DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(första avdelningen)
18 november 2014
Mål F‑156/12
Robert McCoy
mot
Europeiska unionens regionkommitté
”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Rättsstridigt beteende – Mobbning från överordnad – Yrkessjukdom – Ersättning som beviljats enligt artikel 73 i föreskrifterna kompenserar inte hela skadan – Begäran om kompletterande ersättning”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratom-fördraget enligt dess artikel 106a, varigenom Robert McCoy yrkar att Europeiska unionens regionkommitté ska förpliktas att utge 354 000 euro, vilket är ett belopp som har fastställts provisoriskt, i skadestånd till honom för den skada som han anser sig ha lidit till följd av regionkommitténs rättstridiga beteende och 100 000 euro i skadestånd för ideell skada.
Avgörande: Europeiska unionens regionkommitté förpliktas att utge 20 000 euro i skadestånd till Robert McCoy. Talan ogillas i övrigt. Europeiska unionens regionkommitté ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Robert McCoy.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Tidsfrister – Begäran av ersättning som riktas mot en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Fristens varaktighet och den tidpunkt då den börjar löpa – Begäran om kompletterande ersättning för yrkessjukdom
(Domstolens stadga, artikel 46; Tjänsteföreskrifterna, artikel 90)
2. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor – Begäran om kompletterande ersättning för yrkessjukdom – Bevisbörda
3. Talan väckt av tjänstemän – Talan om ogiltigförklaring som inte väckts inom fristen – Yrkande om ersättning som avser identiskt resultat – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Räckvidd – Förstärkt skyldighet när tjänstemannens hälsa har påverkats
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)
1. Om det inte föreskrivs någon frist enligt tillämpliga bestämmelser för att inkomma med en begäran om ersättning till följd av anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och den institution han är knuten till ska begäran framställas inom en rimlig tidsfrist som ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Om inget föreskrivs i de bestämmelser som är tillämpliga kan den frist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga utgöra en vägledande jämförelse för att avgöra huruvida en tjänstemans skadeståndstalan kan tas upp till sakprövning, utan att för den skulle utgöra en rigid och opåverkbar begränsning.
En tjänsteman som har drabbats av en yrkessjukdom har endast rätt till kompletterande ersättning om de tjänstevillkor som instiftats genom artikel 73 i föreskrifterna inte medger lämplig ersättning.
(se punkterna 81 och 82)
Hänvisning till
Tribunalen: dom Eagle m.fl./Kommissionen, T‑144/02, EU:T:2004:290, punkterna 66 och 71 och dom Allen m.fl./kommissionen, T‑433/10 P, EU:T:2011:744, punkt 45
Personaldomstolen: dom A/kommissionen, F‑142/12, EU:F:2013:193, punkt 95,och där angiven rättspraxis
2. I samband med ett skadeståndsyrkande som framställts av en tjänsteman krävs att flera villkor är uppfyllda för att gemenskapens skadeståndsansvar ska uppkomma, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Eftersom dessa tre villkor är kumulativa, är det tillräckligt att ett av villkoren inte är uppfyllt för att skadeståndstalan skall ogillas.
Vad beträffar en tjänsteman som har drabbats av en yrkessjukdom och som endast har rätt att begära kompletterande ersättning på grundval av unionens utomobligatoriska skadestånd när de tjänstevillkor som instiftats genom artikel 73 i föreskrifterna inte medger lämplig ersättning, ankommer det på den berörde tjänstemannen att visa att de tre villkoren för administrationens skadeståndsansvar är uppfyllda och att den ersättning som beviljas med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte utgör full ersättning för den skada som vederbörande har lidit på grund av administrationens rättsstridiga beteende.
(se punkterna 88–90)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom N /parlamentet, F‑26/09, EU:F:2010:17, punkt 68 och där angiven rättspraxis; beslut A/kommissionen, F‑50/13, EU:F:2014:78, punkt 32 och där angiven rättspraxis
3. En tjänsteman kan således inte använda en talan om skadestånd för att försöka uppnå ett resultat som är identiskt med det som skulle ha följt vid framgång med en talan om ogiltigförklaring som han har underlåtit att väcka i tid.
En tjänstemans yrkanden om skadestånd kan således inte tas upp till sakprövning i den mån de avser ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av omständigheter, beteende eller åsidosättanden som är de samma som de som åberopats till stöd för ansökan om bistånd och ersättning för vållad skada eftersom denna ansökan har avslagits genom ett beslut som tjänstemannan inte har överklagat.
(se punkterna 96, 102 och 103)
Hänvisning till
Domstolen: dom Bossi/kommissionen, 346/87, EU:C:1989:59, punkterna 32, 34 och 35
Tribunalen: dom Lopes/domstolen, T‑547/93, EU:T:1996:27, punkterna 174 och 175
Personaldomstolen: beslut Andersen/revisionsrätten, F‑1/12, EU:F:2013:46, punkterna 29, 34 och 35
4. Biståndsplikten innebär bland annat att administrationen, när den fattar beslut som rör en tjänstemans situation, ska ta hänsyn till samtliga de omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid beakta inte enbart tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse. Administrationens skyldigheter till följd av biståndsplikten förstärks för övrigt i en situation när en tjänstemans fysiska eller mentala hälsa har påverkats. I ett sådant fall ska administrationen pröva tjänstemannens begäran med ett synnerligen öppet sinnelag.
(se punkt 106)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom BN/parlamentet, F‑24/12, EU:F2014:165, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis