DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 14 november 2012

Mål F‑120/11

Mario Paulo da Silva Tenreiro

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Utnämning – Direktörstjänst – Avslag på sökandens ansökan – Meddelande om lediga tjänster – Urvalskommitténs bedömning– Uppenbart oriktig bedömning”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Mario Paulo da Silva Tenreiro har yrkat att kommissionens beslut om avslag på hans ansökan till tjänsten som direktör för direktorat A ”Civilrätt” i generaldirektoratet (GD) ”Rättsliga frågor”, samt beslutet att utnämna Y till denna tjänst, ska ogiltigförklaras.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.     Tjänstemän – Meddelande om ledig tjänst – Fastställelse av de minimikvalifikationer som krävs för den tjänst som ska tillsättas – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Uppenbart oriktig bedömning vid upprättandet av meddelandet – Bevisbörda

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29)

2.     Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillsättning genom befordran eller förflyttning – Jämförelse av sökandenas kvalifikationer – Direktörstjänst – Ledarskap – Krav som kan uppfyllas genom erfarenhet som erhållits utanför direktoratets verksamhetsområde

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 29.1 a och 45.1)

3.     Tjänstemän – Meddelande om ledig tjänst – Bedömning av ansökningarna mot bakgrund av de angivna kraven – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av kraven i meddelandet om ledig tjänst – Domstolsprövning – Gränser

4.     Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillsättning genom befordran eller förflyttning – Jämförelse av sökandenas kvalifikationer – Skillnad mellan tillsättningsförfarandet för en tjänst och befordringsförfarandet – Skyldighet att endast beakta betygsrapporterna – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 29.1 a och 45)

1.      Tillsättningsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer vilka behörighetskriterier som ska vara uppfyllda beträffande de tjänster som ska tillsättas och lagenligheten av meddelandet om ledig tjänst och den utnämning som följer därav kan endast ifrågasättas vid en uppenbart felaktig bedömning vid preciseringen av de minimikvalifikationer som krävs i detta avseende.

Därför ska den bevisning som det ankommer på sökanden att inge vara tillräcklig för att de krav som anges för den tjänst som ska tillsättas såsom nämnts i meddelandet om ledig tjänst med hänsyn till tjänstens intresse, ska förlora sin trovärdighet. Med andra ord och mer allmänt kan talan inte bifallas med stöd av grunden om uppenbart oriktig bedömning om det ifrågasatta valet, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses giltigt.

(se punkterna 26 och 27)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: 11 juli 2007, Konidaris mot kommissionen, T‑93/03, punkt 72

Personaldomstolen: 29 september 2011, da Silva Tenreiro mot kommissionen, F‑72/10, som har överklagats till Europeiska unionens tribunal och erhållit målnummer T‑634/11 P, punkt 61; 29 september 2011, AJ mot kommissionen, F‑80/10, punkt 35 och där angiven rättspraxis

2.     I samband med jämförelsen av de sökandes kvalifikationer för en ledig tjänst, kan det godtas att en direktör har en utbildning eller en erfarenhet som inte direkt omfattas av verksamhetsområdet för det direktorat som denne ska leda, såtillvida särskilda kunskaper finns inom direktoratet på enhetschefsnivå och bland deras medarbetare, och att större tonvikt läggs på allmänna egenskaper som förmågan att leda, analysera och ha ett gott omdöme.

(se punkt 28)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: 3 mars 1993, Booss och Fischer mot kommissionen, T‑58/91, punkt 69

Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet da Silva Tenreiro mot kommissionen, punkt 62

3.     Tillsättningsmyndigheten ska bedöma huruvida en sökande uppfyller de angivna kraven i meddelandet om ledig tjänst och denna bedömning kan endast ifrågasättas vid ett uppenbart fel. Tribunalen kan därför inte överta tillsättningsmyndighetens roll genom att kontrollera dess bedömning av sökandenas yrkeskompetens, utan den kan endast konstatera om det gjorts en uppenbart oriktig bedömning.

Vad i detta hänseende gäller argumentet att myndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att inte beakta sökandens specifika erfarenhet i förhållande till den tjänst som ska tillsättas, ingår en sådan specifik erfarenhet inte i bedömningen av huruvida en uppenbart oriktig bedömning gjorts eller ej när erfarenheten med hänsyn till de arbetsuppgifter som ingår i tjänsten inte uppställs som ett krav i meddelandet om ledig tjänst.

(se punkterna 34 och 35)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: 13 december 1990, Kalavros mot domstolen, T‑160/89 och T‑161/89, punkt 29 och där angiven rättspraxis; 29 maj 1997, Contargyris mot rådet, T‑6/96, punkt 124

4.      Det finns skillnader mellan tillsättningsförfarandet för en ledig tjänst genom förflyttning eller befordran, som sker i enlighet med artikel 29.1 a i tjänsteföreskrifterna, och ett befordringsförfarande, som sker i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Om avsikten med det senare förfarandet är att anpassa karriären för tjänstemän på grundval av att de gjort bemödanden och visat på meriter i samband med utövandet av deras arbete, det vill säga att gottgöra de tjänstemän som tidigare visat prov på totalt sett högre kompetens, är avsikten med förfarandet med att tillsätta en ledig tjänst att i tjänstens intresse söka efter den tjänsteman som är mest lämpad att utföra de uppgifter som ingår i den tjänst som ska tillsättas. I samband med jämförelsen av de sökandes kvalifikationer är administrationen inte skyldig att endast grunda sin bedömning på betygsrapporter utan kan beakta andra omständigheter som har samband med de sökandes meriter, vilka kan relativisera den bedömning som görs av de sökandes tidigare meriter i rapporterna.

(se punkt 41)

Hänvisning till:

Förstainstansrätten: domen i det ovannämnda målet Konidaris mot kommissionen, punkterna 91 och 92