Begäran om förhandsavgörande framställd av Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauen) den 7 februari 2019 – TV Play Baltic AS mot Lietuvos radijo ir televizijos komisija
(Mål C-87/19)
Rättegångsspråk: litauiska
Hänskjutande domstol
Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas
Parter i det nationella målet
Klagande: TV Play Baltic AS
Motpart: Lietuvos radijo ir televizijos komisija
Tolkningsfrågor
Ska artikel 2 m i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv)1 tolkas så, att ”tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät” inte omfattar verksamhet som avser vidaresändning av tv via satellitnät som ägs av tredje man, såsom den verksamhet som bedrivs av klaganden?
Ska artikel 31.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster),2 i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009,3 tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna uppställer en sändningsplikt (”must carry”) (att sända en tv-kanal via satellitnät som ägs av tredje man och ge slutanvändarna tillgång till denna sändning) för sådana ekonomiska aktörer som klaganden, som 1) sänder en tv-kanal som skyddas av ett system för villkorad tillgång via satellitnät som ägs av tredje man, för det syftet tar emot signaler för sändning av tv-program (kanaler) vid den tidpunkten, omvandlar, krypterar och överför signalerna till en konstgjord jordsatellit från vilken de utan avbrott överförs tillbaka till jorden, och 2) erbjuder kunderna ett utbud av tv-kanaler, och för det syftet ger tillgång till denna skyddade tv-sändning (eller delar av denna) genom utrustning för villkorad tillgång mot ersättning?
Ska artikel 31.1 i direktiv 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, tolkas så, att vid tillämpningen av denna bestämmelse anses inte ett betydande antal slutanvändare använda elektroniska kommunikationsnät (i förevarande fall ett nät för satellitsändningar) som deras huvudsakliga källa (medel) för att ta emot tv-sändningar när dessa nät används som huvudsaklig källa (medel) av endast cirka 6 procent av alla slutanvändare (i detta fall hushåll)?
Ska det vid bedömningen av huruvida tillämpningen av artikel 31.1 i direktiv 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, är motiverad tas hänsyn till de internetanvändare som gratis kan se de aktuella tv-programmen (eller delar av dessa) i realtid på internet?
Ska artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna uppställer en tvingande skyldighet för sådana ekonomiska aktörer som klaganden att gratis vidaresända en tv-kanal via elektroniska kommunikationsnät när det programföretag till förmån för vilket denna skyldighet uppställs är fullt kapabelt att sända dessa tv-kanaler självt via samma nät med sina egna medel?
Ska artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tolkas så, att den utgör hinder för att medlemsstaterna uppställer en tvingande skyldighet för sådana ekonomiska aktörer som klaganden att gratis vidaresända en tv-kanal via elektroniska kommunikationsnät när denna skyldighet skulle omfatta endast cirka 6 procent av alla hushåll och dessa hushåll har möjlighet att se denna tv-kanal genom det markbundna sändningsnätet eller via internet?
____________
1 EGT L 108, 2002, s 33.
2 EGTL 108, 2002, s 51.
3 EUTL 337, 2009, s 11.