DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 12 februari 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 12 – Fortsatt frihetsberövande – Artikel 17 – Tidsfrister för verkställande av den europeiska arresteringsordern – Nationell lagstiftning som föreskriver att frihetsberövandet med automatik ska upphöra 90 dagar efter gripandet – Tolkning som är förenlig med rambeslutet – Avbrytande av tidsfristerna – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 6 – Rätt till frihet och säkerhet – Tolkningar av den nationella lagstiftningen som går isär – Klarhet och förutsägbarhet”
I mål C‑492/18 PPU,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Recht bank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) genom beslut av den 27 juli 2018, som inkom till domstolen den 27 juli 2018, i målet avseende verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot
TC
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, tillika tillförordnad ordförande på första avdelningen, samt domarna A. Arabadjiev (referent), E. Regan, C.G. Fernlund och S. Rodin,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
med beaktande av den hänskjutande domstolens ansökan av den 27 juli 2018, som inkom till domstolen den 27 juli 2018, att handlägga begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 oktober 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– TC, genom T. J. Kodrzycki och Th. O. M. Dieben, advocaten,
– Openbaar Ministerie, genom R. Vorrink, J. Asbroek och K. van der Schaft, Officieren van Justitie,
– Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman, M. A. M. de Ree och J. M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek. J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud,
– Irlands regering, genom A. Joyce och G. Mullan, båda i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Faraci, avvocato dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom R. Troosters, i egenskap av ombud,
och efter att den 6 november 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i samband med verkställigheten i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av behöriga myndigheter i Förenade kungariket den 12 juni 2017 mot TC (nedan kallad den aktuella europeiska arresteringsordern).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Stadgan
3 Artikel 6 i stadgan har rubriken ”Rätt till frihet och säkerhet”. I artikeln föreskrivs följande:
”Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.”
Rambeslut 2002/584/RIF
4 I skäl 12 i rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1, och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37) anges följande:
”Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i [stadgan] …”
5 Artikel 1 rambeslutet har rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder ”l. I artikel 1.3 föreskrivs följande:
”Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”
6 I artikel 12 i rambeslutet, med rubriken ”Fortsatt frihetsberövande”, föreskrivs följande:
”Om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen skall hållas kvar i häkte. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.”
7 Artikel 15 i rambeslutet har rubriken ”Beslut om överlämnande”. I artikel 15.1 föreskrivs följande:
”Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.”
8 I artikel 17 i rambeslut 2002/584, som har rubriken ”Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern”, föreskrivs följande:
”1. En europeisk arresteringsorder skall behandlas och verkställas med skyndsamhet.
…
3. I övriga fall skall det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern fattas inom 60 dagar efter det att den eftersökte har gripits.
4. Om den europeiska arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 eller 3 skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar.
5. Så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern inte har fattats av den verkställande rättsliga myndigheten skall denna säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger.
…
7. Varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder skall motiveras. Om en medlemsstat i undantagsfall inte kan iaktta de tidsfrister som föreskrivs i denna artikel skall den underrätta Eurojust och ange skälen till förseningen. Dessutom skall en medlemsstat som har drabbats av upprepade förseningar med att verkställa europeiska arresteringsorder från en annan medlemsstats sida underrätta rådet så att det nationella genomförandet av detta rambeslut kan utvärderas på medlemsstatsnivå.”
Nederländsk rätt
9 Rambeslut 2002/584 har införlivats med nederländsk rätt genom Overleveringswet (lagen om överlämnade) (Stb. 2004, nr 195, nedan kallad OLW). Artikel 22 OLW har följande lydelse:
”1. Beslut om överlämnande ska meddelas av rechtbank (förstainstansdomstolen) senast 60 dagar efter det att den begärda person som avses i artikel 21 har gripits.
…
3. Rechtbank (förstainstansdomstolen) får i undantagsfall förlänga 60-dagarsfristen med högst 30 dagar under förutsättning att rechtbank anger skälen till detta till den utfärdande rättsliga myndigheten.
4. Om inte rechtbank (förstainstansdomstolen) har fattat beslut inom den tidsfrist som anges i punkt 3, kan nämnda domstol på nytt förlänga tidsfristen på obegränsad tid under förutsättning att frihetsberövandet av den begärda personen upphävs villkorligt och tillfälligt och att den utfärdande rättsliga myndigheten informeras.”
10 I artikel 64 OLW föreskrivs följande:
”1. För det fall ett beslut om frihetsberövande kan eller ska fattas enligt förevarande lag, får det beslutas att frihetsberövandet skjuts upp eller villkorligt och tillfälligt upphävs tills dess att rechtbank (förstainstansdomstolen) har fattat beslut om att bevilja överlämnandet. De villkor som uppställs är enbart avsedda att förhindra att personen i fråga avviker.
2. Artikel 80, bortsett från punkt 2, och artiklarna 81–88 i straffprocesslagen ska i tillämpliga delar tillämpas på de beslut som rechtbank eller förundersökningsdomaren fattar enligt punkt 1.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11 TC, som är föremål för den aktuella europeiska arresteringsordern, är brittisk medborgare med hemvist i Spanien. Han är misstänkt för att i egenskap av ledare för en kriminell organisation ha deltagit i införsel, distribution och försäljning av tung narkotika, bland annat 300 kg kokain. För ett sådant brott är det längsta straff som föreskrivs i den nationella rätten i Förenade kungariket fängelse på livstid.
12 TC greps i Nederländerna den 4 april 2018. Den frist på 60 dagar för att verkställa den europeiska arresteringsordern som föreskrivs i artikel 22.1 OLW och i artikel 17.3 i rambeslut 2002/584/RIF började löpa från och med denna dag.
13 Den hänskjutande domstolen, Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna), prövade den europeiska arresteringsordern vid en förhandling den 31 maj 2018. Efter förhandlingen beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att TC skulle vara fortsatt frihetsberövad och förlängde fristen för att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern med 30 dagar. Genom beslut av den 14 juni 2018 förordnade den domstolen att det skulle hållas ny förhandling och att ärendet skulle vilandeförklaras i avvaktan på EU-domstolens svar på den begäran om förhandsavgörande som hade framställts den 17 maj 2018 i det mål som sedermera kom att avgöras genom domen av den 19 september 2018, RO (C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733). Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) preciserade att tidsfristen för att besluta om verkställighet skulle avbrytas och inte längre löpa från och med den 14 juni 2018 till dess att dom hade meddelats i målet RO.
14 TC yrkade att frihetsberövandet skulle hävas från och med den 4 juli 2018, vilket var den tidpunkt då 90 dagar hade förflutit sedan han greps.
15 Den hänskjutande domstolen preciserade att den enligt artikel 22.4 OLW måste häva frihetsberövandet av en person som är frihetsberövad i avvaktan på att överlämnas så snart som den angivna 90-dagarsfristen för att fatta ett slutgiltigt beslut om att verkställa den europeiska arresteringsordern har löpt ut. Vid antagandet av denna bestämmelse har den nederländska lagstiftaren utgått från att rambeslut 2002/584 innebär ett krav på ett sådant hävande av frihetsberövandet.
16 Det framgår emellertid av domen av den 16 juli 2015, Lanigan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474) att denna utgångspunkt är felaktig och att den inte i tillräcklig utsträckning tar i beaktande de skyldigheter som den domstol som har att pröva en ansökan om verkställande av en europeisk arresteringsorder har i kraft av unionens primärrätt, i synnerhet skyldigheten för en domstol i sista instans i denna typ av ärenden att begära förhandsavgörande från EU-domstolen när svaret på en sådan begäran krävs för att ett beslut ska kunna fattas samt skyldigheten att skjuta upp prövningen av frågan om överlämnande av den eftersökta personen om det i den utfärdande medlemsstaten finns verklig risk för att vederbörande utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).
17 Den hänskjutande domstolen har emellertid uppgett att den har utvecklat en praxis som gör det möjligt att tolka artikel 22.4 OLW på ett sätt som är förenligt med både rambeslut 2002/584 och OLW, genom att prövningen av frågan om överlämnande skjuts upp i de fall som avses i föregående punkt. Denna tolkning innebär inte en underlåtelse att tillämpa artikel 22.4 OLW, eftersom fristen för att pröva frågan om överlämnande har avbrutits och tillsvidare inte längre löper.
18 Tolkningen påverkar inte heller möjligheten att häva beslutet att frihetsberöva personen i avvaktan på överlämnande, vilket är något som den hänskjutande domstolen regelmässigt gör, särskilt när uppställandet av villkor gör det möjligt att minska risken för att personen avviker till en godtagbar nivå. I det föreliggande fallet föreligger det emellertid en mycket stor risk för att TC avviker. Denna risk kan inte minskas till en godtagbar nivå.
19 Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) har emellertid redan funnit att den tolkning av artikel 22.4 OLW som det redogjorts för i punkt 17 i förevarande dom är felaktig. Den domstolen fann samtidigt att en strikt tillämpning av den nationella bestämmelsen skulle kunna undergräva unionsrättens effektivitet. Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) har därför gjort en abstrakt avvägning mellan, å ena sidan, de intressen som följer av unionens rättsordning, vilka är kopplade till skyldigheten att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen och avvakta svaret på nämnda begäran och skyldigheten att skjuta upp ett beslut om överlämnande om det finns en verklig risk för att den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten kommer att hållas frihetsberövad under omänskliga eller förnedrande förhållanden, och, å andra sidan, intresset av rättssäkerhet och av att den nationella rätten följs. Utgången av denna avvägning innebär att fristen för att fatta beslut om överlämnandet ska anses vara avbruten från och med den tidpunkt då rechtbank (domstolen i första instans) beslutar att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen eller från och den tidpunkt då rechtbank beslutar att skjuta upp frågan om överlämnande av personen, såvida ett fortsatt frihetsberövande av vederbörande i avvaktan på överlämnande inte strider mot artikel 6 i stadgan.
20 Den hänskjutande domstolen har emellertid vidhållit sin tolkning av artikel 22.4 OLW, vilken enligt den domstolen är förenlig med rambeslut 2002/584. Den tolkningen har fram till dags dato inte lett till något annat resultat än den abstrakta intresseavvägning som utförs av Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam).
21 I det föreliggande fallet har TC bland annat gjort gällande att denna tolkning av artikel 22.4 OLW strider mot rättssäkerhetsprincipen och att det fortsatta frihetsberövandet av honom i avvaktan på överlämnande sålunda innebär en kränkning av artikel 5 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknats i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 6 i stadgan. TC har till stöd för denna ståndpunkt förklarat att i ett tidigare mål som uppvisar likheter med förevarande mål vände sig den eftersökta personen till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna med ett klagomål mot Konungariket Nederländerna för kränkning av artikel 5 i Europakonventionen (mål Cernea mot Nederländerna, ansökan nr 62318/16). I det målet gav Konungariket Nederländerna in ett ensidigt uttalande enligt vilket det hade skett en kränkning av artikel 5 i Europakonventionen. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har emellertid ännu inte avgjort det målet.
22 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av punkt 32 i domen av den 29 juni 2017, Popławski (C‑579/15, EU:C:2017:503), att en av begränsningarna av skyldigheten att tolka den nationella lagstiftningen på ett sätt som är förenligt med rambeslutet ställs upp av rättssäkerhetsprincipen. Ett frihetsberövande i avvaktan på överlämnande ska dessutom vara förenligt med artikel 6 i stadgan.
23 Den hänskjutande domstolen frågar sig även huruvida ett fortsatt frihetsberövande i avvaktan på överlämnande i ett fall som TC:s strider mot artikel 6 i stadgan, och i synnerhet mot den däri garanterade rättssäkerhetsprincipen.
24 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att dess praxis i fråga om avbrytande av fristen för att fatta beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder är avgränsad till de båda ovannämnda situationerna, att den är tydlig och konsekvent samt att den är offentliggjord. Det förhåller sig på samma sätt med Gerechtshof Amsterdams (Appellationsdomstolen i Amsterdam) praxis. Den hänskjutande domstolen anser att TC, vid behov efter att ha rådfrågat sitt ombud, kunde ha förutsett att frihetsberövandet i avvaktan på hans överlämnande skulle kunna förlängas till mer än 90 dagar från gripandet.
25 Om EU-domstolen skulle finna att ett frihetsberövande i avvaktan på överlämnande i ett sådant fall som TC:s strider mot artikel 6 i stadgan, frågar sig den hänskjutande domstolen dessutom om den är skyldig att underlåta att tillämpa artikel 22.4 OLW, i den mån som tillämpningen av den bestämmelsen leder till en lösning som strider mot unionsrätten och en tolkning av bestämmelsen som är förenlig med unionsrätten då inte skulle vara möjlig, och om ett sådant tillvägagångssätt i sig självt inte skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen.
26 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Strider det mot artikel 6 i [stadgan] att en eftersökt person som riskerar att avvika hålls kvar i häkte i väntan på att överlämnas, under en tid som överskrider 90 dagar från och med att personen greps, om
– den verkställande medlemsstaten har införlivat artikel 17 i [rambeslut 2002/584] så, att frihetsberövandet i väntan på att den begärda personen överlämnas alltid ska hävas när 90-dagarsfristen för att fatta ett slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern har överskridits, och
– de rättsliga myndigheterna i medlemsstaten har tolkat den nationella lagstiftningen så, att beslutsfristen avbryts när den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, att invänta svaret på en begäran om förhandsavgörande som har framställts av en annan verkställande rättslig myndighet, eller att skjuta upp beslutet om överlämnande med anledning av att det finns en verklig risk för att förhållandena under frihetsberövandet är omänskliga eller förnedrande i den utfärdande medlemsstaten?”
Förfarandet för brådskande mål
27 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
28 Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen åberopat att det enda skälet för att hålla TC häktad i Nederländerna är den aktuella europeiska arresteringsordern, vilken utfärdats av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland i syfte att lagföra honom. Enligt den hänskjutande domstolen kan den inte pröva frågan om hävning av häktningen av TC innan EU-domstolen avgjort begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen anser därför att den tid inom vilken EU-domstolen lämnar sitt har ett direkt och avgörande inflytande på längden av TC:s frihetsberövande.
29 I detta hänseende ska det inledningsvis påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande avser en tolkning av rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V – om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen av EUF-fördraget. Begäran kan således handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
30 Vad därefter gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det enligt domstolens fasta rättspraxis beaktas att den berörda personen för närvarande är frihetsberövad och att frågan om han ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet. Den berörda personens situation ska dessutom bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 19 september 2018, RO, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
31 I det föreliggande fallet var det emellertid utrett vid den tidpunkten, för det första, att TC var häktad och, för det andra, att frågan om han skulle vara fortsatt häktad berodde på det beslut som måste fattas i anledning av hans yrkande om att frihetsberövandet ska hävas. Prövningen av sistnämnda yrkande har vilandeförklarats i avvaktan på EU-domstolens svar på frågan i förevarande mål.
32 Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolens första avdelning den 9 augusti 2018, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
33 Den 9 oktober 2018 underrättade den hänskjutande domstolen EU-domstolen om att den dagen före hade förordnat att frihetsberövandet av TC skulle hävas på vissa villkor. Denna åtgärd gällde från och med den 8 oktober 2018 till dess att beslut om hans överlämnande till Förenade kungariket hade meddelats. Enligt den domstolens beräkningar löpte den frist på 90 dagar för att verkställa den europeiska arresteringsordern, med beaktande av den tid under vilken fristen hade varit avbruten, ut den 8 oktober 2018.
34 Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten, Nederländerna) överklagade den hänskjutande domstolens beslut av den 8 oktober 2018 till Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam). Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) underrättade EU-domstolen den 12 november 2018 om att den hade vilandeförklarat målet om överklagande i avvaktan på förevarande dom.
35 Domstolens första avdelning anser under dessa omständigheter att det sedan den 8 oktober 2018 inte längre är brådskande att avgöra målet och att det följaktligen inte längre finns anledning att handlägga det enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
Prövning av tolkningsfrågan
36 Domstolen påpekar inledningsvis att frågan grundar sig på fyra premisser. Den första avser att det rör sig om ett förfarande för överlämnande som, i likhet med det förfarande som är aktuellt i det nationella målet, kan pågå mer än 90 dagar, särskilt i någon av de situationer som nämns i tolkningsfrågan. Den andra premissen är att skyldigheten enligt artikel 22.4 OLW att under alla omständigheter häva frihetsberövandet av den eftersökta personen när 90 dagar förflutit från gripandet av vederbörande är oförenlig med rambeslut 2002/584. Den tredje premissen avser att både den hänskjutande domstolens och Gerechtshof Amsterdams (Appellationsdomstolen i Amsterdam) tolkning av artikel 22.4 OLW syftar till att återställa den nationella rättens förenlighet med rambeslutet. Den fjärde premissen avser att dessa båda tolkningar till dags dato inte har lett till avvikande avgöranden, trots deras olika juridiska grunder. Såsom har angetts i punkt 25 ovan har den hänskjutande domstolen dessutom frågat sig huruvida den i förekommande fall ska underlåta att tillämpa nämnda nationella bestämmelse.
37 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
38 I det föreliggande fallet har den hänskjutande domstolen den 8 oktober 2018 beslutat att häva frihetsberövandet av TC och Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) har inte ändrat detta beslut. Det saknas därför anledning att ta ställning till frågan huruvida artikel 22.4 OLW inte ska tillämpas, vilken artikel det hänvisas till i skälen i begäran om förhandsavgörande. EU-domstolen kommer att omformulera den ställda frågan i syfte att ge den hänskjutande domstolen de uppgifter som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet samt att besvara frågan med beaktande av premisser som beskrivits i punkt 36 i förevarande dom.
39 Den hänskjutande domstolen ska därför med sin fråga anses söka klarhet i följande. För det första huruvida rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i vilket det föreskrivs en generell och ovillkorlig skyldighet att försätta en eftersökt person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot så snart som det har gått 90 dagar räknat från och med gripandet, när det föreligger en mycket stor risk för att personen avviker, som inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder. För det andra huruvida artikel 6 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken det är möjligt att frihetsberövandet av den eftersökta personen kan pågå längre än 90 dagarsfristen med stöd av en tolkning av den nationella bestämmelsen som innebär att denna frist avbryts när den verkställande rättsliga myndigheten beslutar antingen att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen eller att avvakta svaret på en begäran om förhandsavgörande som framställts av en annan verkställande rättslig myndighet eller att skjuta upp beslutet om överlämnande av det skälet att det i den utfärdande medlemsstaten skulle kunna finnas en verklig risk för att förhållandena under frihetsberövandet är omänskliga eller förnedrande.
40 Domstolen erinrar för det första om att rambeslut 2002/584, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2 jämförda med skälen 5 och 7, avser att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen, vilken undertecknades i Paris den 13 december 1957, med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
41 Rambeslut 2002/584 syftar således, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
42 Syftet att påskynda det rättsliga samarbetet ligger bland annat till grund för fristerna för antagande av beslut rörande en europeisk arresteringsorder. Det framgår härvidlag av domstolens praxis att artiklarna 15 och 17 i rambeslutet måste tolkas på så sätt att de kräver att det slutgiltiga beslutet om verkställande av den europeiska arresteringsordern i princip meddelas inom dessa frister, vars betydelse för övrigt framgår av flera bestämmelser i rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 29 och 32 och där angiven rättspraxis).
43 Den bedömning av huruvida det finns en verklig risk för att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder blir utsatt för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, eller för en kränkning av den grundläggande rätten till en oavhängig domstol och därigenom får det väsentliga innehållet i sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång, vilken är garanterad i artikel 47 andra stycket i stadgan, kränkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 83 och 88 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 59 och 60 och där angiven rättspraxis), som den verkställande rättsliga myndighet som ska besluta om överlämnande av personen i fråga ska göra enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 kan, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, medföra att överlämnandeförfarandet pågår mer än 90 dagar. Detsamma riskerar att inträffa beträffande tilläggsfristen i samband med en vilandeförklaring i avvaktan på EU-domstolens avgörande av en begäran om förhandsavgörande som framställts av den verkställande rättsliga myndigheten med stöd av artikel 267 FEUF.
44 För det andra ska det erinras om att enligt artikel 12 i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen ska vara fortsatt frihetsberövad på grundval av en europeisk arresteringsorder. I samma artikel preciseras vidare att det alltid är möjligt att, i enlighet med den nationella lagstiftningen i nämnda medlemsstat, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte avviker.
45 Däremot föreskrivs det inte i den artikeln på ett generellt sätt att den eftersökta personen endast får hållas fortsatt frihetsberövad inom vissa tidsmässiga ramar. Inte heller sägs det att sådant frihetsberövande är uteslutet när de tidsfrister som föreskrivs i artikel 17 i rambeslutet har löpt ut (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 44).
46 Enligt artikel 12 i rambeslutet är det förvisso möjligt att, under vissa förutsättningar, tillfälligt försätta en person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot. I artikeln föreskrivs däremot inte att den verkställande rättsliga myndigheten – sedan de tidsfrister som stadgas i artikel 17 i rambeslutet har löpt ut – är skyldig att tillfälligt försätta personen på fri fot eller än mindre att helt och hållet försätta vederbörande på fri fot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkterna 45 och 46).
47 Eftersom förfarandet för verkställande av den europeiska arresteringsordern ska fullföljas även efter det att de tidsfrister som föreskrivs i artikel 17 i rambeslutet har löpt ut skulle nämligen en generell och ovillkorlig skyldighet att tillfälligt försätta den berörda personen på fri fot eller, i ännu högre grad, en skyldighet att helt försätta vederbörande på fri fot när dessa tidsfrister har löpt ut eller när den sammanlagda tid som den eftersökta personen har suttit frihetsberövad överskrider dessa frister kunna begränsa effektiviteten i systemet med överlämnande som införs genom rambeslutet och följaktligen hindra genomförandet av de mål som eftersträvas med rambeslutet (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 50).
48 Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att frihetsberövandet av den eftersökta personen ska upphöra, är nämnda myndighet följaktligen skyldig enligt artikel 12 och 17.5 i rambeslutet att förena det tillfälliga försättandet på fri fot av personen i fråga med de åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att vederbörande avviker och att säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern inte har fattats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 61).
49 Av detta följer att när det, såsom den hänskjutande domstolen har angett, föreligger en mycket stor risk för att den eftersökta personen avviker, vilken inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder som gör det möjligt att säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen fortsatt föreligger, skulle effektiviteten i det system för överlämnande som inrättats genom rambeslut 2002/584 kunna undergrävas om vederbörande tillfälligt försattes på fri fot och detta skulle följaktligen kunna hindra genomförandet av de mål som eftersträvas med rambeslutet, eftersom det inte längre skulle vara säkerställt att nämnda materiella villkor fortsatt föreligger.
50 Av detta följer att skyldigheten enligt artikel 22.4 OLW att under alla omständigheter häva det frihetsberövande i syfte att överlämna vederbörande som den eftersökta personen är föremål för när så snart som det har gått 90 dagar räknat från och med gripandet, är oförenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, vilket den hänskjutande domstolen för övrigt har påpekat i begäran om förhandsavgörande.
51 För det tredje konstaterar domstolen att den tolkning som den hänskjutande domstolen gör av artikel 22.4 OLW inte förefaller kunna avhjälpa denna oförenlighet under alla omständigheter, eftersom den hänskjutande domstolen, såsom det framgår av punkt 33 i förevarande dom, förordnat om att frihetsberövandet av TC skulle hävas med vissa villkor från och med den 8 oktober 2018 med anledning av 90 dagarsfristen för att besluta om verkställighet av den europeiska arresteringsorden – med beaktande av den tid som fristen varit avbruten – enligt den domstolens beräkningar löpte ut den dagen. Den hänskjutande domstolen förordnade om detta trots att den domstolen i begäran om förhandsavgörande uttryckligen angett att den anser att det fanns en mycket stor risk för att TC avviker som inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder som säkerställer att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av honom föreligger.
52 Även om Gerechtshof Amsterdams (Appellationsdomstolen i Amsterdam) praxis också kan leda till att den eftersökta personen tillfälligt försätts på fri fot, trots att det finns en mycket stor risk för att personen avviker som inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder som säkerställer att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av vederbörande fortsatt föreligger, gör inte heller denna praxis det möjligt att ge artikel 22.4 OLW en tolkning som är förenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584.
53 Domstolen understryker att ett avbrytande av den slutgiltiga fristen för att besluta om verkställande av den europeiska arresteringsordern under alla omständigheter endast kan medges om den verkställande rättsliga myndigheten uppfyller sina informationsskyldigheter enligt bland annat artikel 17.4 och 17.7 i rambeslutet.
54 För det fjärde erinrar domstolen om att det i artikel 1.3 i rambeslutet uttryckligen föreskrivs att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 EU och som återspeglas i stadgan. Denna skyldighet gäller dessutom samtliga medlemsstater, däribland både den utfärdande och den verkställande medlemsstaten (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
55 Artikel 12 i rambeslutet ska därför tolkas i överensstämmelse med artikel 6 i stadgan i vilken det föreskrivs att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 54).
56 Domstolen erinrar om att artikel 52.1 i stadgan tillåter att utövandet av de rättigheter som slås fast i stadgan får begränsas, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag och att de är förenliga med fri- och rättigheternas väsentliga innehåll. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 55 och där angiven rättspraxis, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 37).
57 I den mån stadgan innehåller rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras av Europakonventionen, syftar artikel 52.3 i stadgan till att trygga det nödvändiga sammanhanget mellan rättigheterna i stadgan och de motsvarande rättigheter som säkerställs genom Europakonventionen, utan att detta inkräktar på unionsrätten och Europeiska unionens domstols autonomi. Vid tolkningen av artikel 6 i stadgan ska således hänsyn tas till artikel 5.1 i Europakonventionen såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 37, och dom av den 14 september 2017, K., C‑18/16, EU:C:2017:680, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
58 Det följer av praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 5 i Europakonventionen att kravet att varje frihetsberövande ska vara lagenligt inte enbart innebär att det måste finnas en rättslig grund för frihetsberövandet i nationell lag, utan också att den nationella lagen måste vara tillräckligt tillgänglig, klar och förutsebar beträffande dess tillämpning för att undvika varje risk för godtycklighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
59 I enlighet med EU-domstolens praxis på detta område ska det även framhållas att syftet med de garantier som avser frihet, såsom de garantier som är stadfästa såväl i artikel 6 i stadgan som i artikel 5 i Europakonventionen, särskilt består i att skydda den enskilde mot godtycklighet. För att genomförandet av en frihetsberövande åtgärd ska vara förenligt med detta syfte krävs det således att detta helt saknar inslag av ont uppsåt eller svekfullt handlande från myndigheternas sida (dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
60 Det följer av det anförda att eftersom det utgör ett allvarligt ingrepp i den eftersökta personens rätt till frihet att hålla vederbörande frihetsberövad mer än 90 dagar måste ett sådant frihetsberövande, såsom framgår av punkt 58 i förevarande dom, vara underkastat stränga garantier, nämligen kraven på rättslig grund, klarhet, förutsebarhet, tillgänglighet och skydd mot godtycklighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
61 I det föreliggande fallet är det utrett att OLW utgör den rättsliga grunden i den nederländska rättsordningen för det frihetsberövande som avses i artikel 12 i rambeslut 2002/584, att denna nationella lag samt unionslagstiftning och unionsrättspraxis på området är fritt tillgängliga och att det inte finns något indicium som ger anledning att tro att nämnda nationella lag skulle tillämpas på ett godtyckligt sätt. Det ska följaktligen endast prövas huruvida OLW uppfyller erforderliga krav på klarhet och förutsebarhet med avseende på längden på frihetsberövandet i Nederländerna av en person som i likhet med TC är frihetsberövad i avvaktan på överlämnande i samband med verkställandet av en europeisk arresteringsorder.
62 Domstolen konstaterar att enligt artikel 12 i rambeslut 2002/584 ska den verkställande rättsliga myndigheten, om en person grips på grundval av en europeisk arresteringsorder, fatta beslut i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning om huruvida personen ska hållas kvar i häkte. Enligt samma bestämmelse är det endast möjligt att tillfälligt försätta personen på fri fot under förutsättning att den behöriga myndigheten i denna medlemsstat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att vederbörande avviker.
63 Såsom framgår av punkterna 49 och 50 i förevarande dom följer det av den praxis från domstolen som det hänvisas till i punkterna 54 och 55 ovan att när det – i enlighet med vad den hänskjutande domstolen anser vara fallet – föreligger en mycket stor risk för att den eftersökta personen avviker, vilken inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder som säkerställer att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen fortsatt föreligger, är försättandet på fri fot, även tillfälligt, av vederbörande enbart av det skälet att 90 dagar förflutit sedan han eller hon greps inte förenligt med de skyldigheter som följer av rambeslut 2002/584.
64 Domstolen har även i punkterna 57–59 i domen av den 16 juli 2015, Lanigan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474) preciserat de villkor som måste vara uppfyllda för att frihetsberövandet av den eftersökta personen ska kunna förlängas utöver de frister som anges i rambeslut 2002/584 till och med det faktiska överlämnandet av vederbörande.
65 Av detta följer att unionsrätten, såsom den tolkats genom den domen från EU-domstolen, ställer upp klara och förutsebara regler avseende hur länge en eftersökt person får hållas frihetsberövad.
66 Det är vidare utrett att det också i artikel 22.4 OLW anges en klar och förutsebar regel och att det i den bestämmelsen föreskrivs att häktningen av den eftersökta personen i princip med automatik ska hävas så snart 90 dagar förflutit från och med att vederbörande greps. Såsom det har konstaterats i punkterna 49 och 50 i förevarande dom utgör rambeslut 2002/584, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, i princip hinder mot en sådan ordning.
67 Det framgår härvidlag av EU-domstolens fasta praxis att ett rambesluts tvingande karaktär medför en skyldighet för nationella myndigheter, inbegripet nationella domstolar, att göra en konform tolkning av nationell rätt. De nationella domstolarna är vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i rambeslutet. Denna skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt följer av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem (dom av den 29 juni 2017, Popławski, C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
68 Principen om konform tolkning innebär i synnerhet att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med rambeslutets syfte (dom av den 29 juni 2017, Popławski, C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
69 Av detta följer att det i det föreliggande fallet även var klart och förutsebart redan långt före anhängiggörandet av det nationella målet att både den hänskjutande domstolen och Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) var skyldiga att göra allt inom deras behörighet för att garantera den fulla effektiviteten av rambeslut 2002/584 genom att tolka artikel 22.4 OLW och den skyldighet att tillfälligt försätta den eftersökta personen på fri fot som är föreskriven i den bestämmelsen på ett sätt som är förenligt med det syfte som eftersträvas med rambeslutet.
70 Såsom emellertid har konstaterats i punkterna 51 och 52 i förevarande dom uppfyller inte de tolkningar av artikel 22.4 OLW som den hänskjutande domstolen respektive Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) gör i syfte att säkerställa att denna nationella bestämmelse är förenlig med rambeslutet inte fullständigt kraven enligt detsamma. I synnerhet har den tolkning som den hänskjutande domstolen använder sig av inte gjort det möjligt att i det föreliggande fallet säkerställa att artikel 22.4 OLW är förenlig med rambeslut 2002/584.
71 Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande lyft fram att såväl den domstolens tolkning av artikel 22.4 OLW som praxis från Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) är klara och förutsebara, att de grundar sig på juridiska resonemang som går isär och att de är ägnade att leda till motstridiga avgöranden, även om detta ännu inte har inträffat. EU-domstolen finner följande i detta avseende.
72 Såsom generaladvokaten har funnit i punkt 60 i sitt förslag till avgörande innebär den omständigheten att den hänskjutande domstolen och Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) bland annat inte använder sig av samma utgångspunkt vid beräkningen av den period som den frist inom vilken dessa domstolar måste avgöra frågan om överlämnade av den eftersökta personen ska vara avbruten, att den tidpunkt då 90-dagarsfristen löper ut kan variera beroende på vilken domstol som prövar frågan och leda till olika längd på frihetsberövandet av personen i fråga.
73 Den hänskjutande domstolen förordnade, såsom framgår av punkt 13 i förevarande dom, i det föreliggande fallet att 90-dagarsfristen skulle avbrytas med verkan från och med den 14 juni 2018. Med det angreppssätt som Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) har skulle fristen emellertid ha avbrutits med verkan från och med den 17 maj 2018, eftersom den domstolen anser att fristen ska avbrytas så snart det anhängiggjorts en begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen som är av relevans för det nationella målet.
74 Domstolen konstaterar dessutom att dessa båda angreppssätt, vilka går isär, ingår i ett juridiskt sammanhang som kännetecknas av en nationell bestämmelse som är oförenlig med rambeslut 2002/584, eftersom, för det första, nämnda nationella bestämmelse kan medföra att en eftersökt person försätts på fri fot trots att det föreligger en risk för att vederbörande avviker, vilken inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder som säkerställer att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen fortsatt föreligger och, för det andra, de tolkningar av nämnda nationella bestämmelse, vilka går isär, som de nationella domstolarna gör i syfte att säkerställa bestämmelsens förenlighet med rambeslutet uppfyller inte fullständigt kraven enligt detsamma.
75 Av detta följer att i ett mål som det nationella målet ställs personer som i likhet med TC blivit gripna i Nederländerna i syfte att överlämnas inför en nationell bestämmelse, artikel 22.4 OLW, och unionsbestämmelser, artiklarna 12 och 17 i rambeslut 2002/584, som är oförenliga med varandra samt inför en nationell rättspraxis angående den unionsrättskonforma tolkningen av den nationella bestämmelsen som går isär.
76 EU-domstolen konstaterar under dessa omständigheter att de skillnader som finns mellan den hänskjutande domstolens tolkning respektive Gerechtshof Amsterdams (Appellationsdomstolen i Amsterdam) tolkning inte gör det möjligt att med den klarhet och förutsebarhet som erfordras enligt EU-domstolens praxis, vilken det erinrats om i punkterna 59 och 60 i förevarande dom, avgöra längden på frihetsberövandet av en eftersökt person i Nederländerna i anledning av en europeisk arresteringsorder som utfärdats gentemot vederbörande.
77 Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt.
– Rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det föreskrivs en generell och ovillkorlig skyldighet att försätta en eftersökt person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot så snart som det förflutit 90 dagar räknat från gripandet av vederbörande, när det finns en stor risk för att personen avviker, vilken inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder.
– Artikel 6 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken det är möjligt att hålla den eftersökta personen frihetsberövad längre än den nämnda 90-dagarsfristen med stöd av en tolkning av nämnda nationella bestämmelse enligt vilken denna frist avbryts när den verkställande rättsliga myndigheten antingen beslutar sig för att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen eller beslutar att avvakta svaret på en begäran om förhandsavgörande som framställts av en annan verkställande rättslig myndighet eller beslutar att skjuta upp beslutet om överlämnade av det skälet att det i den utfärdande medlemsstaten skulle kunna finnas en verklig risk för att förhållandena under frihetsberövandet kommer att vara omänskliga eller förnedrande, såvitt denna rättspraxis inte säkerställer nämnda nationella bestämmelses förenlighet med rambeslut 2002/584 och uppvisar skillnader som kan leda till att längden på frihetsberövanden blir olika.
Rättegångskostnader
78 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det föreskrivs en generell och ovillkorlig skyldighet att försätta en eftersökt person som gripits med stöd av en europeisk arresteringsorder på fri fot så snart som det förflutit 90 dagar räknat från gripandet av vederbörande, när det finns en stor risk för att personen avviker, vilken inte kan minskas till en godtagbar nivå genom vidtagandet av lämpliga åtgärder.
Artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis enligt vilken det är möjligt att hålla den eftersökta personen frihetsberövad längre än den nämnda 90-dagarsfristen med stöd av en tolkning av nämnda nationella bestämmelse enligt vilken denna frist avbryts när den verkställande rättsliga myndigheten antingen beslutar sig för att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol eller beslutar att avvakta svaret på en begäran om förhandsavgörande som framställts av en annan verkställande rättslig myndighet eller beslutar att skjuta upp beslutet om överlämnade av det skälet att det i den utfärdande medlemsstaten skulle kunna finnas en verklig risk för att förhållandena under frihetsberövandet kommer att vara omänskliga eller förnedrande, såvitt denna rättspraxis inte säkerställer nämnda nationella bestämmelses förenlighet med rambeslut 2002/584 och uppvisar skillnader som kan leda till att längden på frihetsberövanden blir olika.
Underskrifter