DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 24 september 2020 (*)
[Text rättad genom beslut av den 14 oktober 2020]
”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Följder av överlämnandet – Artikel 27 – Möjligheter till åtal för andra brott – Specialitetsbestämmelsen”
I mål C‑195/20 PPU,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 21 april 2020, som inkom till domstolen den 8 maj 2020, i brottmålet mot
XC,
ytterligare deltagare i rättegången:
Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Vilaras samt domarna S. Rodin (referent), D. Šváby, K. Jürimäe och N. Piçarra,
generaladvokat: M. Bobek,
justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,
med beaktande av den hänskjutande domstolens ansökan av den 21 april 2020, som inkom till domstolen den 8 maj 2020, att handlägga begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler,
med beaktande av fjärde avdelningens beslut av den 25 maj 2020 att bifalla ansökan,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 juli 2020,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– XC, genom M. Franzikowski och F.S. Fülscher, Rechtsanwälte,
– Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof, genom P. Frank och S. Heine, båda i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och F. Halabi, samtliga i egenskap av ombud,
– [I rättad lydelse enligt beslut av den 14 oktober 2020] Irland, genom J. Quaney, i egenskap av ombud, biträdd av M. Gray, SC,
– Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 6 augusti 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 27.2 och 27.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot XC, som dömts i Tyskland till ett fängelsestraff för grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 5 och 6 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:
”(5) Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
(6) Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärde[n] på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.”
4 I artikel 1.1 och 1.2 i nämnda rambeslut anges följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.”
5 Artikel 8.1 i rambeslutet har följande lydelse:
”En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:
a) Den eftersöktes identitet och nationalitet.
b) Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga myndigheten.
c) Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.
d) Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 2.
e) En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet.
f) Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskalan för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
g) Eventuella andra konsekvenser av brottet.”
6 Artikel 27 i rambeslutet har följande lydelse:
”1. Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.
2. Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.
3. Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:
a) Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.
…
g) Om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt 4.
4. En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.
…”
Tysk lagstiftning
7 Artikel 27.2 och 27.3 i rambeslut 2002/584 har genomförts i tysk rätt genom artikel 83h.1 och 83h.2 i Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationellt straffrättsligt samarbete) av den 23 december 1982 (BGBl. 1982 I, s. 2071), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.
8 I artikel 83h föreskrivs följande:
”1) Personer som överlämnas av en medlemsstat i enlighet med en europeisk arresteringsorder får inte
1. åtalas, dömas eller på annat sätt berövas friheten för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, …
…
2) Punkt 1 ska inte tillämpas om
1. personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den medlemsstat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det,
2. brottet inte kan leda till fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd,
3. det straffrättsliga förfarandet inte föranleder tillämpning av en frihetsberövande åtgärd,
4. personen blir föremål för en icke frihetsberövande påföljd, även om påföljden inskränker den personliga friheten,
5. den verkställande medlemsstaten eller den överlämnade personen har avstått från att tillämpa specialitetsprincipen.
3) Den överlämnade personens avstående efter överlämnandet ska ske inför domare eller åklagare och protokollföras. Avståendet är oåterkalleligt. Den överlämnade personen ska informeras om detta.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
9 XC har åtalats i Tyskland i tre olika brottmål, nämligen för det första för narkotikahandel, för det andra för sexuellt utnyttjande av barn begånget i Portugal och för det tredje för grov våldtäkt och utpressning, även de begångna i Portugal.
10 Den 6 oktober 2011 dömdes XC av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll, Tyskland) för narkotikahandel till ett sammanlagt fängelsestraff på ett år och nio månader. Verkställigheten av straffet sköts villkorligt upp.
11 År 2016 inleddes därefter ett straffrättsligt förfarande i Tyskland mot XC för sexuellt utnyttjande av barn, begånget i Portugal, och den 23 augusti 2016 utfärdade Staatsanwaltschaft Hannover (åklagarmyndigheten i Hannover, Tyskland) en europeisk arresteringsorder för att kunna genomföra en lagföring för denna gärning. Efter det att Tribunal da Relação de Évora (Appellationsdomstolen i Évora, Portugal) samtyckt till att XC överlämnades till de tyska rättsliga myndigheterna för nämnda brott och XC vid detta tillfälle inte avstått från att göra gällande specialitetsbestämmelsen, överlämnade de portugisiska rättsliga myndigheterna den 22 juni 2017 XC till Förbundsrepubliken Tyskland. Efter att han dömts till ett fängelsestraff på ett år och tre månader fängslades han i denna medlemsstat.
12 Medan det straff som XC dömts till för sexuellt utnyttjande av barn verkställdes, hävdes det villkorliga uppskovet med verkställigheten av det straff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) hade utdömt för narkotikahandel den 6 oktober 2011. Staatsanwaltschaft Flensburg (åklagarmyndigheten i Flensburg, Tyskland) gav den 22 augusti 2018 in en ansökan till Tribunal da Relação de Évora (Appellationsdomstolen i Évora), i egenskap av den rättsliga myndighet som skulle verkställa den europeiska arresteringsorder som avses i punkt 11 i förevarande dom, och begärde att den domstolen skulle avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen och samtycka till att den påföljd som utdömts av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) den 6 oktober 2011 skulle verkställas.
13 Då det inte inkom något svar från Tribunal da Relação de Évora (Appellationsdomstolen i Évora) försattes XC på fri fot den 31 augusti 2018 och placerades under övervakning i fem år. Under denna period skulle han infinna sig en gång i månaden hos sin övervakare. Den 18 september 2018 reste han till Nederländerna och sedan till Italien. Den 19 september 2018 utfärdade åklagarmyndigheten i Flensburg en europeisk arresteringsorder mot XC i syfte att kunna verkställa den dom som meddelats av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) den 6 oktober 2011.
14 Den 27 september 2018 greps XC i Italien med stöd av denna europeiska arresteringsorder. Den 10 oktober 2018 samtyckte den italienska verkställande myndigheten till att överlämna honom. Den 18 oktober 2018 överlämnades XC till de tyska myndigheterna.
15 Slutligen, den 5 november 2018, utfärdade Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig, Tyskland) ett häktningsbeslut i syfte att utreda ett tredje mål som rörde XC och avsåg gärningarna grov våldtäkt och utpressning som begåtts i Portugal år 2005.
16 Den 12 december 2018 gav Staatsanwaltschaft Braunschweig (åklagarmyndigheten i Braunschweig, Tyskland) in en ansökan till den italienska verkställande myndigheten och begärde att den myndigheten även skulle samtycka till att XC åtalades för gärningarna grov våldtäkt och utpressning. Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano, Italien) lämnade sitt samtycke till detta den 22 mars 2019.
17 XC satt i häkte i Tyskland från den 23 juli 2019 till den 11 februari 2020 med stöd av det häktningsbeslut som utfärdats den 5 november 2018 av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig). Under denna period dömde Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig, Tyskland), genom dom av den 16 december 2019, XC för gärningarna grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005. Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig) dömde XC till fängelse i sammanlagt sju år, med beaktande även av den dom som meddelats av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) den 6 oktober 2011. Hela den tid som den tilltalade suttit häktad i Italien avräknades från den gemensamma påföljden.
18 Den 21 januari 2020 samtyckte den portugisiska verkställande myndigheten till verkställigheten av det sammanlagda fängelsestraff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) hade utdömt den 6 oktober 2011. XC är frihetsberövad sedan den 12 februari 2020 för verkställighet av detta straff.
19 XC har överklagat den dom som meddelades av Landgericht Braunschweig (Regionala domstolen i Braunschweig) den 16 december 2019 till den hänskjutande domstolen. XC har särskilt ifrågasatt giltigheten av det förfarande som ledde till att den domen meddelades mot bakgrund av specialitetsbestämmelsen i artikel 27 i rambeslut 2002/584. XC har i huvudsak gjort gällande att de tyska myndigheterna inte hade rätt att lagföra honom, eftersom den portugisiska verkställande myndigheten inte hade samtyckt till att åtal väcktes för grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005. XC anser att han sedan den 1 september 2018 åter åtnjuter skydd av specialitetsbestämmelsen. XC anser därför att de tyska myndigheterna agerade rättsstridigt när de lagförde honom utan att den portugisiska verkställande myndigheten dessförinnan hade samtyckt till det och att de därmed sammanhängande rättegångshandlingarna, såsom det häktningsbeslut som utfärdades av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig) den 5 november 2018, är rättsstridiga.
20 Enligt den hänskjutande domstolen beror svaret på huruvida detta häktningsbeslut kan vidhållas eller om den tvärtom ska upphävas på huruvida de tyska myndigheterna hade rätt att lagföra XC för anklagelserna om grov våldtäkt och utpressning begångna i Portugal år 2005.
21 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 27.2 och 27.3 i … rambeslut 2002/584… tolkas på så sätt att specialitetsprincipen inte utgör hinder för en frihetsinskränkande åtgärd som vidtas på grund av ett annat brott, som begåtts före överlämnandet, än det brott som ligger till grund för överlämnandet, när personen efter överlämnandet frivilligt har lämnat den utfärdande medlemsstaten, men senare ännu en gång har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten av en annan verkställande medlemsstat på grundval av en ny europeisk arresteringsorder, och den andra verkställande medlemsstaten har gett sitt samtycke till lagföring, fällande dom och verkställighet på grund av detta andra brott?”
Förfarandet för brådskande mål
22 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
23 Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen anfört att XC är frihetsberövad med stöd av den dom som meddelades av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) den 6 oktober 2011. Det häktningsbeslut som utfärdades av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig) den 5 november 2018 utgör emellertid, enligt den hänskjutande domstolen, ytterligare ett skäl för att hålla den berörda personen frihetsberövad och kan leda till en begränsning av lättnaderna i verkställigheten av det straff som ådömts honom.
24 Den hänskjutande domstolen har dessutom gjort gällande att XC den 7 juni 2020 har fullgjort två tredjedelar av det straff som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) dömde ut den 6 oktober 2011, vilket innebär att han eventuellt kan friges villkorligt. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende förklarat att det häktningsbeslut som utfärdades av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig) den 5 november 2018 kan utgöra ett hinder för en villkorlig frigivning. Den hänskjutande domstolen har vidare, för det fall en sådan villkorlig frigivning skulle beviljas, påpekat att frågan huruvida detta häktningsbeslut är giltigt är avgörande för om den häktning som beslutats med stöd av denna kan fortgå.
25 I detta hänseende ska det inledningsvis påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande avser en tolkning av rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget, om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan följaktligen bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
26 Vad därefter gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det enligt domstolens fasta praxis beaktas att den berörde i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och att frågan om han fortsatt ska vara frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet. Den berörda personens situation ska dessutom bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
27 Även om det i förevarande fall är utrett att XC vid denna tidpunkt var frihetsberövad med stöd av den dom som meddelades av Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) den 6 oktober 2011, kan emellertid även det häktningsbeslut som utfärdades av Amtsgericht Braunschweig (Distriktsdomstolen i Braunschweig) den 5 november 2018 ligga till grund för ett frihetsberövande av XC. Vidare kan en fortsatt giltighet av detta häktningsbeslut leda till en begränsning av lättnaderna i verkställigheten av det straff som ådömts honom, påverka beslutet om villkorlig frigivning med avseende på detta straff och, för det fall en sådan villkorlig frigivning beviljas, utgöra den enda rättsliga grunden för att behålla XC frihetsberövad.
28 Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolen (fjärde avdelningen), den 25 maj 2020, på grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
Prövning av tolkningsfrågan
29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 27.2 och 27.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 inte utgör hinder för att en frihetsinskränkande åtgärd vidtas mot en person som omfattas av en första europeisk arresteringsorder på grund av andra, tidigare begångna, gärningar än dem som utgjorde skälet till att personen i fråga överlämnades genom verkställighet av denna arresteringsorder, när denna person frivilligt har lämnat den medlemsstat som utfärdat den första arresteringsordern och åter har överlämnats till den medlemsstaten genom verkställighet av en andra europeisk arresteringsorder, som utfärdats efter det att vederbörande lämnat medlemsstaten, för att kunna verkställa ett frihetsberövande straff, såvitt den rättsliga myndighet som verkställde den andra europeiska arresteringsordern har samtyckt till att åtalet utvidgas till de gärningar som ligger till grund för denna frihetsinskränkande åtgärd.
30 För att besvara den hänskjutna frågan ska det inledningsvis erinras om att unionsrätten bygger på den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar en rad gemensamma värden – som utgör grunden för unionen i enlighet med vad som anges i artikel 2 FEU – med alla andra medlemsstater och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den. Denna premiss innebär och motiverar att medlemsstaterna hyser ett ömsesidigt förtroende för att dessa värden erkänns och således att den unionsrätt iakttas genom vilken de genomförs (dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
31 I detta hänseende ska det erinras om att rambeslut 2002/584, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2, jämförd med skäl 5, i rambeslutet, syftar till att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957, med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
32 Detta rambeslut syftar således, genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
33 Inom det område som regleras av rambeslut 2002/584 kommer principen om ömsesidigt erkännande – som, vilket särskilt framgår av skäl 6 i rambeslutet, utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet – till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder utifrån principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Det innebär att de verkställande rättsliga myndigheterna i princip endast har möjlighet att vägra att verkställa en sådan order om de kan åberopa något av de skäl till att vägra verkställighet som på ett uttömmande sätt räknas upp i rambeslut 2002/584 (dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
34 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den italienska verkställande myndigheten, till följd av den europeiska arresteringsorder som åklagarmyndigheten i Flensburg utfärdade den 19 september 2018 för verkställighet av den dom som Amtsgericht Niebüll (Distriktsdomstolen i Niebüll) meddelade den 6 oktober 2011, samtyckte till verkställigheten av den domen den 10 oktober 2018 innan den överlämnade XC till de tyska myndigheterna den 18 oktober 2018. Vidare framgår det av handlingarna i målet att Corte d’appello di Milano (Appellationsdomstolen i Milano), till följd av en begäran från åklagarmyndigheten i Braunschweig av den 12 december 2018 om att XC skulle kunna åtalas för grov våldtäkt och utpressning, den 22 mars 2019 gav sitt samtycke till att dessa gärningar kunde lagföras.
35 EU-domstolen har, vad gäller artikel 27 i rambeslut 2002/584, redan slagit fast att artiklarna 27 och 28 i rambeslutet, även om de ger medlemsstaterna vissa preciserade befogenheter i samband med verkställandet av en europeisk arresteringsorder, med beaktande av att de innehåller undantag från principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i detta beslut, inte kan tolkas på ett sätt som medför att de motverkar det mål som eftersträvas genom rambeslutet, nämligen att underlätta och påskynda överlämnandet mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter med hänsyn till det ömsesidiga förtroende som ska finnas dem emellan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2012, West, C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 77).
36 Det kan påpekas att artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 ger uttryck för specialitetsbestämmelsen, enligt vilken en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.
37 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande framgår det av en bokstavstolkning av denna artikel att nämnda bestämmelse har ett nära samband med det överlämnande som följer av verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder, eftersom det i ordalydelsen hänvisas till ”överlämnandet” i singular.
38 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 37 i sitt förslag till avgörande stöds denna tolkning dessutom av en kontextuell tolkning av nämnda bestämmelse. Såväl artikel 1.1 i rambeslut 2002/584, i vilken en europeisk arresteringsorder definieras mot bakgrund av det särskilda mål den är avsedd att uppnå, som artikel 8.1 i rambeslutet, som kräver att varje europeisk arresteringsorder ska innehålla precisa uppgifter om beskaffenheten och brottsrubriceringen av de brott som den avser och en beskrivning av de omständigheter under vilka brotten begåtts, tyder på att specialitetsbestämmelsen är knuten till verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder.
39 Slutligen, såsom framgår av domstolens praxis, är specialitetsbestämmelsen förbunden med den verkställande medlemsstatens suveränitet och ger den eftersökta personen rätt att endast åtalas, dömas eller berövas friheten för det brott för vilket personen överlämnades (dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustovarov, C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 43 och 44).
40 Enligt denna bestämmelse krävs nämligen att den utfärdande medlemsstaten, som vill lagföra eller döma en person för ett annat brott, som begicks innan personen överlämnades till följd av en europeisk arresteringsorder, än det som låg till grund för detta överlämnande, ska inhämta den verkställande medlemsstatens samtycke för att undvika att den första medlemsstaten inkräktar på de befogenheter som den verkställande medlemsstaten kan utöva och överskrider sina befogenheter i förhållande till den tilltalade. I den mån systemet med en europeisk arresteringsorder syftar till att överlämna den berörda personen till den medlemsstat som utfärdat en sådan order, för de specifika brott som den medlemsstaten har angett, genom att med tvång få personen att infinna sig i denna medlemsstat, är specialitetsbestämmelsen oupplösligt förbunden med verkställigheten av en specifik europeisk arresteringsorder vars räckvidd är klart definierad.
41 Av detta följer att specialitetsbestämmelsen, som skulle ha kunnat åberopas i samband med de portugisiska verkställande myndigheternas första överlämnande av XC, saknar betydelse för XC:s återkomst till Tyskland på grundval av den europeiska arresteringsorder som åklagarmyndigheten i Flensburg utfärdade den 19 september 2018. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande är det inte något av de undantag som föreskrivs i artikel 27.3 i rambeslut 2002/584 som medför att specialitetsbestämmelsen inte är tillämplig i förhållande till den första europeiska arresteringsordern, vilken åklagarmyndigheten i Hannover utfärdade den 23 augusti 2016, utan det förhållandet att målet vid den nationella domstolen numera omfattas av verkställigheten av den andra europeiska arresteringsordern, vilken åklagarmyndigheten i Flensburg utfärdade mot XC den 19 september 2018.
42 Under dessa omständigheter skulle ett krav på samtycke, för att en person ska kunna åtalas, dömas eller frihetsberövas för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, av såväl den verkställande rättsliga myndigheten i den medlemsstat som överlämnade den tilltalade på grundval av en första europeisk arresteringsorder, som av den verkställande rättsliga myndigheten i den medlemsstat som överlämnade nämnda person på grundval av en andra europeisk arresteringsorder, utgöra hinder för överlämnandeförfarandets effektivitet. Detta skulle äventyra det mål som eftersträvas genom rambeslut 2002/584, såsom det framgår av den fasta rättspraxis som det redogjorts för i punkt 35 i förevarande dom.
43 Eftersom XC i förevarande fall frivilligt lämnade Tyskland efter det att han i denna medlemsstat hade avtjänat det straff som han hade dömts till för de gärningar som avsågs i den första europeiska arresteringsordern som utfärdades av åklagarmyndigheten i Hannover den 23 augusti 2016, har XC inte längre rätt att åberopa specialitetsbestämmelsen i förhållande till denna första europeiska arresteringsorder. I detta sammanhang kan XC endast åberopa specialitetsbestämmelsen i förhållande till den europeiska arresteringsorder som åklagarmyndigheten i Flensburg utfärdade den 19 september 2018 och som verkställts av den italienska verkställande myndigheten.
44 Det följer i detta hänseende av artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584 att specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 inte är tillämplig när den verkställande rättsliga myndighet som överlämnat den berörda personen ger sitt samtycke till att denna person åtalas, döms eller frihetsberövas för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.
45 Eftersom det enda överlämnande som är relevant för bedömningen av huruvida specialitetsbestämmelsen har iakttagits i ett sådant mål som det nationella målet, såsom framgår av punkt 43 ovan, är det överlämnande som sker på grundval av en andra europeisk arresteringsorder, ska det samtycke som krävs enligt artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584 endast lämnas av den verkställande rättsliga myndigheten i den medlemsstat som överlämnat den tilltalade på grundval av den europeiska arresteringsordern.
46 Den fråga som ställts ska därför besvaras enligt följande. Artikel 27.2 och 27.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 inte utgör hinder för att en frihetsinskränkande åtgärd vidtas mot en person som omfattas av en första europeisk arresteringsorder på grund av andra, tidigare begångna, gärningar än dem som utgjorde skälet till att personen i fråga överlämnades genom verkställighet av denna arresteringsorder, när denna person frivilligt har lämnat den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern och åter har överlämnats till den medlemsstaten genom verkställighet av en andra europeisk arresteringsorder, som utfärdades efter det att vederbörande lämnat medlemsstaten, för att kunna verkställa ett frihetsberövande straff, såvitt den rättsliga myndighet som verkställde den andra europeiska arresteringsordern har samtyckt till att åtalet utvidgas till de gärningar som ligger till grund för denna frihetsinskränkande åtgärd.
Rättegångskostnader
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artikel 27.2 och 27.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att specialitetsbestämmelsen i artikel 27.2 inte utgör hinder för att en frihetsinskränkande åtgärd vidtas mot en person som omfattas av en första europeisk arresteringsorder på grund av andra, tidigare begångna, gärningar än dem som utgjorde skälet till att personen i fråga överlämnades genom verkställighet av denna arresteringsorder, när denna person frivilligt har lämnat den medlemsstat som utfärdade den första arresteringsordern och åter har överlämnats till den medlemsstaten genom verkställighet av en andra europeisk arresteringsorder, som utfärdades efter det att vederbörande lämnat medlemsstaten, för att kunna verkställa ett frihetsberövande straff, såvitt den rättsliga myndighet som verkställde den andra europeiska arresteringsordern har samtyckt till att åtalet utvidgas till de gärningar som ligger till grund för denna frihetsinskränkande åtgärd.
Underskrifter