Language of document : ECLI:EU:T:2019:526

TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 12 juli 2019 (*)

”Statligt stöd – Stödordning som genomförts av Frankrike mellan år 1994 och år 2008 – Investeringsbidrag beviljade av STIF-IDF – Beslut att förklara stödordningen förenlig med den inre marknaden – Fördel – Ersättning för kostnader för att fullgöra en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster – Artikel 107.1 FEUF – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑738/17,

Syndicat Transport Île de France (STIF-IDF), Paris (Frankrike), företrätt av advokaterna B. Le Bret och C. Rydzynski,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av L. Armati, C. Georgieva-Kecsmar och T. Maxian Rusche, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2017/1470 av den 2 februari 2017 om de stödordningar SA.26763 2014/C (f.d. 2012/NN) som Frankrike har genomfört till förmån för busstransportföretag i regionen Île-de-France (EUT L 209, 2017, s. 24),

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius och U. Öberg (referent),

justitiesekreterare: E. Coulon,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Syndicat Transport Île de France (STIF-IDF), är en offentlig förvaltningsorganisation som inrättats genom Ordonnance no 59–151 relative à l’organisation des transports de voyageurs dans la région parisienne (förordning nr 59–151 av den 7 januari 1959 om organisationen av persontransporter i Parisregionen, JORF av den 10 januari 1959, s. 696), i dess ändrade lydelse.

2        Som myndighet med ansvar för att organisera den reguljära kollektivtrafiken i regionen Île-de-France (Frankrike), samordnar och finansierar sökanden de offentliga transporttjänster som tillhandahålls av Régie autonome des transports parisiens (RATP), Société nationale des chemins de fer français (SNCF) och de privata företag som ingår i nätverket Organisation professionnelle des transports d’Île-de-France (Optile).

3        Genom beslut nr 2006/1161 av den 13 december 2006 inrättade sökanden två på varandra följande typer av avtal i syfte att fastställa en ny avtalsorganisation för alla reguljära kollektivtrafiklinjer i regionen Île-de-France. Avtalen av typ 1 ingicks för en period på högst fyra år (från år 2007 till år 2010 eller år 2011) och avtalen av typ 2 (nedan kallade AT2) för återstoden av perioden fram till och med den 31 december 2016.

4        AT2 var föremål för bilaterala förhandlingar mellan sökanden och de privata företag som bedrev reguljär kollektivtrafik i regionen Île-de-France (nedan kallade de slutliga stödmottagarna). Flera AT2 kunde ingås mellan sökanden och ett och samma företag. Varje AT2 föreskrev i artikel 53–3 att sökanden skulle betala ut ett ekonomiskt bidrag till det företag som undertecknat avtalet, som ersättning för fullgörande av den allmänna trafikplikt som företaget omfattades av enligt artikel 5.2 i AT2.

5        Del C2 av de ekonomiska bidrag som sökanden betalade till de slutliga stödmottagarna enligt AT2 var avsedd att täcka alla investeringskostnader för de sistnämnda i enlighet med en investeringsplan som godkänts på förhand av sökanden.

6        Den 17 oktober 2008 gavs ett klagomål in till Europeiska kommissionen angående påstått olagligt statligt stöd i form av stödåtgärder till förmån för vissa busstransportföretag mellan år 1994 och år 2008, beviljat av Région Île-de-France inom dess territorium och, från år 2008, av sökanden inom samma territorium, bland annat i form av C2-bidrag beviljade inom ramen för AT2.

7        Genom skrivelse av den 11 mars 2014 underrättade kommissionen Republiken Frankrike om sitt beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF. Genom att offentliggöra detta beslut i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 141, 2014, s. 38) anmodade kommissionen berörda parter att inkomma med synpunkter på de aktuella åtgärderna.

8        Den 30 april 2014 översände Republiken Frankrike sina synpunkter till kommissionen. Alla synpunkter från de berörda parterna, bland annat Transdev Île de France, har kommunicerats till Republiken Frankrike, som inte har lämnat några kommentarer.

9        Den 21 juni 2016 mottog kommissionen ett gemensamt meddelande från fyra av de sju berörda parterna, som syftade till att klargöra deras ståndpunkt efter domen av den 6 oktober 2015, kommissionen/Andersen (C‑303/13 P, EU:C:2015:647). Région Île-de-France inkom med kompletterande synpunkter den 9 november 2016.

10      Den 2 februari 2017 avslutade kommissionen det formella granskningsförfarande som anges i artikel 108.2 FEUF och antog beslut (EU) 2017/1470 om de stödordningar SA.26763 2014/C (f.d. 2012/NN) som Frankrike har genomfört till förmån för busstransportföretag i regionen Île-de-France (EUT L 209, 2017, s. 24) (nedan kallat det angripna beslutet).

11      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen bland annat att den stödordning som utgörs av C2-bidragen, som sökanden beviljat för att täcka de slutliga stödmottagarnas investeringskostnader för genomförandet av AT2 (nedan kallad den omtvistade stödordningen) var förenlig med den inre marknaden. Kommissionen konstaterade dock att eftersom stödåtgärderna inte hade anmälts och skulle kvalificeras som ”nytt stöd”, hade de genomförts olagligen, i strid med artikel 108.3 FEUF.

12      Artiklarna 3 och 4 i det angripna beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 3

Den stödordning som Frankrike olagligen har genomfört i form av C2-bidrag som Stif har beviljat inom ramen för avtalen av typ 2 är förenlig med den inre marknaden.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

13      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 november 2017 väckte sökanden med stöd av artikel 263 FEUF förevarande talan om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

14      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet endast i den mån kommissionen kvalificerade de C2-bidrag som beviljades inom ramen för AT2 som en ”stödordning som … olagligen har genomfört[s]”, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        i första hand avvisa talan, eller

–        i andra hand ogilla talan, samt

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Upptagande till sakprövning

16      Kommissionen har, dock utan att ha framställt en invändning om rättegångshinder i en separat handling i enlighet med artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, yrkat att talan ska avvisas på grund av att sökanden saknar talerätt och ett berättigat intresse av att få saken prövad.

17      Sökanden har bestritt kommissionens argument. Sökanden har hävdat att även om det angripna beslutet förvisso inte är riktat till sökanden, kan förevarande talan ändå tas upp till prövning.

18      Tribunalen erinrar om att unionsdomstolarna mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet kan pröva om kravet på en god rättskipning motiverar att talan ogillas i sak utan att det dessförinnan har prövats huruvida talan kan upptas till sakprövning (dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52, och dom av den 14 september 2015, Brouillard/domstolen, T-420/13, ej publicerad, EU:T:2015:633, punkt 18).

19      Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet finner tribunalen det lämpligt att av processekonomiska hänsyn pröva talan i sak direkt utan att först pröva om den kan tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

20      Till stöd för sin talan har sökanden anfört två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, genom att kommissionen i det angripna beslutet felaktigt fann att stödordningen i fråga inte uppfyllde det fjärde av de kriterier som formulerades i punkterna 88–93 i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415) (nedan kallat Altmarkkriterierna) och följaktligen omfattades av denna bestämmelse. Den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och stöder sig på påståendet att kommissionen inte tillräckligt ingående redogjorde för varför den i det angripna beslutet fann att den omtvistade stödordningen inte uppfyllde det fjärde Altmarkkriteriet.

21      Avsaknad av eller bristande motivering utgör åsidosättande av en väsentlig formföreskrift. Prövningen av motiveringsskyldigheten ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen av det omtvistade beslutet är hållbar, vilken handlar om huruvida det beslutet är lagenligt i materiellt hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 15 december 2005, Italien/kommissionen, C‑66/02, EU:C:2005:768, punkt 26).

22      Av detta följer att den andra grunden, om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, ska prövas före den första grunden, som rör det angripna beslutets rättsenlighet i sak.

 Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

23      Genom sin andra grund har sökanden hävdat att kommissionen i det angripna beslutet inte tillräckligt ingående förklarade varför den ansåg att den omtvistade stödordningen inte uppfyllde det fjärde Altmarkkriteriet.

24      Sökanden har särskilt gjort gällande att kommissionens analys av det fjärde Altmarkkriteriet inte är förenlig med kommissionens slutsats vid prövningen av det tredje Altmarkkriteriet att det inte förekom någon överkompensation. Enligt kommissionen innebär en sådan avsaknad av överkompensation med nödvändighet att C2-bidragen utgör den lägsta kostnaden för det allmänna och att det fjärde Altmarkkriteriet är uppfyllt.

25      Sökanden anser också att kommissionen inte förklarade varför urvalet av de företag som valts ut för den jämförande kostnadsanalysen inte var representativt för välskötta företag i den mening som avses i rättspraxis efter domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415). I skäl 220 i det angripna beslutet anförde kommissionen, trots de bevis den hade kännedom om, att ”[i]nget visar … att det intervall som Stif tillämpar är representativt för välskötta företag”.

26      Kommissionen har bestritt sökandens argument. Den har påpekat att de fyra Altmarkkriterierna är fristående från varandra. Kommissionen anser dessutom att det angripna beslutet, och särskilt analysen av det fjärde Altmarkkriteriet, är tillräckligt motiverat.

27      Tribunalen erinrar om att artikel 296 andra stycket FEUF föreskriver att rättsakter ska motiveras. Enligt artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innefattar rätten till god förvaltning att förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

28      Domstolen erinrar om att samtliga villkor som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd. För att en åtgärd ska kunna kvalificeras som statligt stöd krävs enligt artikel 107.1 FEUF bland annat att ett företag gynnas av åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, EasyPay och Finance Engineering, C‑185/14, EU:C:2015:716, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).

29      Enligt fast rättspraxis omfattas en statlig åtgärd inte av artikel 107.1 FEUF om åtgärden ska anses utgöra ersättning som motsvarar ett vederlag för tjänster som de mottagande företagen har tillhandahållit för att fullgöra skyldigheter avseende allmännyttiga tjänster och åtgärden i själva verket inte gynnar dessa företag ekonomiskt och således inte ger dessa företag en fördelaktigare konkurrensställning än konkurrerande företag (se dom av den 22 oktober 2015, EasyPay och Finance Engineering, C‑185/14, EU:C:2015:716, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

30      För att en sådan ersättning i ett konkret fall inte ska anses utgöra statligt stöd, måste dock Altmarkkriterierna vara uppfyllda.

31      För det första ska det mottagande företaget faktiskt ha ålagts en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och dessa skyldigheter ska vara klart definierade. För det andra ska kriterierna för beräkningen av ersättningen vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt. För det tredje får ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. För det fjärde ska storleken på den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en analys av de kostnader som ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag skulle ha för att uppfylla skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster enligt de krav som ställs på dessa.

32      Av detta följer att statliga åtgärder som inte uppfyller ett eller flera av kriterierna i punkt 31 ovan ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 94).

33      I det aktuella fallet konstaterar tribunalen att kommissionen, i motsats till vad sökanden hävdat, i det angripna beslutet tillräckligt ingående redogjort för varför den ansåg att den omtvistade stödordningen inte uppfyllde det fjärde Altmarkkriteriet. Mer specifikt angav kommissionen i skäl 220 i det angripna beslutet att även om den jämförande analys av kostnaderna som sökanden gjorde inför AT2 grundar sig på exakta siffror och återspeglar en omfattande kunskap om marknaden för persontransporter, var syftet med denna analys att specificera de variabler som var användbara i förhandlingar om driftkostnader, inte för att säkerställa att de investeringskostnader som C2-bidraget täckte motsvarade kostnaderna för ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag i enlighet med rättspraxis efter domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

34      I motsats till vad sökanden hävdat, visar kommissionens resonemang klart och tydligt vilka överväganden som ligger till grund för dess slutsats att den omtvistade stödordningen inte uppfyllde det fjärde Altmarkkriteriet.

35      Vidare kan tribunalen inte godta sökandens argument att kommissionen inte förklarat på vilket sätt urvalet av företag för den jämförande kostnadsanalysen inte var representativt för välskötta företag i den mening som avses i rättspraxis efter domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415). Kommissionen konstaterade nämligen i skäl 220 i det angripna beslutet att det inte fanns några uppgifter i ärendet som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att urvalet uppfyllde det kriteriet, och sökanden preciserade inte heller de uppgifter som den anfört under det administrativa förfarandet.

36      I sina synpunkter som svar på kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet rörande den omtvistade stödordningen uppgav sökanden endast att den jämförande kostnadsanalysen hade genomförts avseende ”företag utanför Parisregionen vilkas kontrakt hade tilldelats efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande” och beskrev sedan dessa företag som ”genomsnittliga, välskötta och lämpligt utrustade”, utan att klargöra vad som kunde leda till den slutsatsen.

37      Under dessa omständigheter kan kommissionen inte klandras för att inte ha gjort mer än en summarisk analys av huruvida det urval av företag som sökanden valt för den jämförande kostnadsanalysen var representativt för välskötta företag i den mening som avses i rättspraxis efter domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

38      Vad gäller sökandens argument om påstådda inkonsekvenser i kommissionens resonemang i det angripna beslutet, erinrar tribunalen om att det tredje och det fjärde Altmarkkriteriet har ett nära samband, såtillvida att båda fordrar att det fastställs vilka kostnader, intäkter och vinster som är hänförliga till fullgörandet av en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2008, BUPA m.fl./kommissionen, T-289/03, EU:T:2008:29, punkt 246).

39      Att det finns ett nära samband utesluter dock inte att det fyra Altmarkkriterierna skiljer sig från varandra och måste vara kumulativt uppfyllda för att ersättningen inte ska kvalificeras som statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, Abertis Telecom Terrestre och Telecom Castilla-La Mancha/kommissionen, T-37/15 och T-38/15, ej publicerad, EU:T:2016:743, punkt 76).

40      I förevarande fall analyserade kommissionen i det angripna beslutet under alla omständigheter inte den omtvistade stödordningen utifrån det tredje Altmarkkriteriet. I skäl 218 i det angripna beslutet angav kommissionen endast att eftersom C2-bidraget uppfyllde det första Altmarkkriteriet måste det bedömas om det också uppfyller det andra, tredje och fjärde Altmarkkriteriet. Eftersom kriterierna är kumulativa behövde den bara visa att det fjärde kriteriet inte är uppfyllt för att kunna konstatera att bidraget gav en ekonomisk fördel. Utifrån detta kom den till den slutsatsen i punkt 221 i det angripna beslutet.

41      Mot denna bakgrund konstaterar tribunalen att sökandens argument om kommissionens påstått motstridiga bedömning av det tredje Altmarkkriteriet, å ena sidan, och det fjärde kriteriet, å andra sidan, grundar sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet och inte kan vinna framgång.

42      Slutsatsen blir därför att kommissionen inte åsidosatte motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.

43      Talan kan således inte bifallas på den andra grunden.

 Bedömningen av den omtvistade stödordningen mot bakgrund av det fjärde Altmarkkriteriet

44      Sökanden har genom sin första grund gjort gällande att det angripna beslutet innehåller flera fall av felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning vad gäller prövningen av den omtvistade stödordningen utifrån det fjärde Altmarkkriteriet.

45      Kommissionen har bestritt sökandens argument.

46      Enligt det fjärde Altmarkkriteriet ska, när det företag som ska ansvara för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande som gör det möjligt att välja den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till den lägsta kostnaden för det allmänna, nivån på den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt, välskött företag som är lämpligt utrustat för att kunna fullgöra en skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster skulle ha åsamkats vid fullgörandet av dessa skyldigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av skyldigheterna (dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 93).

47      I förevarande fall ansåg kommissionen att det fjärde Altmarkkriteriet inte var uppfyllt. Mer specifikt fann kommissionen i det angripna beslutet att storleken på de C2-bidrag som betalats ut enligt den omtvistade stödordningen inte hade beräknats på grundval av en jämförande analys av de kostnader som ett välskött företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415), skulle ha för att tillhandahålla likadana tjänster.

48      Sökanden har för det första gjort gällande att i motsats till vad kommissionen fann i det angripna beslutet, var det urval av företag som sökanden använde för sin jämförande kostnadsanalys representativt för välskötta företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415). Enligt sökanden omfattade detta urval, utöver de transportörer med vilka den hade ingått avtal av typ 1, offentliga transportföretag som anförtrotts jämförbara allmännyttiga uppgifter utanför regionen Île-de-France, vilka tilldelats i ett öppet, transparent och icke-diskriminerande konkurrensutsatt anbudsförfarande.

49      För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionen borde ha funnit att dess jämförande kostnadsanalys kunde säkerställa att kostnaderna för den investering som de slutliga stödmottagarna ådrog sig motsvarade kostnaderna för ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

50      För det tredje anser sökanden att kommissionen underlät att beakta de verktyg och metoder som använts vid fastställandet av C2-bidragens belopp för att kontrollera att detta belopp inte översteg de kostnader ett genomsnittligt och välskött företag som är lämpligt utrustat i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415) skulle ha.

51      För det fjärde har sökanden hävdat att kommissionen inte lade tillräcklig vikt vid de efterhandskontroller som utfördes hos de slutliga stödmottagarna. Sökanden har klargjort att AT2 föreskrev ett system med fortlöpande kontroll av de kostnader som de slutliga stödmottagarna ådrog sig för att kontrollera att de fordon vars inköp finansierades med C2-bidrag som betalats ut enligt AT2 faktiskt existerade och uppfyllde gällande krav liksom fordonsflottans sammansättning.

52      För det femte har sökanden kritiserat kommissionen för att inte ha tagit hänsyn till en marknadsundersökning som gjordes under det administrativa förfarandet (bilaga A 7 till ansökan) och som visade att den genomsnittliga kilometerkostnaden för de slutliga stödmottagarna var jämförbar med den för företag verksamma utanför regionen Île-de-France.

53      Kommissionen har anfört att den på tillbörligt sätt beaktat den jämförande kostnadsanalys som sökanden gjorde inför AT2. Kommissionen anser dock att det inte i handlingarna fanns underlag för slutsatsen att sökandens urval var representativt för genomsnittliga, välskötta och lämpligt utrustade företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415). Den anser dessutom att de genomsnittliga prestandavärden som används i denna analys inte gjorde det möjligt att skilja mellan kostnaderna för driften av utrustningen och kostnaderna i samband med investeringen i samma utrustning.

54      Tribunalen noterar för det första att de metodverktyg som sökanden använde för att fastställa C2-bidragen – för att genomföra förhandlingarna om AT2 – samt de olika kontroller i efterhand som sökanden utförde för att granska de investeringar som gjordes av de slutliga stödmottagarna inte är relevanta eller åtminstone inte tillräckliga för att, i enlighet med det fjärde Altmarkkriteriet, fastställa om ersättningsbeloppet fastställts på grundval av de kostnader som ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag skulle ha för att uppfylla kraven avseende tillhandahållande av allmänna tjänster.

55      De metodverktyg som sökanden använde syftade enbart till att säkerställa en smidig förhandling av AT2 och att kontrollera de faktiska kostnaderna för de slutliga stödmottagarna. Mer specifikt har sökanden i sina inlagor angett att de metodverktyg som användes för att kunna fastställa C2-delen av de utbetalda bidragen medgav en kostnadsanalys för vart och ett av de subventionerade nätverken, under de förhandlingar som fördes inom ramen för AT2. Sökanden har dock inte visat att dessa verktyg kunde säkerställa att det ersättningsbelopp som betalades ut till stödmottagarna uppfyllde kraven enligt det fjärde Altmarkkriteriet. Vad gäller det system för efterhandskontroll som sökanden införde för att säkerställa produktiviteten och kvaliteten på de tjänster som de slutliga stödmottagarna tillhandahöll, är detta inte relevant för kontrollen av att C2-delen av de bidrag som betalades ut före kontrollen hade fastställts utifrån de kostnader som ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag skulle ha för att uppfylla skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

56      För det andra har sökanden inte lagt fram några andra, tillräckligt exakta bevis som styrker att sökanden utfört de nödvändiga kontrollerna för att säkerställa att de referensföretag som användes vid den jämförande kostnadsanalysen kunde anses välskötta och lämpligt utrustade i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

57      Som kommissionen korrekt påpekat, anser sökanden i sak att i den mån de företag belägna utanför regionen Île-de-France som sökanden valde ut för sin jämförande kostnadsanalys var föremål för ett konkurrensutsatt förfarande enligt kraven i Loi no 93–122 relative à la prévention de la corruption et à la transparence de la vie économique et des procédures publiques (lag nr 93–122 av den 29 januari 1993 om förebyggande av korruption och insyn i det ekonomiska livet och offentliga förfaranden, JORF av den 30 januari 1993, s. 1588), (nedan kallad Sapin-lagen), ska de företagen redan från början betraktas som välskötta företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

58      Det framgår av rättspraxis att såvida inte det stödmottagande företaget väljs ut genom ett förfarande för offentlig upphandling, fordrar det fjärde Altmarkkriteriet att kriterierna för att beräkna ersättningen ska grundas på ett genomsnittligt, välskött företag som är lämpligt utrustat för att kunna fullgöra skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2015, Viasat Broadcasting UK/kommissionen, T-125/12, EU:T:2015:687, punkt 82).

59      Syftet med att försöka finna ett sådant företag är att optimera storleken på den ersättning som anses nödvändig för att fullgöra uppdraget att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och undvika att ett ineffektivt företags höga kostnader används som referens vid beräkningen av storleken på ersättningen.

60      Även om sökanden i förevarande fall har anfört att den grundat sin jämförande kostnadsanalys på de genomsnittliga värdena eller förhållandena för de företag som, utöver att enbart ha deltagit i det konkurrensutsatta anbudsförfarande som föreskrivs i Sapin-lagen, fick kontrakt efter detta förfarande, har sökanden emellertid inte lämnat några exakta upplysningar om hur detta förfarande gick till utan har bara uppgett att det, sett till dess resultat och syfte, liknade ett förfarande för offentlig upphandling.

61      Mer specifikt har sökanden anfört att det konkurrensutsatta anbudsförfarande som föreskrivs i Sapin-lagen hade ”bevisade positiva effekter vad gäller prispress och kostnadskontroll vid [upphandling av offentliga tjänster] inom de berörda sektorerna”. Sökanden har dock inte visat närmare hur detta förfarande, och i synnerhet de urvalskriterier som användes i det sammanhanget, medgav en konkurrensutsättning jämförbar med anbudsförfaranden för offentlig upphandling. Sökanden har inte heller förklarat den påstådda prissänkningen eller på vilket sätt en sådan sänkning skulle ha säkerställt att de kontrakt som tilldelades efter det förfarande som föreskrevs i Sapin-lagen genomfördes av de företag som fick sina kontrakt därför att de erbjöd den lägsta kostnaden för det allmänna.

62      Till detta kommer att det utifrån de uppgifter som sökanden beaktat, bland annat dem om den genomsnittliga kilometerkostnaden (bilaga A 7 till ansökan), inte går att skilja mellan investeringskostnaderna, som är de enda som är relevanta för jämförelsen med det belopp som anslogs som C2-bidrag, och andra kostnader som ska bäras av de företag som valts ut för den jämförande kostnadsanalysen. Sökanden har i detta avseende också påpekat att kontrakten för de företag som var verksamma utanför regionen Île-de-France och som sökanden analyserade inte ”utan tvivel” innefattade alla investeringskostnader och i synnerhet inköp av rullande materiel.

63      Under dessa omständigheter hade kommissionen fog för att, i skäl 220 i det angripna beslutet, finna att sökandens jämförande kostnadsanalys väsentligt rörde driftvariabler, såsom bussarnas kommersiella hastighet eller antalet körtimmar per fordon, vilket naturligtvis var användbart i förhandlingar om driftkostnader och för att fastställa C1-bidraget (som även beviljades inom ramen för AT2 och syftade just till att kompensera för driftkostnader), men som inte räckte för att säkerställa att de investeringskostnader som täcktes av C2-bidraget motsvarade kostnaderna för ett genomsnittligt, välskött och lämpligt utrustat företag i den mening som avses i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415).

64      Det ska därför konstateras att den bevisning som sökanden lagt fram inte styrker att kommissionens bedömning av den omtvistade stödordningen i det angripna beslutet, mot bakgrund av det fjärde Altmarkkriteriet, utgör felaktig rättstillämpning eller en oriktig bedömning.

65      Eftersom de kriterier som formulerades i domen av den 24 juli 2003 i målet Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (C‑280/00, EU:C:2003:415) är kumulativa, räckte det för kommissionen att visa att ett av dessa kriterier inte var uppfyllt för att komma till slutsatsen att den omtvistade stödordningen gav de slutliga stödmottagarna en ekonomisk fördel och följaktligen utgjorde en statlig stödordning i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

66      Talan kan därför inte bifallas på den första grunden. Talan ska därmed ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

67      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

68      Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Syndicat Transport Île de France (STIF-IDF) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Pelikánová

Valančius

Öberg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 juli 2019.

Underskrifter


Innehållsförteckning






*      Rättegångsspråk: franska.