukos och inulinsirap vid de berörda produktionsanläggningarna, dels nedläggning av fabriken eller fabrikerna och demontering av tillhörande produktionsanläggningar, och dels ett återställande av miljön på fabriksområdet och åtgärder för att underlätta omplacering av arbetskraften.

73      För partiell demontering anger artikel 3.4 i förordning nr 320/2006 samma krav som dem som har beskrivits i punkt 72 ovan.

74      Att omstruktureringsinsatserna sträcker sig över flera år framgår också av artikel 6 i förordning nr 968/2006, där det föreskrevs en frist för slutförandet av demonteringen av produktionsanläggningar och för fullgörandet av de sociala och miljörelaterade åtagandena. Sista datumet för detta har ändrats flera gånger och fastställdes slutligen till den 31 mars 2012 genom genomförandeförordning nr 672/2011.

75      Slutligen uppgav Republiken Italien, som svar på en fråga som tribunalen ställde under förhandlingen, att arbetet med att demontera produktionsställen tillhörande de båda italienska företag som hade ansökt om omstruktureringsstöd för fullständig demontering hade pågått i omkring tre eller fyra år.

76      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att stödet till omstrukturering av sockerindustrin inte är avsett att finansiera en punktuell åtgärd utan en uppsättning åtgärder vilkas konkreta genomförande i princip tar flera år. Således ska den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin anses utgöra en flerårig åtgärd i den mening som avses i artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005.

77      Den slutsatsen påverkas inte av de argument som Republiken Italien har anfört.

78      För det första har Republiken Italien gjort gällande att den omständigheten, att det i artikel 10 i förordning nr 320/2006 föreskrivs att omstruktureringsstödet ska utbetalas i form av ett enda belopp, även om utbetalningen ska ske i två delar under en period som understiger tolv månader, ger stöd för ståndpunkten att de åtgärder som finansieras med omstruktureringsstödet är av punktuell art.

79      Härvidlag finner tribunalen att det av artikel 10.4 i förordning nr 320/2006, jämförd med artiklarna 16, 22 och 25.1 i förordning nr 968/2006, framgår att utbetalningen – i flera delar – av omstruktureringsstöd för fullständig demontering är knuten till ställandet av säkerheter och att dessa säkerheter frisläpps efter omstruktureringsprocessens slutförande endast om de inspektioner som avses i artikel 25.1 i förordning nr 968/2006 bland annat bekräftar att samtliga åtgärder och insatser som anges i omstruktureringsplanen faktiskt har genomförts.

80      Av detta följer att det inte går att veta vilket det slutliga beloppet för omstruktureringsstödet blir förrän de sista av de säkerheter som medlemsstaterna förfogar över har frisläppts, det vill säga först efter de kontroller som utförs när samtliga omstruktureringsinsatser har slutförts.

81      Även om man antar att allt omstruktureringsstöd hade utbetalats till de italienska företagen 24 månader före det första meddelandet av den 9 december 2010 – vilket Republiken Italien vid förhandlingen påstod var fallet, dock utan att styrka detta påstående – var beloppet för detta stöd således inte slutligt utan kunde fortfarande bli föremål för ändring.

82      Vidare gäller, som kommissionen påpekade vid förhandlingen, att även om man antar att omstruktureringsstödet utbetalades till de italienska företagen vid ett enda tillfälle, hindrar inte detta att ordningen för omstrukturering av sockerindustrin betraktas som en flerårig åtgärd. Det avgörande i det hänseendet är nämligen att genomförandet av nämnda ordning innefattar ett flertal skyldigheter vilkas fullgörande inte kan ske omedelbart utan måste pågå under flera år.

83      För det andra har Republiken Italien gjort gällande att kommissionen, med stöd av artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005, hade rätt att ifrågasätta utgiftsåtaganden som ingåtts inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin under förutsättning att det meddelande som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 sändes inom 24 månader från fullgörandet av den sista av de skyldigheter som åvilade mottagaren. I det aktuella fallet kunde kommissionen enligt Republiken Italiens uppfattning följaktligen inleda ett förfarande för avslutande av räkenskaper fram till mars 2015, alltså inom 24 månader från sista dagen för demontering av produktionsanläggningar, det vill säga den 31 mars 2012. Om kommissionen då sände ett meddelande med stöd av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 efter det att fristen för fullständig demontering hade löpt ut, skulle medlemsstaten inte längre ha möjlighet att avhjälpa den oegentlighet som kommissionen hade konstaterat. Republiken Italien anser att det förhållandet strider mot en av huvudtankarna bakom förfarandet för avslutande av räkenskaper, nämligen att medlemsstaten ska ha möjlighet att avhjälpa de oegentligheter som kommissionen har konstaterat.

84      Som svar på en fråga som tribunalen ställde vid förhandlingen bekräftade Republiken Italien att syftet med dess i punkt 83 ovan redovisade argument inte var att hävda att artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 var rättsstridig, utan att ifrågasätta tillämpningen av den bestämmelsen i det aktuella fallet.

85      Härvidlag är det tillräckligt att konstatera att meddelandet med stöd av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 – i det aktuella fallet det första meddelandet av den 9 december 2010 (se punkt 24 ovan) – sändes till Republiken Italien innan fristen för fullgörande av den sista av de skyldigheter som åvilade mottagarna av omstruktureringsstöd hade löpt ut, det vill säga före den 31 mars 2012 (se punkt 74 ovan). Republiken Italien hade således kunnat avhjälpa de oegentligheter som konstaterades i det första meddelandet av den 9 december 2010, eller åtminstone vidta åtgärder för att försöka avhjälpa dem.

86      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen inte begick något fel när den gjorde bedömningen att stödet till omstrukturering av sockerindustrin var avsett att finansiera en flerårig åtgärd och i linje med den bedömningen lät den omtvistade korrigeringen inbegripa samtliga omstruktureringsstöd som hade beviljats de italienska företagen.

87      Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

 Den första grundens andra del: åsidosättande av rätten till försvar och av den kontradiktoriska principen

88      Republiken Italien har gjort gällande att den omständigheten, att kommissionen ändrade sin ståndpunkt i fråga om den rättsliga grunden för beräkningen av den 24-månadersfrist som avses i artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005 vid ett så sent skede – närmare bestämt i det formella meddelandet av den 16 augusti 2012 – hindrade Republiken Italien från att utöva sin rätt till försvar och äventyrade den kontradiktoriska karaktären hos förfarandet för avslutande av räkenskaper.

89      Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

90      Enligt fast rättspraxis ska det slutliga, definitiva beslutet om avslutande av räkenskaper fattas efter ett särskilt kontradiktoriskt förfarande, under vilket de berörda medlemsstaterna ska ha alla garantier för att få framföra sina synpunkter (se dom av den 14 december 2000, Tyskland/kommissionen, C‑245/97, EU:C:2000:687, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

91      Detta förfarande regleras av artikel 11 ”Kontroll av överensstämmelse” i förordning nr 885/2006, där följande föreskrivs:

”1.      När kommissionen, till följd av en undersökning, anser att utgifter inte har verkställts i enlighet med gemenskapens regler, skall den meddela den berörda medlemsstaten sina iakttagelser och ange vilka korrigerande åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att reglerna följs i framtiden.

Meddelandet skall innehålla en hänvisning till den här artikeln. Medlemsstaten skall besvara meddelandet inom två månader efter det att den tagit emot meddelandet, och kommissionen får ändra sin ståndpunkt på grundval av svaret. I berättigade fall får kommissionen medge förlängning av svarstiden.

Efter utgången av svarstiden skall kommissionen sammankalla ett bilateralt möte och båda parterna skall söka nå en överenskommelse om de åtgärder som skall vidtas samt bedömningen av överträdelsens allvar och den ekonomiska förlust som den åsamkat gemenskapens budget.

2.      Inom två månader från den dag då medlemsstaten mottagit protokollet från det bilaterala möte som avses i punkt 1 tredje stycket, skall den inkomma med alla uppgifter som begärts under mötet eller varje annan uppgift som den anser kunna bidra till den pågående granskningen.

…

Efter utgången av den svarstid som avses i första stycket skall kommissionen formellt meddela medlemsstaten sina slutsatser på grundval av de uppgifter som den fått in i samband med kontroll av överensstämmelse. Meddelandet skall innehålla en bedömning av de utgifter som kommissionen avser att utesluta från gemenskapsfinansiering i enlighet med artikel 31 i förordning … nr 1290/2005 och det skall innehålla en hänvisning till artikel 16.1 i den här förordningen.

3.      …

Kommissionen skall, efter att ha granskat de eventuella rapporter som upprättats av förlikningsorganet i enlighet med kapitel 3 i den här förordningen, om nödvändigt anta ett eller flera beslut enligt artikel 31 i förordning … nr 1290/2005 för att från gemenskapsfinansiering utesluta utgifter som verkställts i strid med gemenskapens regler till dess att medlemsstaten genomfört de korrigerande åtgärderna.

…”

92      Enligt fast rättspraxis ska ett ”skriftligt meddelande” i den mening som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 ge den berörda regeringen fullständig kännedom om kommissionens invändningar, så att det fyller det upplysningssyfte som ett sådant meddelande har enligt nämnda bestämmelse (se dom av den 3 maj 2012, Spanien/kommissionen, C‑24/11 P, EU:C:2012:266, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

93      Vidare framgår det av rättspraxis att artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 ska jämföras med artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005, enligt vilken kommissionen saknar rätt att undanta utgifter som har verkställts utanför någon av de perioder som avses i den sistnämnda bestämmelsen. Av detta följer att syftet med det skriftliga meddelande som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 är att upplysa om att de utgifter som har verkställts under en viss period före delgivningen av meddelandet kan komma att undantas från finansiering via Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ). Därför utgör detta meddelande också utgångspunkt för beräkningen av nämnda period (se, analogt, dom av den 3 maj 2012, Spanien/kommissionen, C‑24/11 P, EU:C:2012:266, punkt 30).

94      Slutligen innebär artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 inte något krav på att de utgifter som kan komma att undantas ska anges i det skriftliga meddelandet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 oktober 2004, Sverige/kommissionen, C‑312/02, EU:C:2004:594, punkt 14). Inte heller finns det något krav på att den frist som avses i artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005 uttryckligen ska nämnas i det skriftliga meddelandet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 januari 2002, Finland/kommissionen, C‑170/00, EU:C:2002:51, punkt 32). När det gäller formkrav görs det nämligen i artikel 11 i förordning nr 885/2006 åtskillnad mellan å ena sidan det ”meddelande om iakttagelser” som avses i punkt 1 första stycket, vilket är vad som är i fråga här, och å andra sidan det ”formella meddelande om slutsatser” som avses i punkt 2 tredje stycket, vilket kommer senare i processen. Av detta följer att det förstnämnda meddelandet inte behöver uppfylla lika strikta formkrav som det sistnämnda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 januari 2002, Finland/kommissionen, C‑170/00, EU:C:2002:51, punkt 29).

95      Tribunalen noterar inledningsvis att det framgår av punkterna 68–76 ovan att stödet till omstrukturering av sockerindustrin finansierar fleråriga åtgärder, vilket betyder att den rättsliga grunden för beräkningen av 24-månadersfristen är artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005.

96      I det aktuella fallet angavs det, i den skrivelse som åtföljde de resultat av undersökning EX/2010/010/IT som Republiken Italien delgavs genom det första meddelandet av den 9 december 2010, att det eventuella ”undantagandet [inte skulle] komm[a] … att avse andra utgifter än dem som ha[de] verkställts under de [24] månader som föreg[ick] avsändandet av [nämnda] meddelande”. Kommissionen hänvisade således – underförstått, men nödvändigtvis – till artikel 31.4 a i förordning nr 1290/2005 (och inte artikel 31.4 b i denna) som rättslig grund för beräkningen av 24-månadersfristen.

97      Därutöver är det också påkallat att – liksom kommissionen har gjort – framhålla att det, oaktat nämnda uppgift i den skrivelse som ingick i det första meddelandet av den 9 december 2010, framgick tydligt av bilagan till den skrivelsen att kommissionen ifrågasatte huruvida de berörda italienska företagen var berättigade till hela det omstruktureringsstöd som de hade erhållit. Där angavs nämligen bland annat att ”[kommissionens generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling] ans[åg] … att inget av de berörda företagen uppfyll[de] kraven för att erhålla [omstruktureringsstöd för fullständig demontering]” och att det, ”[m]ed tanke på att omstruktureringsstödet till största delen redan ha[de] utbetalats och att säkerheterna till största delen redan ha[de] frisläppts till de berörda företagen, sk[ulle] framhållas att förvaltningen i slutändan k[unde] komma att behöva ta de finansiella konsekvenserna av eventuella åsidosättanden av kraven enligt förordningarna”.

98      Mot bakgrund av det ovan anförda innebar det första meddelandet av den 9 december 2010 att de italienska myndigheterna fick tillräckligt god kännedom om kommissionens invändningar och om de korrigeringar som sannolikt skulle komma att göras såvitt avsåg de berörda utgifterna, vilket betyder att det meddelandet fyllde det upplysningssyfte som har tillerkänts det skriftliga meddelande som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006.

99      Även om kommissionen vid det bilaterala mötet den 4 maj 2011 visserligen angav att undersökning EX/2010/010/IT omfattade 24-månadersperioden före avsändandet av det meddelande som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 och att undersökningen därför uteslutande rörde utgiftsåtaganden som hade ingåtts mellan den 10 december 2008 och den 9 december 2010, bekräftade kommissionen, i bilaga 1 till det formella meddelandet av den 16 augusti 2012, emellertid sin ståndpunkt från det första meddelandet av den 9 december 2010. Kommissionen gjorde nämligen gällande att den finansiella korrigeringen kunde fastställas på grundval av samtliga betalningar som Republiken Italien hade verkställt inom ramen för den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin, även före den 24-månadersperiod som föregick avsändandet av det första meddelandet av den 9 december 2010, och att 24-månadersfristen i det aktuella fallet därför skulle beräknas i enlighet med artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005.

100    I alla händelser ska det påtalas att Republiken Italien efter att ha erhållit det formella meddelandet av den 16 augusti 2012 hänsköt ärendet till förlikningsorganet i enlighet med artikel 16 i förordning nr 885/2006, vilket betyder att Republiken Italien hade möjlighet att inför detta organ bestrida tillämpligheten av artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

101    Vid förhandlingen vitsordade Republiken Italien emellertid att den inför förlikningsorganet inte hade bestritt tillämpligheten av artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 utan hade koncentrerat sig helt på den materiella frågan huruvida det var möjligt att behålla de omtvistade silorna och ändå erhålla omstruktureringsstöd för fullständig demontering.

102    Slutligen ska det erinras om att kommissionen, genom skrivelse av den 28 mars 2014, erbjöd Republiken Italien att inge kompletterande synpunkter med anledning av domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737) (se punkt 32 ovan). De italienska myndigheterna ifrågasatte emellertid inte heller i sin skrivelse av den 30 maj 2014 att artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 tillämpades i det aktuella fallet (se punkt 33 ovan).

103    Under dessa omständigheter kan Republiken Italien inte inför tribunalen åberopa en processrättslig garanti som den själv underlät att utnyttja under förfarandet för avslutande av räkenskaper (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 september 1999, Petrides/kommissionen, C‑64/98 P, EU:C:1999:399, punkt 32).

104    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

 Den första grundens tredje del: otillräcklig motivering

105    Republiken Italien har gjort gällande att det angripna beslutet var otillräckligt motiverat på grund av att det formella meddelandet av den 16 augusti 2012 endast innehöll ytterst kortfattade upplysningar om skälen till det plötsliga och obefogade byte av rättslig grund för beräkningen av 24-månadersfristen som kommissionen gjorde genom nämnda meddelande.

106    Kommissionen har inte uttalat sig i denna fråga.

107    Tribunalen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att när det gäller det särskilda sammanhang där beslut om avslutande av räkenskaper utarbetas, måste motiveringen till ett beslut anses vara tillräcklig, eftersom den stat till vilken beslutet är riktat har medverkat vid utarbetandet av beslutet och känner till skälen till att kommissionen ansåg att EUGFJ inte skulle påföras det omtvistade beloppet (dom av den 1 oktober 1998, Nederländerna/kommissionen, C‑27/94, EU:C:1998:446, punkt 36, och dom av den 10 september 2008, Italien/kommissionen, T‑181/06, ej publicerad, EU:T:2008:331, punkt 32).

108    I det aktuella fallet erinrade kommissionen i bilaga 1 till det formella meddelandet av den 16 augusti 2012 – närmare bestämt i punkt 12 i avsnittet ”Argument” – om att den tillfälliga ordningen för omstrukturering av sockerindustrin avsåg tiden från den 1 juli 2006 till den 31 mars 2012, det vill säga en period av 69 månader. Vidare förklarade kommissionen, i punkt 13 i avsnittet ”Argument”, att nämnda ordning utgjorde en flerårig åtgärd, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 1290/2005, inom ramen för vilken det i flera steg hade verkställts utbetalningar av de olika delarna av omstruktureringsstödet för fullständig demontering. Kommissionen framhöll därutöver att det för utbetalning av varje del av omstruktureringsstödet för fullständig demontering krävs att mottagaren ställer en säkerhet till ett belopp som motsvarade 120 procent av den aktuella delen. Dessutom förklarade kommissionen att det av artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005 följer att bedömningen av huruvida dessa utgifter var förenliga med målen för fonden för omstrukturering av sockerindustrin och med de därtill knutna förordningarna inte kunde göras förrän efter datumet för den sista skyldighet som åvilade mottagaren, det vill säga den 31 mars 2012. I punkt 15 i avsnittet ”Argument” i bilaga 1 till det formella meddelandet av den 16 augusti 2012 drog kommissionen slutsatsen att eftersom de omtvistade silorna inte hade demonterats den 31 mars 2012, omfattade förfarandet för avslutande av räkenskaper samtliga utgifter med anknytning till det omstruktureringsstöd som de italienska företagen hade beviljats.

109    Det är således styrkt att kommissionen, i det formella meddelandet av den 16 augusti 2012, lämnade en tillräcklig redogörelse för skälen till att den finansiella korrigeringen skulle innefatta samtliga betalningar som hade verkställts under den period som hade beräknats med stöd av artikel 31.4 b i förordning nr 1290/2005. Den i punkt 108 ovan beskrivna motiveringen gav dessutom Republiken Italien möjlighet att förstå skälen till att kommissionen hade ändrat sin ståndpunkt vad gäller den rättsliga grunden för beräkningen av den 24-månadersfrist som avses i artikel 31.4 i förordning nr 1290/2005.

110    Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den första grundens tredje del och följaktligen inte heller såvitt avser den första grunden i dess helhet.

 Den andra grunden: åsidosättande av artikel 11 i förordning nr 885/2006, av rätten till försvar, av förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006 och av domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12-C‑189/12)

111    Den aktuella grunden består av två delar. Den första delen avser åsidosättande av artikel 11 i förordning nr 885/2006 och av rätten till försvar. Den andra delen avser åsidosättande av förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006 samt domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737).

 Den andra grundens första del: åsidosättande av artikel 11 i förordning nr 885/2006 och av rätten till försvar

112    Republiken Italien har gjort gällande att det första meddelandet av den 9 december 2010 strider mot artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006, eftersom det meddelandet inte gav Republiken Italien vare sig fullständig kännedom om kommissionens invändningar eller möjlighet att utöva den rätt till försvar som föreskrivs i nämnda bestämmelse. I detta hänseende har Republiken Italien till att börja med gjort gällande att kommissionen i det första meddelandet av den 9 december 2010 hävdade att silor under alla omständigheter utgjorde produktionsanläggningar medan den i skrivelsen av den 28 mars 2014 – som sändes efter det att domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), hade meddelats – vitsordade att silor inte nödvändigtvis var att betrakta som produktionsanläggningar. Vidare har Republiken Italien påpekat att kommissionen i det första meddelandet av den 9 december 2010 inte nämnde något om att silors användning skulle bedömas med avseende på tidpunkten för ansökan om omstruktureringsstöd för fullständig demontering (nedan kallat kommissionens kriterium). I stället anser sig Republiken Italien först genom kommissionens skrivelse av den 28 mars 2014 ha fått fullständig kännedom om kommissionens invändningar vad gäller frågan om demontering av silor i samband med omstruktureringsstöd för fullständig demontering. Vid den tidpunkten kunde Republiken Italien emellertid inte längre utnyttja samtliga de processrättsliga garantier som föreskrivs i artikel 11 i förordning nr 885/2006 och inte heller utöva rätten till försvar.

113    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

114    Enligt fast rättspraxis ska det slutliga, definitiva beslutet om avslutande av räkenskaper fattas efter ett särskilt kontradiktoriskt förfarande, under vilket de berörda medlemsstaterna ska ha alla garantier för att få framföra sina synpunkter (dom av den 29 januari 1998, Grekland/kommissionen, C‑61/95, EU:C:1998:27, punkt 39, dom av den 14 december 2000, Tyskland/kommissionen, C‑245/97, EU:C:2000:687, punkt 47, och dom av den 3 juli 2014, Nederländerna/kommissionen, T‑16/11, ej publicerad, EU:T:2014:603, punkt 69).

115    Vidare framgår det av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 att kommissionen i sitt första meddelande ska underrätta den berörda medlemsstaten om resultatet av sina kontroller och ange vilka korrigerande åtgärder som ska vidtas för att det ska kunna säkerställas att de berörda unionsbestämmelserna följs i framtiden (se punkt 91 ovan).

116    I det aktuella fallet framgår det – som har påpekats i punkt 25 ovan – av det första meddelandet av den 9 december 2010 att kommissionen ansåg att villkoren för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering inte var uppfyllda, eftersom vissa produktionsanläggningar, bland annat de omtvistade silorna, hade behållits på de tidigare sockerproduktionsplatser som kommissionens tjänstemän hade besökt. I nämnda meddelande påpekade kommissionen också att de italienska företagen inte var berättigade till omstruktureringsstöd för fullständig demontering om de inte i alla delar genomförde omstruktureringsplanen och rev övriga till produktionsverksamheten relaterade byggnader, inbegripet de omtvistade silorna.

117    I skrivelsen av den 9 februari 2011 bestred Republiken Italien kommissionens ståndpunkt med innebörden att silorna under alla omständigheter utgjorde produktionsanläggningar som omfattades av demonteringsskyldigheten. Därvid gjorde Republiken Italien väsentligen gällande dels att de omtvistade silorna inte utgjorde produktionsanläggningar, av det skälet att de uteslutande var avsedda för lagring av den färdiga varan, dels att kommissionens tolkning stred mot förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006. Vid det bilaterala mötet den 4 maj 2011 upprepade Republiken Italien sedan denna ståndpunkt i sina synpunkter av den 2 november 2011 på protokollet från det mötet och under förlikningsförfarandet.

118    Vid det bilaterala mötet den 4 maj 2011 vidhöll kommissionen sin ståndpunkt att de omtvistade silorna skulle anses utgöra en integrerande del av produktionsanläggningarna och därför måste demonteras.

119    I domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), fann domstolen sedan att begreppet ”produktionsanläggning” innefattade silor avsedda för lagring av socker tillhörande mottagaren av omstruktureringsstödet men att en silo däremot inte var att anse som en produktionsanläggning i två specifika fall (nedan kallade domstolens undantag), nämligen dels om det var styrkt att silon enbart användes för lagring av kvotproducerat socker som andra producenter lagrade där eller som hade köpts av andra producenter, dels om silon enbart användes för färdigställande eller förpackning inför saluföring av socker producerat på annat håll (dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkterna 32, 33 och 35).

120    Mot bakgrund av domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), justerade kommissionen sin ståndpunkt såvitt avser klassificeringen av silor och uppmanade – som har erinrats om i punkterna 32 och 102 ovan – genom skrivelse av den 28 mars 2014 de italienska myndigheterna om att inom två månader inkomma med övertygande bevis för att de omtvistade silorna innan ansökningarna om det omtvistade stödet ingavs hade använts enbart för lagring och färdigställande av kvotsocker som hade producerats av andra producenter.

121    Republiken Italien efterkom inte denna uppmaning utan inskränkte sig i sin skrivelse av den 30 maj 2014 till att bestrida kommissionens kriterium. Därvidlag gjorde Republiken Italien bland annat gällande att domstolen i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), uttryckligen skulle ha angett att lagringssilor inte behövde demonteras om det hade visats att de användes för lagring av socker som andra producenter lagrade där eller som hade köpts av andra producenter eller om de var avsedda för förpackning av socker producerat på annat håll. Därför behövde det enligt Republiken Italien inte bedömas vad silorna hade använts till innan ansökan om omstruktureringsstöd ingavs. Slutligen påtalade Republiken Italien att de italienska myndigheterna till kommissionen hade översänt samtliga handlingar som rörde förfarandet för godkännande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering, inbegripet de godkända omstruktureringsplanerna liksom de årliga rapporterna om de kontroller som hade utförts på plats, i vilka det angavs vilka anläggningar och vilken utrustning som hade rivits respektive behållits samt vad varje anläggning eller utrustningsdetalj i praktiken hade använts till.

122    Tribunalen finner att det av det ovan anförda följer att Republiken Italien avstått från att lägga fram bevisning som kunde styrka att de omtvistade silorna inte utgjorde produktionsanläggningar vid tiden för stödansökan och således avstod från att utöva sin rätt till försvar vad gäller den frågan.

123    Med tanke på det ovan anförda och mot bakgrund av den rättspraxis som angetts i punkt 103 ovan finner tribunalen att invändningen om åsidosättande av rätten till försvar saknar grund och därför ska lämnas utan avseende.

124    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

 Den andra grundens andra del: åsidosättande av förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006 samt domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12-C‑189/12)

125    Republiken Italien har gjort gällande – och därvidlag fått stöd av Republiken Frankrike och Ungern – att kommissionen åsidosatte förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006 liksom domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), genom att göra bedömningen att den omständigheten, att de omtvistade silorna behölls, utgjorde hinder för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering.

126    Kommissionen har bestritt de argument som har framförts av Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern.

127    Tribunalen erinrar inledningsvis om att domstolen, i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737) och efter att ha konstaterat att begreppet ”produktionsanläggning” inte definierades i förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006, för det första framhöll att begreppet ”produktion” även kunde innefatta andra etapper av framställningen av en produkt, före eller efter den kemiska eller fysiska omvandlingsprocessen, och således kunde inbegripa lagring av socker som inte hade färdigställs direkt efter att ha utvunnits ur råvaran. Med ledning av detta fann domstolen att lagring kunde vara ”direkt relaterad till produktionen av socker” i den mening som avses i artikel 4.1 b i förordning nr 968/2006 (dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkt 26). För det andra gjorde domstolen bedömningen att silor kunde få en direkt inverkan på de kvantiteter socker som kunde produceras och på de produktionsprocesser som var följden av närheten till en lageranläggning, eftersom de bland annat gjorde det möjligt att helt eller till viss del skjuta upp försäljningen av sockerproduktionen från ett visst produktionsår och därmed påverka marknaden i den mening som avses i skäl 5 i förordning nr 320/2006 (dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkterna 27–29). För det tredje fann domstolen att det följde av artikel 3.3 a och 3.3 b i förordning nr 320/2006 att det i princip var en förutsättning för erhållande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering att det berörda industrikomplexet i dess helhet togs ur bruk samt att möjligheten att inte demontera, eller att i framtiden fortsätta att använda, andra anläggningar än produktionsanläggningarna utan att förlora rätten till hela stödet utgjorde ett undantag som skulle tolkas restriktivt (dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkt 30).

128    Mot bakgrund av ovanstående slog domstolen sedan fast, i punkt 31 i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), att en silo avsedd för lagring av stödmottagarens socker skulle betraktas som en produktionsanläggning, oavsett om den även användes för andra ändamål. Domstolen angav emellertid två undantag från denna princip (se punkt 119 ovan).

129    I det aktuella fallet har Republiken Italien inte bestritt att de omtvistade silorna efter omstruktureringsprocessens slut hade behållits på ett flertal sockerproduktionsplatser tillhörande de italienska företag som hade erhållit omstruktureringsstöd för fullständig demontering. Republiken Italien har inte heller bestritt sin underlåtenhet att tillhandahålla uppgifter som visade att de omtvistade silorna vid tiden för ingivandet av ansökningarna om omstruktureringsstöd för fullständig demontering omfattades av domstolens undantag.

130    Republiken Italien anser emellertid – och får därvidlag stöd av Republiken Frankrike och Ungern – att de i punkt 129 ovan beskrivna omständigheterna inte kan motivera den finansiella korrigering som Republiken Italien har blivit föremål för.

131    Av skälen 1 och 5 i förordning nr 320/2006 framgår att syftet med den berörda lagstiftningen är att minska den olönsamma sockerproduktionskapaciteten i unionen genom att förmå de sockerföretag som har den lägsta produktiviteten att lägga ned sin sockerkvotproduktion och avstå från de berörda kvoterna.

132    Av skäl 5 i förordning nr 320/2006 framgår också att omstruktureringsordningen bygger på frivilligt deltagande från sockerföretagens sida, eftersom syftet med ordningen är att skapa ett starkt ekonomiskt incitament i form av ett lämpligt omstruktureringsstöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkt 44).

133    För att göra det möjligt att uppnå det genom den berörda lagstiftningen eftersträvade målet att minska den olönsamma sockerproduktionskapaciteten i unionen, har unionslagstiftaren – som framgår av artikel 3.5 a och 3.5 b i förordning nr 320/2006 jämförd med skäl 4 i förordning nr 968/2006 – föreskrivit två olika omstruktureringsordningar som grundar sig på olika omfattande demontering, nämligen fullständig respektive partiell demontering, och som föranleder olika belopp i omstruktureringsstöd.

134    När det för det första gäller de villkor som måste vara uppfyllda för beviljande av omstruktureringsstöd för fullständig demontering, krävs det enligt artikel 3.1 a och 3.3 b i förordning nr 320/2006 att det sökande sockerföretaget avstår från den kvot som det har tilldelat en eller flera av sina fabriker, lägger ned den eller de berörda fabrikerna och fullständigt demonterar produktionsanläggningarna. För beviljande av omstruktureringsstöd för partiell demontering krävs däremot enligt artikel 3.1 b och 3.4 b i samma förordning att det sökande sockerföretaget avstår från den kvot som det har tilldelat en eller flera av sina fabriker, delvis demonterar produktionsanläggningarna vid de fabriker som berörs och inte längre använder de återstående produktionsanläggningarna för produktion av produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

135    För det andra har omfattningen av skyldigheten att demontera produktionsanläggningar preciserats i artikel 4 i förordning nr 968/2006.

136    Den skyldighet i fråga om fullständig demontering som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 320/2006 avserenligt artikel 4.1 i förordning nr 968/2006 de anläggningar som är nödvändiga för att producera socker, isoglukos eller inulinsirap (artikel 4.1 a), de anläggningar som är direkt relaterade till produktionen av socker, isoglukos eller inulinsirap och som är nödvändiga för den produktion som omfattas av den avsagda kvoten, även om de skulle kunna användas i samband med produktion av andra produkter (artikel 4.1 b), och alla övriga anläggningar, exempelvis för förpackning, som lämnas oanvända och som ska demonteras och avlägsnas av miljöskäl (artikel 4.1 c).

137    I enlighet med artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006 jämförd med artikel 3.1 a i förordning nr 320/2006 och med skäl 4 i förordning nr 968/2006 är det således i undantagsfall möjligt att i samband med fullständig demontering behålla samtliga anläggningar som inte är nödvändiga för att producera socker, isoglukos eller inulinsirap och som inte heller är direkt relaterade till produktionen av dessa produkter, exempelvis förpackningsanläggningar, under förutsättning att dessa anläggningar används och att de inte ska demonteras och avlägsnas av miljöskäl.

138    Vidare föreskrivs det i artikel 4.2 i förordning nr 968/2006 att demonteringsskyldigheten i samband med partiell demontering omfattar sådana anläggningar som avses i artikel 4.1 (se punkt 136 ovan) och som inte är avsedda för annan produktion eller annan användning av fabriksområdet i enlighet med omstruktureringsplanen. Av artikel 3.1 b i förordning nr 320/2006 framgår därutöver att de produktionsanläggningar som behålls inte längre får användas för produktion av produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. I enlighet med artikel 4.2 i förordning nr 968/2006, jämförd med artikel 3.1 b i förordning nr 320/2006, är det således tillåtet att behålla anläggningar som var nödvändiga för att producera socker, isoglukos eller inulinsirap eller var direkt relaterade till produktionen av dessa produkter, under förutsättning att dessa anläggningar dels inte längre används för produktion av produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, dels är avsedda för annan produktion eller annan användning av fabriksområdet i enlighet med omstruktureringsplanen.

139    För det tredje är det i samband med ansökan om omstruktureringsstöd som sockerföretagen ska göra sitt val mellan fullständig och partiell demontering.

140    Det framgår nämligen av artikel 4.2 a, 4.2 c, 4.2 d, 4.2 e, 4.3 c och 4.3 h i förordning nr 320/2006 jämförd med artikel 9.2 a och 9.2 c i förordning nr 968/2006 att ansökan om omstruktureringsstöd bland annat ska innehålla ett åtagande från sökandens sida om att dels avstå från den berörda kvoten, dels fullständigt eller delvis demontera produktionsanläggningarna inom en tid som ska fastställas av den berörda medlemsstaten, liksom en omstruktureringsplan som bland annat ska innefatta en fullständig teknisk beskrivning av de berörda produktionsanläggningarna, en sammanfattning av åtgärderna och insatserna, uppgifter om de beräknade kostnaderna för dessa åtgärder och insatser, en finansieringsplan och en tidsplan för genomförandet av de olika planerade åtgärderna.

141    I enlighet med de ovan i punkt 140 nämnda bestämmelserna måste stödmottagaren således senast i samband med ansökan om omstruktureringsstöd för fullständig eller partiell demontering ha bestämt exakt vilka produktionsanläggningar som åtagandet om demontering i omstruktureringsplanen ska omfatta. Såvitt avser de omtvistade silorna innebär detta att det redan i samband med stödansökan förelåg en skyldighet att avgöra huruvida nämnda silor utgjorde sådana produktionsanläggningar som obligatoriskt måste vara föremål för planerad demontering i omstruktureringsplanen när ansökan avser omstruktureringsstöd för fullständig demontering eller huruvida dessa silor omfattades av domstolens undantag.

142    Varje annan tolkning skulle medföra att kraven enligt artikel 4 i förordning nr 320/2006 och artikel 9 i förordning nr 968/2006 förlorade sitt materiella innehåll och skulle dessutom vara oförenlig med den åtskillnad mellan partiell demontering och fullständig demontering som görs i den berörda lagstiftningen (se punkt 133 ovan).

143    Härvidlag ska det till att börja med framhållas att om sockerföretagen vid tiden för ansökan om omstruktureringsstöd inte visste huruvida silorna på deras produktionsplatser var att anse som produktionsanläggningar eller inte, torde de inte ta upp dessa silor i omstruktureringsplanen såsom produktionsanläggningar avsedda för demontering, och detta skulle strida mot artikel 4.3 c i förordning nr 320/2006 (se punkt 140 ovan).

144    Det åtagande om att demontera samtliga produktionsanläggningar som måste ingå i ansökan om omstruktureringsstöd för fullständig demontering (se punkt 140 ovan) torde då också vara ogiltigt, eftersom det troligen inte skulle omfatta samtliga produktionsanläggningar som fanns den dag då åtagandet gjordes.

145    Vidare ska det påpekas att om bedömningen av huruvida silorna var att anse som produktionsanläggningar i stället gjordes efter omstruktureringsprocessens slut, skulle detta – såväl i samband med fullständig demontering som i samband med partiell demontering – göra det möjligt att behålla silor som vid tiden för stödansökan utgjorde produktionsanläggningar, med motiveringen att dessa efter omstruktureringen inte längre skulle komma att användas som sockerproduktionsanläggningar. Då skulle möjligheten att behålla en del av produktionsanläggningarna inte längre uteslutande känneteckna partiell demontering utan även föreligga vid fullständig demontering, samtidigt som det framgår av artikel 3.5 a och 3.5 b i förordning nr 320/2006 samt skäl 4 i förordning nr 968/2006 att de aktörer som valde fullständig demontering skulle erhålla ett omstruktureringsstöd som var 25 procent högre än vid partiell demontering på grund av de höga kostnaderna för fullständig demontering.

146    Följaktligen begick kommissionen – i motsats till vad Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern har gjort gällande – inte något fel när den gjorde bedömningen att det var med avseende på dagen för ansökan om omstruktureringsstöd som klassificeringen av de omtvistade silorna skulle göras.

147    Denna slutsats påverkas inte av de argument som har framförts av Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern.

148    För det första har Republiken Italien hävdat att när det gäller silor avsedda för verksamhet i fråga om förpackning och färdigställande, är kommissionens kriterium inte förenligt med det genom den berörda lagstiftningen eftersträvade målet att slå vakt om arbetstillfällen och vidmakthålla verksamheten inom de företag som berörs av omstruktureringen. I detta sammanhang har Republiken Italien erinrat om att det enligt den aktuella lagstiftningen uttryckligen är tillåtet att behålla verksamhet i fråga om färdigställande liksom anläggningar som är nödvändiga för det ändamålet. Republiken Italien anser härvidlag att det är vedertaget att man alltid måste ha tillgång till silor för att kunna bedriva verksamhet i fråga om färdigställande. Om en silo som används för färdigställande demonteras, medför detta därför att det berörda företagets verksamhet upphör och att arbetstillfällen går förlorade, vilket strider mot det ovannämnda målet.

149    I detta hänseende erinrar tribunalen om att flera bestämmelser i förordningarna nr 320/2006 och nr 968/2006 vittnar om den stora vikt som unionslagstiftaren har fäst vid sysselsättningsläget i de regioner som berörs av omstruktureringen av sockerindustrin. Det framgår exempelvis av artikel 3.3 c och 3.4 c i förordning nr 320/2006 att det i samband med fullständig eller partiell demontering av produktionsanläggningar är nödvändigt att vidta åtgärder för att underlätta omplacering av arbetskraften. Vid partiell demontering är det dessutom, enligt artikel 4.2 i förordning nr 968/2006 jämförd med artikel 3.1 b i förordning nr 320/2006, tillåtet att behålla produktionsanläggningar i syfte att i stället använda dem för att framställa produkter som inte omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker (se punkt 138 ovan), vilket gör det möjligt att behålla arbetstillfällen på platser där sockerproduktion tidigare har bedrivits. På samma sätt är det enligt artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006 jämförd med skäl 4 i samma förordning tillåtet att vid fullständig demontering behålla andra anläggningar än dem som är nödvändiga för att producera socker, isoglukos eller inulinsirap eller som är direkt relaterade till produktionen av dessa produkter, exempelvis anläggningar för förpackning, under förutsättning att dessa anläggningar används och att de inte ska demonteras och avlägsnas av miljöskäl (se punkt 137 ovan).

150    Målet att slå vakt om arbetstillfällen och vidmakthålla verksamheten inom de företag som berörs av omstruktureringen ska emellertid bedömas tillsammans med det huvudsakliga målet för den berörda lagstiftningen, som enligt skälen 1 och 5 i förordning nr 320/2006 är att minska den olönsamma sockerproduktionskapaciteten i unionen (se punkt 131 ovan).

151    De sociala överväganden som Republiken Italien har åberopat kan inte heller motivera dess föreslagna tolkning av den aktuella lagstiftningen. Den tolkningen skulle nämligen undergräva den väsentliga åtskillnad som unionslagstiftaren har avsett att göra mellan fullständig och partiell demontering (se punkterna 133, 134 och 145 ovan), vilket innebär att den är oförenlig med nämnda lagstiftning.

152    Republiken Italien kan således inte vinna framgång med sitt argument.

153    För det andra har Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern väsentligen gjort gällande att det är möjligt att fullgöra skyldigheten att fullständigt demontera produktionsanläggningarna även utan att riva de silor som är avsedda för färdigställande eller förpackning, eftersom det berörda företaget har avstått från produktionskvoten och sockerproduktionen således slutgiltigt har upphört.

154    Tribunalen konstaterar härvidlag att det framgår av punkterna 133, 134 och 145 ovan att unionslagstiftaren, i syfte att uppnå det mål i fråga om minskning av den olönsamma sockerproduktionskapaciteten i unionen som eftersträvas genom den berörda lagstiftningen, har föreskrivit två olika omstruktureringsordningar som grundar sig på olika omfattande demontering och som föranleder olika belopp i omstruktureringsstöd. Som har påpekats i punkterna 139–141 ovan innebär dessutom valet mellan fullständig demontering och partiell demontering att ett företag som ansöker om omstruktureringsstöd redan i samband med stödansökan måste ange samtliga produktionsanläggningar på den berörda platsen som företaget åtar sig att senast vid slutet av omstruktureringsprocessen ha rivit, fullständigt eller delvis.

155    Logiken i det system som unionslagstiftaren har infört innebär alltså att det redan i samband med ansökan om omstruktureringsstöd ska anges vilka produktionsanläggningar som ska demonteras. Detta betyder – i motsats till vad Ungern har hävdat – att kommissionens kriterium inte strider mot systematiken i ordningen för omstrukturering av sockerindustrin.

156    Mot bakgrund av det ovan anförda kan Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern inte vinna framgång med sina argument.

157    För det tredje har Republiken Italien kritiserat kommissionen för att i skrivelsen av den 28 mars 2014 ha krävt att Republiken Italien skulle styrka att de omtvistade förpackningssilorna användes uteslutande för förpackning av socker som hade producerats av andra producenter. Enligt Republiken Italien var det nämligen enligt artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006 tillåtet att behålla silor avsedda för förpackningsverksamhet, varför det saknade betydelse huruvida det socker som skulle förpackas härrörde från andra producenter eller från det företag som drev anläggningen. Därutöver har Republiken Italien – i likhet med Republiken Frankrike – gjort gällande att det följer av punkt 33 i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), att silor för förpackning eller färdigställande är undantagna från klassificering som produktionsanläggningar om vad som förvaras där är ”kvotproducerat socker från annat håll”, medan det såvitt avser lagringssilor, enligt punkt 32 i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), krävs att sockret har köpts av andra producenter.

158    Tribunalen har till att börja med redan påpekat, i punkterna 136 och 137 ovan, att det enda som får behållas enligt artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006 är andra anläggningar än produktionsanläggningar. Således hade kommissionen fog för att uppmana Republiken Italien att styrka att de omtvistade färdigställandesilorna – vilkas existens på de demonterade produktionsplatserna hade konstaterats inom ramen för undersökning EX/2010/010/IT – omfattades av något av domstolens undantag vid tidpunkten för ansökan om omstruktureringsstöd och således inte var att anse som produktionsanläggningar.

159    Vidare fann domstolen i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkterna 26 och 31), att en silo som använts för lagring av stödmottagarens socker är en anläggning som är direkt knuten till produktionen av socker i den mening som avses i artikel 4.1 b i förordning nr 968/2006. En sådan silo ingick således inte bland de andra anläggningar, bland annat anläggningar för förpackning, som avses i artikel 4.1 c i samma förordning, vilka får behållas i samband med fullständig demontering om de används och inte ska demonteras och avlägsnas av miljöskäl.

160    Det kan således inte vara tillåtet att med stöd av artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006 behålla silor som används för lagring av stödmottagarens produktion, eftersom sådana silor får behållas endast vid partiell demontering och då endast på villkor att silorna efter omstruktureringen inte längre används för produktion av produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

161    Mot bakgrund av det ovan anförda ska det inte heller fästas något avseende vid det argument som Ungern framfört i sitt svar på tribunalens skriftliga fråga, nämligen att det i skäl 4 i förordning nr 968/2006 kan urskiljas en underkategori av produktionsanläggningar bestående av de anläggningar ”som inte hör till produktionslinjen”, bland annat sockerlagringssilor, och att dessa anläggningar får behållas både vid partiell demontering och vid fullständig demontering.

162    Slutligen lyckades Republiken Italien under det ifrågavarande förfarandet för avslutande av räkenskaper inte styrka – och gjorde för övrigt inte ens något försök i den riktningen – att de omtvistade silorna vid tiden för ansökan om omstruktureringsstöd användes för förpackning och färdigställande av socker som stödmottagaren hade producerat på annat håll inom ramen för en annan produktionskvot. Därför saknas det anledning att bemöta Republiken Italiens argument med innebörden att silor för förpackning eller färdigställande av ”kvotproducerat socker från annat håll” omfattas av ett av domstolens undantag. Det argumentet innebär ju inget ifrågasättande av kommissionens konstaterande att de omtvistade silorna inte omfattas av något av domstolens undantag vid tiden för ansökan om omstruktureringsstöd.

163    Republiken Italien kan således inte vinna framgång med sitt argument.

164    För det fjärde har Republiken Italien gjort gällande att konsekvenserna av kommissionens finansiella korrigering och av en demontering av de omtvistade silorna, är oproportionerliga i förhållande till de mål som eftersträvas genom den berörda lagstiftningen. Enligt Republiken Italien uppnåddes nämligen dessa mål helt genom frigörandet av produktionskvoten och det därav följande slutliga upphörandet med sockerproduktionen.

165    Tribunalen framhåller inledningsvis att den berörda lagstiftningen inte innebär något krav på demontering av produktionsanläggningar, inbegripet silor som har använts för att lagra av stödmottagaren producerat socker, annat än i samband med fullständig demontering. Att därvidlag ställa ett sådant krav förefaller inte oproportionerligt med tanke på det mål i fråga om minskning av den olönsamma sockerproduktionskapaciteten i unionen som eftersträvas genom nämnda lagstiftning.

166    Vidare är det tillåtet att behålla silor, även om dessa klassificeras som produktionsanläggningar vid tiden för stödansökan, om ansökan avser stöd för partiell demontering. Då behöver det stödmottagande företaget inte demontera silorna och får fortsätta att bedriva ekonomisk verksamhet på den delvis demonterade produktionsplatsen. Av det skälet erhåller företaget ett omstruktureringsstöd som är 25 procent lägre än det stöd som det skulle ha erhållit vid fullständig demontering.

167    Det måste också konstateras att det angripna beslutet inte innebär att Republiken Italien föreläggs att riva de omtvistade silorna, utan att det innebär att det görs en finansiell korrigering på 25 procent, vilket motsvarar skillnaden mellan beloppet för omstruktureringsstöd för fullständig demontering och beloppet för omstruktureringsstöd för partiell demontering.

168    Slutligen erinrar tribunalen, såvitt avser det proportionerliga i den berörda lagstiftningen, om att domstolen i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), slog fast att nämnda lagstiftning gav producenterna möjlighet att fritt välja huruvida de önskade ta emot stöd, välja för vilken fabrik de skulle avstå en kvot och i förekommande fall välja fullständig eller endast partiell demontering av produktionsanläggningar. Domstolen fann också att den fördel som en producent kunde dra av omstruktureringsstödet således till stor del berodde på dennes egna val. Med ledning av detta slog domstolen fast att den berörda lagstiftningen inte var oproportionerlig (dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkterna 44–46).

169    Republiken Italien kan följaktligen inte vinna framgång med sitt argument.

170    För det femte har Republiken Frankrike och Ungern gjort gällande att kommissionens kriterium inte beaktar sockerproduktionens säsongsmässiga karaktär och gör att den praktiska tillämpligheten av domstolens undantag kan ifrågasättas. I detta sammanhang har Republiken Frankrike och Ungern påpekat att ansökan om omstruktureringsstöd enligt artikel 4.1 i förordning nr 320/2006 skulle lämnas till den berörda medlemsstaten senast den 31 januari före det regleringsår under vilket kvoterna skulle avstås. Med tanke på att det datumet inföll under sockerproduktionssäsongen och med tanke på hur silor fungerar och används, är det ytterst sannolikt att silor då fortfarande användes i den kvotsockerproduktion som bedrevs av det företag som ansökte om omstruktureringsstöd. Ungern har gjort gällande att det därför inte var realistiskt att förvänta sig att ett företag vid den tidpunkten uteslutande skulle lagra socker producerat av andra i sina silor. Republiken Frankrike har i detta hänseende tillagt att det är sällsynt att ett företag på en och samma plats förfogar över en anläggning för produktion av socker inom ramen för företagets kvot och silor som används för lagring, färdigställande eller förpackning av socker som andra producenter har producerat inom ramen för sina kvoter.

171    Tribunalen noterar till att börja med att den omständigheten, att det är svårt att vid tiden för ansökan om omstruktureringsstöd uppfylla de villkor som domstolens undantag, innebär inte att dessa villkor är omöjliga att uppfylla. Kommissionen har för övrigt anfört dom nr 2966 av den 15 juni 2015 meddelad av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), av vilken det framgår att det av de tre silor som fanns vid tiden för en viss ansökan om omstruktureringsstöd för fullständig demontering, var en som användes för lagring av socker som hade producerats på det stödmottagande företagets produktionsplats medan de båda andra användes för lagring och förpackning av socker producerat av andra producenter.

172    Att silor som inte är att anse som produktionsanläggningar får behållas är vidare ett undantag från den regel som domstolen erinrade om i punkt 30 i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), nämligen att det berörda industrikomplexet måste tas ur bruk fullständigt för att omstruktureringsstöd för fullständig demontering ska kunna beviljas. Att det är sällsynt att bedömningen av hur en viss silo användes vid tiden för ansökan om omstruktureringsstöd ger vid handen att den silon inte är att anse som en produktionsanläggning, är helt enkelt en följd av att möjligheten att inte demontera – eller rent av att i framtiden fortsätta använda – andra anläggningar än produktionsanläggningar, och ändå behålla rätten till omstruktureringsstöd för fullständig demontering, utgör ett undantag från den regel som domstolen erinrade om, ett undantag som ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, SFIR m.fl., C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737, punkt 30).

173    Republiken Frankrike och Ungern kan således inte vinna framgång med sina argument.

174    För det sjätte har Republiken Frankrike gjort gällande att det följer av den möjlighet att ändra omstruktureringsplanen som föreskrivs i artikel 11 i förordning nr 968/2006, att den närmare användningen av de silor som behålls kan variera under loppet av demonteringsprocessen. Att demonteringsprocessen således är dynamisk till sin karaktär innebär enligt Republiken Frankrike att bedömningen av silornas användning inte gärna kan göras med avseende på dagen för stödansökan. Ungern har för sin del gjort gällande att kommissionens kriterium är oförenligt med det utrymme för skönsmässig bedömning som sockerföretagen, i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen och i synnerhet artikel 4.1 c i förordning nr 968/2006, ska förfoga över när de upprättar och genomför sina omstruktureringsplaner.

175    Tribunalen påpekar till att börja med att varken det utrymme för skönsmässig bedömning som stödmottagarna förfogar över vid upprättandet av omstruktureringsplanen eller den i artikel 11 i förordning nr 968/2006 föreskrivna möjligheten att ändra nämnda plan får undergräva bestämmelserna i förordning nr 320/2006 och förordning nr 968/2006 – i synnerhet inte den grundläggande skyldighet att demontera produktionsanläggningar som slås fast i artikel 3.1 a och 3.1 b i förordning nr 320/2006 och som (såvitt avser fullständig demontering) innebär att samtliga produktionsanläggningar som existerar den dag då stödansökan lämnas in måste förstöras.

176    Vidare har Republiken Frankrike och Ungern i sina argument underlåtit att beakta åtskillnaden mellan fullständig demontering och partiell demontering, trots att denna åtskillnad är helt central för den aktuella lagstiftningen (se punkterna 133, 134 och 145 ovan). Möjligheten att behålla produktionsanläggningar, inbegripet silor, finns ju endast vid partiell demontering, då stödbeloppet är lägre än när samtliga produktionsanläggningar demonteras.

177    Republiken Frankrike och Ungern kan således inte vinna framgång med sina argument.

178    För det sjunde har Republiken Frankrike slutligen gjort gällande, att av användningen av futurum indikativ i uttrycket ”des installations de production qui ne seront pas utilisées” (”av de produktionsanläggningar som inte kommer att användas”), i den franska versionen av artikel 3.4 b i förordning nr 320/2006, innebär att villkoret i fråga om användningen av de anläggningar som behålls på en produktionsplats inte kan bedömas med avseende på dagen för ansökan om omstruktureringsstöd.

179    Tribunalen erinrar härvidlag om att det enligt artikel 3.4 b i förordning nr 320/2006 är tillåtet, vid partiell demontering, att behålla en del av produktionsanläggningarna och att demontera dem som stödmottagaren troligen inte kommer att använda efter omstruktureringen. I detta hänseende förtydligas det dessutom i artikel 4.2 i förordning nr 968/2006 att det är nödvändigt att demontera samtliga anläggningar ”som inte är avsedda för annan produktion eller annan användning av fabriksområdet i enlighet med omstruktureringsplanen”.

180    Av en samlad tolkning av de bestämmelser som nämns ovan i punkt 179 framgår således att den som tar emot omstruktureringsstöd för partiell demontering redan i samband med ansökan om omstruktureringsstöd måste veta vilka produktionsanläggningar vederbörande inte längre avser att använda efter omstruktureringen och nämna dessa i omstruktureringsplanen.

181    Mot bakgrund av detta kan användningen av futurum indikativ i den franska versionen av artikel 3.4 b i förordning nr 320/2006 inte anses utgöra något hinder för kommissionens kriterium.

182    Republiken Frankrike kan således inte vinna framgång med sitt argument.

183    Eftersom samtliga argument som har framförts av Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern saknar fog, kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grundens andra del och följaktligen inte heller såvitt avser den andra grunden i dess helhet.

 Den tredje grunden: åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lojalt samarbete, principen ne bis in idem, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten

184    Den tredje grunden består av två delar. Den första delen avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lojalt samarbete, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten. Den andra delen avser åsidosättande av principen ne bis in idem.

185    Det är lämpligt att först pröva den tredje grundens andra del och sedan dess första del.

 Den tredje grundens andra del: åsidosättande av principen ne bis in idem

186    Republiken Italien har gjort gällande att principen ne bis in idem har åsidosatts genom att kommissionens tidigare undersökning EX/2008/008/IT avsåg samma frågor som undersökning EX/2010/010/IT.

187    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

188    Tribunalen konstaterar för det första – utan att anse sig behöva uttala sig om huruvida principen ne bis in idem är tillämplig inom ramen för förfarandet för avslutande av EUGFJ:s räkenskaper – att undersökningarna EX/2008/008/IT och EX/2010/10/IT hade olika syften, något som även kommissionen har påtalat. Det framgår nämligen av uppdragsbeskrivningen för undersökning EX/2008/008/IT, som kommissionen den 10 oktober 2008 sände per fax till de italienska myndigheterna, att kommissionen väsentligen önskade granska och diskutera kontrollerna av sockerproduktion och sockertransporter från och med regleringsåret 2006/2007 samt de befintliga kontrollrapporterna. Däremot framgår det av uppdragsbeskrivningen för undersökning EX/2010/10/IT, som kommissionen den 30 augusti 2010 sände per fax till de italienska myndigheterna, att kommissionen avsåg att besöka produktionsplatserna för de italienska företag som hade tagit emot omstruktureringsstöd, diskutera kontrollerna av åtgärderna i fråga om omstrukturering av sockerindustrin och granska utvalda betalningar.

189    Vidare ska det såvitt avser undersökning EX/2008/008/IT framhållas att kommissionen den 8 april 2009 sände ett meddelande i den mening som avses i artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 till de italienska myndigheterna. Genom detta meddelande, som bestod av en skrivelse och en bilaga, underrättade kommissionen, i enlighet med nämnda bestämmelse, de italienska myndigheterna om resultaten av sin undersökning, vilka redovisades i bilagan. Där stod det bland annat att ”allmänt sett ha[de] de ifrågavarande produktionsställen som tillhör[de] Eridania [Sadam] redan demonterats, på platsen återf[a]nns fortfarande vissa lagringssilor och förpackningsmaskiner som [va]r i funktion”, och ”[e]nligt inspektörerna [hade det] [d]ittills inte … varit några problem”. Vad som avses i detta utdrag ur meddelandet av den 8 april 2009, närmare bestämt ur bilagan, är emellertid uttalanden som tekniska inspektörer vid Agenzia per le Erogazioni in Agricoltura (AGEA) (Myndigheten för beviljande av stöd inom jordbruket, Italien) gjorde i samband med kommissionens besök vid det administrativa högkvarteret för företaget Eridania Sadam, och kommissionen återgav helt enkelt dessa uttalanden i sin redogörelse för resultaten av undersökning EX/2008/008/IT utan att dra några slutsatser av dem.

190    Att kommissionen inom ramen för undersökning EX/2008/008/IT begärde att få ta del av kontrollrapporter och upplysningar om omstruktureringsplanerna för två italienska företag som deltog i omstruktureringsprogrammet kan vidare inte läggas till grund för slutsatsen att kommissionen skulle ha undersökt huruvida samtliga produktionsanläggningar, inbegripet de omtvistade silorna, faktiskt hade demonterats.

191    För det andra gjorde Republiken Italien inom ramen för undersökning EX/2010/010/IT – närmare bestämt i sina synpunkter av den 2 november 2011 på protokollet från det bilaterala mötet av den 4 maj 2011 (se punkt 28 ovan) – uttryckligen gällande att den undersökningen och undersökning EX/2008/008/IT var separata och i synnerhet att det första meddelandet av den 9 december 2010 dels inte innehöll någon hänvisning till undersökning EX/2008/008/IT eller till de inspektioner som hade utförts inom ramen för denna, dels uteslutande innehöll uppgifter om faktiska förhållanden eller omständigheter som hade konstaterats inom ramen för undersökning EX/2010/010/IT.

192    Mot bakgrund av det ovan anförda kan inget avseende fästas vid den invändning som rör åsidosättande av principen ne bis in idem.

 Den tredje grundens första del: åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lojalt samarbete, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten

193    Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om lojalt samarbete, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten genom att, trots sin kännedom om de italienska myndigheternas ståndpunkt i frågan om behållande av de omtvistade silorna vid fullständig demontering, inte resa några invändningar därvidlag förrän i undersökning EX/2010/010/IT. Enligt Republiken Italien åsidosatte kommissionen dessutom principen om lojalt samarbete, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten genom att på nytt ta upp frågan om de omtvistade silorna i undersökning EX/2010/010/IT.

194    Republiken Frankrike anser för sin del att kommissionen åsidosatte principen om lojalt samarbete genom att inte underrätta samtliga medlemsstater om hur dess tolkning av begreppet ”produktionsanläggning” hade förändrats och således behandla medlemsstaterna olika.

195    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument. Däremot anser kommissionen att de argument som Republiken Frankrike har anfört till stöd för invändningen om åsidosättande av principen om lojalt samarbete utgör en grund som Republiken Italien inte har åberopat och som därför inte kan tas upp till prövning i sak.

196    Tribunalen slår för det första fast att Republiken Italien, av de skäl som har redovisats i punkterna 188–191 ovan, saknar fog för sitt påstående att kommissionen – i strid med principen om lojalt samarbete, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten – tog upp frågan om de omtvistade silorna på nytt i undersökning EX/2010/010/IT.

197    För det andra erinrar tribunalen om att det i artikel 4.3 FEU stadgas att unionen och medlemsstaterna i enlighet med principen om lojalt samarbete ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

198    Principen om lojalt samarbete är ömsesidig till sin natur. Den innebär nämligen en förpliktelse för medlemsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens räckvidd och verkan samtidigt som den ålägger unionsinstitutionerna en motsvarande skyldighet att lojalt samarbeta med medlemsstaterna (dom av den 16 oktober 2003, Irland/kommissionen, C‑339/00, EU:C:2003:545, punkterna 71 och 72, och dom av den 6 november 2014, Grekland/kommissionen, T‑632/11, ej publicerad, EU:T:2014:934, punkt 34).

199    Av ovan i punkt 198 angiven rättspraxis följer att medlemsstaterna i det aktuella fallet var skyldiga att undanröja eventuell osäkerhet i fråga om hur den berörda lagstiftningen skulle tillämpas, i förekommande fall genom att fråga kommissionen huruvida det var möjligt att bevilja omstruktureringsstöd för fullständig demontering till företag som avsåg att behålla silor, i all synnerhet som det enligt artikel 5 i förordning nr 320/2006 är den medlemsstat som har tagit emot en ansökan om omstruktureringsstöd som beslutar huruvida stödet ska beviljas.

200    Vid tvivel om hur den berörda lagstiftningen skulle tillämpas ankommer det således på Republiken Italien att rådfråga kommissionen.

201    Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att Republiken Italien ställt någon uttrycklig fråga till kommissionen om möjligheten att behålla de omtvistade silorna och ändå erhålla omstruktureringsstöd för fullständig demontering. I synnerhet måste det konstateras att de italienska myndigheterna inte tog upp den frågan i det fax som de sände till kommissionen den 22 mars 2006 i syfte att erhålla klargöranden om tolkningen av utkastet till förordning nr 968/2006 vad gäller bland annat fullständig demontering. Dessutom bekräftar förlikningsorganets rapport av den 10 februari 2013 (se punkt 30 ovan) att Republiken Italien inte ingick bland de sex medlemsstater som hade ställt specifika frågor om huruvida silor skulle omfattas av demonteringsinsatserna.

202    Således var kommissionen – i motsats till vad Republiken Italien har gjort gällande – inte skyldig att före undersökning EX/2010/010/IT underrätta Republiken Italien om sin ståndpunkt vad gäller demontering av de omtvistade silorna.

203    Mot bakgrund av det ovan anförda ska inte heller något avseende fästas vid Republiken Frankrikes i punkt 194 ovan nämnda argument, med tanke på att det inte var möjligt att med hänvisning till principen om lojalt samarbete kräva att kommissionen måste underrätta samtliga medlemsstater om sin ståndpunkt såvitt avser demontering av silor.

204    Slutligen föreskrivs det i artikel 40 femte stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på tribunalen i kraft av artikel 53 i samma stadga, att yrkanden i en interventionsansökan uteslutande får innebära att ett av parternas yrkanden biträds. Dessutom föreskrivs det i artikel 145.2 i tribunalens rättegångsregler att interventionsinlagan bland annat ska innehålla intervenientens yrkanden genom vilka en av parternas yrkanden helt eller delvis stöds samt de grunder och argument som intervenienten åberopar.

205    Enligt rättspraxis ger dessa bestämmelser intervenienten rätt att självständigt åberopa grunder, och inte endast argument, under förutsättning att de stöder ett av parternas yrkanden och inte är av helt annat slag än de överväganden som utgör grunden för tvisten såsom denna har definierats mellan sökanden och svaranden, vilket skulle medföra att tvisteföremålet ändrades (se dom av den 20 september 2011, Regione autonoma della Sardegna m.fl./kommissionen, T‑394/08, T‑408/08, T‑453/08 och T‑454/08, EU:T:2011:493, punkterna 41 och 42 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 14 januari 2016, Doux/kommissionen, T‑434/13, ej publicerad, EU:T:2016:7, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

206    I det aktuella fallet har Republiken Frankrike, genom att göra gällande att kommissionen behandlat medlemsstaterna olika i och med att den underlät att underrätta samtliga medlemsstater om sin ståndpunkt vad gäller skyldigheten att demontera silor för att kunna erhålla omstruktureringsstöd för fullständig demontering, åberopat en självständig grund som inte bygger vare sig på ansökan eller på svaromålet.

207    Den grund som Republiken Frankrike har åberopat saknar således anknytning till tvisteföremålet såsom detta har definierats av parterna, och medför därför att ramen för den aktuella tvisten ändras. I kraft av den rättspraxis som har nämnts i punkt 205 ovan kan den grunden följaktligen inte tas upp till prövning i sak.

208    För det tredje påpekar tribunalen, när det gäller principen om skydd för berättigade förväntningar, att det av fast rättspraxis framgår att rätten att göra gällande den principen tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsförvaltningen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från officiella och trovärdiga källor utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, en sådan försäkran. Däremot är det inte möjligt att hävda att denna princip har åsidosatts om förvaltningen inte har gett sådana tydliga försäkringar (se dom av den 12 september 2012, Grekland/kommissionen, T‑356/08, ej publicerad, EU:T:2012:418, punkt 108 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 november 2015, Italien/kommissionen, T‑255/13, ej publicerad, EU:T:2015:838, punkt 143 och där angiven rättspraxis).

209    I det aktuella fallet har Republiken Italien inte styrkt att den har erhållit tydliga försäkringar från kommissionen om möjligheten att behålla de omtvistade silorna vid fullständig demontering.

210    Till att börja med kan den omständigheten, att kommissionen i samband med undersökning EX/2008/008/IT inte framförde några invändningar mot att de omtvistade silorna behölls, inte anses innebära att kommissionen intog en ståndpunkt i frågan som innebar att den godtog de italienska myndigheternas tolkning av den berörda lagstiftningen. Endast en uttrycklig och tydlig åsiktsyttring från kommissionens sida skulle nämligen ha gett de italienska myndigheterna skäl att dra slutsatsen att kommissionen godtagit att de omtvistade silorna behölls (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 december 2011, Spanien/kommissionen, T‑106/10, ej publicerad, EU:T:2011:740, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

211    Vidare framgår det av punkt 189 ovan att kommissionen – i motsats till vad Republiken Italien har gjort gällande – i samband med undersökning EX/2008/008/IT inte konstaterade att det fanns silor på produktionsplatser tillhörande vissa italienska företag, utan noterade enbart de upplysningar rörande detta som hade lämnats av AGEA:s tekniska inspektörer. Härvidlag ska det också påpekas att genomförandet av omstruktureringsordningen fortfarande pågick vid den aktuella tidpunkten, varför det då inte var rättsstridigt att behålla silor (se punkt 74 ovan).

212    Slutligen kan det inte betraktas som en tydlig försäkran, i den mening som avses i den rättspraxis som har erinrats om i punkt 208 ovan, att kommissionen – som Republiken Italien har framhållit – inte framförde någon invändning när den hade tagit emot sina exemplar av de omstruktureringsplaner som hade utarbetats av stödmottagarna och godkänts av de italienska myndigheterna, av vilka det framgick att avsikten var att behålla de omtvistade silorna.

213    Att kommissionen underlät att framföra invändningar utgjorde till att börja med inte någon uttrycklig och tydlig åsiktsyttring, i den mening som avses i den rättspraxis som har erinrats om i punkt 210 ovan, med innebörden att kommissionen hade godkänt att de omtvistade silorna fick behållas. Vidare ska det erinras om att ett beslut att bevilja omstruktureringsstöd enligt artikel 5 i förordning nr 320/2006 fattas av medlemsstaterna, inte av kommissionen. Dessutom framgår det av artikel 9 i förordning nr 968/2006 att medlemsstaterna ensamma ansvarar för att bedöma huruvida en ansökan om omstruktureringsstöd är behörig och för att därvid kontrollera att omstruktureringsplanen uppfyller samtliga villkor som räknas upp i artikel 9.2. Slutligen ska det – som kommissionen också har noterat – påpekas att kommissionen i enlighet med artikel 10.4 och artikel 11.2 tredje stycket i förordning nr 968/2006 ska erhålla ett exemplar av de omstruktureringsplaner som medlemsstaterna har godkänt, utan att det därvid ställs något krav på att kommissionen ska lämna synpunkter på dessa planer.

214    Vid förhandlingen förklarade kommissionen att när den erhöll en omstruktureringsplan, utförde den en kontroll för ”statistiska” ändamål (i termens ekonomiska bemärkelse) vars syfte väsentligen var att kontrollera inverkan av det berörda företagets omstrukturering på minskningen av kvoterna och de budgetar som skulle verkställas. Däremot uppsköts kontrollen av att genomförandet av omstruktureringen var förenligt med den berörda lagstiftningen till ett senare tillfälle, närmare bestämt till efter det att de åtgärder som angavs i omstruktureringsplanen hade genomförts.

215    Den invändning som avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar ska således lämnas utan avseende.

216    Slutligen har Republiken Italien, för det fjärde, gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten genom att den, trots att den redan före undersökning EX/2010/010/IT kände till att de italienska företag som hade beviljats omstruktureringsstöd för fullständig demontering avsåg att behålla de omtvistade silorna, inte framförde någon invändning förrän i det första meddelandet av den 9 december 2010.

217    Tribunalen erinrar i detta sammanhang om att unionsrättens skyddsregler för administrativa förfaranden bland annat innefattar den princip om god förvaltningssed som har stadfästs genom artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, 2000, s. 1). Av denna princip följer att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva samtliga omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (dom av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen, T‑387/09, EU:T:2012:501, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

218    Till principen om god förvaltningssed hör också en omsorgsplikt som åvilar förvaltningen (förslag till avgörande av generaladvokaten Van Gerven i målet Nölle, C‑16/90, EU:C:1991:233, punkt 28). I synnerhet framgår det av rättspraxis att omsorgsplikten bland annat innebär att förvaltningen, när den fattar beslut som rör en tjänstemans eller anställds situation, ska ta hänsyn till samtliga omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid beakta inte enbart tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse (se dom av den 5 december 2006, Angelidis/parlamentet, T‑416/03, EU:T:2006:375, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

219    I det aktuella fallet framgår det till att börja med inte av handlingarna i målet att kommissionen före undersökning EX/2010/010/IT skulle ha granskat huruvida de italienska företag som deltog i omstruktureringsordningen faktiskt hade demonterat samtliga produktionsanläggningar (se punkterna 188 och 190 ovan). Därvidlag ska det erinras om att det före undersökning EX/2010/010/IT inte var rättsstridigt att behålla silor, eftersom genomförandet av omstruktureringsordningen då fortfarande pågick (se punkt 211 ovan). Vidare är det – i motsats till vad Republiken Italien har gjort gällande – på intet sätt styrkt att kommissionen före undersökning EX/2010/010/IT kände till att de italienska företag som hade beviljats omstruktureringsstöd för fullständig demontering avsåg att behålla de omtvistade silorna efter demonteringsinsatserna. Slutligen ankom det på Republiken Italien att vid osäkerhet om hur den berörda lagstiftningen skulle tillämpas ställa frågor om detta till kommissionen, något som Republiken Italien emellertid inte gjorde (se punkterna 199–201 ovan). Således kan kommissionen inte klandras för att det först var genom det första meddelandet av den 9 december 2010 som den för första gången underrättade de italienska myndigheterna om sin ståndpunkt vad gäller demontering av de omtvistade silorna. Följaktligen har Republiken Italien inte styrkt att principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten har åsidosatts.

220    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del och således inte heller såvitt avser den tredje grunden i dess helhet.

 Den fjärde grunden: åsidosättande av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005, av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006, av kommissionens riktlinjer i dokument VI/5330/97 och av motiveringsskyldigheten

221    Den fjärde grunden består av två delar. Den första avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005 och av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006 samt underlåtenhet att behandla förlikningsorganets ståndpunkt. Den andra delen avser åsidosättande av kommissionens riktlinjer i dokument VI/5330/97.

 Den fjärde grundens första del:) åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005 och av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006 samt underlåtenhet att behandla förlikningsorganets ståndpunkt

222    Republiken Italien har väsentligen gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005 och mot artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006. Dessutom har Republiken Italien hävdat att kommissionen underlät att behandla förlikningsorganets ståndpunkt och inte försåg det angripna beslutet med en tillräcklig motivering i det hänseendet.

223    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

224    När det för det första gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005 och av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006, framhåller tribunalen – i likhet med kommissionen – att Republiken Italien enbart har påstått att sådana åsidosättanden har skett, utan att på något sätt styrka sina påståenden.

225    Enligt artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska ansökan – utöver en uppgift om saken – innehålla uppgifter om de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder, något som i det aktuella fallet saknas.

226    Republiken Italiens invändning om åsidosättande av artikel 31.3 andra stycket i förordning nr 1290/2005 och av artikel 11.3 andra stycket och kapitel 3 i förordning nr 885/2006 kan därför inte tas upp till prövning i sak.

227    När det för det andra gäller den invändning som avser kommissionens underlåtenhet att behandla den ståndpunkt som förlikningsorganet gav uttryck för i sin rapport, erinrar tribunalen om att artikel 31.3 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse:

”Före varje beslut om finansieringsavslag skall resultaten av kommissionens kontroller och den berörda medlemsstatens svar överlämnas skriftligen, varefter de båda parterna skall söka nå en överenskommelse om vilka åtgärder som skall vidtas.

Om ingen överenskommelse nås får medlemsstaten begära att ett förfarande inleds för att förlika de respektive ståndpunkterna inom fyra månader, och resultaten av detta förfarande skall återges i en rapport, som skall överlämnas till och behandlas av kommissionen innan denna fattar ett eventuellt beslut om finansieringsavslag.”

228    Av den bestämmelsen framgår att kommissionen, innan den antar ett beslut om finansieringsavslag uteslutande, är skyldig att ”behandla” förlikningsorganets rapport, vilket betyder att den rapporten inte är tvingande för kommissionen.

229    I det aktuella fallet framgår det dessutom av förlikningsorganets rapport av den 10 februari 2013 att nämnda organ, mot bakgrund av de svårigheter att tolka den berörda lagstiftningen som kommissionen själv hade ställts inför, uppmanade kommissionen att överväga att med stöd av dokument VI/5330/97 sätta ned de finansiella korrigeringarna eller helt avstå från att göra sådana.

230    I skrivelsen av den 28 mars 2014, som kommissionen sände till de italienska myndigheterna efter det att domstolen meddelat domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), uteslöt kommissionen emellertid möjligheten att med hänvisning till svårigheterna att tolka den berörda lagstiftningen sätta ned korrigeringarna eller helt avstå från att göra sådana, varvid den bland annat framhöll att de flesta av de 23 medlemsstater som hade deltagit i ordningen för omstrukturering av sockerindustrin klart och tydligt hade tolkat nämnda lagstiftning så, att silor måste demonteras, varför den berörda lagstiftningen inte hade gett upphov till något tolkningsproblem.

231    Därigenom tog kommissionen – underförstått, men nödvändigtvis – ställning till den åsikt som förlikningsorganet hade uttryckt i sin rapport.

232    Slutligen kan en tillräcklig motivering – i motsats till vad Republiken Italien har gjort gällande – utgöras av en ordagrann återgivning av synpunkter som kommissionen har uttryckt vid ett tidigare tillfälle.

233    Republiken Italien har således inte fog vare sig för sitt påstående om att kommissionen har underlåtit att behandla den ståndpunkt som förlikningsorganet uttryckte eller för sitt påstående om att det angripna beslutet skulle vara otillräckligt motiverat vad gäller nämnda ståndpunkt.

234    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens första del.

 Den fjärde grundens andra del: åsidosättande av riktlinjerna i dokument VI/5330/97

235    Republiken Italien har, med stöd av Republiken Frankrike och Ungern, kritiserat kommissionen för att ha handlat i strid med riktlinjerna i dokument VI/5330/97. Enligt Republiken Italien och de båda intervenienterna borde kommissionen i enlighet med riktlinjerna i dokument VI/5330/97 ha satt ned beloppet för den finansiella korrigering som avsåg omstruktureringen av sockerindustrin eller till och med helt ha avstått från att göra den korrigeringen, med tanke dels på att det förelåg objektiva svårigheter att tolka den berörda lagstiftningen vad gäller frågan om behållande av silor vid fullständig demontering, dels på att de italienska myndigheterna omedelbart vidtog åtgärder för att avhjälpa de oegentligheter som kommissionen hade konstaterat. Republiken Italien har också framhållit att den lösningen även skulle ha varit förenlig med skälighetsprincipen och principen om god förvaltningssed.

236    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

237    Enligt bilaga 2 till dokument VI/5330/97, med rubriken ”Budgetkonsekvenserna i samband med granskningen av och beslutet att avsluta räkenskaperna för [garanti]sektionen vid EUGFJ av brister i kontroller utförda av medlemsstaterna”, ska finansiella korrigeringar tillämpas när kommissionen konstaterar att medlemsstaterna inte har utfört de kontroller som särskilt krävs i tillämpliga förordningar eller som i varje fall är nödvändiga för att säkerställa att en betalning som har verkställts inom ramen för garantisektionen vid EUGFJ är korrekt.

238    Under rubriken ”Särskilda fall” i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 föreskrivs följande i andra stycket (nedan kallat det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97):

”Om bristerna beror på svårigheter att tolka gemenskapsbestämmelser, utom i de fall då det rimligen kan antas att medlemsstaten kommer att ta upp dessa svårigheter med kommissionen, och om de nationella myndigheterna har gjort vad som krävs för att avhjälpa bristerna så snart dessa har upptäckts, kan dessa viktningsfaktorer beaktas och medföra att en lägre procentsats för korrigeringen tillämpas eller att ingen korrigering görs över huvud taget.”

239    Tribunalen erinrar inledningsvis om att en institution – i det aktuella fallet kommissionen – som antar förhållningsregler avsedda att ha verkningar gentemot tredje part, såsom riktlinjerna i dokument VI/5330/97, och genom att offentliggöra dessa regler eller som i det aktuella fallet genom att översända dem till medlemsstaterna tillkännager sin avsikt att framdeles tillämpa dessa regler på de fall som berörs av dem, därigenom själv begränsar sitt utrymme för skönsmässig bedömning och därför, om den frångår nämnda regler, riskerar att bli föremål för sanktionsåtgärder på grund av åsidosättande av allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Det kan följaktligen inte uteslutas att sådana förhållningsregler med allmän räckvidd, under vissa förutsättningar och beroende på deras innehåll, kan ha rättsverkningar och i synnerhet att förvaltningen inte kan avvika från dessa regler i ett enskilt fall utan att ange skäl som är förenliga med allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, förutsatt att ett sådant tillvägagångssätt inte strider mot andra centrala unionsrättsliga regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2011, Grekland/kommissionen, T‑344/05, ej publicerad, EU:T:2011:440, punkt 192, dom av den 16 september 2013, Spanien/kommissionen, T‑3/07, ej publicerad, EU:T:2013:473, punkt 84 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juli 2014, Grekland/kommissionen, T‑376/12, ej publicerad, EU:T:2014:623, punkt 106).

240    Det ska vidare noteras att det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 avser en viktningsfaktor och att det inte föreligger någon automatisk rätt till tillämpning därav. Som framgår av lydelsen av dokument VI/5330/97, där nämnda faktor föreskrivs, måste nämligen två villkor vara uppfyllda för att denna faktor ska få tillämpas. Den brist som kommissionen har konstaterat under förfarandet för avslutande av räkenskaper måste bero på svårigheter att tolka unionslagstiftningen, och de nationella myndigheterna måste ha gjort vad som krävdes för att avhjälpa bristen så snart kommissionen upptäckt denna.

241    Såvitt avser det första villkoret för tillämpning av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 ska det inledningsvis påpekas att Republiken Italien, Republiken Frankrike och Ungern har gjort gällande att flera medlemsstater hade svårt att tolka förordning nr 320/2006 och förordning nr 968/2006, särskilt när det gällde begreppet ”produktionsanläggning” och möjligheten att behålla lagringssilor vid fullständig demontering av en sockerproduktionsplats. Därutöver har Republiken Frankrike och Ungern också hävdat att kommissionen själv haft tolkningssvårigheter och att dess ståndpunkt utvecklats. Till yttermera visso gjorde även förlikningsorganet bedömningen att kommissionen haft tolkningssvårigheter, med hänvisning till att kommissionen år 2006 begärt ett yttrande av sin rättstjänst. Slutligen konstaterar tribunalen att domstolen i domen av den 14 november 2013, SFIR m.fl. (C‑187/12 till C‑189/12, EU:C:2013:737), uteslutande slog fast under vilka omständigheter en silo inte var att anse som en demonteringspliktig produktionsanläggning utan att emellertid uttala sig vare sig om vid vilken tidpunkt silors användning skulle bedömas eller om huruvida demonteringsskyldigheten nödvändigtvis medförde att produktionsanläggningarna måste rivas.

242    Mot bakgrund av de omständigheter som har erinrats om i punkt 241 ovan finner tribunalen – i motsats till vad kommissionen har gjort gällande – att den berörda lagstiftningen gav upphov till tolkningssvårigheter vad gäller frågan om behållande av silor vid fullständig demontering.

243    Den bedömningen påverkas inte av kommissionens argument att den genomgående lämnade helt konsekvent information om skyldigheten att demontera silor till de medlemsstater som ställde frågor till den om detta. Det finns inget stöd för detta påstående, som dessutom i alla händelser saknar betydelse för konstaterandet att det förelåg objektiva svårigheter att tolka den aktuella lagstiftningen vad gäller frågan om behållande av silor vid fullständig demontering.

244    Det första villkoret för tillämpning av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 är således uppfyllt i det aktuella fallet.

245    Såvitt avser det andra villkoret för tillämpning av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 – att medlemsstaten måste ha vidtagit åtgärder för att avhjälpa bristen så snart denna hade upptäckts – framhåller tribunalen att Republiken Italien omedelbart vidtog åtgärder för att rätta sig efter den ståndpunkt som kommissionen uttryckte i det första meddelandet av den 9 december 2010. Republiken Italien uppmanade nämligen AGEA att tillfälligt upphöra med frisläppandet av de säkerheter som mottagarna av omstruktureringsstöd hade ställt i enlighet med artikel 16 i förordning nr 968/2006. Republiken Italien har också företett skrivelser från AGEA till de italienska företag som tog emot omstruktureringsstöd där AGEA angav att säkerheterna inte kunde frisläppas och anmodade företagen att riva silorna före den 30 september 2011.

246    Således var även det andra villkoret för tillämpning av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 uppfyllt.

247    Det följer emellertid av användningen av ordet ”kan” i lydelsen av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 att kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller tillämpningen av nämnda fall och att kommissionen således saknar skyldighet att sätta ned en finansiell korrigering eller helt avstå från att göra en sådan även när båda de villkor som har erinrats om i punkt 240 ovan är uppfyllda.

248    I synnerhet kan kommissionen avstå från att tillämpa det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 om en sådan tillämpning kan medföra att grundläggande unionsrättsliga principer såsom proportionalitets- och likabehandlingsprinciperna åsidosätts.

249    Härvidlag ska det påpekas att bilagan till protokollet från det bilaterala mötet den 4 maj 2011 innehåller en redogörelse för den ståndpunkt som kommissionen hade förfäktat vid nämnda möte, nämligen att de italienska sockerproducenterna, genom att undvika demontering, hade erhållit omstruktureringsstöd för fullständig demontering trots att de dels inte hade åsamkats några kostnader för demontering av de omtvistade silorna, dels hade kunnat dra ekonomisk nytta av användningen av dessa silor, samtidigt som de producenter i de övriga medlemsstaterna som hade demonterat sina lagringssilor hade varit tvungna att stå samtliga därmed förenade kostnader utan att kunna dra någon nytta av silorna. Kommissionen hade utifrån detta gjort bedömningen att den mot bakgrund av likabehandlingsprincipen inte kunde godta att de omtvistade silorna behölls i Italien samtidigt som den hade nekat andra medlemsstater rätten att göra motsvarande.

250    Denna ståndpunkt har kommissionen nu upprepat i svaromålet, där den har påtalat att de italienska producenterna, genom att behålla de omtvistade silorna, erhöll en betydande fördel jämfört med konkurrenter i andra medlemsstater som demonterade sina silor.

251    Mot bakgrund av det ovan anförda gjorde kommissionen en riktig bedömning när den fann att med tanke på att de omtvistade silorna inte hade rivits, skulle en tillämpning av det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97 ha gett upphov till en skillnad i behandling mellan de italienska sockerproducenterna och de sockerproducenter i andra medlemsstater som hade varit tvungna att riva silor för att kunna erhålla omstruktureringsstöd för fullständig demontering.

252    Således kan kommissionen inte klandras för att den avstod från att tillämpa det särskilda fallet i bilaga 2 till dokument VI/5330/97.

253    Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens andra del och följaktligen inte heller såvitt avser den fjärde grunden i dess helhet.

 Den femte grunden: åsidosättande av artikel 9.3 i förordning nr 883/2006, åsidosättande av likabehandlingsprincipen och missuppfattning av de faktiska omständigheterna

254    Den femte grunden har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av den korrigering som rör försenad slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004. Denna grund består av tre delar. Den första avser åsidosättande av artikel 9.3 i förordning nr 883/2006, den andra avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen och den tredje avser missuppfattning av de faktiska omständigheterna.

 Den femte grundens första del: åsidosättande av artikel 9.3 i förordning nr 883/2006

255    Republiken Italien har kritiserat kommissionen för att den inte godtog att överskridandet av fristerna för slutbetalning av slaktbidragen för ansökningsåret 2004 (nedan kallade de omtvistade utbetalningarna) var att hänföra till ”särskilda omständigheter rörande förvaltningen” i den mening som avses i artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 vilka enligt Republiken Italien skulle ha motiverat att kommissionen avstod från att göra en korrigering i det aktuella fallet.

256    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

257    Skäl 15 i förordning nr 883/2006 har följande lydelse:

”När det gäller EGFJ omfattar gemenskapens jordbrukslagstiftning tidsgränser för medlemsstaternas utbetalningar till stödmottagarna, vilka måste följas av medlemsstaterna. Varje utbetalning som görs efter tidsgränsen utan att det är motiverat, betraktas som en icke berättigad utgift och kommer därför i princip inte att ersättas av kommissionen. För att reglera de finansiella verkningarna i förhållande till längden av förseningen är det lämpligt att stegra förskottens minskning i enlighet med överskridandets faktiska betydelse. Det bör dock finnas en fastställd marginal så att minskningarna inte tillämpas när de försenade betalningarna beror på tvistemål.”

258    I artikel 9 i förordning nr 883/2006, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 451/2009 av den 29 maj 2009 om ändring av förordning nr 883/2006 (EUT L 135, 2009, s. 12), föreskrivs följande:

”1.      Utbetalningar som verkställts efter det att betalningsfristen löpt ut ska berättiga till gemenskapsfinansiering, och månadsbetalningarna ska minskas enligt följande:

a)      Om de försenade utbetalningarna motsvarar högst 4 % av de utbetalningar som gjorts enligt tidsfristerna ska inget avdrag göras.

b)      Utöver marginalen på 4 % ska alla vidare utbetalningar som gjorts med en försening leda till följande avdrag:

–        För utbetalningar som verkställts under den första månaden efter den månad då betalningsfristen löpte ut ska utbetalningen minskas med 10 %.

–        För utbetalningar som verkställts under den andra månaden efter den månad då betalningsfristen löpte ut ska utbetalningen minskas med 25 %.

–        För utbetalningar som verkställts under den tredje månaden efter den månad då betalningsfristen löpte ut ska utbetalningen minskas med 45 %.

–        För utbetalningar som verkställts under den fjärde månaden efter den månad då betalningsfristen löpte ut ska utbetalningen minskas med 70 %.

–        För utbetalningar som verkställts efter den fjärde månaden efter den månad då betalningsfristen löpte ut ska utbetalningen minskas med 100 %.

c)      Den marginal på 4 % som avses i punkt 1 a och b ska vara 5 % för betalningar för vilka tidsfristen löper ut efter den 15 oktober 2009.

…

3.      Om särskilda omständigheter rörande förvaltningen ändå har uppstått för vissa åtgärder eller om medlemsstaterna kan påvisa goda skäl, skall kommissionen dock tillämpa en stegring som avviker från vad som anges i punkterna 1 och 2 och/eller lägre procentsatser eller procentsatsen noll.

…”

259    Enligt rättspraxis ska de utgifter för finansiering som ska bäras av EUGFJ beräknas med utgångspunkt i att de frister som föreskrivs i den tillämpliga jordbrukslagstiftningen har följts. När nationella myndigheter betalar ut stöd efter det att fristen har löpt ut, påför de därför EUGFJ utgifter som är rättsstridiga och således inte berättigar till stöd (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 oktober 1999, Italien/kommissionen, C‑253/97, EU:C:1999:527, punkt 126, och dom av den 12 september 2007, Grekland/kommissionen, T‑243/05, EU:T:2007:270, punkt 116). Följaktligen är medlemsstaten skyldig att anpassa sitt kontrollsystem genom att beakta den i unionsrätten föreskrivna fristen för utbetalning av stöd. Till yttermera visso är syftet med den marginal på 4 procent eller 5 procent som föreskrivs i artikel 9.1 a och 9.1 c i förordning nr 883/2006 just att ge medlemsstaterna möjlighet att utföra extra kontroller, varvid det anges att de utbetalningar som inte överskrider denna marginal inte påverkas oavsett hur många månader förseningen uppgår till (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 september 2007, Grekland/kommissionen, T‑243/05, EU:T:2007:270, punkt 116).

260    Vidare ankommer det enligt rättspraxis på medlemsstaten att visa att villkoren enligt artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 är uppfyllda, alltså att antingen styrka att särskilda omständigheter rörande förvaltningen har uppstått för vissa åtgärder eller påvisa goda skäl. Bland annat måste medlemsstaten visa att förseningarna inte har gått utöver rimliga tidsgränser (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 september 2003, Grekland/kommissionen, C‑331/00, EU:C:2003:472, punkt 117, dom av den 11 juni 2009, Grekland/kommissionen, T‑33/07, ej publicerad, EU:T:2009:195, punkt 372, och dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 136).

261    Slutligen ska artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 tolkas restriktivt, eftersom den innebär att det införs ett undantag (se, analogt, dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

262    I det aktuella fallet har Republiken Italien inte bestritt att utbetalningar har skett för sent, och inte heller att de försenade utbetalningarna överstiger marginalen på 5 procent av de betalningar som verkställdes i tid. Däremot har Republiken Italien gjort gällande att de aktuella förseningarna var motiverade mot bakgrund av särskilda omständigheter rörande förvaltningen. Dessa omständigheter bestod enligt Republiken Italien i att det i landet pågick ett flertal komplicerade mål som rörde lagenligheten av vissa betalningar som Republiken Italien hade verkställt och i att Agenzia veneta per i pagamenti in agricoltura (AVEPA) (Utbetalningsmyndigheten för regionen Veneto, Italien) med anledning av dessa mål hade beslutat att tills vidare innehålla samtliga utbetalningar till de företag som var inblandade i nämnda mål.

263    Tribunalen erinrar för det första om att AVEPA och AGEA genom ett meddelande av den 7 februari 2005 från Nucleo Antifrodi Carabinieri di Parma (Bedrägerienheten vid Carabinieri-polismyndigheten i Parma, Italien) underrättades om ett misstänkt bedrägeri till förfång för fonden, som bland annat rörde särskilda bidrag för handjur av nötkreatur och extensifieringsstöd avseende åren 2000–2003 som hade mottagits av ett flertal italienska företag.

264    Sedermera väcktes åtal mot dessa företag vid Tribunale di Treviso (Distriktsdomstolen i Treviso, Italien). Datum för den förberedande förhandlingen sattes till den 2 oktober 2006.

265    Mot bakgrund av ovanstående beslutade AVEPA att tills vidare innehålla samtliga betalningar till två åtalade företag med stöd av artikel 33.1 i det italienska decreto legislativo (lagstiftningsdekret) nr 228/2001 av den 18 maj 2001 (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 228), enligt vilken ”[f]örfaranden för utbetalning från godkända utbetalningsställen … ska avbrytas såvitt avser mottagare med avseende på vilka kontroll- och tillsynsorgan har överlämnat utförliga upplysningar rörande oberättigat uppbärande av medel från gemenskapsbudgeten eller den nationella budgeten, till dess att de faktiska omständigheterna slutligt har fastställts”.

266    Parallellt med detta väckte Procura presso la Corte dei Conti per il Veneto (Allmänna åklagarmyndigheten vid Revisionsrätten för Veneto, Italien) åtal för bokföringsbrott vid Corte dei Conti per il Veneto (Revisionsrätten för Veneto, Italien) avseende samma faktiska omständigheter. Den 23 september 2009 beslutade nämnda domstol om interimistisk kvarstad på de tilltalade stödmottagande företagens tillgångar liksom dessas fordringar på AVEPA, med undantag bland annat av de omtvistade utbetalningarna.

267    Med anledning av det beslutet återupptog AVEPA den 19 oktober 2009 utbetalningen av vissa av de belopp vilkas utbetalning hade avbrutits och vilka inte omfattades av den interimistiska kvarstaden, bland annat de slaktbidrag för ansökningsåret 2004 som var föremål för de omtvistade utbetalningarna.

268    I detta sammanhang ska det också noteras att Republiken Italien inte har hävdat att de omtvistade utbetalningarna omfattades av det brottmål och det bokföringsmål som har nämnts i punkterna 264 och 266 ovan. Inom ramen för det aktuella förfarandet för avslutande av räkenskaper vitsordade Republiken Italien nämligen att de omtvistade utbetalningar som hänförde sig till budgetposterna 050302092124023, 050302102124033 och 050302992128007 inte var specifikt knutna till någon dom samtidigt som den gjorde gällande att det förelåg ett ”oupplösligt samband” mellan å ena sidan de utbetalningar som var i fråga i de i punkterna 263–266 ovan beskrivna målen och å andra sidan de omtvistade utbetalningarna.

269    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att de nationella mål som Republiken Italien har åberopat inte berör de omtvistade utbetalningarna och att orsaken till att de omtvistade utbetalningarna tillfälligt avbröts därför inte stod att finna i ett domstolsförfarande eller en dom, utan i AVEPA:s tillämpning av artikel 33.1 i lagstiftningsdekret nr 228.

270    För det andra framhåller tribunalen att förfarandet enligt artikel 33 i lagstiftningsdekret nr 228 för tillfälligt avbrytande av utbetalningar tillämpas i förebyggande syfte. Detta förfarande grundar sig på att det presumeras föreligga oegentligheter när kontrollorganen avger en rapport med den innebörden, redan innan de faktiska omständigheterna slutligt har fastställts, och följden av förfarandet blir att de berörda beloppen utbetalas till mottagaren endast om denne slutligen frikänns. Enligt rättspraxis gör ett sådant tillvägagångssätt det principiellt omöjligt att iaktta betalningsfristerna (dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 140).

271    Därför finner tribunalen, i likhet med kommissionen, att förfarandet för tillfälligt avbrytande av de omtvistade utbetalningarna i det aktuella fallet inte kan anses utgöra särskilda omständigheter rörande förvaltningen. Det förfarande för tillfälligt avbrytande av utbetalningar som föreskrivs i artikel 33 i lagstiftningsdekret nr 228 utgör i själva verket ett undantag från betalningsfristerna som gör det svårare för de tillämpliga unionsreglerna att fungera väl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 142).

272    För det tredje har Republiken Italien – trots den uppmaning från kommissionens sida som förlikningsorganet erinrade om i sin rapport av den 6 maj 2014 – inte företett några uppgifter som styrker att marginalen på 5 procent överskreds enbart på grund av utbetalningar som hade bestritts i nationell domstol.

273    Republiken Italien kan härvidlag inte vinna framgång med det i repliken anförda argument som innebär att kommissionen saknade fog för att kräva att Republiken Italien skulle styrka att förseningen av de omtvistade utbetalningarna kunde tillskrivas en enda dom. Det framgår nämligen bland annat av den skrivelse av den 18 januari 2012 som kommissionen sände till Republiken Italien med stöd av artikel 11.1 andra stycket i förordning nr 885/2006 att kommissionen vad gäller tillämpningen av artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 uppmanade de italienska myndigheterna att styrka att den marginal på 4 procent som avses i artikel 9.1 a i förordning nr 883/2006 (vilken sedermera har höjts till 5 procent i kraft av artikel 9.1 c i samma förordning) hade överskridits till följd av domstolsförfaranden – inte till följd av en enda dom. I skrivelsen av den 18 januari 2012 uppmanade kommissionen för övrigt en sista gång de italienska myndigheterna att låta kommissionen ta del av kopior av domarna, med uppgifter om överskjutande belopp för var och en av följande budgetposter: 050302092124023, 050302102124033 och 050302992128007.

274    För det fjärde kan Republiken Italien slutligen inte heller vinna framgång med sitt påstående om att förseningen av de omtvistade utbetalningarna var motiverad med tanke på att målen vid Distriktsdomstolen i Treviso och Revisionsrätten för Veneto var av särskilt komplicerad art eller med tanke på att det aktuella fallet utgjorde ett undantag. Syftet med den marginal på 5 procent som föreskrivs i artikel 9.1 c i förordning nr 883/2006 är ju, som tribunalen har erinrat om i punkt 259 ovan, just att ge medlemsstaterna möjlighet att utföra extra kontroller utan att det såvitt avser de utbetalningar som inte överskrider denna marginal har någon betydelse hur många månader förseningen uppgår till (se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juli 2012, Grekland/kommissionen, T‑86/08, EU:T:2012:345, punkt 191, och dom av den 26 september 2012, Italien/kommissionen, T‑84/09, ej publicerad, EU:T:2012:471, punkt 146).

275    Mot bakgrund av det ovan anförda gjorde kommissionen inte någon felaktig bedömning när den fann dels att de fall där betalningsfrister hade överskridits på grund av domstolsförfaranden skulle räknas av mot den marginal på 5 procent som avses i artikel 9.1 c i förordning nr 883/2006, dels att det förhållandet att utbetalningar verkställdes alltför sent till följd av en tvist som var avsedd att avgöra huruvida utbetalningar som de nationella myndigheterna tidigare hade nekat att verkställa eller återkrävt nu skulle få verkställas inte utgjorde någon särskild omständighet rörande förvaltningen i den mening som avses i artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 – en bedömning som kommissionen framförde till Republiken Italien i skrivelsen av den 2 juli 2014 (se punkt 41 ovan).

276    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den femte grundens första del.

 Den femte grundens andra del: åsidosättande av likabehandlingsprincipen

277    Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen genom att tillämpa en korrigering avseende de omtvistade utbetalningarna, vilka rörde återstoden av slaktbidragen för ansökningsåret 2004, samtidigt som situationen för dessa utbetalningar liknade situationen för de försenade utbetalningar som avsåg de utgifter uppgående till omkring 4,4 miljoner euro som hade blivit föremål för interimistisk kvarstad genom beslut av Revisionsrätten för Veneto, med avseende på vilka kommissionen däremot inte har tillämpat någon korrigering.

278    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

279    Enligt fast rättspraxis innebär likabehandlingsprincipen eller icke-diskrimineringsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 9 september 2004, Spanien/kommissionen, C‑304/01, EU:C:2004:495, punkt 31, dom av den 14 december 2004, Swedish Match, C‑210/03, EU:C:2004:802, punkt 70, och dom av den 21 juli 2011, Nagy, C‑21/10, EU:C:2011:505, punkt 47).

280    I svaromålet förklarade kommissionen, efter att ha påpekat att Republiken Italiens argumentation var oklar, att skälet till att de utbetalningar som hade blivit föremål för interimistisk kvarstad genom beslut av Revisionsrätten för Veneto inte hade inräknats i korrigeringen trots att de verkställdes för sent var att det i de olika budgetposter där dessa utbetalningar hade deklarerats fanns en notering om marginalen på 4 procent, vilket däremot inte var fallet för de omtvistade utbetalningarna.

281    Republiken Italien har inte bestritt dessa påståenden utan inskränkt sig till att hävda att samtliga försenade utbetalningar som omfattas av det aktuella förfarandet för avslutande av räkenskaper borde anses motiverade med hänvisning till ett allmänt behov av försiktighet som kom till uttryck i AVEPA:s beslut att med stöd av artikel 33 i lagstiftningsdekret nr 228 tills vidare avbryta samtliga utbetalningar till de företag som var tilltalade i de pågående domstolsförfarandena i Italien.

282    Tribunalen noterar till att börja med att det framgår av punkt 266 respektive 271 ovan dels att Revisionsrätten för Veneto inte inbegrep de omtvistade utbetalningarna i de belopp som blev föremål för dess beslut om interimistisk kvarstad, dels att det förfarande för avbrytande av utbetalningar som föreskrivs i artikel 33 i lagstiftningsdekret nr 228 gör det omöjligt att iaktta unionsbestämmelserna om betalningsfrister. Republiken Italien kan således inte med framgång hävda att det skulle ha förelegat ett allmänt behov av försiktighet som kunde motivera att AVEPA tillfälligt avbröt de omtvistade utbetalningarna.

283    Vidare har Republiken Italien inte bestritt att det förekom en notering om marginalen på 4 procent i de budgetposter där utbetalningarna motsvarande beloppet på 4,4 miljoner euro deklarerades, medan marginalen på 5 procent inte nämndes i de budgetposter som avsåg de omtvistade utbetalningarna.

284    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att Republiken Italien inte har styrkt att de omtvistade utbetalningarna och de utbetalningar – till ett belopp av 4,4 miljoner euro – som omfattades av marginalen på 4 procent befann sig i jämförbara situationer. Således har Republiken Italien inte heller styrkt att kommissionen har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att påföra en korrigering uteslutande för de omtvistade utbetalningarna.

285    Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grundens andra del.

 Den femte grundens tredje del: missuppfattning av de faktiska omständigheterna

286    Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen har missuppfattat de faktiska omständigheterna. I ansökan inskränkte sig Republiken Italien till att ange att ”[m]ot bakgrund av de ovan anförda övervägandena är det angripna beslutet, i den del som har bestritts med stöd av föreliggande grund, rättsstridigt på grund av missuppfattning av de faktiska omständigheterna”.

287    Kommissionen har inte bestridit denna invändning i sina rättegångsinlagor. Vid förhandlingen framställde kommissionen emellertid en invändning om rättegångshinder avseende nämnda invändning, med motiveringen att den var oklar.

288    Vid förhandlingen framställde Republiken Italien i sin tur en invändning om rättegångshinder mot kommissionens invändning om rättegångshinder, med motiveringen att kommissionen skulle ha framfört sin invändning alltför sent och att detta undergrävde den kontradiktoriska karaktären hos förfarandet vid tribunalen. Republiken Italien påpekade emellertid att tribunalen hade möjlighet att vid förhandlingen ex officio ta upp frågan huruvida invändningen om missuppfattning av faktiska omständigheter kunde prövas i sak, och för den händelse att tribunalen avsåg att göra detta framhöll Republiken Italien att syftet med dess invändning om missuppfattning av de faktiska omständigheterna var att bestrida den bedömning som kommissionen hade gjort av de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet. Enligt Republiken Italiens uppfattning var nämligen förseningen av de omtvistade utbetalningarna motiverad mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet.

289    Tribunalen erinrar härvid om att unionsdomstolen har rätt att bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i ett enskilt fall, motiverar att en invändning ogillas i sak utan att det först behöver prövas huruvida invändningen kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52).

290    Av de förklaringar som Republiken Italien lämnade vid förhandlingen (vilka har erinrats om i punkt 288 ovan) framgår att syftet med dess invändning om missuppfattning av de faktiska omständigheterna underförstått, men nödvändigtvis, var att klandra kommissionen för en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

291    Av punkterna 263–275 ovan framgår emellertid att de faktiska omständigheter som Republiken Italien har åberopat inte utgjorde ”särskilda omständigheter rörande förvaltningen” i den mening som avses i artikel 9.3 i förordning nr 883/2006 som hade kunnat motivera att de omtvistade utbetalningarna gjordes alltför sent. Således kan Republiken Italien inte med framgång hävda att det angripna beslutet kännetecknas av en uppenbart oriktig bedömning.

292    Eftersom det saknas fog för den femte grundens tredje del, ska nämnda del lämnas utan avseende varvid tribunalen inte behöver pröva de invändningar om rättegångshinder som kommissionen respektive Republiken Italien framställde vid förhandlingen.

293    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

 Den sjätte grunden: åsidosättande av artikel 20 i förordning nr 501/2008, av principen om skydd för berättigade förväntningar och av principen om att finansiella korrigeringar ska kunna tillskrivas medlemsstaterna

294    Den sjätte grunden har anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av den korrigering som rör försenad utbetalning av ersättning för vissa omkostnader för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter. Republiken Italien har kritiserat kommissionen för att ha påfört Republiken Italien en finansiell korrigering för åsidosättande av den frist på 60 kalenderdagar som avses i artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008 såvitt avser tiden från mottagandet av en ansökan om utbetalning till det faktiska utbetalandet av visst stöd till informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter som Republiken Italien beviljat under budgetåren 2009 och 2010. Härvidlag har Republiken Italien väsentligen anfört följande. För det första anser Republiken Italien att åsidosättandet av betalningsfristen enligt artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008 beror på att kommissionens avdelningar framställde en italiensk version av artikel 20 andra stycket andra meningen i den förordningen (nedan kallad den omtvistade bestämmelsen) som var felaktig före ikraftträdandet av den rättelse som offentliggjordes den 18 oktober 2012 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 287, 2012, s. 25), varför det inte är möjligt att hålla Republiken Italien ansvarig för åsidosättandet av fristen enligt artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008. Därför är det enligt Republiken Italien oskäligt att belasta Republiken Italien med konsekvenserna av tillämpningen av den omtvistade bestämmelsen, särskilt som det i det aktuella fallet inte kan konstateras att unionens budget skulle ha åsamkats någon förlust. Till yttermera visso anser Republiken Italien att dess påstådda fel är uppenbart ursäktligt. För det andra har Republiken Italien gjort gällande att den finansiella korrigering som kommissionen har tillämpat innebär att den omtvistade bestämmelsen ges retroaktiv verkan, vilket strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

295    Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument.

296    Artikel 20 i förordning nr 501/2008 har följande lydelse:

”Medlemsstaten ska verkställa de utbetalningar som föreskrivs i artiklarna 18 och 19 inom 60 kalenderdagar från den dag då ansökan om utbetalning inkom.

När som helst under sextiodagarsperioden efter det att betalningsansökan registrerats kan dock denna tidsfrist upphävas genom en anmälan till den berörda avtalsslutande organisationen om att ansökan inte är godtagbar, antingen därför att fordran inte är giltig eller därför att den inte åtföljts av de verifikationer som krävs för alla kompletterande ansökningar, eller därför att medlemsstaten anser det vara nödvändigt med ytterligare uppgifter eller önskar göra kontroller. Tidsfristen ska fortsätta att löpa från och med dagen för mottagandet av de begärda uppgifterna eller dagen för medlemsstatens kontroller, vilka ska lämnas respektive utföras inom 30 kalenderdagar räknat från anmälan.

…”

297    Den italienska versionen av artikel 20 andra stycket i förordning nr 501/2008 hade före den rättelse som den 18 oktober 2012 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning följande lydelse:

”När som helst under sextiodagarsperioden efter det att betalningsansökan registrerats kan dock denna tidsfrist upphävas genom en anmälan till den berörda avtalsslutande organisationen om att ansökan inte är godtagbar, antingen därför att fordran inte är giltig eller därför att den inte åtföljts av de verifikationer som krävs för alla kompletterande ansökningar, eller därför att medlemsstaten anser det vara nödvändigt med ytterligare uppgifter eller önskar göra kontroller. Tidsfristen ska börja löpa på nytt från och med dagen för mottagandet av de begärda uppgifterna eller dagen för medlemsstatens kontroller, vilka ska lämnas respektive utföras inom 30 kalenderdagar räknat från anmälan.”

(”Tale termine può tuttavia essere sospeso in qualunque momento del periodo di 60 giorni successivo alla prima registrazione della domanda di pagamento, mediante notifica all’organizzazione contraente creditrice che la domanda non è ricevibile, in quanto il credito non è esigibile oppure la domanda non è corredata dei documenti giustificativi necessari per le domande successive o lo Stato membro ritiene necessario richiedere informazioni supplementari o procedere a verifiche. Il termine decorre nuovamente a partire dalla data di ricevimento delle informazioni richieste o dalla data delle verifiche effettuate dallo Stato membro, che devono essere trasmesse o rispettivamente effettuate entro un termine di 30 giorni di calendario a decorrere dalla notifica.”)

298    Genom den rättelse som den 18 oktober 2012 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning ersattes uttrycket ”ska börja löpa på nytt” (”decorre nuovamente”) i den omtvistade bestämmelsen med uttrycket ”ska fortsätta att löpa” (”continua a decorrere”).

299    Av rättspraxis framgår att behovet av att unionsförordningar ska tolkas på ett enhetligt sätt gör att man inte kan betrakta en viss text ensam. I stället krävs det, i fall där tvivel har uppstått, att texten tolkas och tillämpas mot bakgrund av de versioner som föreligger på de andra officiella språken (dom av den 17 oktober 1996, Lubella, C‑64/95, EU:C:1996:388, punkt 17).

300    När det för det första gäller den invändning från Republiken Italiens sida som innebär att artikel 20 i förordning nr 501/2008 förvisso har åsidosatts men att de italienska myndigheterna inte kan lastas för överskridandet av den betalningsfrist som avses i det första stycket i den artikeln, framhåller tribunalen till att börja med att den italienska versionen av artikel 20 andra stycket i förordning nr 501/2008 verkligen var oklar i så måtto att det i den första meningen uttryckligen hänvisades till upphävande av den betalningsfrist som slås fast i artikel 20 första stycket i nämnda förordning (”denna tidsfrist [kan] upphävas”, på italienska: ”tale termine può … essere sospeso”) medan den andra meningen föreföll innehålla en hänvisning till avbrytande av samma frist (”[t]idsfristen ska börja löpa på nytt från och med dagen för mottagandet av de begärda uppgifterna eller dagen för medlemsstatens kontroller”; på italienska: ”[i]l termine decorre nuovamente a partire dalla data di ricevimento delle informazioni richieste o dalla data delle verifiche effettuate dallo Stato membro”).

301    Vidare har Republiken Italien inte bestritt kommissionens påstående att det i artikel 2941 och följande artiklar i den italienska civillagen görs åtskillnad mellan (tillfälligt) upphävande av frister och avbrytande av frister, varvid avbrytande medför att en ny frist börjar löpa medan det vid tillfälligt upphävande förhåller sig så, att den tid som har förflutit före den omständighet som föranleder det tillfälliga upphävandet inräknas i den frist som fortsätter att löpa när nämnda händelse inte längre föreligger.

302    Mot bakgrund av den rättspraxis som har erinrats om i punkt 299 ovan kunde Republiken Italien inte utan vidare tolka den omtvistade bestämmelsen så, att den tillät Republiken Italien att avbryta den frist som anges i artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008 genom att uppmana de berörda avtalsslutande organisationerna att inkomma med ytterligare upplysningar eller genom att utföra kompletterande kontroller av dessa organisationer. Republiken Italien var nämligen först skyldig att undersöka huruvida de övriga språkversionerna av den omtvistade bestämmelsen bekräftade dess tolkning, och det ankom på Republiken Italien att i förekommande fall tolka och tillämpa den bestämmelsen mot bakgrund dels av versionerna på de övriga officiella språken, dels av systematiken i och syftet med den lagstiftning där bestämmelsen ingår (se, analogt, dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau, 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14, och dom av den 9 januari 2003, Givane m.fl., C‑257/00, EU:C:2003:8, punkt 37).

303    I det aktuella fallet tillämpade Republiken Italien emellertid den omtvistade bestämmelsen – trots att denna var tvetydig mot bakgrund av artikel 20 andra stycket första meningen i förordning nr 501/2008 – utan att beakta de övriga språkversionerna av artikel 20 andra stycket i förordning nr 501/2008. Därigenom blev Republiken Italien ensam ansvarig för åsidosättandet av betalningsfristen enligt artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008.

304    Republiken Italien kan således inte vinna framgång med den invändning som innebär att artikel 20 i förordning nr 501/2008 visserligen har åsidosatts men att de försenade utbetalningarna inte kan läggas Republiken Italien till last.

305    När det för det andra gäller det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar genom retroaktiv tillämpning av den omtvistade bestämmelsen i dess lydelse efter 2012 års rättelse, erinrar tribunalen om att den principen enligt rättspraxis kan göras gällande i förhållande till unionsrättsliga bestämmelser endast i den utsträckning som unionen själv tidigare har skapat en situation som kan ge upphov till en berättigad förväntning (se dom av den 15 januari 2002, Weidacher, C‑179/00, EU:C:2002:18, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen, T‑257/04, EU:T:2009:182, punkt 245).

306    I det aktuella fallet är det inte styrkt att unionen hade skapat en situation där Republiken Italien kunde tro att den omtvistade bestämmelsen var korrekt och på goda grunder kunde förvänta sig att kunna tillämpa denna.

307    Till att börja med framgår det av meddelandet av den 27 april 2010, som sändes med stöd av artikel 11.1 första stycket i förordning nr 885/2006 (se punkt 43 ovan), dels att kommissionen under två tidigare undersökningar redan hade konstaterat att det fanns problem med försenade utbetalningar vad gäller Republiken Italien, dels att kommissionens avdelningar ända sedan 2005 konsekvent hade förklarat, i sina mellanhavanden med de italienska myndigheterna, vilken som var den rätta tolkningen av de bestämmelser som numera återfinns i artikel 20 i förordning nr 883/2006.

308    Kommissionen har exempelvis, med anledning av en åtgärd för processledning som tribunalen vidtog med stöd av artikel 89 i sina rättegångsregler, företett en skrivelse av den 9 februari 2006 som den sände till Republiken Italien inom ramen för en tidigare undersökning. I denna skrivelse angav kommissionen uttryckligen att ”[betalningsfristen ska] börja löpa på nytt så snart de begärda upplysningarna har inkommit eller kontrollen har utförts”.

309    Härvidlag ska det förtydligas att den lagstiftning som var tillämplig på de faktiska omständigheter som berördes av den undersökning som avses i punkt 308 ovan inte var artikel 20 i förordning nr 501/2008 utan artikel 12.5 i kommissionens förordning (EG) nr 94/2002 av den 18 januari 2002 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2826/2000 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden (EGT L 17, 2002, s. 30). Dessa båda bestämmelser var emellertid väsentligen identiska. Artikel 12.5 i förordning nr 94/2002 hade nämligen följande lydelse:

”Medlemsstaten skall verkställa de utbetalningar som föreskrivs i punkterna 1–4 inom 60 kalenderdagar från den dag då ansökan mottogs. Under sextiodagarsperioden kan denna tidsfrist efter det att betalningsansökan registrerats dock när som helst upphävas genom en anmälan till den berörda avtalsparten om att ansökan inte är godtagbar, antingen därför att fordran inte kan godtas eller utkrävas eller därför att den inte är bestyrkt med de bevishandlingar som krävs för alla kompletterande ansökningar, eller därför att medlemsstaten anser att det krävs ytterligare upplysningar eller önskar göra kontroller. Tidsfristen fortsätter att löpa från och med dagen för mottagandet av de begärda upplysningarna, vilka skall lämnas inom 30 kalenderdagar. Utom vid force majeure skall en försening av ovannämnda betalningar medföra minskning av återbetalningen till medlemsstaten, i enlighet med bestämmelserna i artikel 4 i förordning (EEG) nr 296/96.”

310    Tribunalen finner därför att kommissionen, innan den antog det angripna beslutet, vid flera tillfällen hade underrättat de italienska myndigheterna om hur betalningsfristen på 60 dagar skulle beräknas efter ett upphävande.

311    Vidare bekräftade Republiken Italien vid förhandlingen att det var Republiken Italien som i samband med att det aktuella förfarandet för avslutande av räkenskaper inleddes hade underrättat kommissionen om problemet med översättningen av den omtvistade bestämmelsen. Republiken Italien var således inte ovetande om att den omtvistade bestämmelsen eventuellt inte var korrekt men fattade ändå ett medvetet beslut om att tillämpa den.

312    Mot bakgrund av det ovan anförda kan Republiken Italien inte med framgång göra gällande att den omtvistade bestämmelsen gav Republiken Italien berättigade förväntningar.

313    För det tredje kan slutligen inget avseende heller fästas vid Republiken Italiens argument om att åsidosättandet av betalningsfristerna inte har åsamkat unionsbudgeten någon förlust och att det därför vore oskäligt att belasta Republiken Italien med konsekvenserna av tillämpningen av den omtvistade bestämmelsen.

314    Det framgår nämligen av rättspraxis att EGFJ endast finansierar interventioner som genomförs i enlighet med de unionsbestämmelser som gäller inom ramen för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 februari 2005, Grekland/kommissionen, C‑300/02, EU:C:2005:103, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

315    Enligt unionslagstiftningen är medlemsstaterna skyldiga att iaktta den betalningsfrist som avses i artikel 20 i förordning nr 501/2008 och kan åläggas ekonomiska påföljder om de underlåter att göra detta.

316    Av skäl 15 i förordning nr 883/2006, som har återgetts i punkt 257 ovan, framgår till att börja med att varje utbetalning till stödmottagare som utan att detta är motiverat görs efter de tidsgränser som anges i unionslagstiftningen ska betraktas som en icke stödberättigande utgift och därför i princip inte kommer att ersättas av kommissionen.

317    Vidare föreskrivs det i artikel 20 tredje stycket i förordning nr 501/2008 att ”[u]tom vid force majeure ska en försening av ovan nämnda betalningar leda till att de månatliga förskottsbetalningarna från kommissionen till medlemsstaten minskas i enlighet med bestämmelserna i artikel 9 i förordning … nr 883/2006”.

318    Slutligen anges det i skäl 19 i förordning nr 501/2008 att det ”[a]v skäl knutna till budgetförvaltningen är … nödvändigt att föreskriva ekonomiska sanktioner … om det uppstår förseningar i medlemsstaternas betalningar”.

319    Mot bakgrund av det ovan anförda utgör Republiken Italiens överskridande av den betalningsfrist som avses i artikel 20 första stycket i förordning nr 501/2008 ett åsidosättande av unionslagstiftningen som är tillräckligt för att göra de berörda utgifterna rättsstridiga och således icke stödberättigande, utan att det därvid behöver styrkas att fonden har åsamkats någon förlust.

320    Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

321    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser någon enda av de grunder som Republiken Italien har anfört, och ska således ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

322    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska en rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

323    Republiken Italien har tappat målet och ska därför bära sina egna rättegångskostnader och betala kommissionens rättegångskostnader.

324    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

325    Republiken Frankrike och Ungern ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Republiken Italien ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

3)      Republiken Frankrike och Ungern ska bära sina rättegångskostnader.

Kanninen Schwarcz Iliopoulos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 mars 2019.

Underskrifter

Innehållsförteckning

*      Rättegångsspråk: italienska.